Föregående

nummer

Lördag 10 december 2016

4/2015

Tema: Nationen & Nationalstaten, i en tid då många sluter upp kring nationalstaten och understryker nationella skiljaktigheter.

Analys/Reportage

Problemet är inte överkänsliga studenter utan lärarnas försvagade ställning
Fredrik Meiton

På flera amerikanska universitet ställs nu krav på att kurslitteratur ska förses med trigger warnings och att studenter ska erbjudas så kallade trygga rum. Denna -debatt, som pågått ett antal år i USA, har nu också nått Sverige. Det är lätt att misstänka att det är en kvasidebatt som handlar om något annat. Elever har alltid klagat, men det är först nu som lärarnas ställning blivit så osäker att klagomål av detta slag kan få allvarliga konsekvenser.

Tidigare i år talade Zineb El Rhazoui, journalist på Charlie Hebdo, inför en fullsatt hörsal på University of Chicago. Under den efterföljande frågestunden opponerade sig en student i publiken mot hur Charlie Hebdo behandlade muslimer och uttryckte sitt ogillande inför frasen ”Jag är Charlie”. El Rhazoui avfärdade studentens kommentar med att orden var ett sätt att uttrycka sitt stöd för dem som riskerar livet för det fria ordet. El Rhazoui påminde om den vaktstyrka som ständigt finns vid hennes sida efter attacken på tidningen och ett flertal dödshot mot henne. Studenten förklarade att hon minsann också kände sig hotad. Några dagar senare publicerade studenttidningen en ledare, som hävdade att El Rhazouis fram-toning hade gjort att andra åhörare inte ”kände sig trygga nog att uttrycka avvikande åsikter”. Händelsen är bara ett exempel från senare tid på en trend där studenter – helt utan proportioner enligt många – ställer krav på universitet och lärare utifrån känsloupplevelser.

I höstas kände sig arrangörerna för en debatt om abort på Christ Church College i Oxford tvungna att ställa in eventet, efter att feminister gick till storms mot att båda debattörerna var män. Vid Hampshire College i USA ställdes ett framträdande av ett Afrofunkband in efter klagomål från vissa studenter att bandet hade för många vita medlemmar. På flera amerikanska universitet ställs nu krav på att kurslitteratur med potentiellt stötande innehåll ska förses med så kallade trigger warnings och att universiteten ska erbjuda studenter så kallade trygga rum. I en ledare i New York Times oroade sig Judith Shulevitz för att när ”man har designerat vissa rum som trygga, antyder det att resten är otrygga. Det följer att de borde göras tryggare”. Universitetens roll är ju just att utmana och vidga våra vyer, menade Shulevitz, inte att främja ”trygga” miljöer, där eleverna bara möts av åsikter och perspektiv som de redan håller med om och är bekväma med.

På senare tid har flera röster höjts i protest mot den här utvecklingen, som enligt kritiker underminerar universitetens roll i samhället och urholkar vårt utbildningsideal. En av de mest uppmärksammade artiklarna av det här slaget, delad över 200000 gånger på Facebook, är skriven under pseudonym av Edward Schlosser. Artikelförfattaren, som undervisat på diverse tillfälliga kontrakt, beskrev en situation där han av rädsla för att väcka anstöt har ”medvetet justerat mitt undervisningsmaterial…” Han är inte ensam. ”De flesta av mina kolleger som fortfarande har arbete har gjort detsamma.” Problemet, som Schlosser uttrycker det, är att klagomål mot lärare numera inriktar sig på ”hur min undervisning påverkar studentens känslo-mässiga tillstånd”. Mot sådana klagomål kan man som lärare inte värja sig, menar han, eftersom det inte går att argumentera mot känsloargument.

Hur blev det så här? De flesta kommentatorer menar att det börjar med studenternas konsumistiska inställning till sin utbildning. Lärarens roll har blivit likställd med taxichaufförens och massörens: de är serviceleverantörer med en skyldighet gentemot konsumenten, det vill säga studenten, att leverera en tillfredsställande produkt.

Uppmuntrade av denna attitydomställning har studenter kommit att anamma ”en simplistisk, ohållbar och ytterst kvävande syn på social rättvisa”. Denna syn har kommit till som ett resultat av en i grunden lovvärd ansats att demokratisera akademin. Men i sin strävan att knuffa ner den vite mannen från piedestalen har den blivit reduktionistisk och destruktiv. Den amerikanske statsvetaren Adolph Reed Jr. har kallat denna utveckling för ”det personliga vittnesmålets politik”. Resultatet beskriver Reed som ett överdrivet fokus på nomenklatur till förfång för ett fokus på underliggande sakförhållanden. Vi signalerar politisk rättrogenhet genom tomma gester och semantik i stället för att verka för faktisk förändring.

Därmed ter sig ämnet som en bihangsdiskussion till den större diskussionen om identitetspolitik. Identitetspolitiken strävar efter att bryta dominansen av en identitet som gjorts normerande – den vita, heterosexuella, medelålders mannen – men riskerar samtidigt att fragmentera det offentliga samtalet tills det inte längre finns några intersubjektiva regler för diskussionens ramar och övergripande värden.

I en miljö där den subjektiva upplevelsen sätts i centrum, utan att underkastas ett mellan-mänskligt korrelat, är känslor enväldiga. Därmed blir det svårt att motivera varför någon skulle utsättas för något som får dem att må dåligt; obehagliga och kontroversiella diskussionsämnen blir således utdömda på förhand. Precis som i fallet med läraren som står bakbunden inför känslobaserade klagomål, försvinner utrymmet för allt slags meningsutbyte i miljöer där känslor står över sakfrågor.

Allt detta låter naturligtvis förskräckligt i de allra flestas öron. Debatten som har pågått i USA under ett antal år har på senare tid också kommit att få ökad uppmärksamhet i Sverige. Även svenska universitetslärare vittnar om ett växande fokus på elevers känslor och menar att det krymper ramarna för det intellektuella engagemanget. Den svenska debatten tar regel-mässigt avstamp i den amerikanska och flera av exemplen ovan har nämnts i olika sammanhang även i svenska medier. Men i svensk tappning har många av exemplen förgrovats. Ann-Charlotte Marteus, som anser att universiteten inte bör vara ”ett rosa kuddrum” påstår i Expressen att ”unga amerikaner” vägrar läsa Den store Gatsby, eftersom romanen bland annat innehåller självmord. (I själva verket rörde det sig om en enskild student vid Rutgers University som ville att boken skulle förses med en varning på omslaget att den innehöll ”självmord, hustrumisshandel och grafiskt våld”; löjligt, kan tyckas, men knappast detsamma som förbud.) Även Erik Helmersson i Dagens Nyheter ondgör sig över samma anekdot och raljerar över trigger warnings för allt från sprit till semlor. På Göteborgs-Postens ledarblogg vänder sig Adam Cwejman mot att ”det har alltså blivit höjden av progressivitet att kringskära, korrigera och helst slippa litteratur och historiska verk som uttryck som inte passar in”. Drog man denna ansats till dess logiska slutpunkt skulle man, enligt Cwejman, sluta ”läsa om förintelsen eftersom det är obehagligt”.

Allt det här låter, som sagt, förskräckligt. Men i takt med att jag har läst igenom de amerikanska och svenska debattinläggen under arbetet med den här texten, har en viss misstänksamhet smugit sig in i min inställning till hur det här problemet beskrivs och diskuteras, inte minst i Sverige. Trigger warnings och trygga rum har ju växt fram tack vare nya psykologiska rön kring trauma och dess långsiktiga skadeverkningar. Tack och lov stigmatiserar vi inte längre ”krigströtta” kombattanter som har svårt att återanpassa sig till det civila eller för den delen förlossningsdeprimerade mödrar. Då framstår det som tämligen tondövt att, som Cwejman, protestera att det ”obehagliga försvinner inte för att vi slutar läsa om det”. Naturligtvis inte. Men inte kan väl Cwejman tycka att det hade varit rimligt att den svenska skolan på 1950-talet tvingade unga judiska förintelseöverlevare att närläsa Primo Levi? Säkerligen är det ibland befogat att inte utsätta traumatiserade människor för berättelser om liknande trauman i utbildningssyfte?

Dessutom har jag svårt att relatera till den hysteriska tonen hos kritiker av trigger warnings och känslostyrda elever. Jag har undervisat på New York University i sex år och känner många som har undervisat mycket längre än så på olika universitet med allt från visstidsanställning till fast tjänst. I mina ögon framstår tanken att det inte skulle vara möjligt att undervisa i vissa ämnen eller med hjälp av vissa texter helt främmande. Schlosser påstår att han har rensat ut potentiellt kontroversiella texter, inklusive Mark Twain och Edward Said, från sina kursmaterial och i en annan artikel skriver en doktorand vid Purdue University att han helt undviker att undervisa om ämnen som ”folkmord, rasism eller historiskt våld”.

Själv har jag gott om erfarenhet av att undervisa om just dessa ämnen, eftersom mitt expertområde är Mellanösterns moderna historia och framför allt den arabisk-israeliska konflikten. Termin efter termin granskar jag tillsammans med mina studenter mängder av kontroversiellt material, som exempelvis Israels självständighetskrig 1948 och debatten om orsakerna bakom det palestinska flyktingproblemet, inklusive den ständigt brännheta frågan om etnisk rensning. Men jag har aldrig fått klagomål för att texterna vi läst har varit stötande, trots att kursmaterialet innefattar många texter skrivna av de historiska aktörerna själva och där rasism, fascism, antisemitism, islamofobi etcetera är legio.

Jag har helt enkelt mycket svårt att föreställa mig att detta är ett reellt problem och har i stället börjat misstänka att det snarare rör sig om en kvasidebatt som egentligen rör andra saker. Framför allt misstänker jag att det höga tonläget kommer sig av ämnets anknytning till den större frågan om identitetspolitik, vilket ju i sin tur är ett flytande begrepp som sätts i arbete i diverse olika betydelser för att ta hem andra politiska poänger. Dessutom är det en diskussion där meningsmotståndare i sällan skådad omfattning avsiktligen feltolkar varandra och indignerat drar ut i strid mot halmfigurer och väderkvarnar.

Men för att återgå till universiteten: problemet, som jag ser det, är inte eleverna, vilkas inställning förvisso är mer konsumistisk än någonsin tidigare och som därmed anser sig ha rätt att kräva omedelbar tillfredsställelse med den konsumerade produkten, det vill säga undervisningen. Problemet är i stället universitetslärarnas kraftigt försvagade ställning. Elever har väl i alla tider klagat på ”onödiga” eller ”meningslösa” inslag i undervisningen och bedömt lärare utifrån tvivelaktiga kriterier? (Med det inte sagt att elever aldrig har fog för sina klagomål; det har de säkert titt som tätt.) Problemet uppstår först när elevernas makt växer i förhållande till lärarens, som plötsligt står inför hotet att bli av med jobbet på grund av utbildningskonsumenternas missnöje med sin inhandlade produkt.

I det amerikanska universitetsväsendet i dag är över tre fjärdedelar av lärarkåren ”adjuncts”, det vill säga anställda på korttidskontrakt på någon termin, som dessutom får så dåligt betalt att de flesta av dem lever under fattigdomsgränsen. Förmåner som sjukförsäkring och pensionssparande kan de bara drömma om. Samtidigt översvämmas arbetsmarknaden av en växande skara nydisputerade doktorer i jakt på ”tenure”, alltså fast anställning. En annan skribent som lyfte fram det här perspektivet skrev just att: ”Om adjuncts och lektorer på tenure track har förlorat sin makt i förhållande till sina studenter, är lösningen inte att attackera studenterna [… ] och fräsa om studenter med för mycket känslor[…] I stället borde vi fokusera på ett universitetsväsende som behandlar studenter som kunder och lärare som utbytbara produktionsmedel.” Det ligger mycket i det, för faktum är att studenternas konsumism, åtminstone i USA, är sprungen ur växande tilltagande korporatism. 

Fredrik Meiton är fil. dr i historia vid New York University och gästredaktör på Respons.

– Publ. i Respons 4/2015

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet