Föregående

nummer

Torsdag 25 maj 2017

6/2015

Tema: I våra kvarter – Gentrifiering och segregation i den nya staden; bostadskarriär och nya grannar. Texter om stadens utveckling.

Analys/Reportage

Rättegången som gjorde Auschwitz till ett etablerat faktum för tyskarna
Pär Frohnert

Den 19 oktober 1965 hade Peter Weiss pjäs Rannsakningen – Oratorium i 11 sånger urpremiär på fjorton tyska teatrar, både i Väst- och Östtyskland – i sig anmärkningsvärt bara få år efter att taggtråd delat landet. Tysk-svenske författaren Weiss var redan ett namn och nu hade han tagit sig an ett ämne som hängde som ett mörkt ovädersmoln över de alltmer belåtna västtyskarna. Weiss hade följt den just avslutade rättegången i Frankfurt am Main mot 22 SS-män som tjänstgjort i Auschwitz. Teaterbesökarna hade säkert sina föraningar och de infriades – teaterkritikerna rapporterade att publiken var så tagen efter föreställningen att ingen applåderade utan bara lämnade salongerna under tystnad.

Rättegången som hade av­slutats i augusti 1965 hade ruskat om det västtyska väl­befinnandet. För många tyskar blev rättegången den första verkliga konfrontationen med vittnesmål och detaljerade fakta om Förintelsen. Visserligen hade Eichmann-rättegången 1961 och verkställandet av dödsdomen påföljande år bevakats av tysk tv och press, men den hade ju hanterats av israeliska åklagare och domare och inte på tysk hemmaplan. I början av 1960-talet var inte Auschwitz känt för allmänheten och det skulle dröja ytterligare tjugo år innan ”Holocaust” blev ett begrepp.

Från ”Siegerjustiz” i Nürnberg till tingsrätten i Frankfurt
När segrarmakterna vid Nürnbergprocessen 1945–46 ställde tyska huvudaktörer till ansvar var inte Förintelsen ett huvudtema – fokus låg på ”krigsförbrytelser” och ”brott mot freden”. I vida kretsar i Tyskland fanns uppfattningen att de åtalade utsattes för ”segrarjustis” och snart höjdes krav på ”ett slutstreck”. Efter att Förbundsrepubliken hade grundats 1949 följde en våg av benådningar och ”belastade” återanställdes i statlig tjänst. Vid den här tiden hade man lätt kunnat komma åt många gärningsmän, men 1950-talet blev ett förlorat årtionde. Därför kom ”Einsatzgruppen”-rättegången i Ulm 1958 som en första chock för den tidningsläsande allmänheten – här lades grymheterna i öppen dager. Samma år inrättades också i Ludwigsburg en myndighet för att samla in underlag om Nazi-tidens förbrytelser – Die Zentrale Stelle der Landesjustizverwaltungen zur Aufklärung von nationalsozialistischer Verbrechen.

Arkitekten bakom åtalen i Frankfurt 1963 var Fritz Bauer (1903–1968), chef för åklagar­väsendet i Hessen. Bauer var jude, jurist och socialdemokrat och hade gått i exil till ­Danmark och 1943 lyckats ta sig till ­Sverige. Han återvände till Tyskland 1949 och engagerade sig i rättegångar rörande nazisttiden. Han kunde också ge information till Israel om Eichmann i Argentina.

Flera av dem som kom att åtalas levde helt öppet. Nu skedde en rad gripanden, bland annat av den siste kommendanten för Auschwitz, Richard Baer, som dock dog före rättegången. Av en ren tillfällighet hade en journalist av en tidigare Auschwitzfånge fått sig anförtrott exekutionslistor där både offer och gärningsmän var namngivna. Bauer insåg bevisvärdet och kontaktade högsta domstolen. Med material från Zentralstelle Ludwigsburg, avrättnings­listorna och utifrån gripandena gav högsta domstolen tingsrätten i Frankfurt i uppdrag att driva åtalen. För att få fram de hundratals vittnen som hämtades från hela världen fick man hjälp från Internationales Auschwitz Komitee. År av förarbeten låg ­sålunda till grund för rättegången, ett detektiv­arbete som skildras i den sevärda filmen En labyrint av lögner. Bauers intention var att få fram en jätterättegång som skulle upplysa det tyska folket och visa för omvärlden att det demokratiska Tyskland stod för andra värderingar än tidigare.

”Det som då var rätt, kan inte vara orätt i dag”
Dråp begångna under nazisttiden hade preskriberats redan 1960. Men snart blev preskriptionstiden för mord en fråga för lagstiftaren när man insåg att effekten kunde bli att de som gjort sig skyldiga till svåra brott skulle kunna gå fria. I mars 1965 beslutade förbundsdagen om förlängning till 1969, eftersom man nu tog 1949 som utgångsår, det år då Västtyskland grundats, i stället för 1945.

I Frankfurt väcktes 1963 åtal för mord och medhjälp till mord. Men vilken lagstiftning skulle tillämpas? De allierade hade till Nürnbergprocessen skapat en ny rättsgrund med ”brott mot mänskligheten”. Men inte minst mot bakgrund av en utbredd opinion att man inte skulle rota i det förflutna valdes den möjligheten medvetet bort av juristerna och indirekt av förbundsdagen – till saken hörde att många jurister själva var svårt komprometterade. Argumentet var att författningen inte tillät lagar med retroaktiv verkan. I stället skulle Tredje rikets lagar utgöra rättsgrund. Läget blev inte bättre av att man använde begreppet huvudgärningsmän; dit räknades Hitler med anhang som hade beslutat om folkmordet och var motiverade av rashat, som juridiskt sett kategoriserades som ett ”moraliskt förkastligt” motiv. På dessa grunder betraktades de åtalade enbart som skyldiga till medhjälp till mord. I en av domarna formulerades det som att den dömde varit ett ”kugghjul i förintelsemaskineriet”. Endast de som hade handlat utan uttryckliga order eller gjort sig skyldiga till tortyr och excesser vid avrättningarna kunde själva åtalas för mord.

Eftersom de begångna morden skulle betraktas som vilka mord som helst krävdes att alla enskilda handlingar skulle beläggas. Tjugo år efteråt var det naturligtvis mycket svårt att fastställa de exakta förloppen. Kraven ledde också till att de tidigare fångar som vittnade hamnade i en utsatt position när advokaterna pressade dem. Försvararna ifrågasatte ofta vittnenas trovärdighet vilket kunde ackompanjeras av instämmande skratt från de åtalade.

”Åtal mot Mulka med flera, 4 Ks 2/63”
Rättegången i Frankfurt blev den största Förintelseprocess som genomfördes i Västtyskland: 22 åtalade, 183 förhandlingsdagar, 359 vittnen varav 248 var tidigare fångar från Auschwitz, ett åtal på 700 sidor med bilagor i 75 pärmar. Rättegången fick sin beteckning efter Robert Mulka som hade varit adjutant till lägerkommendanten. Bauer drev inte själv rättegången; i stället framträdde tre andra åklagare och en rad biåklagare som företrädde offren och offrens anhöriga.

Rättegången inleddes vid jultid 1963. Intresset var enormt, bland annat fanns över 200 journalister på plats, varav många utländska. För att ge plats fick man ta till stadsfullmäktiges sal i det återuppbyggda medeltida rådhuset. Rättegången kom att följas av en mängd besökare – nyfikna lokalbor, skolklasser och inte minst journalister. Peter Weiss hörde till åhörarna och även ­andra författare följde rättegången, bland andra Hannah Arendt. En reporter från Frankfurter Allgemeine Zeitung bevakade kontinuerligt processen och hans artiklar blev ett viktigt underlag för Weiss. Rättegången bandades och i dag kan man lyssna på inspelningarna via hemsidan hos Fritz-Bauer-institutet, som ­inrättades 1995 till Bauers minne.

Av avgörande betydelse för rättegångens genomslag blev det upplägg som domstolen valde. Som bakgrund till åtalen bestämde man sig för att Auschwitz som ett system skulle fri­läggas. Därför begärde man in ett omfattande historiskt underlag och flera historiker vittnade. Bit för bit framträdde en förskräckande bild av en dödsfabrik. De åtalade valde att tiga inför eller blankt förneka de enskilda anklagelserna; bara en person visade någon form av ånger. Men intressant nog bestred ingen den historiska beskrivningen. Redan här i mitten av 1960-talet vederlades den återkommande argumentationen från förövarna att de hade varit tvingade till sina handlingar på grund av givna order, annars skulle de själva ha avrättats, den så kallade Befehlsnotstand.

När de bestialiska brotten blottlades blev några namn ökända: Boger som med sin ”gunga” torterade de fastbundna fångarna tills de dog, doktor Capesius som var lägerapotekare men som också med vänliga ord till de selekterade på rampen skickade tusentals till gaskamrarna, Klehr som egenhändigt mördade sjuka fångar med en fenolspruta direkt i hjärtat.

Domarna kom sommaren 1965 och omfattade totalt 900 sidor. Några av de åtalade dömdes till livstid eller straff på upp till 15 år, men då räknades häktestiden bort. I några fall blev straffen bisarrt korta med tanke på brottens omfattning. Så dömdes Capesius som stod åtalad för 8000 säkerställda mord till nio års fängelse, vilket ju omräknat medförde att ett mord sonades med några timmars fängelse. Det strikt juridiska utfallet måste sägas ha blivit ett stort misslyckande. Straffen blev mildare än om det hade rört sig om ”vanliga” mord.

Auschwitzprocessen medförde inte någon definitiv öppning för nya rättegångar även om sådana följde. En lagändring 1969 blev ödesdiger eftersom preskriptionstiden för medhjälp till mord med en huvudgärningsman ändrades till 15 år. Dessa brott från nazisttiden blev därmed preskriberade – en ”amnesti genom bakdörren”. Hela 730 åtal som förbereddes mot ”skrivbordsförövare” inom Reichs­sicherheitshauptamt fick ställas in eftersom dessa byråkrater ”bara hade lytt order” och inte delade huvudmännens ”moraliskt förkastliga” motiv! Det ­råder oklarhet om tillkomsten av beslutet. Kan lagstiftaren ha förbisett effekterna eller fanns det en plan bakom lagförslaget?

Som ett led i det tyska upplysningsarbetet måste dock rättegången betecknas som en framgång. Auschwitz blev etablerat som ett historiskt faktum också för tyskarna. Bearbetningen av det nazistiska förflutna (Vergangenheitsbewältigung) fick efter hand också en helt annan tyngd. 1970 knäföll Willy Brandt vid monumentet över ghettoupproret i Warszawa, 1979 togs preskriptionstiden helt bort för mord, samma år visade tysk tv den amerikanska serien Holocaust och 1985 kom en lag som kriminaliserade förnekandet av Förintelsen.

Ett nedstigande i helvetet - Weiss omstridda pjäs
Bara två år innan Weiss pjäs skakade om teaterpubliken hade Rolf Hochhuths pjäs Der Stellvertreter, som var en svidande anklagelse mot Pius XII och hela katolska kyrkan för passivitet inför Förintelsen, väckt enorm uppmärksamhet både i Tyskland och internationellt. Med ett så laddat och obearbetat nära­liggande förflutet som nazismen och Förintelsen kunde teater­pjäser bli dynamit.

De 11 sångerna i pjäsen är naturligtvis en anspelning på Dantes Divina Commedia och nedstigningen i helvetet – men här finns helvetet på jorden. Sångerna blir stationer i Auschwitz maskineri, från järnvägsrampen till askan från krematorierna som tippades i floden. Weiss talade själv om sitt stycke som ett collage med dokumentärkaraktär. I ett efterord till pjäsen redovisar han några av sina källor och utnyttjad litteratur. Systematiska jämförelser av pjästexten med dokumentationen från rättegången har visat att Weiss formuleringar i regel ligger mycket nära vad som faktiskt yttrades.

Auschwitz nämns aldrig explicit och det är uppenbart att Weiss valde att framställa ­Förintelsen som något universellt som skulle kunna drabba andra folk. I pjäsen talas om ”underkuvade folk” och i en annan text från 1965 skrev Weiss: ”Det är inte över än.” Det judiska finns i pjäsen men ges en begränsad plats. Weiss lät de vittnande tidigare fångarna, på samma sätt som i Auschwitz, förbli anonyma med bara ett nummer. Däremot framträdde de åtalade med sina namn i pjäsen, vilket några kritiker tog fasta på med tanke på att överklagandena ännu inte var avgjorda vid premiären.

Domstolsförhandlingen driver fram sångerna med domaren som en central gestalt som fastställer fakta. Stycket har begränsade regianvisningar och brukar i regel läsas upp. Ett effektfullt och obehagligt inslag är de åtalades hånfulla skratt efter inlägg från deras försvarsadvokater. Skratten som avviker från replikerna liknar ett körinslag och kan sägas anknyta till beteckningen ”oratorium” i pjäsens titel.

Med slutorden fångar Weiss in de åtalades renons på ånger och deras försvar att de bara gjort sin plikt samt appellen till sina samtida att dra historiens förlåtande täcke över det som varit:

 

vi gjorde inget annat än vår skyldighet.

...

I dag när vår nation efter ett förhärjande krig

åter har arbetat sig upp

till en ledande ställning

borde vi befatta oss med annat

än med förebråelser för handlingar

som bör anses preskriberade

för länge sedan

(Högljutt bifall från de anklagade)

 

Peter Weiss eget öde ger en nyckel till pjäsen. Han var född 1916 utanför Berlin med en judisk far som övergick till kristendomen. Det var först med förföljelserna som Weiss förstod att han betraktades som jude. Efter en flykt med mellanstationer i bland annat Tjeckoslovakien hamnade familjen 1939 i Sverige. Samma år som Rannsakningen hade premiär publicerade Weiss efter ett besök i Auschwitz en text där han skrev ”att mitt namn stod på listorna över dem som för alltid skulle förflyttas dit”. Det fanns ytterligare en personlig koppling. Under flykttiden i Prag blev Weiss förälskad i Lucie Weisgerber som var judinna och de fortsatte hålla kontakt. Han försökte beveka svenska myndigheter att bevilja henne inresa och 1940 friade han till henne. Ett giftermål hade kanske kunnat förbättra hennes möjligheter. Men allt var för sent, hon var redan internerad i Theresienstadt och deporterades sedan till Auschwitz där hon mördades. Weiss förlust ligger säkerligen bakom sången om Lili Toflers död. Tofler hade försökt smuggla ett brev till en annan fånge men brevet hade snappats upp. Boger torterade henne, men hon avslöjade aldrig den andra fången. Det fanns vittnesmål om att Boger sköt Tofler, men rätten kunde inte fälla Boger på denna punkt. I pjäsen blir Lili Tofler en martyr som dog för sin tro på rättvisa.

Rannsakningen fick många lovord, men har också genom årens lopp mött skarp kritik. En vanlig samtida kritik i Västtyskland var att Weiss gick DDR:s ärenden genom att hänga ut tyska storföretag och lät vittnen få utbreda sig om Auschwitz som kapitalismens yttersta konsekvens. I pjäsen nämns bland annat IG Farben vid namn. I programhäftet hade också Weiss skrivit att han ”ville brännmärka kapitalismen”. Noterbart är att rätten i Frankfurt hade begärt in ett historiskt underlag från Jürgen Kuczynski, DDR:s ledande historiker, så redan i rättegången fanns detta inslag.

En återkommande kritik, bland annat från Elie Wiesel, har varit att pjäsen ger judarna för begränsad plats. Det är som sagt alldeles klart ett medvetet drag av Weiss, men samtidigt ska sägas att det inte råder någon tvekan om att det är judarna som främst var utsatta i Auschwitz. Bland annat sammanfattar en judisk tidigare lägerfånge siffrorna för de olika grupper som nazisterna hade förföljt och talar explicit om ”de 6 miljoner som likviderades av rasskäl”.

De sista gärningsmännen inför rätta
Siffrorna skiftar om hur många av Förintelsens förövare som kom att dömas i Västtyskland/Tyskland. Under alla omständigheter kan man dra slutsatsen att de var få. För lägret i Auschwitz, där man räknar med att cirka
7 500 personer tjänstgjorde, dömdes bara en mindre del, ytter­ligare personer har dömts i bland annat DDR och Polen.

Tiden löper snabbt ut – de sista gärningsmännen som ännu är i livet är snart borta. 2011 genomfördes en lag­ändring – decennier för sent – så att det räcker att gärningsmännen har varit del av Förintelsens maskineri för att kunna fällas. Det krävdes inte längre att man kunde bevisa enskilda brottsliga handlingar. Det här öppnade för ytterligare rättegångar. I somras dömdes sålunda ytterligare en gärningsman från Auschwitz, Oskar ­Gröning, som hade varit bok­hållare och bland annat registrerat offrens beslagtagna pengar och värdesaker. Gröning erkände sig moraliskt skyldig, men inte i juridisk mening. Han dömdes till fyra års fängelse för medhjälp till mord. Domen är överklagad av både åklagare och försvarare.

Av allt att döma sätts inom kort punkt för de rättsliga uppgörelserna med det nationalsocialistiska terrorstyret – en inte i alla stycken uppbygglig historia.


Pär Frohnert är docent i historia vid Stockholms universitet.

– Publ. i Respons 6/2015

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet