Föregående

nummer

Lördag 10 december 2016

4/2014

Tema: Europas urkatastrof. Synen på första världskrigets utbrott håller på att förändras.
Tema i detta nummer:
Första världskriget – Europas urkatastrof

Det lär inte ha undgått någon att det i år är 100 år sedan det första världskriget bröt ut. Det har kallats Europas ­urkatastrof. Utan detta krig hade bolsjevikerna inte ­kunnat ta makten i Ryssland, inte heller Hitler i Tyskland. Utan första världskriget sannolikt inget andra världskrig. ­Under första världskriget stiger också USA på allvar fram som den dominerande stormakten i världen. Vad utlöste denna ­europeiska självdestruktion? Den sedan flera decennier dominerande uppfattningen att det var Tyskland som bar skulden till kriget ifrågasätts nu. Respons rapporterar i tre artiklar om front­förskjutningarna i historikernas krig om första världs­kriget när det gäller Tysklands, Storbritanniens och Rysslands roll.

Se alla texter

Tema

Första världskriget – Europas urkatastrof

Intervju:

Ryssland startade första världskriget
Kay Glans

Den amerikanske historikern Sean McMeekin anser att Tyskland endast motvilligt gick i krig 1914. Delvis med utgångspunkt i dokument som kommit i dagen efter Sovjetunionens fall hävdar han att Ryssland däremot såg konflikten som en välkommen möjlighet att få kontroll över sundet mellan Bosporen och Dardanellerna som var av enorm betydelse för den ryska ekonomin.

Som framgår av Johan Östlings inledande artikel i detta temablock har uppfattningen att Tyskland bar skulden till första världskriget blivit ifrågasatt på senare tid. Var utbrottet då ett kollektivt misstag av beslutsfattare som gick likt sömngångare in i kriget, som Christopher Clark menar i sin uppmärksammade bok The Sleepwalkers? Nej, säger amerikanen Sean McMeekin, professor i historia vid Bard College i Annandale-on-Hudson. Han hävdar i The Russian Origins of the First World War (2011) och July 1914 – Countdown to War (2013) att det var tsarens beslut om allmän mobilisering natten den 29 juli 1914 som gjorde att konflikten utvecklades till ett europeiskt stormaktskrig. Den hade före-gåtts av en hemlig premobilisering sedan den 25 juli, som tyskarna ändå hade observerat. Tvärtemot att se det som ett tillfälle för ett preventivkrig mot Ryssland, drogs tyskarna ”kicking and screaming” in i ett krig som de trodde att de skulle förlora, hävdar McMeekin. De franska och ryska beslutsfattarna var mycket piggare på krig 1914 men angelägna om att det skulle se ut som att det var Tyskland som startade det för att få den brittiska opinionen med sig. Den brittiske utrikesministern Sir Edward Grey visade heller inget intresse för att ta reda på vad ryssarna sysslade med och ställde heller inga krav på dem att visa återhållsamhet.

Att gå i krig för Serbien var bara ett svepskäl för Ryssland, fortsätter McMeekin, som tjänade till att dölja de egentliga krigsmålen, inte minst för britterna. Ryssland strävade efter att få kontroll över Konstantinopel, som Istanbul hette då, och därmed sundet mellan Bosporen och Dardanellerna, som förband Svarta havet med Medelhavet. Denna kanal till världshandeln var central för den ryska exporten. År 1914 gick halva den ryska exporten genom Bosporen och importen därifrån var viktig för den tunga industrins utveckling. Att kriget 1914 för Ryssland ytterst handlade om Turkiet framgår av hur de disponerade sina militära resurser, menar McMeekin. Trots intensiva påtryckningar från fransmännen och britterna var det mot Österrike-Ungern och Turkiet som Ryssland koncentrerade sina militära resurser.

Efter bolsjevikernas maktövertagande lät Leo Trotskij publicera många dokument om tsarregimens diplomatiska agerande, men McMeekin hävdar att Sovjet-unionens fall 1991 har gjort nya dokument tillgängliga som är av betydelse för vår syn på förloppet. Jag frågade honom vilka de viktigaste fynden är och hur de påverkar tolkningen av Rysslands agerande.

Sean McMeekin: – Eftersom tusentals dokument publicerades i sovjetiska utgåvor på 20- och 30-talet var mycket av dokumentationen om Rysslands roll i första världskrigets utbrott redan tillgänglig. Men sedan 1991 har det tillkommit material som västhistoriker sällan eller aldrig sett tidigare. Det finns till exempel dokument om militärens och flottans planering avseende ”frågan om det osmanska sundet”, det vill säga Rysslands intresse av tillgång till Medelhavet via Bosporen, Marmarasjön och Dardanellerna, som gör det möjligt för oss att förstå diplomatisk korrespondens som tidigare verkat abstrakt. Vi förstår nu hur viktig frågan om sundet var för Ryssland 1913–1914, varför ryska statsmän blev alarmerade när en tysk general fick befälet över sundet, eller ännu mer så under sommaren 1914, när osmanerna skulle sjösätta sitt första toppmoderna, brittiska slagskepp. Jag har också hittat flera dokument som handlar om Rysslands hemliga premobilisering i juli 1914 och de visar att den var mycket mer omfattande än vad som tidigare har sagts.

Respons: – Varför har det ryska agerandet vid krigets utbrott så länge befunnit sig så att säga under historikernas radar. Jag förmodar att det finns flera orsaker, men har inte Fischer-skolans dominans varit det avgörande skälet? Om Fritz Fischer och hans efterföljare hade rätt, fanns det ingen anledning att leta någon annanstans. Men varför har sovjetiska och ryska historiker varit så ovilliga att ta sig an krigsutbrottet?

Sean McMeekin: – Sovjetiska historiker samlade på 1920-talet centrala dokument om det ryska agerandet 1914, men de skrev aldrig riktigt historien om Rysslands krig eftersom det inte passade in i regimens kommunistiska ideologi annat än i den allmänna meningen, att ”imperialism” hade orsakat kriget. Det fanns också en förlägenhetsfaktor – Lenin och bolsjevikerna hade kommit till makten 1917 med stöd av Tyskland och undertecknat en separatfred med axelmakterna som lämnade deras västallierade i sticket. Detta var inte särskilt smickrande för regimen och inget som sovjetiska historiker var angelägna om att dröja vid.

– Om vi går längre fram i tiden tror jag du har rätt i att denna förtegenhet om Rysslands roll hänger samman med Fischer-skolans dominans. Till exempel skrev en av de ledande Rysslandsexperterna i Väst, D.C.B. Lieven, en hel bok om Ryssland och första världskrigets orsaker utan att ens antyda att Ryssland hade med utbrottet att göra. Han menade mer eller mindre att ämnet var färdigdiskuterat eftersom alla redan visste att det var Tysklands krig. I Ryssland tror jag att historiker har tillräckligt många kors att bära när de tar sig an det tjugonde seklet utan att brottas med ansvaret för 1914. Jag tvivlar på att vi kommer att få se särskilt mycket självrannsakan på denna punkt bland ryska historiker inom den närmaste framtiden.

Respons: – Du hävdar att Ryssland inte gick i krig för Serbiens skull utan att det handlade om Turkiet. Men skulle inte Ryssland ha förlorat prestige och uppfattats som svagt om de inte intervenerade på Serbiens sida? Och måste inte de ryska beslutsfattarna också ta hänsyn till den allmänna opinionen, med tanke på pan-slavisternas inflytande?

Sean McMeekin: – Du har säkert rätt i att prestige hade betydelse för Rysslands beslut att gå i krig. Om vi ser till vad som driver statsmän, så är det sant att de inte alltid gör en rationell intressekalkyl och utan tvekan stämmer det att Serbien var det alla pratade om i slutet av juli 1914. Men efter en tid gör sig ett lands verkliga intressen åter gällande och det är orsaken till att så litet av vad Ryssland faktiskt gjorde under första världskriget gällde Serbien. Ryska trupper var från 1914–1917 mycket mer upptagna med att erövra Turkiet och den österrikiska delen av Galizien än med att försöka rädda Serbien. Likaså ägnade ryska diplomater nästan ingen uppmärksamhet åt serbiska intressen och anspråk under kriget, medan de gjorde allt vad de kunde för att försäkra sig om att de efter kriget skulle få kontroll över Konstantinopel och sundet.

Respons: – Den största luckan när det gäller dokumentationen av krisen i juli 1914 gäller enligt din uppfattning mötet mellan den franske presidenten Raymond Poincaré, regeringschefen Réné Viviani, tsaren och den ryske utrikesministern Sergei Sazonov i Sankt Petersburg den 20–23 juli 1914. Går det ändå att rekonstruera vad de kom överens om?

Sean McMeekin: – Vi har dagboksanteckningar – fast redigerade – från de dagarna från den franske ambassadören Maurice Paléologue, från flera medlemmar av den ryska aristokratin och viktigast av allt, från Poincaré själv. Så vi kan rekonstruera en allmän bild av vad de pratade om och beslutade, även om vi inte kan nagla fast någon specifik överenskommelse. Nästan helt säkert är att Poincaré gav sitt stöd åt ryssarna om de bestämde sig för att inta en hård linje när det gällde det österrikiska ultimatumet till Serbien. Vi har sedan tidigare vetat att Paléologue gav klartecken till alla premobiliseringsåtgärder som Ryssland vidtog den veckan. Poincarés försvarare har kunnat hävda att han inte kände till detta, eftersom han befann sig på sjön på väg hem från Sankt Petersburg. Vi kan inte med stöd i dokument bevisa att presidenten hade auktoriserat sin ambassadör att ge detta generella stöd, som vi kan beteckna som en blancocheck till Ryssland, men indirekta bevis tyder helt klart på att det var så.

Respons: – Du hävdar att Ryssland förvandlade konflikten till ett europiskt krig i det ögonblick tsaren gav order om en allmän mobilisering och vidare att Ryssland redan innan det hade inlett en hemlig, mycket omfattande premobilisering. Men hade inte denna tidiga mobilisering en defensiv karaktär med tanke på att den ryska mobiliseringen var avsevärt långsammare än den tyska? Startade Ryssland tidigt för att inte bli överkört av den tyska ”ångvälten”?

Sean McMeekin: – Debatten är fortfarande intensiv om detta. Ryssarna hävdade och gör det fortfarande att premobiliseringen hade en defensiv karaktär. Men detta motsägs både av Rysslands militära överenskommelse med Frankrike, som förordade gemensamma offensiva operationer mot Tyskland på Mobiliseringsdag +15, och av det faktiska händelseförloppet i juli 1914. Låt mig kortfattat lyfta fram natten till den 29–30 juli, när Rysslands utrikesminister Sazanov informerade den franska regeringen om att Ryssland inte kunde ”ge efter för Tysklands begäran att upphöra med sin mobilisering” och nu betraktade krig som ”nära förestående”. Den franska regeringen sammankallade till ett krismöte samma natt, fullt medveten om att Ryssland skulle gå till krig mot Tyskland och att Frankrike måste följa efter. Samma natt sände den tyske kanslern Theobald von Bethmann Hollweg, efter att han hade fått en första antydan om att Storbritannien kanske skulle ansluta sig till Frankrike och Ryssland, ett telegram till Wien i vilket han återkallade den blanco-check som Tyskland tidigare gett Österrike-Ungern. Han krävde nu att Wien skulle acceptera medling och börja förhandlingar med Ryssland. Men Ryssland hade redan bestämt sig för att gå i krig. Ja, det vill säga statsmännen hade gjort det; tsaren behövde fortfarande övertygas, vilket han blev efter att ha utsatts för påtryckningar hela dagen den 30 juli.

Respons: – Sir Edward Grey sägs ha inviterat tyskarna till en konferens för att lösa konflikten flera gånger mellan den 24 juli och krigets utbrott. Varje gång ska de ha sagt nej. (Se Alf W. Johanssons artikel här bredvid.) En del hävdar att en konferens av detta slag kunde ha stoppat kriget och att tyskarna genom att tacka nej har det huvudsakliga ansvaret för krigsutbrottet 1914. Hur bedömer du utsikterna för en sådan konferens och motsäger inte tyskarnas nej din tes att de gick motvilligt in i kriget?

Sean McMeekin: – Helt fel! Detta är en av de största myterna om 1914. Den 25 juli 1914 föreslog Grey en fyrmaktskonferens för att medla mellan Österrike-Ungern och Ryssland. Den franske ambassadören förkastade omedelbart idén och vidarebefordrade inte ens Greys förslag till Paris. Tyskarna däremot svarade positivt genom statssekreteraren von Jagow i Berlin, som förklarade sig ”helt med på Greys förslag”. Eftersom Frankrike och Ryssland sänkte Greys första förslag, modifierade han det i en mer pro-fransk-rysk riktning och föreslog i stället en fyrmaktskonferens för att medla mellan Serbien, Österrike-Ungern och Ryssland. Även denna idé accepterades av den tyske ambassadören i London, fastän inte av regeringen i Berlin – men den accepterades heller inte av Frankrike eller Ryssland. Då modifierade Grey sitt förslag ytterligare i en ännu mer extrem pro-fransk-rysk riktning och bad Tyskland att åta sig att medla i Wien med utgångspunkt i Serbiens villkorade förkastande av det österrikiska ultimatumet, det vill säga han ville att Tyskland skulle tvinga sin allierade Österrike-Ungern att retirera från de villkor som hade ställts.

– Det är sant att tyskarna vidarebefordrade Greys tredje förslag till Wien den 27 juli med implikationen att de gjorde det under tvång. Men faktum kvarstår att Frankrike och Ryssland inte svarade positivt på något av Greys tre förslag, medan tyskarna gjorde det på det första och i alla fall försökte förhålla sig positiva till det tredje. Och som jag redan har nämnt, på natten mellan den 29–30 juli skickade Bethmann Hollweg ett telegram till Wien med det eftertryckliga kravet att österrikarna skulle återuppta samtal med ryssarna. Som han formulerade det, var tyskarna ”beredda att uppfylla sina skyldigheter som allierade, men måste vägra att låta oss dras in av Wien, lättsinnigt och utan hänsyn till våra råd, i en världsbrand”.

Respons: – I din framställning av krisen i juli 1914 spelar tillfälligheter en stor roll. Om den tyske kejsaren hade läste Serbiens svar på Österrike-Ungerns ultimatum på kvällen den 27 juli eller tidigt den 28 i stället för att ta en ridtur, skulle kriget fortfarande ha kunnat förhindras, menar du, eftersom Wilhelm II ansåg svaret så tillmötesgående att det kunde ligga till grund för förhandlingar. Men även om tyskarna inte avsåg att starta ett preventivkrig mot Ryssland 1914 hade de – som du själv påpekar – strikt militära skäl att önska ett sådant innan Ryssland blev för starkt. För även om Ryssland inte var en ångvält 1914 skulle det kanske vara det några år senare. Det var inte bara tyskarna som fruktade Rysslands växande styrka, det gjorde även britterna. En annan långsiktig spänning fanns mellan Tyskland och Storbritannien. Ett enat Tyskland var tillräckligt starkt för att dominera kontinenten och det var inte acceptabelt för britterna, vars utrikespolitik i Europa styrdes av föreställningen om en maktbalans. Gjorde inte spänningar som dessa det sannolikt att det hade blivit ett krig förr eller senare?

Sean McMeekin: – Nej, jag anser inte det. Låt oss börja med Storbritannien och Tyskland, för jag tror att det är en av de äldsta myterna av alla. Relationerna mellan London och Berlin var varma 1914 och de förbättrades. Flottkapprustningen, som en del historiker ser som grundorsaken till det första världskriget, var över 1911. Tyskarna hade gett upp och för övrigt hade britterna aldrig tagit det tyska hotet särskilt allvarligt. Hela tendensen inom stormaktsdiplomatin i juni 1914

var i riktning mot ett närmande mellan Storbritannien och Tyskland och en ökande spänning mellan Storbritannien och Ryssland om Persien och Asien generellt. Storbritannien och Tyskland hade inga verkliga intressekonflikter. Rivaliteten mellan de båda hade piskats upp 1909–1911 huvudsakligen av bokförläggare och folk inom pressen för att sälja lösnummer och 1914 hade offentligheten börjat förlora intresset.

– Det som verkligen präglade världspolitiken före Sarajevo var en allmän kris för det osmanska väldet, som hade kommit till uttryck i kriget mellan Italien och Turkiet 1911–1912 och de två Balkankrigen 1912–1913. I de europeiska regeringskanslierna i juni 1914 väntade man sig att ett tredje Balkankrig snart skulle bryta ut mellan Grekland och Turkiet. Aten hade precis sänt ett ultimatum till Konstantinopel och klockan tickade. Allt det andra – den ryska ångvälten, flottkapprustningen mellan Storbritannien och Tyskland – är något som vi läser in i 1914 därför att världskriget bröt ut den sommaren. Detta är ett klassiskt exempel på ”narrative fallacy”, att historien förvanskas därför att vi vet hur det gick.

– Även utan Sarajevo kunde ett stormaktskrig ändå ha brutit ut om någon fråga efter 1914. Men under sommaren 1914 gissade de insatta på ett tredje Balkankrig och ytterligare en våg av etnisk rensning – muslimer drivna mot det osmanska imperiet och kristna mot Europa. Eftersom ingen av stormakterna hade direkta intressen i dessa angelägenheter – utöver att Ryssland ville kyla ner en sådan konflikt innan Turkiet stängde sundet mellan Bosporen och Dardanellerna igen – skulle detta oundvikligen ha lett till ytterligare en Londonkonferens och kanske ett återupplivande av den europeiska konserten. När det gäller den gnista som fick världskriget att bryta ut, ett österrikiskt krig mot Serbien som fick Ryssland att intervenera, så skulle detta inte ha kunnat hända om Franz Ferdinand hade varit i livet. Att motsätta sig ett sådant krig var en orubblig princip för honom. I denna mening var mordet i Sarajevo det perfekta brottet, som utlöste händelseförloppet. Utan det hade kanske historien tagit en annan väg.

Kay Glans är chefredaktör för Respons.

 

– Publ. i Respons 4/2014

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet