Föregående

nummer

Lördag 10 december 2016

1/2012

Tema: Forskare konkurrerar på en konstgjord marknad och anpassar sig till teknokraternas krav i stället för att söka sanningen.

Debatt

Palme sänkte svenska modellen
Svante Nycander

Under Olof Palmes första period som stats­minister bröts vissa grundmönster i Sveriges sätt att fungera. Det som följde var till stor del en brottning med resultaten av det som hade beslutats då. Under åttiotalet inleddes en reträtt från 1970-talets radikala positioner, och så småningom återvann Sverige ekonomisk stabilitet, till priset av en varaktigt ökad arbetslöshet, medan arbetarrörelsen gradvis tappade mark.

Palme bestämde sjuttiotalets färdriktning mer än någon annan. Men det som skedde åren 1969–76 hade delvis föregripits av 1960-talets förskjutning åt vänster av hela åsiktsfältet. Folkpartiet och Centern var punktvis radikalare än Socialdemo­kraterna, och de borgerliga regeringarna från 1976 ville främst motbevisa misstankar om högervridning.

Hur påverkades Sverige långsiktigt av den politik Palme gick i spetsen för? Att de tongivande i arbetarrörelsen konsekvent undviker det ämnet försvårar ett framåtriktat nytänkande. Självförståelsen är svag, rörelsen vet varken varför den en gång var unikt framgångsrik eller varför den senare hamnat i bakvatten.

Kjell Östberg och Henrik Berggren skildrar personen Olof Palme och bredden i hans insatser väl i sina respektive biografier, men i fråga om det mest centrala blir man besviken: de analyserar inte varthän Palme ledde Sverige. Politiken fogas inte in i ett större perspektiv, som i Francis Sejersteds monumentala verk Socialdemokratins tidsålder. Sverige och Norge under 1900-talet (2005).

Palme ansåg att reformerna inom arbetslivet var det viktigaste som hände i Sverige på sjuttiotalet. I början av biografins andra del skriver Östberg om gruvstrejken i Norrbotten vintern 1969–70. Det var en otillåten stridsåtgärd vid ett statligt företag, som leddes av en känd socialdemokrat. Östberg hävdar att gruvstrejken och efterföljande vilda strejker var den allvarligaste av de utmaningar som vänstervågen ställde Palme inför, och att den nya ­arbetsrätten – ett ­dussintal lagar – var ett svar på denna utmaning. Gruvstrejken hade enligt Palme banat väg för ett stort experiment i industriell demokrati: ”Det är en ideologisk framflyttning av positionerna som växer fram ur den sociala verkligheten.” Strejkande arbetare hade visat ”att politiken började på fabriksgolvet”. I riksdagen sade Palme att gruvstrejken hade öppnat mångas ögon för kroppsarbetarnas villkor och att skärpt kritik och skärpta krav på förändring över vida fält var att vänta. ”Det är vår uppgift att konstruktivt möta dessa krav på förändring.” I samma debatt deltog LO:s ordförande Arne Geijer. Båda betonade fredsplikten, skillnaden var att Geijer inte lät en vild strejk bli ett motiv för stora reformer.

I partistyrelsen hävdade Palme att kommunister låg bakom strejken, att gruvarbetarna var särskilt strejkbenägna, att deras fackföreningar var sönderslitna av politiska strider och att gruvarbetarna hade förlorat på den solidariska lönepolitiken. Han försvarade LKAB mot anklagelser om hårda disciplinåtgärder.

Östberg skriver att strejken inledde den process som innebar ”den svenska modellens fall”. Han inser att 1970-talets nya arbetsrätt ”möjligen bäddade för den kraftiga motreaktion som skulle komma från arbetsgivarna”. Palme hade ”medverkat till att driva på radikaliseringen”, och Östberg tror sig förstå motivet: att tappa kontrollen över arbetarklassens kärntrupper hade varit ”ett mardrömsscenario”.

Men situationen var inte unik. Sedan seklets barndom hade vänsteraktivister många gånger ryckt med sig arbetare i aktioner utom facklig kontroll. Bernt Schiller visade i sin bok om det långa förspelet till storstrejken 1909 hur några tusen ungsocialister metodiskt undergrävde den fackliga ledningen och gjorde storstrejk till överordnat mål (Storstrejken 1909. Förhistoria och orsaker, 1967). Tidningen Brand spred detta budskap varje vecka i 22 000 exemplar. Att bekämpa sådana tendenser blev genom nederlaget 1909 en bestående del av rörelsens strategi, och en förutsättning för framgång.

Under tjugotalet var kommunist- och ­syndikaliststrejker något av en landsplåga. Socialdemokraterna fick betala priset genom förlusten av regeringsmakten 1926 efter Stripakonflikten och genom valnederlaget 1928. Under tryck från Per Albin Hansson och Gustav Möller inledde LO kring 1930 en stenhård kamp mot de Moskvatrogna i fackföreningarna.

Tragedin i Ådalen 1931 vållade en förbittring utan like. Men Per Albin Hanssons omedelbara kommentar var, som Anders Isaksson visat, nedtonad och försiktig. I riksdagsdebatten tryckte han på kommunisternas ansvar, och det gjorde också LO:s ordförande Edward Johansson. Kommunisternas övergrepp ”måste klandras särskilt på grund av sin brutalitet”, ansåg Hansson. Han framhöll att även strejkbrytare måste skyddas av ordningsmakten.

Det var inte vad arbetarrörelse väntade sig av sin ledare, men Hansson hade en vision bortom dagens vånda. I folkhemmet skulle militanta strejkledare inte räknas som arbetarklassens kärntrupper. Hållningen var densamma under den tio månader långa byggkonflikten 1934, likaså under den kommunistledda verkstadskonflikten 1945, där metallarbetarna fyra gånger röstade för fortsatt strejk. LO:s ordförande August Lindberg sade offentligt att metallstrejken var politisk och att kommunisterna inte kunde väntas nå sitt mål. Regeringen var kyligt passiv; de strejkandes nederlag efter fem månader räknas allmänt som en seger för reformismen inom fackföreningsrörelsen. Att respektera det fackliga spelets regler och hålla politiska fribytare på mattan var en del av Saltsjöbadstraditionen.

Under Palme politiserades allt som rörde arbetsmarknaden. Staten som arbetsgivare gjorde sig löneledande. Saco-strejken 1971 avbröts med en tvångslag, medan statsanställda arbetare fick generösa avtal sedan facket uppvaktat regeringen över huvudet på Avtalsverket. Regeringen försökte genom statlig inkomstpolitik samordna löneavtalen med årliga ändringar i skatteskalan. Tvåårsavtalen för 1975 och 1976, där staten och statstjänstemännen gick före och satte märket, höjde kostnadsnivån med 40 procent (inklusive löneglidning och arbetsgivaravgifter), samtidigt som tillväxten var nära noll. Lönebildningen spårade ur och inflationen bet sig fast. Den nya arbetsrätten bröt sönder Saf-LO-kompromisser som var grunden för det kollektiva systemets autonomi.

Kjell Östberg avslöjade i biografins första del att Arne Geijer hösten 1965 hade sagt till USA:s Stockholmsambassadör att svensk fackföreningsrörelse inte ville att Olof Palme skulle bli Socialdemokraternas ledare. ”Det skulle inte vara bra för det svenska systemet att skapa kompromisser mellan fack och arbetsgivare … det skulle i själva verket vara svårt att få den svenska modellen att fungera under Palme.” Geijer insåg att Palme stod för något annat än klassisk välfärdsreformism. Östberg kommenterar inte Geijers yttrande. Han skriver i annat sammanhang att förhållandet mellan facket och partiet under Palmes tid ofta var ansträngt, trots att Palme gjort fackets frågor ”till sina mest prioriterade”. Men de ledande inom LO var i det längsta obenägna att ge upp Saltsjöbadstraditionen. De var kluvna även sedan Palme vunnit den breda opinionen både inom och utanför facket för sin linje.

När staten tog över ansvaret i skärningsfältet mellan arbetsgivare och anställda blev politikerna fackets motpart. I det första skedet var Palme de goda gåvornas givare, efter återkomsten 1982 blev han den som måste säga nej till facket. Kjell-Olof Feldt skrev i Alla dessa dagar… om regeringens smärtsamma möten med ”aggressiva och nästan hatfyllda fackliga företrädare, som framför allt använde massmedia för att angripa regeringen”. Konflikter med facket fick honom att lämna politiken.

Arne Geijer protesterade inte offentligt mot politiseringen av frågor som arbetsgivarna och facket hade satt en ära i att hantera på egen hand. LO kunde inte säga nej till allt det goda som politikerna utlovade, och snart spred en rad samhällsforskare myten att LO var själva drivkraften. Kjell Östberg inser att händelseförloppet innebar den svenska modellens fall och ”ett brott mot fackföreningsrörelsens traditionella skepsis mot statlig inblandning”, men han beskriver det ändå som en serie triumfer för Palmes skicklighet, taktiska begåvning, handlingskraft och förmåga ”att läsa tidens frågor”. Hur ser han på resultatet? Kan Palme ha varit aktivt medskyldig till den svenska modellens fall och samtidigt ”den främsta uttolkaren av efterkrigstidens klassiska svenska välfärdsreformism”?

Varken Östberg eller Berggren tar notis om de fackliga argumenten mot statlig inblandning i det kollektiva systemet. Hade argumenten plötsligt förlorat sin giltighet 1969?

Östberg förklarar den ekonomiska urspåringen under sjuttiotalet med världskonjunkturen. Det håller inte, Sverige fick högre inflation och större underskott än jämförbara länder, vår BNP sjönk så småningom till den undre halvan inom OECD. Östberg menar att Palme var ”i grunden anhängare av en liberal marknadsekonomi” och viftar undan alla belägg för motsatsen, till exempel i debatten om löntagarfonderna. Den politik Palme företrädde liknade inte den som förts tidigare och visade sig i praktiken oförenlig med en välfungerande marknadsekonomi.

När Palme tillträdde som statsminister hade arbetslivets demokratifrågor varit ett tema i debatten i flera år. Industriförbundet beställde 1969 en Sifo-undersökning som visade att 70 procent av allmänheten såg ett stort behov av ökat inflytande för de anställda. Alla partier var aktivt pådrivande. LO samarbetade med Saf om formerna för ökad demokrati. Men inte många trodde att Palme skulle göra arbetslivets frågor till sina högst prioriterade. Även Henrik Berggren menar att gruvstrejken avgjorde; den ”blåste bort det mesta av motståndet mot statlig inblandning”. Men omsvängningen hade inletts tidigare. En utredning om lagfäst anställningsskydd hade utlovats vid den extra partikongressen där Palme valdes till ordförande. Det var en fråga där facket envist hade sagt nej till lagstiftning, och en LO-rapport till kongressen så sent som hösten 1971 visade fortsatt skepsis. LO ansåg att uppsägningar och turordning hörde hemma hos parterna och att tur­ordning efter anställningstid inte borde vara en dominerande princip.

Palme debuterade som kampanjpolitiker inför folkomröstningen i pensionsfrågan 1957. I en radiodebatt gjorde han mos av företrädaren för linje 3, som stöddes av Saf, Folkpartiet och Högern. Han lärde sig att Socialdemokraterna lättast vinner ett val om löntagarintresset kan mobiliseras mot arbetsgivar- och kapitalintresset. I partistyrelsen i början av 1970-talet betonade han konflikten mellan socialdemokratin och det privata näringslivet. Partiet hade slagits mot storfinansen ”via de borgerliga partierna”, men detta hade försvårats av borgerligt ”självutplånande”. Han saknade en ”direkt konflikt med storföretagsamheten”.

Det var inte vänstervågen på arbetsplatserna som fick arbetsgivarna att ge upp hoppet om den svenska modellen. De insåg fackets problem och önskade framgång för de förtroendemän som de hade goda erfarenheter av, men de reagerade skarpt mot politiseringen av arbetsmarknaden och de vilda strejkerna, som inom industrin blev nästan en fast institution. Arbetsgivarna drog sig ur en relation där de inte längre var respekterade.

Berggren finner inget problematiskt i politikens anpassning till vänsteropinionen mot så kallat klassamarbete. Palme hade redan i ungdomen varit engagerad för demokrati på arbetsplatserna. Visserligen hade det varit ”ett av fundamenten i den svenska modellen” att demokratifrågan hörde hemma i partsöverenskommelser, men redan före gruvstrejken hade ”allt fler börjat argumentera för att staten borde gripa in mer aktivt”, och Palme ”var pådrivande”. Berggrens perspektiv är statsindividualismen, som är temat i hans bok Är svensken en människa? (tillsammans med Lars Trädgårdh). Idén är att den svenska välfärdsstaten befriar individen från ett tryckande beroende av andra gemenskaper. Han menar att svenskarna i val efter val sedan femtiotalet hade ”visat att man föredrar att ge makt till en avlägsen och neutral stat i stället för att förlita sig på olika typer av intressesammanslutningar i civilsamhället – som till exempel fackföreningar”.

Verkligen? Fackets medlemsutveckling var rekordartad under femtio- och sextiotalen. Individens frihet i arbetslivet har sitt bästa stöd i de fackliga fri- och rättigheterna, som parterna själva införde genom avtal alltifrån det första verkstadsavtalet 1905. Fackföreningarna blev starkast i världen i det land där staten minst lade sig i. I den svenska modellen hade staten och de fackliga parterna skilda ansvarsområden, och gränsen mellan dem respekterades.

Berggren kommenterar inte de politiska beslut som Palme ansåg vara det viktigaste som hänt i Sverige under hans första period som statsminister. Han nämner några av de nya lagarna men säger inget om vad de innehöll. Inte heller berör han följderna av att förtroendekontraktet med arbetsgivarna sades upp: förlusten av Saf som samordnande och balanserande kraft i lönebildningen, eviga strider om spelreglerna, splittring i arbetarrörelsen, så småningom facklig tillbakagång i medlemsantal och anseende.

Om en stor biografi om Margaret Thatcher hade redovisat hennes politik i fråga om arbetsrätten på blott en halv sida hade den inte ansetts seriös. Ingreppen i spelets regler var systemförändrande i både England och Sverige: i ena fallet riktade mot facket, i det andra mot arbetsgivarna. Enligt Berggren var löntagarfonderna ur Palmes perspektiv ”ett förslag från helvetet”. I så fall måste han betrakta Palmes talrika uttalanden i ämnet som höjden av förljugenhet.

Liksom Östberg vill Berggren se Palme som en representant för sin tids bärande idéer – en man i tiden. För att klara tvåfrontskriget mot de borgerliga och den nya vänstervågen ”krävdes uppenbarligen en annan sorts ledare än Erlander, Sträng och den äldre generationen av socialdemokrater”. Är det uppenbart? Den nya vänsterns olika sekter var inget hot på valdagen, och under Palme gick Socialdemokraterna tillbaka 1970, 1973 och 1976. Berggren beskriver valutgången 1976 som ”ytterst lik de flesta andra svenska val sedan 1932; två jämnstora block hade tävlat om makten och ett av dem hade vunnit på marginalen”. Han missar att de borgerliga blev ett block först under Palmes tid.

Göran Greider tolkar det centrala i Palmes gärning mer övertygande än Östberg och Berggren. Palme var socialist. Den socialdemokratiska reformismen var något annat än socialliberalism, den väjde inte för ingripanden som en socialliberal regering skulle ha undvikit, till exempel långtgående reglering av kapital- och bostadsmarknader. ATP var genom fonderna ett stort steg mot förstatligande av kapitalmarknaden. Under Palme vidgades den statliga makt­sfären och den offentliga sektorn i accelererande takt, snart blev var tredje arbetande offentliganställd. Greider har rätt i att ”det starka samhället” var en socialistisk vision och att Palmes beskrivning av sig själv som demokratisk socialist var berättigad. I partiprogrammet 1975 är bekännelsen till socialism och planhushållning uttrycklig, medan allt ont härleds från kapitalismen. Greider berömmer Palme för att han höll sin vision levande även under åttiotalet, då ”kanslihushögern” under Kjell-Olof Feldt börjat driva politiken åt motsatt håll.

Samspelet mellan den passionerade, ideologiskt övertygade politikern och den breda sociala rörelsen är det som enligt Greider gör gestalten Olof Palme möjlig att förstå. Särskilt betonar han vikten av organisation. Fackföreningarna ”är ännu den friskaste grenen av arbetarrörelsen”, men dess tillbakagång är ödesdiger eftersom ”en ideologisk renässans inte är möjlig utan en organisatorisk renässans”.

Greider tror att en pånyttfödelse kräver att rörelsen återvänder till sina marxistiska rötter, men det strider mot den svenska erfarenheten. Fackföreningarna kom i början av 1900-talet överens med arbetsgivarna om en historisk kompromiss: arbetarens föreningsrätt erkändes mot att arbetsgivaren tillerkändes rätten att leda arbetet och bestämma i bemanningsfrågor. Kompromissen satt långt inne, den krävde en fem månader lång allmän verkstadskonflikt, men den möjliggjorde organisationernas snabba tillväxt på bägge sidor. Sedan företagen accepterat att förhandla med socialistiska fackföreningar blev det lättare att organisera arbetarna. Gemensamt antagna spelregler grundade en nationell förhandlingskultur utan motsvarighet utanför Skandinavien. Saltsjöbadsavtalet 1938 upphävde inte intressemotsättningen mellan kapital och arbete men visade hur förut olösliga problem kunde hanteras gemensamt (till exempel strejkbryteriet, som aldrig varit ett tvisteämne mellan Saf/Svenskt Näringsliv och LO efter 1938). Förhandlingsordningen var en metod för att lösa vardagliga motsättningar på arbetsplatserna utan vare sig stridsåtgärder eller processande i domstol.

De flesta gillar att det finns fackliga företrädare på arbetsplatsen som arbetsgivaren förbundit sig att förhandla med när anställda anser sig felaktigt eller orättvist behandlade eller när företaget brister i fråga om arbetsmiljö eller information. I förhandlingar lär sig båda sidor att argumentera i sak och att respektera motparten. Det är främst denna fredliga ordning, inte socialistisk agitation och klasskamp, som förklarar varför svenska fackföreningar nådde en mer än åttioprocentig medlemsanslutning, och det är den ordningen som börjat vittra sönder när LO tappat en fjärdedel av sitt medlemsantal på tio år och blivit den minst respekterade av ett tjugotal samhällsinriktade organisationer. Störst bekymmer är att LO-förbunden inte får med sig de unga.

I dag är tjänstemännen bättre organiserade än arbetarna. Vad händer i ett samhälle där medelklassen, med i genomsnitt god utbildning och ekonomi, dessutom kan utnyttja alla den fackliga intressekampens rättigheter och inflytandekanaler mer effektivt än arbetarklassen? I farans riktning ligger två-tredjedelssamhället, där de som har sämst förutsättningar också är svagast företrädda. Greider påpekar att det är i sådana miljöer som rasism och främlingsrädsla lättast breder ut sig. Problemen är en följd av de händelseförlopp som ledde till den svenska modellens fall. När LO-förbunden tappar mark går också socialdemokratin tillbaka.

Vi vet inte vilken politik som hade förts om någon annan än Olof Palme hade valts till partiledare, kanske hade skillnaden blivit mindre än man skulle tro. Ändå är det av största vikt hur vi tolkar sambandet mellan sjuttiotalspolitiken och det kollektiva systemets utveckling sedan dess. Ingen av biografierna, och inte heller annan litteratur om Palme, ökar nämnvärt förståelsen för dessa historiska processer. Arbetarrörelsen lämnas utan vägledning när den söker hitta tillbaka till sin egen beprövade framgångsstrategi.

Vad beror det på? En viktig förklaring är att även många forskare har trott – och kategoriskt påstått – att politikens omläggning kring 1970 berodde på LO; den socialdemokratiska regeringen framställs som en verkställare av krav från de djupa leden. Man har inte gått till källorna och inte hållit isär beslut och ståndpunkter 1969–71 från vad som försiggick flera år senare. En annan förklaring är att de borgerliga partierna, som aldrig känt sig delaktiga i Saltsjöbadstraditionen, inte bjöd nämnvärt motstånd mot politiseringen av arbetsmarknadsfrågorna. Ingen har tyckt sig ha något politiskt att vinna på en oförblommerad beskrivning av den svenska modellens fall.

Svante Nycander är före detta chefredaktör för Dagens Nyheter och författare till Liberalismens idéhistoria (2009).

 

Behandlade Palme-biografier:
Kjell Östberg, I takt med tiden. Olof Palme 1927-1969. Leopard, 2008.
Kjell Östberg, När vinden vände. Olof Palme 1969-1986. Leopard, 2009.
Henrik Berggren, Underbara dagar framför oss. En biografi över Olof Palme. Norstedts, 2010.
Göran Greider, Ingen kommer undan Olof Palme. Ordfront, 2011.

– Publ. i Respons 1/2012

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet