Föregående

nummer

Onsdag 23 augusti 2017

5/2016

Tema: Respons tecknar bakgrunden till dagens populism och frågar hur den ska bemötas
Tema i detta nummer:
Vår tids populism – Demokratins självskadebeteenden

Vad menar vi med populism och varför växer den? I detta nummer diskuterar statsvetaren Sverker Gustavsson ett antal böcker som försöker ge begreppet en mer precis innebörd. Fenomenets utbredning relateras här framför allt till nyliberalismens undergrävande av politikens möjligheter. Den italienska statsvetaren Nadia Urbinati, som intervjuats av statsvetaren Sofia Näsström, menar att populister reducerar demokrati till en politisk identitet eller ett parti som ska representera ”folkets vilja”. I temats avslutande text beskriver statsvetaren Peter Esaiasson populismens utbredning som en konsekvens av att politiska representanter inte är lyhörda inför medborgarnas uppfattningar.

Se alla texter

Tema

Vår tids populism – Demokratins självskadebeteenden
Populismens utbrott beror på nyliberalismens djupverkan
Sverker Gustavsson
• Christopher J. Bickerton: European Integration – From Nation-States to Member States (Oxford University Press, 2012) • Wendy Brown: Undoing the Demos – Neoliberalism's Stealth Revolution (MIT Press, 2015) • Peter Mair: Ruling the Void – The Hollowing of Western Democracy (Verso, 2013) • Benjamin Moffit: The Global Rise of Populism – Performance, Political Style, and Representation (Stanford University Press, 2016) • Jan-Werner Müller: Was ist Populismus? – Ein Essay (Suhrkamp, 2016) • Nadia Urbinati: Democracy Disfigured – Opinion, Truth, and the People (Harvard University Press, 2014)

Det har gjorts en rad försök att ge begreppet populism en mer precis innebörd. Negativ inställning till maktdelning och legitim opposition är de kriterier som mest fruktbart avgränsar populism från icke-populism. Att populismen i dag är på stark frammarsch beror ytterst på nyliberalismens fyrtioåriga hegemoni som minskat tilltron till vad som går att uppnå med kollektivt handlande. För att bemöta populismen måste man återupprätta tron på att det är möjligt att genom demokratisk bearbetning moderera kapitalismen.

Sommarens brittiska folkomröstning och valet av Trump till amerikansk presidentkandidat är förmodligen bara början. Det finns skäl att räkna med en fortsatt tsunami av populism. Frågan är inte bara vad som förklarar flodvågen av avståndstaganden från expertis, överhet och representation. Den är också hur demokratin bäst inrättar sig för självförsvar.

Utbrottet beror på fyrtio år av nyliberalism, sammanfattar statsvetarprofessorn Wendy Brown vid University of California i Berkeley. Den läran har haft en mer inträngande djupverkan än vad vi som är reformistiskt sinnade vanligen föreställer oss. Det är grundtanken i hennes bok Undoing the Demos – Neoliberalism’s Stealth Revolution. Från 1970-talet och framåt har det påståtts att de förhoppningar, som efter de båda världskrigen knöts till allmän rösträtt och politisk frihet,var alltför stora. En strävan att minska tilltron till vad som går att åstadkomma genom kollektivt handlande har alltsedan oljekrisen varit underförstått vägledande över hela världen.

Nyliberalismens företrädare har lyckats med bedriften att ”avhistorisera” föreställningen om en demokrati som är inriktad på full sysselsättning, välfärdsstat och blandekonomi i syfte att höja och utjämna levnadsstandarden. Följden har blivit minskat reformistiskt självförtroende och tilltagande politikerförakt. Läran har inte bara tjänat som stöd för en stram ekonomisk politik. Inverkan har framför allt varit allmänkulturell. Den har underminerat tilltron till våra möjligheter att genom kollektivt handlande moderera kapitalismen. De politiska partierna och partsförhållandena på arbetsmarknaden har kommit att betraktas som problemet snarare än som lösningen på det faktum att tillvaron är fylld av målkonflikter och motstridiga intressen.

Förklaringen till utbrottet av storskalig populism är den tolkning av samtidshistorien som nyliberalismen lyckats etablera, hävdar Brown. Som följd av mellankrigstidens erfarenheter togs en demokratisk och välfärdsstatlig ordning efter 1945 alltför mycket för given, började nyliberalerna hävda på 1970-talet. Utnyttjandet av rösträtten och friheten hade medfört att demokratin överbelastades. En alltför stark tilltro till principerna om politisk frihet och allmän rösträtt behövde därför en motvikt. Varje tänkbar aspekt av det mänskliga livet behövde marknadsutsättas.

Ett program inriktat på detta fullföljdes över hela världen. Följden har blivit att fler och fler medborgare förlorat tron på demokratin som motkraft. Besvikna söker de sig till företrädare som turnerar problemet som en fråga om folket mot etablissemanget i stället för höger mot vänster. Donald Trump lovar upprört att återupprätta Amerika som det en gång var. Marine Le Pen säger sig företräda det ”egentliga” Frankrike, vars många okända och glömda människor det arroganta etablissemanget negligerar.

Detaljerna och nyanserna i Browns huvudsakliga förklaring – med beaktande av olika länder och skilda samhällssektorer – kommer att sysselsätta våra historiker för överskådlig framtid. Samtidigt står vi inför en omedelbar utmaning. Hur skall vi förhindra att det som hände under mellankrigstiden upprepas? Varför anser vi det vara bättre att ställa höger mot vänster än folket mot etablissemanget?

Benjamin Moffitt heter en ung australiensisk statsvetare som för några år sedan disputerade i Sydney och som nu arbetar vid Stockholms universitet. Hans bok The Global Rise of Populism, som just utkommit, har två förtjänster. Den ena är att han inte bara behandlar den europeiska och nordamerikanska populismen utan också de latinamerikanska, afrikanska och asiatiska erfarenheterna. Underlagsmaterialet är inte bara Putin, Erdoğan, Orbán, Kaczyn´ski, Le Pen, Grillo, Wilders och Trump utan också Menem, Chávez, Morales, Museveni, Zuma och Shinawatra. Grovt avgränsat beskriver Moffitt hur politiker och politiska rörelser med stöd av allmän rösträtt och massmedier mobiliserar vad de anser vara folket gentemot domstolar, partier, organisationer, myndigheter och massmedier.

Den andra förtjänsten är att han lyckas överskådligt framställa aktuell populismforskning genom att koncentrera uppmärksamheten till det som hjälper oss att uppfatta skillnader och likheter. Det kräver att han avgränsar begreppet lagom snävt. Å ena sidan får det inte avse allt som är folkligt och samhällskritiskt. Å andra sidan får det inte heller ges en så exklusiv innebörd att ingen enda populistisk företeelse motsvarar kraven, för då blir det ointressant.

Uppgiften att fruktbart avgränsa löser Moffitt genom att steg för steg avfärda olika alternativ som andra populismforskare har föreslagit. För en del är populismen en ideologi, för andra en diskurs, för en tredje en strategi och för en fjärde en politisk logik. Moffitt avfärdar samtliga alternativ som ofruktbara, eftersom inget av dem avgränsar tillräckligt tydligt. Även företeelser som inte otvetydigt framstår som populism rymmer inslag av populistisk ideologi, diskurs, strategi och politisk logik. Ingen av definitionerna gör tillräckligt skarp åtskillnad.

Det karaktäristiska fångas bättre, anser Moffitt, av idén om en politisk stil. Populismen är under moderna förhållanden massmedial. Växelverkan med medborgarna sker inte genom partier och organisationer utan genom massmedier. Maneren liknar populärkulturella personers och idrottsstjärnors kändisförhållande till sin publik. Vederbörande hyllas på grundval av sin egenskap av att vara känd och inte för de idéer och intressen som han eller hon företräder.

Inom ramen för dessa villkor brottas ledaren med problemet att på en gång framställa sig som en vanlig människa och samtidigt ge intryck av att vara utrustad med extraordinär förmåga. Det löser vederbörande genom att säga och göra olämpliga saker som väcker uppseende, men för vilka vederbörande blir förlåten. Avstegen från det konventionella sonas under dunkel hänvisning till värdet av att inte alltid vara ”politiskt korrekt”.

Genom att peka finger mot alltför konventionellt resonerande och uppträdande politiker, experter och opinionsbildare vinner politikern erkännande. Begreppet populism avgränsas mest fruktbart, argumenterar Moffitt, om vi koncentrerar uppmärksamheten till den performativa repertoar som vägleder vederbörandes framträdanden. Det intressanta blir då på vilket sätt en populist uppträder för att stärka sin känslomässiga kontakt med folkliga stämningar och föreställningar.

Iakttagelsen är slående, men lämpar den sig för fruktbara avgränsningar? En normbrytande performativ repertoar gör sig förvisso starkt gällande hos Trump och Berlusconi, men inte hos Merkel. Det visar att det som Moffitt föreslår gör skillnad. Men blir ändå inte gränsfallen alltför många? Finner vi inte spridda försök att vara anslående hos snart sagt varje politiker med ambitioner? Bestämningen normbrytande performativ repertoar fångar något som vi känner igen, men den klargör inte i praktiken vad som skiljer en populist från en icke-populist.

Ett liknande försök till begreppsbestämning har holländaren Matthijs Rooduijn bidragit med. Efter att ha jämfört åtta europeiska, nordamerikanska och latinamerikanska exempel kommer han i uppsatsen ”The nucleus of populism – In search of the lowest common denominator”, i tidskriften Government and Opposition 2014, vol. 49 (4), fram till att det för all populism utmärkande bäst fångas med hjälp av fyra kriterier: folket som huvudaktör, antielitism, etniskt folkbegrepp och framhållande av ett samhälleligt kristillstånd. Resonemanget är föredömligt genomfört och därför framgår tydligt vad varken Moffitt eller Rooduijn beaktar. Det är hur statsvetarna i samband med det demokratiska genombrottet besvarade frågan. Under mellankrigstiden fördes diskussionen under andra rubriker, men gällde samma problem. Borde den allmänna rösträtten förenas med ett krav på maktdelning? Eller var ett beaktande av skilda idéer och olika intressen ägnat att vanställa folkviljan?

Före 1914 hade regeringsmakten i länder som Tyskland och Sverige varit grundad på principen om en kung eller kejsare som ärvde sitt ämbete. Monarkens makt hade inte varit absolut utan inskränkt genom att befogenheterna tillkom olika statsorgan. När riksdagarna i Stockholm och Berlin hade övertagit det yttersta ansvaret inställde sig frågan om inte regeringsmakten även under dessa nya betingelser behövde en motvikt. Detta krävdes för att tilltron till värdet av allmän rösträtt och politisk frihet skulle kunna befästas, argumenterade socialdemokrater och socialliberaler. Dessa båda partiers polemik riktade sig mot fascismens och kommunismens tolkning av det demokratiska genombrottet. Enligt de totalitära rörelserna uttrycktes folkets sanna vilja bäst av en ledare och ett parti utan mellanled och institutionella begränsningar.

När den inflytelserike svenske statsvetaren Axel Brusewitz installationsföreläste i Uppsala 1923 argumenterade han för att principerna om allmän rösträtt och maktdelning inte var oförenliga på det sätt som hans konservativa föregångare under genombrottsåren hade framställt saken. Båda idéerna förenades på skilda sätt i de tre grundläggande författningstyperna USA, Storbritannien och Schweiz, men grundidén var densamma. Dessa länders sätt att kombinera de båda rättesnörena utgjorde variationer på en gemensam föreställning om att all offentlig makt utgår från folket. Domstolar, medier, partier, myndigheter och organisationer utövar sin bromsande och möjliggörande inverkan på skiftande sätt. Ändå är det i alla tre slagen av demokratiska statsskick folket som har sista ordet om reglerna för maktutövning och representation. Dessa är inte givna av Gud eller Naturen.

Samma år som Brusewitz installationsföreläste publicerade hans kollega Carl Schmitt, vid den tiden professor i Bonn, en bok, Die geistesgeschichtliche Lage des heutigen Parlamentarismus, som skarpsinnigt och engagerat ifrågasatte att maktdelning behövdes även sedan monarkin hade övergivits. Genom Tysklands nederlag i världskriget, beklagade han sig, hade detta förlegade artonhundratalstänkande om politisk liberalism bemäktigat sig sinnena också utanför USA, Storbritannien och Schweiz. Weimarrepubliken hade med stöd av segrarmakterna formats för att på grundval av allmän rösträtt praktisera maktdelning. Detta försök framstod i hans ögon som ett historiskt misstag, dömt att misslyckas. Enligt Schmitts tolkning av det demokratiska genombrottet var uppgiften att oförmedlat och oförhandlat säkerställa samstämmighet mellan folkvilja och maktutövning. Rätt beslut uppnås inte efter överläggningar mellan företrädare för olika idéer och intressen utan genom att härskaren, oavsett vem vederbörande är, fattar auktoritativa beslut.

Varken den akademiskt liberala idén om ett seminarium eller den ekonomiskt liberala idén om en allomfattande marknad kunde, ironiserade Schmitt, med utsikt till framgång läggas till grund för maktutövningen inom staten. Behovet av obestridlig yttersta auktoritet gick inte att förbise. Folkviljan fick inte perverteras genom debatter, seminarier och förhandlingar av det slag som den liberala synen på begränsande och möjliggörande idéer och intressen bidrog med. Inslaget av maktdelning innebar enligt Schmitt en organiserad obeslutsamhet. Den sortens perversion kunde och borde inte moderera kapitalismen på det sätt som behövdes. 1900-talets förhållanden var helt andra än de 1800-talsförhållanden som företrädarna för idén om allmän rösträtt i kombination med maktdelning haft för ögonen.

Idén om att allmän rösträtt och maktdelning kunde och borde förenas på det sätt som Brusewitz hade utvecklat i sin installationsföreläsning överlevde mellankrigstiden enbart i USA, Storbritannien, Schweiz, Sverige och Finland. Tjugo år efter fredsslutet 1919 utbröt andra världskriget. Utgången av detta krig gjorde att problemställningen återkom som tema i den politiska värld som tog form efter 1945 och 1989 och där vi nu befinner oss.

Med detta perspektiv för ögonen läser jag Sofia Näsströms intervju i detta nummer med den italiensk-amerikanska statsvetarprofessorn Nadia Urbinati, verksam vid Columbia University i New York. I deras samtal – och än mera så i sin bok Democracy Disfigured – anlägger Urbinati vad som närmast framstår som ett socialmedicinskt perspektiv på vad Brusewitz och Schmitt några år efter det demokratiska genombrottet diskuterade.

Populism anser Urbinati vara ett av tre olika självskadebeteenden varigenom våra dagars demokratier vanställer sin förmåga att förbinda stat och samhälle. En social gruppering tillåts betrakta sig som folkets sanna företrädare. Dess anhängare anser sig på oklara grunder utgöra det ”egentliga” folket. Inga andra kan legitimt opponera mot dessa anspråk. Demokratin tjänar då inte längre som arena för bearbetning av olika idéer och skilda intressen. Den reduceras till en arena för enhälliga beslut med acklamation. Det andra destruktiva beteendet är att välja teknokratiska expertlösningar på problem som är omstridda. Därigenom frigör sig folkstyret inte bara från plikten att utarbeta kompromisser mellan motstridiga idéer och intressen, utan också från ansvaret. Det tredje självskadebeteendet är att reducera sammanjämkningen till en alltmer begränsad grupp av företrädare för skilda idéer och intressen. Demokratin kräver då inget mer av medborgarna än valdeltagande.

Dessa tre självskadebeteenden praktiseras parallellt och förstärker varandra ömsesidigt. Ju svårare det blir att genom bearbetning hjälpligt tillgodose motsatta idéer och intressen, desto mer väljer politikerna teknokratiska lösningar och gör medborgarna till åskådare. Ju mer väljarna nöjer sig med att vara åskådare, desto mer reduceras deras förståelse för politik som det möjligas konst. Att reagera med populistisk aggressivitet i stället för att utreda, överlägga, förhandla och kompromissa framstår som lösningen med stort ”L”.

Empiriskt fylligare, men utifrån samma grundtanke, förmår den i förtid avlidne partiforskaren Peter Mair fördjupa sammanhanget mellan de tre självskadebeteendena. Nyckelidén i hans postumt utgivna verk Ruling the Void är föreställningen om kartellisering. Enligt den liberaldemokratiska teorin är poängen med partier att de inte bara uppåt utan också nedåt länkar samman stat och samhälle. Lyhördhet är idealet för lyssnandet och ansvarighet för inriktningen på att begripligt förklara varför alla idéer och intressen inte samtidigt går att tillgodose. När partierna bildar kartell för att gemensamt skydda sig mot faktiska idéer och intressen slutar de inte bara att lyssna utan också att förklara. Särskilt har allt som har varit förknippat med globaliseringen och europeiseringen haft denna politiskt kartelliserande karaktär.

När partierna avskärmar sig blir deras funktion mer att legitimera den faktiskt förda politiken än att ställa denna under debatt. Stödet för att det förhåller sig på det sättet är de allt större inslagen av teknokratiska arrangemang och opinionsmätningar. Domstolar, ämbetsverk, centralbanker och bindande internationella normer görs i växande utsträckning oåtkomliga. Det sker för att skydda statens auktoritet gentemot sakligt oansvariga valutslag och opinionsyttringar. Demokratins bearbetande funktion urholkas därigenom. Populistiska opinionsbildare och medier som bara intresserar sig för maktspelet erövrar det uppkomna utrymmet. Av en växelverkan mellan stat och samhälle, vars innehåll är bestämd av sakfrågorna, återstår med tiden allt mindre.

När partierna gör en likartad bedömning av vad som är ansvarigt öppnar det för en strid om regeringsmakten med stöd av alltmer sofistikerade marknadsföringsmetoder. Därigenom ökar misstron ännu mer gentemot vad de som anser sig vara insatta betraktar som ansvariga synpunkter. De som bearbetar motstående idéer och intressen anklagas för politisk korrekthet och för att bara vara inriktade på att skydda statsledningen. Till den politiska klassen räknas även journalistiken, som också den anses göra vad den kan för att konspirativt och lögnaktigt desinformera. Det tyska ordet för detta är Lügenpresse.

Teorin om vad partier bör vara kränks enligt Urbinati och Mair av detta slags kortslutningar. Samtliga tre tendenser undergräver tilltron till partierna och deras inriktning på att bearbeta och förhandla. För teknokraten innebär bearbetning och förhandling att det sakligt rätta inte kommer att verkställas. För populisten innebär bearbetning och förhandling att icke berättigade idéer och intressen ges tillfälle att kompromettera lösningar med stort ”L”. Teknokrater och populister gynnar i praktiken varandra ömsesidigt. De tänker helt olika men förenas i tron på obestridligt korrekta ställningstaganden.

Den som anser att maktdelning och demokrati är uttryck för samma grundtanke – på det sätt som Brusewitz företrädde – utgår i stället från föreställningen om det möjligas konst och att gemenskapen hela tiden riskerar att falla sönder till följd av inbyggda spänningar. Praktiskt gäller frågan vad som möjliggör fortsatt samlevnad trots förekomsten av skilda idéer och olika intressen. Teorier om fullständig jämvikt och ett fulländat sluttillstånd av det slag som föresvävar teknokraten och populisten saknas i hur Brusewitz tänkte sig olika möjligheter att kombinera maktdelning och allmän rösträtt. För honom räcker det att klarlägga alternativ samt att utreda, bearbeta och förhandla i syfte att uppnå provisoriskt hållbara kompromisser.

Påtagligt inspirerad av Urbinati och Mair – vilkas grundtankar funnits som bidrag till olika tidskrifter sedan tiotalet år tillbaka – är den brittiske statsvetaren Christopher Bickerton. Efter att ha disputerat i Paris 2008 och arbetat några år i Amsterdam är han numera verksam i Cambridge. Hans över hela Europa välförtjänt lovordade bok European Integration vänder sig mot föreställningen att unionsprojektet inte berör de ingående ländernas karaktär av demokratier utan bara deras utrikespolitik.

Det som äger rum genom övergången från nationalstat till medlemsland är en omvandling av respektive länders statsskick. Överansträngda partier önskar genom unionsmedlemskap frigöra sig från beroendet av allmän opinion, valrörelser och politisk bearbetning i det egna landet. Det sker genom att de låter sina stater övergå från att vara inom sig förhandlande maskinerier till att underordna sig en av samtliga länders regeringar och domstolar undan för undan framförhandlad auktoritet.

Detta är inte detsamma som att varje land för sig konstitutionellt binder sig. En egen grundlag går att ändra. Men de politiska partierna reducerar sina möjligheter att på grundval av sammanjämkade idéer och intressen ta ställning till målkonflikter. Ländernas regeringar, förvaltningar och domstolar får tillfälle att – med mindre hänsyn tagen till idéer och intressen i det egna landet – tillämpa ett unionsfördrag. Poängen är att detta inte är någon grundlag som länderna på egen hand kan ändra. Det reformistiska utrymmet för att lära av erfarenheten minskar därigenom i vart och ett av medlemsländerna. De nationella statsskicken omvandlas utan att ersättas av en europeisk förbundsstat med demokrati på två nivåer.

Frågan är varför detta sker. Vägledande enligt Bickerton är en önskan att kunna bortse från det moment av bearbetning genom partier, medier och organisationer som normen om liberal demokrati föreskriver. Efter omvandlingen handlar det inte längre om att hålla samman stat och samhälle i det egna landet. Unionen tjänar i stället som en grupp fackföreningar för ländernas regeringar, domstolar och förvaltningsapparater för att de mer effektivt ska kunna värja sig mot intressen och idéer i det egna landet. Bevekelsegrunden är en önskan att kunna bedriva den rätta politiken, trots att det inom det egna landet inte går att på förhandla fram det stöd som behövs om beslutanderätten är alltigenom nationell. Den allmänna rösträtten, yttrandefriheten, föreningsfriheten och bundenheten vid idén om legitim opposition gör det i praktiken omöjligt att besluta i enlighet med ”rätt” saklig bedömning.

Bickerton menar att teknokratiseringen och stärkandet av populismen har fortskridit parallellt och att de har förstärkt varandra ömsesidigt. Båda har haft udden riktad mot politisk bearbetning och förhandling. Det samlade resultatet har blivit vad han med ett paradoxalt uttryck kallar populistisk teknokrati. Populismen utgörs av antagandet att det finns ”rätta” lösningar, som den av nationell opinionsbildning och nationell politisk bearbetning oförstörde medborgaren förutsätts omfatta. Teknokratin består i att vad som är ”rätt” politik bara kan uppnås genom beslut av opolitiskt styrda institutioner utom räckhåll för nationella valrörelser, nationell opinionsbildning och nationell bearbetning.

Vad Urbinati, Mair och Bickerton har att säga om hur den liberala demokratin vanställs, urholkas och lämnas i sticket leder fram till budskapet i den tyske statsvetaren Jan-Werner Müllers Was ist Populismus? Detta utvecklar han för övrigt också i en föreläsning på engelska som är tillgänglig på internet (https://vimeo.com/153095972). Han fäster särskild vikt vid att populismen har övergått från att i Europa och Nordamerika vara marginell och småskalig till att strukturellt forma debatten. Detta ställer enligt honom särskilda krav på tankereda och uttrycksskärpa.

Som framgår av Håkan Boströms intervju med Müller i Respons (3/2013) har vi att göra med en forskare som för en svenskspråkig betraktare påminner om Herbert Tingsten. Müller har samma förmåga att vara knivskarp, koncentrera sig på det väsentliga och göra detta mot en intensivt upplevd samtidshistorisk bakgrund. Han har varit verksam i Berlin och Oxford och skrivit om den efterkrigstida tyska idén om författningspatriotism, om Schmitt som antiliberal tänkare och om hur demokratin återupprättades i Europa efter andra världskriget. Numera undervisar han i politisk idéhistoria vid Princeton och arbetar på en bok om den europeiska kristdemokratin som historisk parallell till socialdemokratin när det gäller förmåga att med alla slags väljare för ögonen överbrygga skilda idéer och olika intressen.

Konsten att få grepp om den hastigt uppblossande, storskaliga populismen förutsätter att vi eftersträvar elementär klarhet. Vi behöver börja med att fixera en fruktbar definition. Lika litet som andra politiskt begrepp har nyckelordet någon en gång för alla given syftning. Även språkbruket är omstritt. Müllers uppgift blir följaktligen att bestämma sig för vad det kan vara fruktbart att låta ordet beteckna. Begreppet bör varken avgränsas så snävt att det intressanta faller utanför eller göras så vittfamnande att allt som betraktaren gillar, ogillar eller finner anmärkningsvärt inbegrips. En lagom snäv definition gör att han effektivare kan beskriva, förklara och ta ställning till vad som bör göras.

Liksom Moffitt börjar han med att redogöra för egenskaper och kännetecken som bör avvisas som återvändsgränder. En första skenbar lösning är att kalla alla uttryck för folklig vrede och arga åsikter som man själv ogillar för populism. En annan analytisk återvändsgränd, menar Müller, är att alltför mycket höja blicken och föreställa sig populismen historiskt, sociologiskt eller psykologiskt. Vederbörande gör då en poäng av vilka rörelser i USA och Ryssland på 1800-talet och i Sydamerika på 1900-talet, som har kallat sig populistiska eller av sentida betraktare getts den benämningen. Även här kommer alltför mycket att inbegripas för att användningen av ordet skall kunna höja nivån på debatten. Än mera gäller detta om vi med självklarhet föreställer oss populister som den ekonomiska moderniseringens och globaliseringens förlorare eller med självklarhet antar att de personlighetsmässigt är människor som har svårt att acceptera att det finns delade meningar.

Problemet med att resonera brett historiskt, sociologiskt och psykologiskt är att betraktaren bortser från två närliggande invändningar. Den ena är att populismen numera inte bara är en marginell företeelse, utan sitter vid makten i länder som Ryssland, Turkiet, Ungern och Polen samt befinner sig alldeles i närheten av makten i USA och Frankrike, för att inte tala om att förhållandevis stora minoriteter numera gör sig gällande i vartenda europeiskt unionsland. Inte ens Tyskland är numera förskonat.

Den andra invändningen gäller vad som utmärker den populistiskt sinnade medborgaren. Självklart kan han eller hon vara någon som socialt förlorat på den ekonomiska utvecklingen eller en individ som psykologiskt tycker synd om sig själv. Men vederbörande kan också, visar den sociologiska forskningen, vara välbeställd och tillfreds med sig själv. Försvaret för varför bara den egna gruppen bör vara representerad och få göra sig gällande kan lika gärna vara: ”Jag är själv framgångsrik, det är sant. Men varför kan inte också den mindre framgångsrike på egen hand anstränga sig för att göra samma resa som jag har gjort?”

Vi bör strikt hålla oss till politisk frihet och legitim opposition som kriterier för att avgränsa nyckelbegreppet, menar Müller. Poängen är att den som inte är populist anser det vara principiellt berättigat att förespråka en annan regering och en annan politik. Populisten, däremot, anser att andra idéer och intressen inte har berättigade anspråk. Han eller hon anser sig företräda det ”sanna folket” i motsats till det slags falska företrädare, som har manipulerat det faktiska folket därhän att detta inte förstår sitt eget bästa. Synpunkten känns igen inte bara från Moskva, Ankara, Budapest och Warszawa utan numera också från utmanarna om presidentmakten i Washington och Paris liksom hos de nordiska partier, om vilka Olof Petersson skrev i anslutning till Bengt Lindroths bok Väljarnas hämnd i Respons (2/2016). Avgörande är inte föreställningar om höger och vänster utan att populisten ställer det samlade oförstörda folket mot det samlade korrupta etablissemanget.

Müllers skäl för att nöja sig med legitim opposition som avgränsningskriterium är inte bristande intresse för ekonomiska, sociala och psykologiska faktorer. Tvärtom är det hans upptagenhet med hur den reformistiska demokratin effektivare än hittills skall kunna försvara sig själv, som får honom att vilja avgränsa begreppet på det sättet. Genom att han inte förutsätter mer än nödvändigt blir det lättare att undersöka och empiriskt uttala sig om samband som har politisk betydelse. Han förmår effektivare rikta uppmärksamheten mot det han anser vara huvudsaken. Demokratin behöver inrätta sig för självförsvar.

En historisk tillbakablick belyser poängen med att ställa frågan på det sättet. Borgerlig vänster och socialdemokrati förespråkade efter 1918 allmän rösträtt, religionsfrihet, förenings- och yttrandefrihet, legitim opposition, rättsstat, tilltro till professionalism samt förmåga att lösa samhällsproblem. Spetsen var inte bara riktad mot fascismen utan också mot kommunismen. Till skillnad från dessa båda alternativa tolkningar förutsatte den för borgerlig vänster och socialdemokratin gemensamma inställningen ingen bestämd idé om slutmålet. Framtiden ansågs vara öppen. Inom ramen för denna överideologi förutsattes motstående idéer och intressen kunna politiskt bearbetas. Siktet var inställt på provisoriskt hållbara kompromisser. Ett samhälle kunde förbli modifierat kapitalistiskt och ändå vara demokratiskt. Samhällena förutsattes, beroende på språkbruket, kunna vara blandekonomier och välfärdsstater.

Kombinationen av maktdelning och demokrati försvaras bäst genom att praktiseras. Så förhöll det sig, trodde mellankrigstidens socialdemokrater och vänsterborgerliga partier. Det som inträffade i praktiken var raka motsatsen. På den europeiska sidan om Atlanten slutade mellankrigstiden med att demokratin befann sig nära gränsen till totalt sammanbrott. Våren 1940 hade den överlevt bara i Storbritannien, Schweiz, Sverige och Finland. På den amerikanska sidan, däremot, hade ett enastående ledarskap lyckats häva arbetslösheten utan att folkstyret hade behövt offras. Demokratin hade kunnat vidmakthållas och framtidstron återupprättas. Erfarenheterna från det amerikanska trettiotalet bidrog femton år senare till att den demokratiska reformismen på den europeiska kontinenten kunde återupprättas och framgångsrikt vägleda återuppbyggnaden.

Återhämtningen under de trettio första åren efter andra världskriget förutsatte hög tilltro till politisk frihet och legitim opposition i kombination med en stark vilja att genom demokratisk bearbetning moderera kapitalismen för att höja och utjämna levnadsstandarden. Från 1980-talet har utvecklingen i USA och Europa däremot präglats av att tilltron har minskat. Den ”väljarnas hämnd”, som Lindroth beskriver, kan bero på nyliberalismens av Brown påtalade djupverkan. Kombinationen av allmän rösträtt och maktdelning förknippas av en växande andel av befolkningen inte längre med full sysselsättning, välfärdsstat och fackliga rättigheter. Utan hänsyn tagen till detta tror jag, liksom Müller, att det kommer att visa sig svårt att återupprätta tilltron till att demokratin försvaras bäst genom att praktiseras.

Hur de politiska kraftmätningarna i USA, Italien, Nederländerna, Österrike, Frankrike och Tyskland under 2016 och 2017 kommer att sluta är svårt att förutse. Lättare att bedöma är hur vi mest fruktbart bör avgränsa begreppet populism, om vi på allvar önskar anta den historiska utmaning som vi står inför. En negativ inställning till maktdelning och legitim opposition är det som från reformistisk synpunkt mest fruktbart avgränsar populism från icke-populism. På det sättet tydliggörs bäst vad som behöver återupprättas efter fyrtio år av nyliberal underminering.

För att återknyta till Brown är det två tankar som behöver återupprättas. Den ena är tilltron till att principerna om allmän rösträtt och maktdelning går att förena med syftet att rädda kapitalismen från sig själv. Det var en tilltro som under mellankrigstiden fundamentalt gäckades men som återupplivades under de trettio första åren efter 1945, för att sedan pressas tillbaka. Ännu en gång handlar det om att återupprätta tilltron, annars kan den politiska friheten och den allmänna rösträtten ännu en gång inskränkas. Nyliberalismens idé om en subjektlös maktutövning (governance) bör stå tillbaka för den reformistiska idén att det är folket och folken som styr på grundval av bästa möjliga kunskapsunderlag.

Den andra idén som behöver återupprättas är vikten av nyansering och detaljkännedom. Om uppgiften är att moderera kapitalismen i ett samhälle och en värld präglad stor mångfald och komplexitet, duger det inte att enbart vara vägledd av det som från ekonomisk synpunkt uppfattas som det enda möjliga. Ty själva poängen med det finns en ”kultur” och en ”modernitet” är att vi inrättar undervisning, vård, rättsväsen, partsförhållanden på arbetsmarknaden och alla andra omfördelningar av livsutsikter på ett sätt som inte är det enda möjliga. Det är skälet till varför vi behöver underkasta oss ett ständigt fortgående utredande, debatterande och förhandlande. Med andra ord räcker det inte med legitim opposition. Det krävs också en allmänt utbredd insikt om reformismen som nödvändig metod för att kontinuerligt bearbeta spänningen mellan skilda mål och olika intressen.

Sverker Gustavsson är professor i statskunskap vid Uppsala universitet.

 

– Publ. i Respons 5/2016

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet