Föregående

nummer

Lördag 10 december 2016

4/2015

Tema: Nationen & Nationalstaten, i en tid då många sluter upp kring nationalstaten och understryker nationella skiljaktigheter.

Analys/Reportage

Sätten att minnas Auschwitz och Hiroshima har mycket gemensamt
Monica Braw

Den 6 augusti i år var det 70 år sedan atombomben fälldes över Hiroshima. Minnet av detta ingår i dag i en global minneskultur men det dröjde innan de överlevande började berätta om sina erfarenheter. Utomstående ville inte lyssna och de överlevande skämdes för att tillhöra dem som överlevt. Men genom att börja berätta fick de överlevande en identitet och som offer blev de bärare av moralisk auktoritet.

På Förintelsens minnesdag (som ännu inte hette så) den 27 januari 1963 närmade sig en lång procession koncentrationslägret i Auschwitz. I spetsen gick fyra japaner, bland dem en buddistisk präst, Sato Gyotsu. Japanerna ledde en delegation från Hiroshima, Hiroshima-Auschwitz Peace March. De hade startat tio månader tidigare från Japan. I en deklaration förklarade arrangörerna avsikten med marschen: ”Vi japaner, både som krigets angripare och offer, bör ha speciell skyldighet att mana till världsfred […] för att berätta […] för så många som möjligt om fasorna i Hiroshima och Auschwitz…”

Det verkar långsökt att finna något gemensamt mellan nazisternas koncentrationsläger och atombombningarna av Hiroshima och Nagasaki under Japans krig mot USA och dess allierade i Kina, Sydostasien och Stilla Havet. Den långa resan till Auschwitz hade inte heller varit lätt. De utsända från Hiroshima hade inte uppfattats som fredsvänner och offer överallt. Men i Polen välkomnades den japanska delegationen.

Fredsmarschen är en del av berättelsen om hur minnet av Hiroshima, Förintelsen och senare brott mot mänskligheten har vuxit till en global minneskultur. I Hiroshima – The Origins of Global Memory Culture (2014) visar Ran Zwigenberg hur det har skett och hur påfallande lika sätten att behandla minnena av atombombningarna och av Förintelsen är.

Deltagarna i Hiroshima-Auschwitz Peace March (HAP) möttes redan i Singapore av total oförståelse för sitt uppsåt att arbeta för fred. Japanska trupper hade 1942 marscherat in i den dåvarande brittiska kolonin, döpt om den till Shonan och infört ett skräckregemente. 1963 höll den nu självständiga staten på att återhämta sig, men också att växa och på byggplatser upptäcktes ibland massgravar. När Hiroshimadelegationen anlände fördes den i jeepar till ett sådant område där man nyligen hittat en grav med avrättade kineser. De flesta deltagarna i HAP visste bokstavligen talat inte vad de skulle göra vid gropen med skelett som de förts till. En del steg ner i den och hjälpte till att gräva. Sato Gyotsu läste buddistiska texter. Andra blev helt handlingsförlamade av att dras in i en lokal politisk konflikt om offrens eventuellt kommunistiska tillhörighet och i en japansk-singaporiansk dragkamp om krigsskadeersättning.

I Israel möttes HAP av oförståelse för temat offer. Rättegången mot Adolf Eichmann 1961–1962 hade visserligen fått tidigare koncentrationslägerfångar att vittna om sina upplevelser. Men många israeler som inte varit med om Förintelsen ansåg att de europeiska judarna låtit sig föras som lamm till döden. Det rådde också en mycket stark stämning av framtidstro och framåtblickande med målet att bygga upp Israel. Det lades stor vikt vid militär styrka, inklusive kärnvapen. Under sådana förutsättningar välkomnades inte heller den -japanska delegationens antikärnvapenengagemang.

Även när det gällde Polen var arrangörerna av fredsmarschen okunniga. Det kommunistiska Polen presenterade på 1960--talet Auschwitz som en polsk tragedi, inte en judisk. Detta nazistiska illdåd kunde nu enligt den rådande ideologin tack vare Hiroshima knytas samman med amerikansk imperialism. Marschen utnyttjades helt enkelt i vad Zwigenberg kallar den lokala minnespolitiken.

Också i Hiroshima blev lokal minnespolitik källa till motsättningar. Ända sedan atombombningen har det rått oenighet om hur Hiroshima ska presenteras och bevaras.

Omedelbart efter atombombningen den 6 augusti besökte Japans ledande atomfysiker, Nishina Yoshio, staden. I sin rapport till regeringen skrev han:

”Vad jag har sett är obeskrivligt […] Är Hiroshima fullständigt utplånat? Fullständigt […] den så kallade nya sortens bomb är i själva verket en atombomb.”

Japan anklagade USA:s regering för att ha använt ”en bomb med de grymmaste effekter mänskligheten någonsin har upplevt”. Hiroshima beskrevs som en provinsstad utan militära anläggningar. I själva verket fanns Västra arméns huvudkvarter i borgen mitt i staden och utanför låg flottbasen Kure. Amerikanerna anklagades för att ”totalt åsidosätta grundläggande principer i humanitär och internationell lag” och för att ”begå överlagt, urskillningslöst mord” och för att bryta mot människans djupast kända moralkodex.

Under de fyra första åren av den amerikanska ockupationen 1945–1952 rådde sträng censur. I min doktorsavhandling The Atomic Bomb Suppressed – American Censorship in Occupied Japan (1986) visar jag att det var praktiskt taget omöjligt för de överlevande och för japaner i allmänhet att publicera vittnesmål om atombombningarna av Hiroshima och Nagasaki eller åsikter om kärnvapen i allmänhet. Från amerikansk sida var man bland annat orolig för att japanerna skulle göra uppror om de fick veta något om följderna av kärnvapenattackerna. Inte heller fick den utplånade staden någon hjälp till återuppbyggnad från ockupationsstyrkorna. Det skulle ha kunnat uppfattas som gottgörelse från amerikansk sida. De överlevande, med sina skador som det inte fanns resurser att behandla, strålningssjuka som ingen läkare förstod och växande trauman, fick klara sig bäst de kunde, medan utomstående som trodde sig kunna profitera på situationen strömmade in.

Stadens ledare måste finna sätt att bygga upp Hiroshima igen samtidigt som man måste ta hand om skadade och förhålla sig till katastrofen. Vid den första minnesceremonin 1946 hölls buddistiska, shintoistiska och kristna minnesstunder för de döda vid ett enkelt monument samt i ruinerna med tusentals sörjande. Premiärminister Yoshida Shigeru var en av dem som började tala om ”offer” som ledde till fred. Dessa japanska formuleringar stämde väl överens med den amerikanska historieskrivning som säger att Japan hade kapitulerat tack vare atombombningarna. Att Sovjetunionens krigsförklaring den 8 augusti varit en avgörande faktor nämndes inte.

Gradvis blev katastrofen en väg till Hiroshimas återuppståndelse – men också till en bild som kom att utnyttjas politiskt, från höger till vänster, av Japan som ”det enda land i världen som atombombats”. De överlevande blev offer som gjort fred möjlig, inte offer för krig som hade förts. Japans skuld till kriget gömdes i vissa kretsar bakom offerretorik.

Den utbombade staden hade kunnat överges. Men överlevande stannade kvar, släktingar kom för att leta efter sina familjer och ingen hade ännu hört de osanna ryktena om att det skulle bli omöjligt att bo där på 75 år. Ordföranden i Hiroshimas återuppbyggnadskommitté, som försökte få medel från privata amerikanska givare när inte den egna regeringen gav något, skrev 1948: ”vi, medborgare i Hiroshima […] svär att på ruinerna av vår gamla stad att bygga en fredens och kulturens metropolis som symboliserar det nya Japan”.

Under ockupationen var allt som hade med den militarism som hyllats under kriget förbjudet, från kabukipjäser om samurajer till kejsardyrkan. Men fred var gångbart. Hiroshimas styresmän tog fasta på det. Redan 1947 ordnade turistbyrån i staden en fredsfestival med femtio olika arrangemang. Det talades om atombombsruinerna som turistresurser och ”atomsouvenirer” såldes allmänt. Så småningom började man också diskutera upprättandet av ett museum med föremål från atombombningen.

1949 fick Hiroshima genom lag tillnamnet Fredsstaden och kom att symbolisera hopp om världsfred. Men atombomben förvandlades till ett slags naturkatastrof: man talade sällan om varför den hade använts och framför allt inte om vem som hade använt den. På minnesstenen som ligger ovanpå listan över dem som dött och fortfarande dör av atombombens verkningar står det, utan subjekt: ”Misstaget skall inte upprepas.” Det passade både USA och de konservativa ledare i Japan som USA började godkänna när utrensningar av politiker och andra som varit aktiva under kriget upphörde i och med det kalla kriget. Japan blev en allierad i stället för en besegrad fiende.

I dag breder Fredsparken ut sig på en ö – en separat ö – mitt i staden. Det kan förefalla naturligt med ett stort Freds-museum, en park med flera monument, bland dem bågen med den eviga lågan. Men vart och ett av dessa minnesmärken föranledde häftiga diskussioner. I Hiroshima Traces (1999) beskriver Lisa Yoneyama bland annat kampen för att ett minnesmärke över koreanska tvångsarbetare skulle få en plats i Fredsparken. Till och med Atombombsdomen på andra sidan floden, ursprungligen en industriutställningslokal, bevarades först efter utdragen debatt. Atombombs-överlevande, stadens styresmän och landets politiska partier var oeniga om allt.

En del av de överlevande ville bara gå vidare. Andra accepterade inte att ha blivit en diskriminerad minoritet i det växande Hiroshima, där man inte ville se deras hemska ärr, inte höra om deras upplevelser, inte se den slum många av dem tvingades bo i. De nyinflyttade ville kort sagt helst glömma. Många överlevande började därför engagera sig, först i föreningar för att få stöd och rättigheter som vård och sjukersättning, sedan i sammanslutningar som blev alltmer politiska och i politiska partier.

1953 utsattes den japanska fiskebåten Lyckliga draken för radioaktivt nedfall från en amerikansk vätebombssprängning vid Bikiniatollen. En besättningsman dog. Fiskefångsten hade sålts över hela landet och plötsligt blev strålskador något som skrämde hela Japans befolkning som inte förut tagit så stor notis om de atombombsöverlevande. Tidigare hade bara kommunistpartiet talat om ”vi japaner” som offer med plikt att kämpa mot kärnvapen. För första gången blev antikärnvapenrörelsen nationell.

Men den blev större än så: Gensuikyo, Världskongressen mot Väte- och Atombomber, har kallats en ”folkrörelse” till skillnad från en politisk rörelse. 25000 personer från hela världen samlades vid dess första kongress 1955 i Hiroshima. De överlevande, hibakusha, blev äntligen hörda. Året därpå bildade de en egen förening, Hidankyo, och förklarade: ”Tills nu har vi tigit, gömt våra ansikten, spritt ut oss och levt de liv vi har kvar. Nu -reser vi oss. Vi kan inte längre tiga. Vi fattar varandras händer och sluter oss samman.”

Från vänster ville man ha en ”antiimperialistisk” linje, det vill säga USA-kritisk. Ett tvisteämne var till och med om kinesiska kärnvapen var acceptabla, men inte amerikanska eller sovjetiska. Kampen mot förlängningen av det amerikansk-japanska -säkerhetsfördraget 1960 ledde till bittra motsättningar. Hiroshimas styresmän var djupt missnöjda med politiseringen över huvud taget. Som extra komplikation tilläts USA presentera kärnkraft med en stor utställning i Fredsmuseet med anledning av president Eisenhowers kampanj ”Atoms for Peace”. Kärnenergi framställdes som något positivt och det skedde avsiktligt i Hiroshima.

I Hiroshima Notes (1981) beskriver nobelpristagaren i litteratur Kenzaburo Oe en fredskongress 1963. Den ledde till så stora motsättningar att deltagarna in i det sista inte ens visste om den kunde hållas. Oe berättar hur de i dagar väntar på besked medan vänsterextrema studenter ockuperar en del av Freds-parken, buddistpräster mässar, polishelikoptrar surrar ovanför och högerextremister dånar förbi med starka högtalare. Till slut är det bara ropen ”Fred! Fred!” man minns. Hiroshima stad beslutade med tiden att inga politiska möten fick hållas i Fredsparken.

Det var i samband med krisen inom fredsrörelsen som idén om Fredsmarschen Hiroshima-Auschwitz föddes. Ursprunget var ett förslag från en fredsengagerad polsk katolsk präst. Även om det inte blev någon framgång bidrog det till insikten att sätten att minnas Hiroshima och Auschwitz har mycket gemensamt.

De överlevande i båda katastroferna behöll sina bittra erfarenheter för sig själva i många år. Utomstående orkade eller ville inte lyssna, samtidigt som många skämdes för att vara de som överlevt. Efteråt hade inte läkare eller psykologer varit intresserade av att hjälpa dem. Trauma var ännu inte ett begrepp. Man trodde att människor hämtade sig av egen kraft. När det gäller Hiroshima var det först när psykologen Robert Jay Lifton publicerade Death in Life – Survivors of Hiroshima (1967), baserad på intervjuer, som man började förstå de långsiktiga psykiska verkningarna av att överleva en kärnvapenattack. Lifton, som var amerikansk jude, knöt senare samman överlevandes berättelser om Förintelsen med det han funnit i Hiroshima och såg likheter.

Genom att överlevande började berätta blev deras ställning annorlunda. Det rörde sig inte längre enbart om enskilda öden. Genom att dessa människors kunskaper blev kända förvandlades deras individuella erfarenheter till uttryck för något universellt. Som offer fick de ett slags symbolisk makt. De blev ”bärare av moralisk auktoritet”, med Zwigenbergs ord. En annan forskare, James Orr, kallade sin mycket kritiska bok om Japan och atombombningarna The Victim as Hero (2001). För de överlevande betydde vittnesmålen att de ingick i ett större sammanhang. De återfick en identitet. Deras ord blev varningar som kanske kunde leda till en ljusare framtid, rentav rädda världen.

Överlevarna i Auschwitz och Hiroshima och Nagasaki hade tidigare det hoppet gemensamt. Men 70 år efter atombombningarna måste man fråga sig i vad mån de två japanska städernas öden ännu uppfattas som en varning för framtiden. Trots fredsrörelserna med sina miljontals anhängare över hela världen och trots de otaliga överlevande från Hiroshima och Nagasaki som vittnat om följderna av kärn-vapen, finns det i dag ingen utsikt att kärnvapen avskaffas eller görs illegala.

Auschwitz stod ursprungligen för ett unikt brott, värre än alla andra, medan Hiroshima innebar en varning för ett vapen som kan utplåna mänskligheten. I dag står Auschwitz fortfarande som en varning när det gäller alla brott mot mänskligheten. Hiroshima däremot har, hävdar Zwigenberg, praktiskt taget blivit irrelevant. Orsaken till det är den bild Japans och Hiroshimas ledare skapade: i stället för att visa på atombombningarna som en universell, mänsklig katastrof framställs de som en avvikelse i moderniteten, en återvändsgränd i en värld som ständigt går framåt. Landet och staden reste sig åter och fortsatte mot en ljusare värld.

Irrelevans är en nedslående slutsats som starkt kan ifrågasättas. Det finns nu omkring 20000 kärnvapen i världen, alla mångfalt kraftigare än de bomber som användes då, och ägarna är många och okontrollerbara. Numera diskuteras kärnvapen huvudsakligen ur strategiskt perspektiv. De överlevande har erfarenheter som inte bara präglar deras egna liv utan också deras och andras efterföljande generationer, trots att Hiroshima och Nagasaki numera till synes är alldeles vanliga storstäder.

Monica Braw är fil.dr i japansk historia och senior researcher vid Japaninstitutet på Handelshögskolan i Stockholm.

– Publ. i Respons 4/2015

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet