Föregående

nummer

Lördag 10 december 2016

1/2016

Tema: Den röda tråden från bomullsfälten till finanskrisen – Kapitalismens permanenta revolution. Omprövning av kapitalismen och dess historia i finanskrisens spår.

Utblick

Sartre anpassade existentialismen till efterkrigstidens myter
Henrik Lundberg

sartre
Drivs intellektuella av
genuint engagemang eller eftersträvar de egen vinning? Detta är en omdebatterad fråga inom filosofisociologin. I en ny bok om Jean-Paul Sartre visas hur denne opportunistiskt tog hjälp av nationella myter om motståndsrörelsen för att få genomslag i efterkrigstidens Frankrike. Men även andra personliga bakomliggande motiv kan ha bidragit till att skapa ikonen av en intellectuel engagé.

Det framväxande forskningsfältet filosofisociologi har de senaste decennierna blivit ett alltmer livaktigt ämne. Denna vetenskapsdisciplin, som är underordnad kunskapssociologin, intresserar sig för filosofisk verksamhet ur ett sociologiskt perspektiv. I centrum för disciplinen står frågor som: ”Finns det ett samband mellan filosofiska och politiska ståndpunkter?”, ”Hur blir man en stor och inflytelserik filosof?”, ”Hur går det till när vissa filosofiska positioner och argument etableras som mer eller mindre självklara?”, ”Hur kan filosofisk kreativitet förklaras sociologiskt?”, ”På vilka grunder väljer filosofer att inta vissa ståndpunkter snarare än andra?” På den internationella scenen har ett flertal betydande böcker och artiklar publicerats som behandlar dessa och liknande frågor både i relation till skolbildningar eller personer som Martin Heidegger, Jacques Derrida och Jean-Paul Sartre. Den sistnämnde behandlas i Cambridgesociologen Patrick Baerts nyligen utkomna monografi The Existentialist Moment – The Rise of Sartre as a Public Intellectual (2015).

I denna bok sätter sig Baert före att undersöka vad som gjorde att Jean-Paul Sartre blev en dominerande offentlig intellektuell i Frankrike under tidig efterkrigstid. Baert noterar att Sartre under en relativt kort period gick från att vara en tämligen okänd figur till att bli en betydande intellektuell. Denna period, som Baert kallar ”the existentialist moment”, infaller mellan 1944 och 1947 – i synnerhet under hösten 1945. I början av 1944 var Sartre knappast alls känd utanför litterära och filosofiska kretsar i Paris. Hans första huvudverk L’Être et le néant (Varat och intet) från 1943 passerade mer eller mindre obemärkt. Varför var det just under perioden 1944–1947 som Sartre blev ett stort namn i Frankrike? Baert frågar sig också varför det var just Sartre som lyckades fånga allmänhetens intresse under denna period. Vad hade han att erbjuda som tilltalade publiken mer än andra idéer som fanns i omlopp?

En bärande tankegång i boken är att Sartres framgångar måste förstås mot bakgrund av de effekter som Vichyregimen och ockupationen hade på franskt intellektuellt liv under åren 1940–1944. Mellan 1940 och 1942 begav sig inte mindre än 1500 författare, konstnärer, forskare och intellektuella i landsflykt. I den ockuperade zonen tog tyskarna kontroll över den konstnärliga och intellektuella produktionen. Antityska och antifascistiska politiska budskap förbjöds. Listor över förbjudna böcker upprättades och judiska spår i kulturlivet rensades bort. Förlag och författare pressades av ockupationsmaktens och Vichyregimens propagandaapparat och censur till förnedrande kompromisser. Gallimard, som gav ut progressiva författare som Louis Aragon, Albert Camus och Sartre, tvingades acceptera att Pierre Drieu la Rochelle, som var uttalad fascist, tog över redaktörskapet för den ledande litterära tidskriften La Nouvelle Revue Française. För att få Myten om Sisyfos publicerad var Camus tvungen att ta bort referenser till Kafka och så vidare. Denna svåra situation ledde till en förhöjd medvetenhet hos författare om det skrivna ordets etiska och politiska dimensioner. Idén om författarens och den intellektuelles ansvar diskuterades följaktligen livligt i illegala tidskrifter vid denna tid.

Efter befrielsen av Frankrike 1944 inleddes rättegångar mot de författare och intellektuella som hade samarbetat med fienden. Dessa fick stor medial uppmärksamhet och bidrog till att popularisera föreställningen om skrivandet som en politisk handling. I rättegångarna anfördes mot författarna att de brustit i ansvar när de skrivit texter som påverkat människor att utföra klandervärda handlingar. Att skriva är, hävdade åklagarna, att vända sig till en publik och denna kan förledas av en text. Detta ansvar kan en författare aldrig avsvära sig. Det var också av denna anledning som Sartre och de Beauvoir vägrade underteckna ett upprop som ville omvandla dödsdomen mot fascistförfattaren Robert Brasillach till livstidsstraff. Kollaboratörförfattarnas advokater intog, inte oväntat, rakt motsatt ståndpunkt. Enligt dem fanns det en skarp åtskillnad mellan politik och konst. De företrädde en l’art pour l’art-ideologi enligt vilken författare inte kan axla något politiskt eller etiskt ansvar för sina verk. Denna hållning komprometterades under den tidiga efterkrigstiden av kollaboratörförfattarna. Det fanns därför en god grogrund för Sartres idéer om författaren som en intellectuel engagé.

Från mitten av 1944 till sommaren 1945 började Sartre omformulera sin filosofiska position från L’Être et le néant, menar Baert. Han vände sig nu till en större publik med ett delvis annat budskap än tidigare. Sartre omdefinierade sin existentialism, som tidigare hade varit en angelägenhet för ett fåtal, på ett sådant sätt att den kom att tillhandahålla en vokabulär genom vilken det franska folket kunde bearbeta det kulturella trauma som Vichyregimen och ockupationen hade inneburit. I artiklarna ”La République du silence”, ”Paris sous l’occupation”, ”Qu’est-ce qu’un collaborateur?” tog Sartre på ett subtilt sätt sin existentialism i anspråk för att begripliggöra fransmännens erfarenheter under kriget. I artiklarna framträder en bild av Frankrike som enat mot ockupationsmakten. Enligt Sartre var det bara perifera krafter i samhället som hade samarbetat med fienden. Frankrike hade i själva verket präglats av résistantialisme.

Detta var samma terapeutiska narrativ som de Gaulle använde sig för att försöka samla den franska nationen. Denna insmickrande bild av det franska folket och samhället återkom Sartre senare till i Réflexions sur la question juive (1946). Sartre tillämpar här sin existentialistiska begreppsapparat på ett aktuellt och brännande ämne. Antisemitismen framträdde enligt Sartre i första hand under tider av oro och inre spänningar och tenderade under tider av stabilitet att minska i styrka och skulle slutligen försvinna med det klasslösa samhället. Sartre var däremot inte intresserad av att analysera på vilket sätt antisemitismen var institutionaliserad i den franska kulturen eller i statsmakten. Det förekommer få referenser till Förintelsen i Sartres bok och ingen alls till Vichyregimens aktiva deltagande i deportationen av judar. Sartre anpassade sin existentialism, menar Baert, på ett sådant sätt att den inte stötte sig alltför mycket med hur fransmännen ville uppfatta sig själva.

Det var också under denna tid Sartre fick sitt stora genombrott. Under hösten detta år gjorde han flera betydelsefulla intellektuella interventioner, för att använda Baerts terminologi. En av de viktigaste var lanserandet av tidskriften Les Temps Modernes. I det första numret byggde Sartre vidare på åklagarsidans argumentation under rättegångarna mot kollaboratörförfattarna. Han gav dock idén om författarens ansvar för sin text en mer positiv formulering. Det är, menade Sartre, en författares skyldighet att engagera sig i samtida politiska och sociala frågor och vederbörande ska hållas ansvarig för att ha underlåtit att ingripa genom att inte göra sin röst hörd. Sartres idéer om ansvar fann, på grund av rättegångarna, en god resonansbotten hos allmänheten. En annan viktig intervention var Sartres berömda anförande, ”Existentialismen är en humanism”, i Paris i oktober 1945. I denna föreläsning, som senare utkom i bokform, betonade Sartre sin filosofis betydelse för samtidens frågor. Det potentiellt komprometterande tyska arvet från Hegel, Husserl och Heidegger som spelade en stor roll i L’Être et le néant tonades nu ned. Heidegger nämns till exempel bara en gång i föreläsningen.

Sartres framgångar byggde enligt Baert, sammanfattningsvis, på att han ompositionerade sig från att vara en filosof i snäv mening till att bli en offentlig intellektuell. Han populariserade och omformulerade delar av sin existentialism på ett sådant sätt att den kunde tjäna ett terapeutiskt syfte. Snarare än att vara en orädd intellektuell som obarmhärtigt krossade myter, använde sig Sartre själv av en myt. Han lyckades flytta fram sina positioner genom att inympa sin existentialism på den rådande föreställningen om att det franska folket hade bjudit motstånd mot ockupationen och Vichyregimen. En fråga infinner sig därför: Var Sartre en karriärist som såg en möjlighet att skapa sig ett namn genom att omstöpa sin filosofi och torgföra den till allmänheten? Frågan ska besvaras på omvägar.

I bokens sista kapitel redogör Baert för sin så kallade positioneringsteori, som ligger till grund för hans analys av Sartre. Här kritiseras också andra filosofisociologiska teoribildningar, bland annat Neil Gross teori om intellektuell självuppfattning. Gross presenterar sin teori i fallstudien Richard Rorty – The making of an American philosopher (2008). Rorty var vid sin död 2007 en av samtidens mest inflytelserika filosofer. Mest känd är han för sitt epokgörande verk Philosophy and the Mirror of Nature. I Gross studie över Rorty argumenteras att den amerikanske filosofens förståelse av sig själv som en ”leftist American patriot” är viktig för att förstå några av de teoretiska val Rorty gjorde under sin karriär, bland annat hans anammande av den amerikanska pragmatismen. Gross hävdar att självuppfattningar präglar det arbete intellektuella utför, eftersom det finns en strävan hos människor att bli sin självuppfattning trogen. Intellektuella självuppfattningar skapas i sociala sammanhang, i till exempel religiösa samfund, föreningar, familjer, akademiska institutioner och partier. Enligt Gross går Rortys självuppfattning i hög grad tillbaka på hans socialisationshistoria och tidiga studieår.

Gross vänder sig mot uppfattningen att val av teoretiska ståndpunkter är strategiskt betingade. Detta synsätt på intellektuell verksamhet förknippar han framför allt med sociologerna Pierre Bourdieu och Randall Collins. En handlingsmodell som enbart urskiljer en enstaka motivationsfaktor bakom val av intellektuella ståndpunkter bortser, menar Gross, från det intellektuella livets rikedom och komplexitet. En sociolog som bara ser intellektuella som motiverade av status och makt tvingas göra våld på intellektuellas texter och biografier. Bourdieus och Collins kardinalfel är, säger Gross, att de inte tar någon hänsyn till hur intellektuella uppfattar sig själva och sin verksamhet. Gross medger att strategiskt handlande förekommer hos akademiker och intellektuella, men anser att detta är vanligast i början av karriären innan en position har säkrats. Därefter blir frågor om självuppfattning och identitet viktigare än ett strategiskt navigerande på fältet. Det är på detta sätt Gross förklarar Rortys orientering mot den analytiska filosofin under 1960-talet. Det var helt enkelt nödvändigt att vara analytisk filosof vid denna tid i USA för att nå en framträdande plats. När Rorty slutligen fått fast anställning vid Princeton, kunde han på ett annat sätt än tidigare låta sin intellektuella självuppfattning komma till uttryck. Detta resulterade bland annat i Philosophy and the Mirror of Nature från 1979, i vilken han argumenterar för en annan typ av filosofi än den analytiska.

I The Existentialist Moment ställer sig Baert på Bourdieus och Collins sida. Han hävdar att Gross teori lider av en ”authenticity bias”. Intellektuella uppträder på konkurrensutsatta arenor. De kämpar om knappa resurser såväl när det gäller uppmärksamhet och erkännande som när det gäller finansiering. Det finns därför anledning, säger Baert, att betrakta intellektuella interventioner, i form av böcker, artiklar, publika framträdanden och så vidare, som inbegripna i en kamp om knappa resurser snarare än som uttryck för ett autentiskt själv. Intellektuellas självförståelse eller självpresentation är ofta tillrättalagda för strategiska syften, säger Baert på typiskt Bourdieuskt vis. Därmed har förmodligen också ett svar givits på den ovan ställda frågan: Sartre ompositionerade sig från filosof till offentlig intellektuell därför att han såg en möjlighet att skapa uppmärksamhet kring sig själv och sitt tänkande. Baert är dock en smula vag på denna punkt. Han vill helst undvika att tala om bakomliggande motiv till olika former av intellektuella interventioner.

Jag kan ändå inte se att Baert lyckas komma förbi frågan om intellektuell motivation. Inte heller har några avgörande argument mot Gross position levererats. Det är uppenbart att också Sartre hade en intellektuell självuppfattning. Efter kriget uppfattade han sig själv som en intelletuel engagé. En sociologisk undersökning av Sartre som tog sin utgångspunkt i denna självuppfattning hade förmodligen givit andra resultat än de Baert kommer fram till. Den hade inte heller tvingats att tillämpa samma cyniska synsätt på Sartre som Baert gör. The Existentialist Moment är i alla händelser ett framstående bidrag till kunskaps- och filosofisociologin. Baert presenterar en välinformerad analys av Sartre, som lockar läsaren att applicera teorin även på andra filosofer och intellektuella. Inte minst är Baerts förslag att idéer kan bli framgångsrika genom att vävas in i bakgrundsnarrativ värt att utforska vidare.

Henrik Lundberg är universitetslektor i sociologi vid Göteborgs universitet.

Behandlade titlar
· Patrick Baert, The Existentialist Moment – The Rise of Sartre as a Public Intellectual (Polity Press, 2015).
· Neil Gross, Richard Rorty – The Making of an American Philosopher (The University of Chicago Press, 2008).

 

– Publ. i Respons 1/2016

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet