Föregående

nummer

Tisdag 26 september 2017

2/2016

Tema: Inget land för gamla – På väg mot en ålderdom av ovisshet och ojämlikhet?

Essä

Sherlock Holmes och mysteriet med det försvunna 1800-talet
Peter K. Andersson

Intresset för Sherlock Holmes har fått en nytändning de senaste åren. Nya filmer och tv-serier om detektiven och hans ständige följeslagare Watson har medfört att blickar åter riktas mot originalböckerna. Bland svenska intellektuella har dock Holmes och hans skapare Arthur Conan Doyle sedan länge betraktats med skepsis. Detta bygger i grunden på en vrångbild av berättelsernas budskap.

I boken Förlorare (2014) beklagar sig litteraturvetaren Peter Luthersson över förlusten av vad han kallar ”1800-talets etos” en samling idéer som utmärks av idealism, hederlighet, människotro och äventyrlighet och representeras av författare som Rudyard Kipling, Karen Blixen och just Arthur Conan Doyle. En gång hyllades dessa som sin tids storheter, men nu nedvärderas deras prestationer och de associeras med imperialism, rasism och förlegad människosyn. Lutherssons brandtal utgör en frisk fläkt i en kulturdebatt som domineras av misstänksamhet mot eller rentav okunskap om de världsbilder som florerade före världskrigen. Men samtidigt är det underligt att han inte alls beaktar den värld utanför den finkulturella debatten där 1800-talsföreställningarna i mångt och mycket lever vidare.

Luthersson nämner inte alls Sherlock Holmes, trots att hans bok till stora delar handlar om hans skapare. Conan Doyle hade visserligen varit värd sin plats i litteraturhistorien med eller utan Holmes, men Luthersson hade kunnat få andra resultat om han behandlat Conan Doyles populära detektivkaraktär. Hade han gjort det och samtidigt försökt se bortom den exklusiva akademiska krets som han är så less på hade han fått skäl att glädjas. Det 1800-talsetos Luthersson ser som förlorat lever nämligen utan tvekan kvar i populärkulturella fenomen som denna värld gett upphov till, inte minst just i karaktären som han stoltserat med att inte alls nämna.

Sherlock Holmes popularitet har gått upp och ned genom åren, men karaktärens beständighet inom populärkulturen är ett tecken på hans förmåga att tala till olika generationer och att de värderingar som Luthersson förespråkar i allra högsta grad lever kvar, om än utanför finkulturens kretsar. Men Lutherssons förbiseende följer en lång tradition av styvmoderlig behandling av Holmes bland svenska akademiska uttolkare.

När svenska akademiker på 70- och 80-talet skulle ta sig an Sherlock Holmes verkade de inte kunna tala om honom utan att jämföra honom med någon mer akademiskt gångbar person. Ronny Ambjörnsson nämner Sigmund Freud, Johan Asplund tar upp Georg Simmel. Deras läsningar av Holmes är ganska slarviga för att berättelserna ska kunna passa in i diskursen om staden som dimhöljd och dunkel. Ambjörnsson med flera andra hävdar att det alltid är dimma i Sherlock Holmes-berättelserna, men en verklig Holmeskännare – Lars Strand – har poängterat att det bara är dimma i sex av de sextio Holmeshistorierna. Väderleken liksom stämningen i dem är faktiskt ganska växlande. Förvridningen och mytbildningen kring Holmes kommer alltså lika mycket från den akademiska forskningen som från dåliga filmatiseringar och fankultur.

Ambjörnsson hinner i sin essä i boken Mansmyter inom loppet av några sidor påstå att Holmes bor i Whitechapel, att de flesta av hans fall handlar om att skydda aristokratin från farorna i East End och att Holmes har till uppgift att hålla rent i storstadsdjungeln. Hur så många missuppfattningar och rena faktafel har letat sig in i en så kort text är ett mysterium värdigt Holmes själv. Baker Street ligger långt från Whitechapel. De flesta berättelserna handlar i själva verket om hur en utsatt och medellös person – en enkel kontorist, en ung guvernant, en fattig pantlånare, en pensionerad färghandlare – söker hjälp mot grymma eller hämndlystna överheter. 1800-talsberättelser följer sällan en strikt marxistisk klassindelning. Conan Doyles historier handlar mer om individer och mänsklighet. De flesta berättelserna slutar med att Holmes och Watson inser varför den skyldige handlat som han gjort, och oftast – till skillnad från de blodiga och brutala upplösningarna i dagens deckare – släpper Holmes skurken fri under löfte att det aldrig kommer att hända igen. Dessutom utspelar sig bara ett fåtal av berättelserna i stadsmiljö.

Intellektuella har kanske ett och annat att lära av dagens nördkultur som har börjat inse kvaliteterna i klassisk underhållningslitteratur. Det nyvaknade intresset för Sherlock Holmes kom som något av en överraskning för sex-sju år sedan. I egenskap av hängiven sherlockian var jag länge medlem av en ganska exklusiv skara av kufar. Någon biofilm om Holmes hade inte kommit sedan den Spielbergproducerade ungdomsfilmen Young Sherlock Holmes 1985. Men så plötsligt hände något. Det började med den revisionistiska actionfilmen Sherlock Holmes 2009 med Robert Downey Jr. i huvudrollen, som lyckades med att balansera publikfrieri med en viss vördnad för originalet. Filmen och dess uppföljare blev kassasuccéer, men uppmärksamheten drogs nästan helt från Guy Ritchies filmatisering när BBC-serien Sherlock började visas sommaren 2010. Här lyckades man briljant med ett ännu större konststycke – att placera Holmes i nutid samtidigt som man följde originalberättelsernas handlingar och karaktärsteckningar så troget som möjligt. Serien blev i princip unisont hyllad av kritiker och snart hade en stor grupp fans bildats. Folk höjde inte längre på ögonbrynen när man berättade att man var sherlockian.

Det nya Holmes-intresset bland yngre lär i många fall ha stannat vid nytolkningarna och affischer av Benedict Cumberbatch på väggen i tonårsrummet, men oundvikligen har många också fått upp ögonen för äldre filmatiseringar och Conan Doyles originalberättelser. Holmes-fanatism har inordnat sig bredvid Star Trek- och Star Wars-kulturen som ett modernt nördintresse. Den som förirrar sig in i en science fiction-bokhandel upptäcker att där numera finns en egen Sherlock Holmes-hylla bland det övriga utbudet av science fiction, fantasy och skräck. På internet formligen kryllar det av nybildade bloggar och forum som ägnar sig åt både den ”nya” och den ”gamla” Holmes, till exempel The Baker Street Babes, bildat av en grupp unga kvinnliga entusiaster som bland annat ger ut en populär poddcast. Bland nyskrivna böcker i ämnet kan man till och med hitta en svensk sherlockian. Mattias Boströms imponerande Från Holmes till Sherlock har blivit en försäljningsframgång och utgivits på flera språk.

Varför återupplivades Holmes just vid denna tidpunkt, efter att nästan helt ha ignorerats sedan tv-serien med Jeremy Brett i huvudrollen från sent 80-tal? Delvis kanske det kan tillskrivas filmindustrins växande rädsla för obeprövade koncept, som medfört att man börjat blåsa nytt liv i gamla filmhjältar som Batman och Spindelmannen. Men även om Sherlock Holmes tveklöst delar drag med sådana karaktärer finns det unika sidor hos just honom som verkar tilltala människor i vår tid. Holmes är inte bara en karaktär som rör sig i en fiktiv 1800-talsvärld. Till mångt och mycket är han 1800-tal. Flera av hans grundläggande drag och värderingar är högst representativa för de värderingar som Luthersson tar upp. Holmes är onekligen ett barn av en tid som var både imperialistisk och patriarkal, men den som utifrån dagens perspektiv stirrar sig blind på dessa sidor glömmer bort de mer föredömliga och unika sidor som vi i vår tid kan finna mer tilltalande.

Till skillnad från dagens motsvarigheter inom kriminallitteratur genomsyras Sherlock Holmes-serien av en tro på godhet och medmänsklighet. Holmes detektivarbete bygger i grunden på en hoppfull och förlåtande inställning till mänskliga svagheter. Watson står som representant för sin tids konventionella mentalitet. Han förfasas ibland över Holmes villighet att låta gärningsmannen fly undan sitt straff. ”Några gånger i min karriär”, svarar Holmes, ”tror jag att jag har gjort större skada genom att avslöja brottslingen än han har gjort genom att begå sitt brott.” Som den övermänniska han är har Holmes förmågan att med oerhörd skärpa skilja på rätt och fel, något vi i vår cyniska tid kanske är i visst behov av. Denna empatiska och toleranta filosofi gör att Conan Doyles historier ständigt lockar nya generationer av läsare.

”Efter att ha arbetat med över tusen fall”, säger Holmes i en av historierna, ”kan jag inte säga att jag någonsin har använt mina förmågor för fel sida.” Han tillägger i samma replik, med en formulering som inte kan översättas: ”The air of London is the sweeter for my presence.”

I den förträffliga lilla hyllningsboken On Conan Doyle framhåller den amerikanske kritikern Michael Dirda hur Holmes karaktär är ämnad att utgöra en motvikt mot alla låga, småaktiga och grymma mänskliga egenskaper. Detta gör att Holmes knappast följer de sociala normerna i sitt förhållningssätt till de människor han möter. I en av de första novellerna anlitas han av kungen av Böhmen i kampen mot en lycksökerska, men i mötet med den arrogante kungligheten döljer han inte sitt förakt och Holmes sympati är ständigt hos den snillrika lycksökerskan. ”Så synd att hon inte var på min nivå”, säger kungen självbelåtet efter avslutat fall. ”Att döma av vad jag erfarit av damen”, svarar Holmes, ”befinner hon sig på en helt annan nivå än Ers Majestät.” Där Watson följer konventionerna och blint antar att börd är lika med kvalitet, ser Holmes bortom ytan och agerar enligt sina principer. Emellanåt resulterar detta dock i uppfattningar som utifrån ter sig excentriska: ”Den mest sympatiska kvinna jag nånsin känt blev hängd efter att ha förgiftat tre små barn för deras försäkringspengar, och den mest motbjudande mannen jag vet är en filantrop som skänkt nästan en kvarts miljon åt Londons fattiga.”

En man som fäller ett sådant uttalande lever knappast i en enkel värld. Därför är det märkligt att det ofta är just enkelheten och beständigheten som betonas när man ska förklara vår tids nostalgi för det idylliska 1800-talet. Kanske tilltalas vi av kombinationen av en nonkonformist och en vacker omgivning. I historiska skildringar på film och i romaner tycker vi i dag om att stoppa in en karaktär som speglar vår tids perspektiv, en outsider som vågar stå emot majoriteten, om vi så befinner oss i Nazityskland eller i den feodala medeltiden. Med Holmes finns karaktären där redan, och hans excentricitet och avvikelse gör att nytolkningar kan använda honom för att representera ett samtida synsätt. Detta gjorde man exempelvis i det fristående julavsnittet av Sherlock som sändes i början av året, där man tillfälligt placerade karaktärerna i deras ”rätta” tidsperiod i sent 1800-tal. Här tilläts Holmes, utan att gå utanför sin karaktärs ramar, göra ett feministiskt brandtal för att förklara gärningsmannens motiv.

En av anledningarna till Holmes popularitet sedan tillkomsten är onekligen att han är individualist och excentriker. I sent 1800-tal var detta kanske ett framgångsrecept för en fiktiv huvudperson, men i än högre grad tycks det tilltala publiken under 1900- och 2000-talet. Outsidern som förebild för integritet och civilkurage passar in i en värld som blivit desillusionerad av världskrig och totalitarism. Men man får inte glömma att Holmes är en sammansatt person, som i ena stunden är motsträvig och avvikande, för att i den andra genast framstå som urtypen av en nationalistisk och rojalistisk engelsman. Denna märkliga kombination av nonkonformitet och patriotism är något som engelsmännen sedan länge varit specialister på, och som väl utmärker i stort sett alla de britter som Johan Hakelius i ett antal böcker porträtterat. I Sverige har vi aldrig varit särskilt duktiga varken på att vara excentriska eller att vurma för excentriker, men vi har sedan länge närt en fascination och beundran för denna typiskt engelska kultur.

I själva verket var Holmes mer av en nonkonformist än sin skapare, även om denne också i allra högsta grad trodde på principer och hederlighet. Holmes tackade enligt en av berättelserna nej till att adlas, till skillnad från Conan Doyle, som adlades efter att ha försvarat Storbritanniens inblandning i boerkriget. För en nutida läsare är det ibland lättare att sympatisera med Holmes åsikter än med Conan Doyles, men tveklöst var Holmes ett uttryck för Conan Doyles tro på människans förmåga till ädla handlingar.

Holmes må ha sina svagheter, men han är ämnad att vara en förebild. Dirda berättar en anekdot om när Doyle en gång satt i en tågkupé med sin familj. En kvinna passerade i korridoren utanför och en av Doyles söner anmärkte att han tyckte hon var ful. Innan han hunnit avsluta sin mening fick han en örfil och såg upp på sin upprörda far som sade: ”Just remember that no woman is ugly.” Det är just denna villkorslösa ridderlighet som Doyle injicerade i sina karaktärer Holmes och Watson. Watson, vars respekt för det motsatta könet aldrig rubbas, är ännu mer än Holmes en konstant gentleman. Följeslagaren lider med hyresvärdinnan mrs Hudson som ständigt måste städa upp efter den skarpsinnige, men föga ordningsamme detektiven. Men även hos Holmes finns den ständiga viljan att handla rätt och renhårigt.

Det är inte svårt att se hur Holmes i egenskap av excentriker och outsider tilltalar en nutida publik. Både Cumberbatchs och Downey Jr.:s rolltolkningar framhäver denna sida. Men hur är det med ädelheten och gentlemannafasonerna? Faller dessa egenskaper 2000-talsmänniskan i smaken? Jag tror nog att önskan om att handla rätt och att vara en idealist bortom cynism och misantropi som Holmes förmedlar lockar än i dag. Har vi inte blivit lite trötta på deckare där hjälten är en alltför mänsklig frånskild småfet gubbe eller småbarnsmamma? I tecknandet av fiktiva hjältar är igenkänning inte nödvändigtvis allt. Emellanåt behöver vi en huvudperson som står för något vi vill vara, snarare än något vi är rädda för att bli. Sherlock Holmes är en person som är sprungen direkt ur det viktorianska Englands motsägelsefulla värld, men märkligt nog passar han in utmärkt i 2010-talet. Kanske kan det ge en strimma hopp till dem som, i likhet med Luthersson, är rädda för att gamla värden ska dö ut. Möjligtvis är det också en antydan om att det finns saker i vårt förflutna som vi inte är så långt ifrån som vi tror.

Peter K. Andersson är fil. dr i historia vid Lunds universitet.

 

– Publ. i Respons 2/2016

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet