Föregående

nummer

Lördag 10 december 2016

1/2014

Tema: Synen på Sveriges agerande under andra världskriget har blivit alltmer negativ. Men Sveriges självständighet underskattas.

Analys/Reportage

Realpolitiska intressen utnyttjar religiös sekterism i Mellanöstern
Fredrik Meiton

Föreställningen om en statisk motsättning mellan shia och sunni används allt oftare som förklaring till utvecklingen i Mellanöstern. Men man träter inte för att man är sunni och shia, man är sunni och shia för att man träter.

Sekteristiska konflikter har ökat kraftigt både inom och mellan stater under det senaste årtiondet. På senare tid har vi exempelvis sett hur inbördeskriget i Syrien alltmer har kommit att utkämpas efter sekteristiska linjer och även blivit skådeplats för regionens geopolitiska schatteringar. Shiitiska krafter, som Iran, Hizbollah och kretsen kring Iraks president Nuri al-Maliki stödjer Assad, medan en sunnimuslimsk allians med bland andra Saudiarabien, Jordanien och Turkiet stödjer rebellsidan. I både internationell och svensk press har den regionsomspännande drabbningen mellan sunni och shia fått stor uppmärksamhet. Men någonting är ruttet i rapporteringen.

 

Under rubriken ”Islam’s old schism” beskrev The Economist nyligen en strid som pågått i 1400 år. President Obama har återkommande talat om ”sectarian tensions” som det allvarligaste problemet i Mellanöstern. Även i svenska medier har många journalister och andra experter lagt ut texten kring sekterismens uråldriga rötter, ritualer och myter. Svenska Dagbladets Bitte Hammargren skrev nyligen: ”När sekteristismens ande släpps ur flaskan är det svårt att tränga tillbaka den igen.” Och för några år sedan under rubriken ”1400 år av splittring” berättade Expressen för sina läsare om sekterismens ursprung. Där ingick en exotisk berättelse om splittring inom tron efter profeten Muhammeds död, år 632, information om heliga platser, helgdagar med mera.

I dessa beskrivningar och oräkneliga andra framställs sekttillhörigheten, sunni eller shia, som statisk. Så länge islam har funnits, har det naturliga tillståndet mellan shiiter och sunnimuslimer präglats av konflikt, latent eller aktualiserad, och utgör alltså grundorsaken till praktiskt taget alla konflikter i den muslimska världen. Men denna förklaringsmodell är inte en förklaring, utan en mystifiering. Man stoppar Mellanöstern tillbaka in i den orientalistiska flaskan där spelreglerna står skrivna i Koranen och Tusen och en natt, inte i realpolitiska överväganden och kampen om politiska och ekonomiska resurser.

Vad som framför allt saknas i många analyser av den politiska situationen i Mellanöstern är en insikt om hur institutioner och enskilda aktörer avsiktligt använder sig av en sekteristisk inramning för sina egna syften. I en nyutkommen bok skriven av Toby Matthiesen, Sectarian Gulf: Bahrain, Saudi Arabia, and the Arab Spring That Wasn’t (Stanford, Calif.: Stanford Briefs, 2013), myntas begreppet ”identitetsentreprenörer” för dem som använder sekteristiska identiteter för att gynna sina egna intressen. Statsapparaten är uppenbart en sådan identitetsentreprenör, men även de politiska, religiösa, sociala och ekonomiska eliterna. Sekterism bör snarast förstås som en uppsättning institutionella, sociala och filosofiska arrangemang som har kommit till i konkurrensen om begränsade ekonomiska, sociala och politiska resurser. Mellanöstern träter inte för att de är sunni och shia; de är sunni och shia för att de träter.

Bland forskare är insikten om sekterismens konstruerade karaktär inte helt ny. För tio, femton år sedan ifrågasatte ett antal forskare bilden av sekten som en evig essens. (Det främsta exemplet på synsättet är The Culture of Sectarianism (2000) av Usama Makdisi.) Den generationen var starkt influerad av postkolonialistiska tankegångar och tenderade att betona de europeiska kolonialmakternas roll i skapandet av sekten som en central politisk kategori. Matthiesen ingår i en ny våg av sektforskning som i stället betonar muslimernas egen roll i iscensättningen av sekterismen. (Ytterligare ett exempel är Frederic Wehreys utmärkta bok, Sectarian Politics in the Gulf: From the Iraq War to the Arab Uprising (2013).)

Enligt Matthiesen och Wehrey är den starkaste motorn för sekterism i dag de sunnimuslimska monarkierna runt Persiska viken och allra främst Saudiarabien. Dels bor det många shiiter i dessa länder (i Bahrain utgör de majoriteten), dels är det shiitiska Iran den största utrikespolitiska rivalen. Genom att ständigt sprida bilden av sekteristiska motsättningar genom sina medier kan de neutralisera den inhemska oppositionen och samtidigt förankra föreställningen att det är monarkin som utgör det förenande kittet, förutan vars trygga hand länderna skulle störta samman i blodiga, religiösa inbördeskrig.

Det mest uppenbara exemplet är hur Saudiarabien och de andra Gulfstaterna hanterade protesterna i Bahrain i februari 2011. Man slog till med enorm brutalitet, samtidigt som man karaktäriserade protesterna som ett shiitiskt maktövertagande. Via sina omfattande regionala medier spred Saudiarabien sekteristiska skräckscenarier, samtidigt som landets pansarvagnar rullade över till Bahrain och slog ner protesterna. Men på Pärlrondellen i Bahrains huvudstad, Manama, skanderade demonstranterna i början av januari: ”Vi vill att regimen reformeras!” men också ”Vi är bröder, Sunni och Shia, detta land är inte till salu!” och ”Ingen Sunni, ingen shia, nationell enighet!” Assadregimen i Syrien tog till samma strategi för att slå ner protesterna där: stor brutalitet parad med apokalyptiska profetior om hotet mot de syriska minoriteterna. Bara Bashar al-Assad kunde hålla samman landet, sades det.

När den sekteristiska världsbilden väl har etablerats plockas den fram i alla möjliga sammanhang, exempelvis som ett effektivt sätt att motarbeta politiska motståndare. På så vis blir sekterismen en politisk verklighet i Mellanöstern, och dessutom en process driven lika mycket underifrån som ovanifrån. Det knyter an till boken Ethnicity, Inc. (2009) av Jean och John Comaroff. De hävdar att etnifiering har blivit ett sätt för folk i Tredje världen att locka till sig västerländska turister. Men processen får sitt eget liv och de ”traditioner” som diktas ihop internaliseras sedermera av gruppen, vilken börjar uppfatta dem som genuina uttryck för den etniska identiteten. På så vis stärks den, samtidigt som den radikalt omformas, genom att man samlas kring nya ritualer och berättelser.

Inget av detta ger såklart de många experter rätt som använder sekterismen för att förklara dagens konflikter i Mellanöstern. Det ligger nära till hands att förklara den simplistiska sekteristiska förklaringsmodellen med ett förakt för Tredje världen och en utbredd okunnighet om området. Utan tvivel ligger en del av förklaringen där, men förmodligen är det inte hela sanningen. Historien om den eviga motsättningen mellan sunni och shia bekräftar även våra egna mest grundläggande föreställningar om gemenskap och grupptillhörighet. Trots att det ofta påstås att vi lever i en post-ideologisk värld är det svårt att se vår globala vurm för identitetspolitiken som någonting annat än just ideologi.

Vad är det om inte ett ideologiskt ställningstagande att på tvärs med praktiskt taget allt vi vet om historiska tillhörigheter agera som om vår identitet vore naturligt given, bestående och metafysiskt essentiell? Det ligger stor möda bakom vår förmåga att ”glömma” vårt ständiga arbete för att återuppfinna våra identiteter och de markörer och ritualer med vilka vi upprätthåller dem.

På samma sätt är det lätt hänt att vissa geopolitiska fakta glöms lättare än andra, exempelvis att Iran efter den islamiska revolutionen under en period försökte lansera sig som ett muslimskt, inte bara shiitiskt föregångsland, och att det var först när det försöket misslyckades som Iran i stället tog ledarrollen för världens shiamuslimer. I dagens analyser är det sällan man får reda på att de sunnimuslimska Gulfstaterna aktivt motarbetar det Muslimska brödraskapet, världens största islamistiska organisation.

Vi värjer oss för antydningar om att identiteter är föränderliga och dessutom kan instrumentaliseras, eftersom vi har svårt att se hur något så centralt för den egna självbilden kan vara obeständigt. Men bara för att man känner någonting innerligt, betyder det inte att känslan är bestående, som alla med minnen av tonårsförälskelser kan intyga. Om berättelsen om det eviga hatet mellan sunni och shia underbygger vår egen föreställning om att våra jag utgår från essentiella identiteter, verkar det alltså som att vi återigen har funnit ett förtjänstfullt sätt att spegla oss i den andre.

Fredrik Meiton är doktorand i historia vid New York University.

– Publ. i Respons 1/2014

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet