Föregående

nummer

Måndag 24 april 2017

2/2014

Tema: Är vi på väg mot en kapitalism utan demokrati? Tvångsäktenskapet mellan kapitalism och demokrati är över.

Debatt

Säkerhetspolitikens primat var bestämmande för samlingsregeringens politik
Alf W. Johansson

Min artikel i föregående nummer av Respons var föranledd av den ensidigt negativa bild av Sverige under andra världskriget som blivit dominerande i offentligheten och som Klas Åmarks stora framställning Att bo granne med ondskan inte bidragit att stävja, snarare tvärtom. Åmarks bok recenserades i Svenska Dagbladet 8 januari 2011 under rubriken Svek och skam präglar vår bild av Hitlertiden. Recensionen gav i och för sig ingen rättvisande bild av Åmarks bok, men då de flesta av tidningens läsare aldrig kommer att läsa denna, är det rubriken som dröjer sig kvar. Ytterligare en impuls till mitt artikelskrivande var misstanken att denna ensidiga bild vidareförs till eleverna i skolan.

Åmarks bok är ingen populärvetenskaplig framställning utan en vetenskaplig sammanfattning av ett stort forskningsprojekt som pågått i nära ett decennium. Det är en framställning som kan bli riktningsgivande och som därför måste granskas noga. Hans framställning saknar inte förtjänster, den erbjuder ett rikt empiriskt stoff för bedömning av olika frågor. Däremot störs den i betydande utsträckning av ett moraliserande perspektiv.

”Och vem i all världen har sagt att man inte får moralisera?”, frågade Maria-Pia Boëthius i andra upplagan av sin uppmärksammade bok Heder och samvete (1999). Hon fick omedelbart svar av Gunnar Fredriksson i Aftonbladet:

”Visst får man det. Fördelen med en moraliserande historia är att man kan känna sig moraliskt överlägsen. Nackdelen är att det sällan bidrar till ökad förståelse för de faktiska beslutsproblemen i det förflutna”.

Moraliserandet är en levande genre inom journalistik och populärvetenskap, men inom vetenskapen ställer sig saken annorlunda.

Åmarks moraliserande blir i själva verket kontraproduktivt och stärker inte tilltron till hans framställning utan försvagar den. Detta framhåller också uppsalahistorikern Henrik Edgren i en mycket kunnig recension i Militärhistorisk tidskrift 2011–2012 där han menar att Åmark med sin rättegångsmetod ”inte…särskilt bra” lyckats förklara Sveriges agerande under kriget och att fältet fortfarande är öppet för en förklarande syntes om de svensk-tyska relationerna under kriget (s. 222ff).

Professorn i kyrkohistoria Anders Jarlert har i en utomordentlig uppsats, Moralisk historieskrivning – utan moralism. Kritiska anmärkningar till den moderna kyrkohistorien, i Svensk Teologisk Kvartalskrift 2012 diskuterat hur historikern skall förhålla sig till de moraliska frågorna. Han menar att det är viktigt att skilja mellan moral och moralism. Historievetenskapen måste finna en väg mellan å sidan moraliserandets instrumentalisering av forskningen i ideologiska eller konfessionella syften och å andra sidan historismens tendens att genom förståelse hamna i relativism (något som Jarlert menar självklart inte utesluter en principiell moral).Jarlert riktar sina skarpaste pilar mot den moraliserande tendensen: ”En moralistisk historieskrivning leder till omoraliska konsekvenser […] eftersom historien i sin komplexitet inte tas på allvar utan instrumentaliseras eller tabuiseras för andra syften”. Denna uppsats borde vara obligatorisk läsning i all historieundervisning.

Åmarks bok har en slagkraftig titel, men passar den till en vetenskaplig framställning? Sverige bodde också granne med en annan diktatur som många betraktade som inbegreppet av ondska – Sovjetunionen. I själva verket är det så att varje allmän bedömning av den svenska politiken måste ske utifrån det tryck som båda dessa (ondskefulla?) regimer utövade på Sverige. Detta problematiseras aldrig hos Åmark. Man kan också ha invändningar mot rubriken i kapitlet om handelsförhandlingarna med Tyskland: Att förhandla med gangsters. Sveriges chefsförhandlare Gunnar Hägglöf skulle säkert satt upp en förvånad min om han fått läsa detta. Han ansåg sig förhandla med tyska ämbetsmän. Var alla tyska ämbetsmän att betrakta som gangsters? Sverige inledde på hösten 1940 handelsförhandlingar med Sovjetunionen – en stat som hänsynslöst överfallit en demokratisk småstat och låtit mörda tusentals polska krigsfångar - var detta också att betrakta som en förhandling med gangsters?

Den normativa grundbulten i Åmarks framställning är att andra världskriget var ett krig mellan demokrati och diktatur. Detta är ingen bra utgångspunkt om man vill förklara andra världskriget. Om Sverige angripits skulle vi i första hand kämpat för att bevara vår nationella självständighet, i andra hand för att försvara vårt politiska system. Detta gäller också för England och Frankrike som gick i krig för att förhindra att de blev andrarangsstater i förhållande till Tyskland. Att Churchill sedan säger att man gjort det för mänsklighetens skull tillhör krigets retorik. Men kriget hade flera dimensioner. Det är möjligt att se andra världskriget som ett ideologiskt krig mellan fascism, kommunism och (kapitalistisk) liberalism. Huvudkampen stod mellan kommunism och fascism och ledde till att östra Europa – inte som Åmark förskönande skriver ”omvandlade(s)… till socialistiska stater” – utan till diktaturer. Man kan faktiskt med större rätt tala om kalla kriget som en kamp mellan demokrati och diktatur än andra världskriget.
 
Per Albin Hansson
Åmark säger helt riktigt att Per Albin Hansson var den viktigaste politikern under kriget. Det innebär också att karaktäristiken av honom blir avgörande både för bedömningen av samlingsregeringens och Sveriges moraliska status under kriget. Det går en rak linje från Åmarks karaktäristik av Per Albin och hans övergripande påstående att ”dåtidens svenska samhälle lyckades inte särskilt väl hantera världspolitikens moraliska utmaningar. Småstatens egoistiska intressepolitik höll inte måttet”. Detta innebär ju ett moraliskt underkännande av samlingsregeringen , ja faktiskt av hela det svenska samhället. En sådan slutsats kan man endast hävda om man bortser från att samlingsregeringens politik främst var säkerhetspolitik, det vill säga strävan att undvika att dras in i kriget. När Per Albin talade om att Sverige önskade vänskapliga förbindelser med alla stater, något som Åmark ondgör sig över, var detta en diplomatisk standardfras betingad av säkerhetspolitiska överväganden. Han visste att hans ord vägdes på guldvåg i Berlin och han avsåg självklart inte att med sina tal bidra till att spänningen mellan Sverige och Tyskland ökade. Han visste dessutom att han var partiledare för ett antinazistiskt parti som beslutat att stå fast mot Tyskland och lotsa Sverige igenom kriget med bibehållen självständighet. (Se Per Albin Hanssons anteckningar och dagböcker 1929–1946. Utgivna av Ulf Larsson, 2011 s. 124, anteckning 5 augusti 1940 efter en diskussion med socialdemokratiska verkställande utskottet och LO: ”Enighet om att hålla fast och söka lotsa oss igenom med bibehållen självständighet mot det främmande” (det vill säga Tyskland, min anm.)

Jag kan inte tolka en del uttalanden som Åmark gör som annat än att han anser att Sverige borde sökt sig mot ett krig. Om Per Albin sägs i Att bo granne med ondskan: ”Insikten att kriget ändrade karaktär (det vill säga dess ökade brutalisering, min.anm.) och att det just därför blev alltmer problematiskt att förbli neutral finns över huvud taget inte i Per Albins tankevärld.” (s. 52) Hur vet Åmark det, frågar man sig? Särskilt som han säger att det material som Per Albin lämnat efter sig är sprött. Om politiken under senare delen av kriget säger han: ”Däremot fanns det ingen vilja i regeringen att ta tillfället i akt och stödja västmakterna i deras enormt resurskrävande krigsansträngningar eller att skada Nazityskland så mycket som möjligt.” (s.157) Jag får intrycket att Åmark här menar att vi egentligen borde gått i krig på västmakternas sida. Men påståendet är rent faktiskt inte riktigt. Det fanns faktiskt en vilja både att komma västmakterna till mötes och ”skada” Tyskland: Sverige gjorde medgivande till västmakterna som i vissa fall gick längre än de gjort gentemot Tyskland, regeringen sade upp permittenttrafiken 1943 och skar ner handeln med Tyskland med 30 procent.

Det går helt enkelt inte att hävda att Sverige svek demokratins sak under kriget som Åmark antyder. Wigforss skriver i sina memoarer att ”när det någon gång hördes ett ord om kamp mot nazismen som en plikt för demokratin blev det vanliga och naturliga svaret att den plikten fyllde vi genom att försvara vårt eget land och att där – så långt det nu gick – hålla de demokratiska friheterna oförkränkta”. (Wigforss Minnen III s. 438) Åmark kallar i sitt inlägg Per Albin för ”den tigande demokratiske regeringschefen” en karaktäristik som tyder på en total brist på förståelse för vad Per Albins position som ledare för samlingsregeringen krävde. Per Albin syftade med sina tal att skapa förtröstan och tilltro hos svenska folket till samlingsregeringens strävan att hålla landet utanför krig och klara försörjningen. Åmark erkänner att Sveriges humanitära insatser under kriget var betydande. Men han frågar varför hjälpen till Norge dröjde till 1942 och varför statsministern den 12 april 1940 ”direkt stoppade ett initiativ till en sådan insamling”. Det sistnämnda var en mycket klok realpolitisk åtgärd av statsministern mot en förflugen idé som kunde skapat en föreställning att Sverige var på väg in i kriget på västmakternas sida. Åmark antyder att beredvilligheten att ta emot judar var sprungen ur en strävan att vinna goodwill hos västmakterna. Förhoppningsvis gjorde den det, men det finns ingen anledning att ifrågasätta den humanitära impulsen på svensk sida. Det är riktigt att Åmark föredrar begreppet förhandlingspolitik som en allmän karaktäristik av politiken. Men han använder också begreppen eftergiftspolitik och eftergiftspolitiker. Jag har själv använt dessa begrepp, men har alltmer kommit att se kritiskt på deras användning i vetenskapliga sammanhang. De är stigmatiserande och reducerande och förvrider bilden av den faktiska politiken. Man måste också framhålla att det inte bara rörde sig om förhandlingspolitik utan även om en balanspolitik, där varje beslut fattades under beaktande av frågans vikt och krigets utveckling. Så fort den säkerhetspolitiska utsattheten minskade fick också den svenska politiken en motspänstigare karaktär. ”Man gör vad man är tvingad till, inget steg verkligen frivilligt”, hette det i en tysk diplomatrapport 1940. ”Surprisingly small” är den amerikanske forskaren John Miller Wests sammanfattande omdöme om de svenska medgivandena i en omfattande studie av de svensk-tyska relationerna 1939–1942. (German-Swedish Relations 1939–1942, 1976.)

När det gäller presspolitiken är det ingen tvekan om att regeringen tog intryck av den tyska protestkanonaden under augusti-september 1940 och fruktade att den svenskfientliga falangen i Berlin (med von Ribbentrop som första namn) skulle ta överhanden. Därför ansåg regeringen det nödvändigt att inför tyskarna markera att man tog ett fastare grepp om opinionsbildningen. Det gällde som Günther uttryckte det att mot bakgrund av riksdagsvalet som gett socialdemokratin en överväldigande majoritet (nästan 54 procent av rösterna) markera att samlingsregeringen inte var ”antitysk”. Det finns ingen riktig samlad empirisk studie av presspolitiken under kriget men att denna innehöll ett stort mått av skådespel och teater både inför tyskarna och inför den egna opinionen är säkert. Politiken syftade att inför tyskarna markera att man höll pressopinionen under ständig kontroll genom att slå ner på vad som kunde uppfattas som förlöpningar mot den tyska regimen. Se hur många beslag vi gör, sade man till tyskarna, men repressionen riktade sig i huvudsak mot mycket små kommunistiska och syndikalistiska tidningar medan man sökte kontrollera den övriga partipressen med hjälp av självcensur (pressrådet och pressnämnden). Tyskarna klagade särskilt över ”greuelmeldungen” påståenden om tyska grymheter mot civilbefolkningen, något som de allierade ansågs ha haft stor framgång med sin propaganda under första världskriget. Som Åmark förtjänstfullt visar var ofta grymhetsskildringar en viktig orsak till konfiskeringar. Men efter det stora tidningsbeslaget i mars 1942 upphörde i stort sett beslagspolitiken eftersom även regeringen (som Günthers uttalande till Hjörne visar) insåg att talet om grymheter inte bara var krigspropaganda utan förskräckande verklighet.

Jag finner det sympatiskt att Åmark i slutet av sitt inlägg lämnar moraliserandet och övergår till att ställa mera principiella, öppna moraliska frågor. En fråga som han tar upp är: Kan man verkligen försvara demokratin genom att inskränka den? Det är en aktuell fråga, som man kan ge olika svar på. Här kan erfarenheter från andra världskriget tjäna som belysning. Ett möjligt svar är att Sveriges situation 1940 var sådan att en inskränkning av demokratin kan bedömas som det minst onda alternativet jämfört med att provocera fram ett krig som skulle inneburit att det politiska systemet krossades. Så torde statsminister Per Albin Hansson ha sett det. I dagboken den 17 september efter beslaget av Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning skriver han: ”Jag var med om det (beslaget min anm.) för att markera att man inte kan tolerera ren skadegörelse. Det blir kanske nödvändigt att gå vidare, även om det bär emot. Men man kan inte riskera konflikt med ett annat land för att en herre skall få producera sig som honom lyster”.

Avslutningsvis anklagar Åmark mig för ensidighet. Det må så vara. Den som vill bekämpa ensidighet måste ofta själv bli ensidig. Jag anser det har blivit för mycket säck och aska i bilden av samlingsregeringen. Det motståndsaktiga, humanitära och ansvarstagande i samlingsregeringens politik bör lyftas fram. Jag hoppas att min artikel bidragit till att göra bilden mer balanserad. Förutsättningen för detta är att både historism, det vill säga att skeendet bedöms utifrån sitt historiska sammanhang och småstatsrealism det vill säga säkerhetspolitikens primat som bestämmande för samlingsregeringens agerande, får prägla synsättet.

Alf W. Johansson är professor emeritus i historia vid Södertörns högskolan och senior editor på Respons.

– Publ. i Respons 2/2014

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet