Föregående

nummer

Måndag 23 oktober 2017

3/2016

Tema: Den ovillige medborgaren – Identitetspolitik, kunskapsrelativism och hotet mot det demokratiska samtalet
Tema i detta nummer:
Den ovillige medborgaren – Identitetspolitik, kunskapsrelativism och hotet mot det demokratiska samtalet

I detta nummers tema vill Fredrik Agell visa att identitetspolitiken har sina rötter i motupplysningen och i Jacques Derridas dekonstruktion. Den franske sociologen Shmuel Trigano menar däremot att postmodernismen är en vidareutveckling av marxismen.

Se alla texter

Tema

Den ovillige medborgaren – Identitetspolitik, kunskapsrelativism och hotet mot det demokratiska samtalet
Skarpa argument mot konstruktivismen
Arne Jarrick
Paul Boghossian, Rädslan för kunskap (Fear of Knowledge – Against Relativism and Constructivism), övers. Jim Jakobsson, Fri tanke, 235 s., isbn 9789187935008

I denna bok analyserar och avvisar Paul Boghossian med stor systematik den kunskapsteoretiska konstruktivismen. Även om postmodernismen i stort sett har blåst över inom den akademiska världen är det en angelägen bok, för dessa idéer har spridits till övriga delar av samhället.

Paul Boghossian är fysikern som sökte sig till filosofin. Det skedde vid universitetet i Princeton i slutet av 1970-talet. En av hans seminarieledare där var den dåvarande postmoderna världsstjärnan Richard Rorty, som predikade den relativistiska idén att all kunskap är socialt konstruerad plus annat för fysiken främmande, ja obekant tankestoff. Det här var ett utmanande idépaket för en forskare med en självskrivet objektivistisk inställning till vetenskapen. Och Boghossian lät sig utmanas. Det ledde honom att ägna avsevärd filosofisk möda åt att hugga huvudena av den anti-vetenskapliga hydra Rorty representerar. Det är något som denne också avtackas för att ha inspirerat till i förordet till det som blev resultatet: den lilla knivskarpa traktaten Fear of knowledge (2007), nu presenterad för en svensk publik i utmärkt översättning av Jim Jakobsson och med en inbjudande introduktion av Åsa Wikforss. I förbifarten gör Boghossian också upp med centrala kunskapsteoretiska moment hos Immanuel Kant, Thomas Kuhn och andra distanslöst kanoniserade filosofer. Det är uppfriskande.

Boghossian identifierar, analyserar och avvisar med stor systematik och i tur och ordning tre former av den kunskapsteoretiska konstruktivismen – eller ”anti-objektivismen”, som han också kallar det här synsättet. Den första formen är påståendet att det inte finns några objektiva fakta som kan skiljas från våra övertygelser därom, den andra att det hur som helst inte finns något sätt på vilket vi kan berättiga vår tro på dessa fakta och den tredje att vår tro på vissa sakförhållanden inte beror på den upplevda evidensen för dem utan förklaras av våra sociala eller andra intressen av att hålla något för sant. Att vi (tror att vi) varseblir en katt skulle alltså inte bero på att vi faktiskt gör det, utan på ett eller annat intresse av att göra det.

Dessa tre former av anti-objektivism är inte med logisk nödvändighet bundna till varandra, menar Boghossian. På så sätt är det fullt möjligt att erkänna att det kan finnas fakta om världen som är oberoende av våra övertygelser om dem och samtidigt hävda att det inte går att finna några obestridliga vägar – epistemiska system, på filosofspråket – som kan hjälpa oss att berättiga vår tro på dessa fakta. Det går också utmärkt väl att anse varje övertygelse som socialt betingad, utan att för den skulle förneka att fenomenvärlden kan finnas och ha vissa egenskaper oberoende av våra föreställningar eller vanföreställningar om dem. Att många konstruktivister ändå skriver under på alla dessa invändningar mot objektivismen har inte hindrat Boghossian från att plocka isär dem en och en. Det gör han rätt i.

Konstruktivisten påstår att fakta endast kan finnas genom att konstrueras av oss människor och därför inte har någon av oss oberoende existens. Enligt detta synsätt är giraffen en giraff därför att vi har valt att indela världen på ett särskilt sätt, inte därför att den är just det oberoende av dessa indelningar. Inför den rimliga invändningen att detta väl knappast kan gälla det förflutna, svarar konstruktivisten att det gör det visst. Bisarrt nog! Till exempel hävdar Bruno Latour, en annan världsberömd konstruktivist, på fullt allvar att Ramses II som dog 1213 f. Kr. inte kan ha dött av tuberkulos, trots att det är vad forskare har kommit fram till. Motiveringen är inte att forskarna kan ha tagit miste, utan att den mikroorganism som orsakar sjukdomen inte upptäcktes förrän långt senare! Men just härigenom blottställer Latour en av de avgörande svagheterna med faktakonstruktivismen.

Vidare, även om människor konstruerar världen genom sina godtyckliga eller kontingenta indelningar – ”kakskär” som Boghossian säger – så måste det ju finnas något att indela som föregår dessa konstruktioner, alltså några egenskapsägande fenomen – en ”grunddeg” med författarens språk – som är oberoende av människors föreställningar om dem. Annars finns ju inget för människor att ”kakskära” eller konstruera något av. Dessutom, påvisar Boghossian, kommer konstruktivisten inte undan erkännandet av en viss sorts pre-konceptuell sanning, nämligen det faktum att människor har ett antal olika övertygelser om världen. Det leder tvingande till den kontraintuitiva slutsatsen att fakta kan konstateras om människors övertygelser, men inte om förekomsten av berg och giraffer etcetera. Det skulle alltså vara lättare att veta något om vad människor tänker än om de döda ting deras tankar ibland kretsar kring, lättare att fastställa en persons intresse av att se något som en katt än att se själva katten. Det är visserligen inte dit konstruktivisten tänkt sig med sitt kontra-vetenskapliga resonemang, men det är ändå där hen hamnar, att döma av Boghossians svårmotsagda logik.

Konstruktionerna kan alltså inte själva vara konstruerade, för då faller konstruktivismen! Men om konstruktionerna eller uppfattningarna finns faller den ju likafullt. I varje fall faller faktakonstruktivismen, eller vad man ska kalla den. Det är många som har pekat ut denna självupphävande egenskap hos konstruktivismen. En av dem är Thomas Nagel, vars argument för detta förhållande Boghossian dock underkänner. Det är oklart varför, särskilt som Boghossians argumentation själv är en variant av samma slags resonemang, enligt mitt barfotafilosofiska förstånd.

Nu kan man vara konstruktivist utan att ansluta sig till den hopplösa och självmotsägande uppfattningen att det inte kan finnas några av oss oberoende fakta, att till exempel bakterier inte fanns förrän någon upptäckte och namngav dem. Det blir inte märkbart mindre hopplöst för det. En andra angreppslinje på kunskapens möjligheter är att det finns flera/många/oräkneliga, varandra motsägande epistemiska system för hur man berättigar sin tro på ett sakförhållande samt att det inte finns någon punkt från vilken man kan avgöra vilket av dessa system som är det riktiga. Enligt ett sådant system kan det därför vara sant att indianerna härstammar ur den amerikanska underjorden, medan det enligt ett annat system är sant att de kom till Amerika över Berings sund. Vad som är sant beror alltså på vilket epistemiskt system man tillämpar.

Naturligtvis går Boghossian hårt också åt det här beklämmande resonemanget. Han gör det längs två linjer. Jag tror – tror, därför att resonemanget just här är ganska svårt att följa – att argumentationen längs den ena linjen går ut på att den som omsluter ett visst epistemiskt system inte bara leds mot visa empiriska slutsatser, utan också måste hålla andra sådana system för falska och därför också det egna för sant. På den grunden avvisar Borghossian tesen att inga fakta skulle kunna användas för att ta ställning mellan epistemiska system.

Med sin andra argumentationslinje överger Boghossian dock en av förutsättningarna för den första linjen: att människor verkligen betjänar sig av alltigenom olika epistemiska system. Sett till hur människor argumenterar är det i stället uppenbart att de använder åtminstone delvis samma kognitiva instrument och samma implicita eller explicita kunskapsteoretiska principer när de söker berättiga sina förstanthållanden. Författaren demonstrerar detta bland annat med exempel från 1500- och 1600-talets kosmologiska kontroverser. Övertygande visar han att det egentligen inte var de epistemiska systemen hos kardinal Bellarmine och Galilei som skilde sig åt, utan deras slutsatser. Befriande. Då kan vi ägna oss åt den egentliga saken och slipper cirkla runt i fruktlösa epistemologiska jämförelser.

I detta sammanhang gör författaren också upp med Thomas Kuhns grumliga idé om teoriers ojämförbarhet och det därav följande vetenskapshistoriska kredot att nya teorier övervinner gamla teorier av allt utom vetenskapligt rationella skäl. Kritiken av Kuhn levereras i samband med granskningen av konstruktivismens tredje form: påståendet att det inte är den sakliga evidensen för ett påstående som gör att vi tror på det, utan att förklaringen ligger i det sociala sammanhang vi befinner oss i plus annat för den sakliga evidensen ovidkommande omständigheter. Upprepade gånger erkänner Borghossian att det ibland kan vara på det här sättet. Men för det första menar han att det inte finns något som talar för att det alltid eller ens oftast måste vara så. För det andra blir den sakliga evidensen inte sämre av att människor kan ha ovetenskapliga motiv till att tro på den. Eller med författarens ord: ”Att vi har upptäckt evidens för dinosaurierna är kanske inte oberoende av vår sociala kontext; men att detta är evidens för den hypotesen är det.” Jag håller med, liksom jag instämmer i det allra mesta i denna lilla och samtidigt angelägna bok.

Frågan är ändå om Boghossian lyckas i sin uttalade mission att inte bara vända sig inåt mot akademin utan också utåt mot en någorlunda allmänbildad läsekrets utanför. Jag tror det, men det ska samtidigt sägas att hans omsorgsfullt genomarbetade text kräver en långsam och uthållig läsart som det i dag tycks bli allt svårare att upprätthålla. Stundtals har också jag svårt att hänga med och någon gång är hans resonemang onödigt omständliga i relation till en del enkla argument som förefaller dödande nog.

En annan fråga är om en sådan här bok verkligen behövs. Vem utom världsberömda konstruktivister kan få för sig att tuberkulos uppstod först i och med att sjukdomen upptäcktes och fick ett namn? Dessutom har postmodernismen i stort sett blåst över inom akademin. Samtidigt kan vi dock se hur det som äntligen är övervunnet där fortsätter att spridas i andra delar av det så kallade kunskapssamhället, inte minst i det allmänna skolväsendet där vissa styrdokument gör gällande att den grundläggande fysiken ska behandlas som likställd med andra livsåskådningar. För att inte tala om det exploderande tyckandet i de impulsdrivna sociala medierna. Och vem vet när huvudena på den postmoderna hydran växer ut igen? Då kan det vara bra att vara rustad med Boghossians skarpa argument.

Arne Jarrick är professor i historia vid Stockholms universitet.

 

– Publ. i Respons 3/2016

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet