Föregående

nummer

Lördag 10 december 2016

6/2014

Tema: Kommer folkviljan i Mellanöstern att acceptera liberalism? Omvandlingarna i regionen präglas av religion och geopolitik.
Tema i detta nummer:
Tema Mellanöstern: Folkstyre utan frihet?

Vi måste försöka förstå islamisterna utan att projicera våra egna liberala värden på dem, hävdar Shadi Hamid, författare till Temptations of Power, i en intervju med Fredrik Meiton. Demokratisering tycks inte leda till att dessa rörelser blir mer moderata utan till att deras politik blir alltmer religiöst präglad. I Mellanöstern kommer vi att få se demokratier utan liberalism men de är att föredra framför diktaturer, säger Hamid.
Ett antal nya svenska böcker om Mellanöstern recenseras av Inga Brandell och Emma Lundgren Jörum. Det är numera journalister som öppnar de svenska läsarnas ögon för en värld i förändring. Fanny Härgestam och Tina Thunander låter oss följa enskilda personer i Tunisien respektive Egypten medan Bitte Hammargren belyser Gulfstaterna. Aron Lund visar i sin nya bok att han är en av Sveriges främsta Syrienkännare.

Se alla texter

Tema

Tema Mellanöstern: Folkstyre utan frihet?
Revolution, kontrarevolution och geopolitik i mellanöstern
Inga Brandell

· Bitte Hammargren, Gulfen – En framtida krutdurk (Leopard, 468 s., Isbn9789173434805)
· Fanny Härgestam, Det här är vår tid – Fyra kvinnor efter revolutionen i Tunisien (Natur & Kultur 412s., Isbn 9789127138148)
· Tina Thunander, Doktor Nasser har ingen bil (Leopard, 276 s., Isbn 9789173434980)

Tre kvinnliga journalister skildrar i nya böcker förändringarna i Mellanöstern ur olika perspektiv. Tina Thunanders välskrivna berättelse från Egypten ger konkreta insikter i vad livet innebär för de mindre lyckligt lottade bland dagens cirka 80 miljoner egyptier. Fanny Härgestam följer fyra kvinnor med skiftande bakgrund i Tunisien och Bitte Hammargren belyser utvecklingen i Gulf-staterna. Böcker som dessa gör det möjligt för svenska läsare att sätta in dessa länder i ett större perspektiv än vad det dagliga nyhetsflödet medger.

Varför fylls massmedierna med gräsligheter från den ”Islamiska staten”? Varför omnämns knappast de viktiga valen i Tunisien? Hösten 2014, den 26 oktober, ägde parlamentsval rum i Tunisien i enlighet med den nya postrevolutionära författningen som antagits av den konstituerande församlingen i början av året, och den likaledes nya vallagen. Valet avlöpte lugnt, resultaten var tillfredsställande och accepterades av alla. Valdeltagandet var också tillfredsställande. Grannlandet Libyen befann sig samtidigt i sönderfall med en regering som inte längre kontrollerar territoriet, och enligt uppgift fanns egyptiska trupper i östra delen av landet.

Bortom nästa gräns, i Egypten, hungerstrejkar hösten 2014 ett stort antal fångar, både unga revolutionärer och medlemmar av Muslimska brödraskapet. Utanför fängelserna hungerstrejkas också mot begränsningarna i yttrande- och mötesfriheten och universitetsåret har börjat mycket oroligt. Ansar Beit al-Maqdis, den väpnade organisation som huvudsakligen varit verksam i norra delen av Sinai-halvön men också genomfört attentat i och omkring Kairo, har nyligen deklarerat att de underordnar sig den självutnämnda Islamiska staten och dess ledare ”kalifen” Abu Bakr al-Baghdadi. Den sistnämnde påstås vara skadad efter ett angrepp från det amerikanska flyget, och krigslyckan har kanske vänt. Men ingenting är ännu avgjort. Inte ens i Tunisien.

Samtidigt tar Frankrike och Italien emot statsbesök av den egyptiske presidenten, vald med ett helt sovjetiskt valresultat efter att sommaren 2013 ha ställt sig i spetsen för störtandet av den förre folkvalde presidenten, Mohammed Mursi. Det huvudsakliga intresset i Europa gäller de flyktingar och migranter som kommer över havet från Libyen och de jihadister med ursprung i de europeiska länderna som krigar i Syrien och Irak.

När den arabiska våren började i Tunisien i december 2010 och snabbt ledde till att presidenten utan uppehåll där sedan 1987, Zine El Abidine Ben Ali, tvingades lämna ifrån sig makten, följd en dryg månad senare av kollegan i Egypten, Hosni Mubarak, var beredskapen i Sverige, liksom i många andra delar av världen, mycket låg. Sedan Michael Nordbergs bok Profetens folk (1988) och Jan Hjärpes Araber och arabism (1994) har inga större arbeten om området publicerats. Historiker och samhällsvetare inriktade på arabvärlden och resten av Mellanöstern har saknats, även om svenska källmaterial (konsulatsrapporter i tidig modern historia) och frågor relaterade till EU:s utrikespolitik gentemot området under senare år har tilldragit sig intresse i forskarvärlden.

Journalister är de som nu öppnar en värld i förändring för svenska läsare. Svenska Dagbladets Bitte Hammargren har ägnat stora delar av sitt yrkesverksamma liv åt denna del av världen, medan Fanny Härgestam började sitt arbete precis vid revolutionens utbrott. Tina Thunander publicerar nu sin andra bok med inriktning på Mellanöstern. I en kategori för sig står Aron Lund, som blivit internationellt erkänd som expert på de olika syriska väpnade rörelserna. I år kom hans andra bok om Syrien-krisen med titeln Syrien brinner. (Se recension härintill.) Hans bok, liksom Bitte Hammargrens, huvudsakligen inriktad på monarkierna på Arabiska halvön, har ambitionen att kombinera historisk bakgrund med de processer som lett fram till dagens situation. I Hammargrens fall tillkommer ögonblicksbilder och intervjuer både med folk på plats och mer långväga observatörer. Thunander och Härgestam närmar sig i stället de politiska förloppen genom enskilda personer. Thunander följer en egyptisk alldeles vanlig – nästan färdig – läkare med specialistinriktning på ortopedi, Härgestam fyra tunisiska kvinnor som är direkt berörda och involverade i landets politiska omvandling, tre av dem genom att ha valts till den konstituerande församlingen, den fjärde genom att såsom hustru till en man som sköts till döds under upproret 2011 ha blivit ”martyränka”.

Doktor Nasser i Kairo är huvudfiguren i Tina Thunanders bok, som sträcker sig från revolutionen i januari 2011 till dess treårsdag 2014. Han är Thunanders lärare i arabiska och blir hennes guide in i ett egyptiskt samhälle präglat av stora klasskillnader. En duktig student som inte har kontakter stöter på stora hinder i sin klassresa mot en egen klinik, smartphone och den för en doktor nödvändiga stadsjeepen. Thunander skildrar Nassers och hans vänners växande sympati för det Muslimska brödraskapet, besvikelse och så småningom övergivande av de revolutionära drömmarna. Som en röd tråd genom boken löper Nassers diskussion med Thunander om islam och Gud. Möjligen kan man fråga sig varför. I det sedan långt före kristendom och islam djupt religiösa egyptiska folket finns många som inte kan tro på västerlänningarnas påstådda ogudaktighet och nyfiket ställer frågor. Utan den bakgrunden uppfattar läsaren emellertid dialogen mellan Nasser och Thunander om den religiösa tron som något som bara angår individen, och förstår inte dess i Egypten minst lika viktiga sociala sammanhang. Genom Nasser träffar författaren också ett antal andra personer, hans vänner, hans familj. Skildringen av dem ger mycket konkreta insikter i vad livet innebär för majoriteten av de mindre lyckligt lottade av dagens 80 miljoner egyptier, som på egen hand måste ta sig fram, försörja inte bara sig och sina närmaste, utan ofta också ett stort antal släktingar.

Thunanders bok är mycket välskriven och ger med sina många detaljer en förmodligen god bild av vad revolutionsåren betydde för det stora flertalet Kairobor – ja, man deltog, intresserade sig, diskuterade på kaféer, men samtidigt gick större delen av dagen åt till att ta den privatägda minibussen till sin arbetsplats, sedan igen till ytterligare en arbetsplats och till försök att besöka eller ringa kontakter som möjligen kunde förmedla bättre anställningar. Det blev långa dagar för att tjäna de nödvändiga pengarna i en ekonomi i fritt fall.

Ett problem – som Thunander i viss mån delar med Härgestam – ligger i den fiktionaliserande reportageformen. Var går gränsen mellan vad Thunander utifrån kan observera, lyssna sig till, betrakta, när hon följer doktor Nassers liv och de slutsatser och påståenden hon gör om vad doktor Nasser känner, tänker och vill? Thunander skriver själv på omslagsfliken att hon hoppas att hon har förvaltat doktor Nassers förtroende. Det har hon säkert gjort efter bästa förmåga, men frågan är om det räcker.

Om Thunanders bok har en enda individ som ram för sin berättelse om revolutionens och kontrarevolutionens Kairo så har Fanny Härgestam i stället valt en central institution. När den tunisiske presidenten hade lämnat landet den 14 januari 2011 rådde stor osäkerhet om vad nästa steg skulle bli. Ett antal jurister, specialister på konstitutionell rätt, gick ut offentligt och hävdade att nu måste en konstituerande församling väljas för att förverkliga revolutionen. En helt ny författning för Tunisien måste skrivas, såsom en gång i tiden de franska revolutionärerna gjorde efter 1789. Ännu långt senare har kritik framförts med innebörden att det hade varit möjligt att göra mindre ändringar i den tidigare författningen och därmed tjäna mycket tid som i stället kunde ägnats åt att genomföra för Tunisien nödvändiga reformer.

Så blev det inte. Den 23 oktober 2011 anordnades ett allmänt val till en konstituerande församling. Huvuduppgiften var att skriva en författning: Vilken roll skulle parlamentet respektive presidenten ha? Vilka rättigheter skulle medborgarna få? Församlingen, som dominerades av det islamistiska partiet Ennahda, den tunisiska varianten av det Muslimska brödraskapet, stiftade också de lagar som brådskade och utgjorde bas för regeringsbildningen. Ursprungligen var det sagt att utarbetandet av författningen skulle ta ett år, varefter reguljära val skulle äga rum. Planen höll inte, författningen blev färdig och antogs först efter drygt två år av arbete, avbrutet av många kriser av olika slag, då vissa ledamöter tidvis bojkottade arbetet och regeringen tvingades avgå. En extern sammanslutning bestående av det centrala fackförbundet, arbetsgivarföreningen, advokatförbundet och de politiska partierna, ingrep upprepade gånger.

Fanny Härgestam följer tre kvinnor från olika partier som valts till den konstituerande församlingen. Församlingens vice talesperson, Meherzia Labidi, från det islamistiska partiet Ennahda, var som så många andra i detta parti i exil i Frankrike under många år. Mabrouka Mbarek har också återvänt från utlandet, i hennes fall USA, där hon är bosatt och arbetar sedan många år. Hon företräder det sekulära centerpartiet CPR (Congrès Pour la République) som grundades av Moncef Marzouki, den interimistiska presidenten sedan 2011. Och slutligen möter vi Selma Mabrouk, läkare med mottagning i en förort till Tunis, som valts in för det socialdemokratiska partiet Ettakatol.

Den plats där det mesta i boken utspelas är Bardopalatset, parlamentsbyggnaden i Tunis. En annan central plats är ett enkelt hem i ett litet samhälle på tunisiska landsbygden. Där bor Amira, som inte får något efternamn och om vilken författaren meddelar att detaljer ändrats för att skydda henne och omöjliggöra identifiering. Amira har som änka efter en man dödad under oroligheterna rätt till kompensation i form av företräde till en statlig anställning. Det kräver en hel del för att bli verklighet. Men hon måste också handskas med sin mans familj, som å ena sidan hjälper och skyddar henne, men å andra sidan också har anspråk på att påverka hur hennes liv utformas och åsikter om hur en ”martyränka” ska uppträda. Dessutom måste hon hantera de män i närheten och på internet som gärna vill få närmare kontakt med henne för att se om tycke kan uppstå. Rättegången mot den som sitter häktad, anklagad för att ha mördat hennes man, äger rum i omgångar och kräver alltid långa resor där Härgestam är Amiras följeslagare.

Härgestam väljer i författningsdebatten att fokusera på ett par kontroversiella frågor, som rörde upp starka känslor: formuleringarna angående jämställdhet och formuleringarna om islams – eventuellt sharias – plats. Ingen åtskillnad görs mellan kvinnors och mäns roller i familjen, som ursprungligen föreslogs, utan endast hänvisningar till jämställdhet, de erövringar som de tunisiska kvinnorna redan gjort och statens skyldighet att bekämpa våld mot kvinnor. Det blev till slut inte heller någon referens till den islamiska lagen – som i och för sig kan stå för många olika ting – i författningen. Den nöjer sig med att benämna islam som religion och att hänvisa till landets arabisk-muslimska förflutna och kulturella tradition.

I Härgestams bok får vi genom henne bevittna de heta debatterna, men också följa dem genom de tre ledamöterna, deras kommentarer och ståndpunkter allteftersom dagarna går, tills äntligen en överenskommelse nås. Dramatiska händelser inträffar 2013: två välkända vänsterpolitiker skjuts till döds utanför sina hem med sex månaders mellanrum, den senast mördade också ledamot i den konstituerande församlingen. Regeringen, som domineras av det islamistiska partiet Ennahda, anklagas för att inte ta hoten från mer radikala islamister på allvar eller till och med för att ha främjat dessa våldsdåd. Till slut måste den avgå och ersättas av en expeditionsministär bestående av opolitiska experter innan arbetet med författningen äntligen kan återupptas.

De tre ledamöterna intar ganska skiftande hållningar. Det är ingen tvekan om att den som hela tiden levt och verkat i Tunisien, Selma Mabrouk, berörs mest av den process hon medverkar i. I slutfasen, när varje enskild artikel antagits och församlingen ska rösta om författningen i dess helhet, planerar hon in i det sista att rösta mot, men ändrar sig till slut och röstar för. De två övriga, som kommit hem från utlandet – och i Tunisien är de många inom samhällets olika skikt – framstår som tryggare, allt verkar inte stå på spel för dem. Mabrouka Mbarek, som är gift med en amerikan, funderar mest på hur preambeln, författningens inledning, skulle kunna göras mer kongenial med det revolutionära ögonblicket, som hon själv bara såg på tv. Den dominerande figuren, som också tycks stå längst från författaren, är Ennahdas företrädare, Meherzia Labidi, vice talesperson i församlingen. Hon driver, ibland med järnhand, men också med stor envishet och tålamod, församlingen vidare i arbetet.

Meherzia Labidi lämnade Tunisien som mycket ung när den tidigare presidenten Bourguiba med kraft vänt sig mot den islamistiska rörelse som senare blev Ennahda. Hon har i andra sammanhang än i Härgestams bok vittnat både om hur de många Ennahda-flyktingar från Ben Alis Tunisien höll samman ”som en familj” i Frankrike, ordnade sommarläger för barnen, hjälpte varandra. Hon deltog i Frankrike i en rad interreligiösa dialoger med judar och kristna och menar sig där ha utvecklat en förmåga till dialog, något som kommit väl till pass när hon sedan skulle leda debatterna och förhandlingarna i den konstituerande församlingen. Hon har också vittnat om det inte alldeles friktionsfria samarbetet mellan dem som hela tiden förblivit i Tunisien och dem som liksom hon själv tillbringat de senaste decennierna i utlandet.

Och Amira, den unga änkan? Vad Härgestam med lätt hand skildrar genom sitt beledsagande av olika episoder i Amiras liv är en pågående emancipation genom ett eget lönearbete, och tillgång till en egen dator och internetuppkoppling och därmed större kontaktmöjligheter utanför hemmet och utanför byn än vad enbart en telefon tillåter. Ganska litet av detta har direkt med den politiska omvälvningen att göra, även om Amiras arbete är ett resultat av hennes status som ”martyränka”. Amira är ointresserad av den nya författningen, som hon tycker är tråkig. I  slutet av boken får Amira ordet för att säga om hon tycker hon fått det som revolutionen krävde: bröd, värdighet, frihet. Ja, bröd har hon eftersom hon har arbete, värdighet också sedan hon fick arbete, och ja, litet fri är hon, om än inte jättefri, men hon tror nog att det kan bli bättre. Som läsare frågar man sig hur stor betydelse Amiras plats i Härgestams bok har för denna känsla av värdighet och frihet, framför allt genom den möjlighet hon ges av Härgestam att för en intresserad lyssnare få formulera sina känslor och beskriva sin situation.

Bitte Hammargrens bok har en mer välbekant journalistisk utformning. Först kommer inledande kapitel som behandlar gemensamma teman för de sex monarkierna, Saudiarabien, Kuwait, Förenade Arabemiraten, Qatar, Bahrein och Oman: oljans betydelse, de många migrantarbetarnas situation, samarbetet mellan länderna, några sidor om religionens roll. Därpå följer kapitel om varje enskilt land, inlett med en karta och en liten faktaruta innehållande befolkningstal, statschef och statsskick samt utrikes- och säkerhetspolitik. I några av dessa beskrivs inledningsvis landets historia. Alliansen mellan huset Saud och wahabismen, väckelserörelsen från 1700-talet, ges tillräcklig plats för att Saudiarabiens särdrag ska framträda. Övriga monarkier är ju brittiska skapelser där en klan förts till makten och därmed blivit en kungadynasti. Avslutningsvis behandlas i ett antal kapitel hur staterna, i första hand Saudiarabien, Förenade Arabemiraten och Qatar, och enskilda förmögna medborgare genom sina stora ekonomiska resurser försökt och ibland lyckats påverka politiken och de politiska styrkeförhållandena i tre länder utanför den egna halvön: Egypten, Syrien och Bosnien.

Författaren skriver i sitt förord att hon ursprungligen hade tänkt skriva enbart om Saudiarabien, men att hon också saknat en bred skildring på svenska av Arabiska halvön och därför valt det senare anslaget. Boken bygger på ett stort antal intervjuer, andra källor, facklitteratur om området samt egna intryck under upprepade resor till flera av länderna. Utan att det direkt sägs får man anta att här skett en ganska omfattande återanvändning av tidigare artiklar. Det leder till en del upprepningar; personer eller händelser som redan påtalats återkommer ibland i senare kapitel som om de vore nya. Över huvud taget förekommer många personer, men läsaren får hjälp av ett personregister, liksom av en ordlista över arabiska termer, och en kronologi som – av någon anledning – börjar med profeten Mohammeds födelse 570, för att med fokus på halvöns statsbildningar från osmanska väldet och framöver i stort sett avslutas med den svenska skandalen om FOI:s planer på vapentillverkning i Saudiarabien.

Det är intressant att Bitte Hammargren också lyfter fram ekonomiska aspekter, som till exempel Qatars intresse av att få en gaspipeline genom Syrien till Medelhavet, som en faktor bakom stödet till de väpnade islamistiska delarna av upproret mot Bashar al Assads styre. Denna pipeline är också något som Ryssland med all kraft motsätter sig. Konkurrenter på den för Ryssland viktiga europeiska gasmarknaden finns alla skäl att motarbeta. Därmed ges ytterligare en anledning för Ryssland att hålla Bashar al-Assad under armarna. Qatar, som ju också äger den inflytelserika tv-kanalen al-Jazeera, brukar oftast få sin aktiva utrikespolitik under den nyligen avgångne Hamad ben Khalifa al Thani förklarad med landets fruktan att förlora allt manöverutrymme och handlingsfrihet till den så mycket större och mäktigare grannen Saudiarabien, kanske till och med slukas av denna. En gång i tiden, under det första saudiska emiratet, var Qatar tvunget att erkänna Saudklanens överhöghet.

Som Hammargren konstaterar går händelseutvecklingen snabbt: konflikten mellan Qatar och övriga monarkier håller på att lappas ihop. En anledning är utan tvekan att de jihadistiska framgångarna och det våldsamma kaos som råder börjar uppfattas som ett hot mot de egna staternas stabilitet. Viktigare är emellertid utsikten att ett avtal sluts med Iran om dess kärnteknologiprogram, så att sanktionerna hävs och Iran på nytt blir en tung aktör, politiskt i regionen och ekonomiskt på världsmarknaden. Som Hammargren skriver innehåller hennes bok många ”skärvor” om geografi, historia och människor i ett betydelsefullt område och om hur detta område påverkar sin omvärld.

Det är ”Skärvor” som läsaren dock kan känna ett behov av att ordna. I så fall finns imponerande volymer, som till exempel Ira Lapidus A History of Islamic Societies, där ramen alltså är islam, och Timothy Mitchells bok Carbon Democracy, där de politiska effekterna av den ursprungliga amerikansk-saudiska alliansen om oljeutvinningen studeras. De globala energibehoven i den samhällsmodell som vi och alla andra är del av får här förklara inte bara den saudisk-amerikanska relationen, utan också den saudiska samhällsmodellen och dess allians mellan en dynasti och den puritanska wahabitiska trons försvarare. Med den ingången blir det svalnande intresset från USA förklarligt – den amerikanska inhemska energiproduktionen är nu mer än tillräcklig efter att produktionen av skiffergas kommit igång ordentligt.

Ett annat perspektiv, som också skymtar fram i Hammargrens bok, men inte utvecklas, är frågan om den regionala maktbalansen. Under den egyptiske presidenten Nassers tid konfronterades Saudiarabien och övriga monarkier på arabiska halvön direkt. Den egyptiska inblandningen i inbördeskriget i Oman och konflikterna i Jemen är inte bortglömd. Då stod shahens Iran vid Saudiarabiens sida i bekämpandet av en radikal ideologi som sade sig syfta till enande av alla araber och etablering av ett socialistiskt samhälle. Även om Muslimska brödraskapet under sin tid vid makten i Egypten aldrig i tal överskred den inhemska politiska arenan, måste Mursis aktiva utrikespolitik ha väckt onda minnen. Hur mycket Saudiarabien och kungadömena än beväpnar sig kommer de svårligen att kunna mäta sig med regionens stormakter Iran, Turkiet och Egypten. De skiftande allianserna mellan dessa och deras förmåga att förmå spelare utanför regionen – Ryssland, USA, EU i första hand – att backa upp dem, är det långsiktiga perspektiv, som också förklarar varför Saudiarabien, Förenade Arabemiraten, Qatar och i viss utsträckning Kuwait med sina oljepengar försökt köpa sig vänner än här än där.

Men nu har draksådden börjat växa och enligt de senaste nyheterna från de sex kungadömenas samarbetsorganisation är den interna konflikten med Qatar överstånden. Länderna har kommit överens om att få stopp på både statligt och privat stöd till ”terroristiska grupper”. Islam och dess framträdelseformer – i individernas liv som i Thunanders bok, som en symbolfråga i Härgestams, eller i Hammargrens diskussion av både det saudiska samhället och de sex kungadömenas relation till det shia-islamiska Iran – riskerar att skymma betydelsen av helt andra faktorer för politikens skiftningar och därmed för europeisk utrikespolitik, framför allt de ekonomiska och strategiska drivkrafterna i ländernas inrikes- och utrikespolitik.

Tina Thunander och Fanny Härgestam har skrivit fängslande berättelser om enskilda personer och deras liv under de första revolutionsåren, och Härgestams bok fångar deras förmåga att påverka de stora omvälvningar som bara påbörjats. Den skönlitterära form som båda valt är tilltalande, samtidigt som det finns anledning att än en gång öppna en debatt – som ägde rum efter Åse Seijerstedts Bokhandlaren i Kabul – om varför det inte är tillräckligt att ge dessa människor tillfälle att tala i egen sak, och om de känslor som uttrycks verkligen formulerats av de berörda eller är författarnas tolkning och föreställning. Med Bitte Hammargren får läsarna tillgång till ett stort och omfattande material, en guldgruva samlad under flera decenniers resande och arbete i regionen. Här hade läsaren kanske önskat en smula distans, mer av de långa linjerna. Men det brådskade. Den stora omvälvningen fortsätter. Äntligen kan svenska läsare genom dessa böcker sätta Tunisien, Egypten och Gulfländerna i ett perspektiv, något som det dagliga nyhetsflödet knappast medger.

Inga Brandell är professor vid instituttet för statsvitenskap vid universitetet i Oslo och seniorprofessor vid Södertörns högskola.

– Publ. i Respons 6/2014

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet