Föregående

nummer

Måndag 24 april 2017

3/2014

Tema: Den nya selfieskheten. Skapar de digitala nätverken en ny narcissism?

Analys/Reportage

Stor i offentligheten, liten på jorden
Kvalitet och engagemang som nisch
Lars Grahn

Som gammal journalist och radioman vet Svante Weyler en del om hur man når ut i medierna. Weyler förlag ägnar sig heller inte åt särskilda genrer eller målgrupper, som små förlag ofta gör, utan vill vara allmänutgivande med kvalitet som enda riktmärke.

"Du ser jämmerlig ut", sa Imre Kertész. "Ja, jag är jämmerlig", svarade Svante Weyler. Hösten 2006 var han på besök i Berlin och träffade sin gode vän, den ungersk-judiske författare han med framgång hade gett ut på Norstedts förlag under sina tolv år som litterär chef där. De senaste åtta åren hade han varit osams med sin vd Kjell Bohlund men lyckats hålla konflikten i stort sett utanför offentligheten.

Nu hade det inte gått längre. Han hade visserligen fått vara kvar som förlagschef men hade inte tillåtits ingå i ledningsgruppen. Trots det stannade han kvar ett par år, främst därför att han trivdes så bra med sina närmaste medarbetare: Eva Gedin, Susanna Romanus, Martin Kaunitz, Stephen Farran-Lee, Göran Wiberg – alla nu på betydelsefulla poster inom Norstedts, Bonniers och Natur & Kultur.

När han till sist lämnade Norstedts – "för att inte bli tokig" – trodde han att han skulle kunna komma tillbaka till journalistiken. Han hade ju varit Bild-redaktör, dramaturg på radioteatern, arbetat på kulturradion, bland annat som dess chef, och varit korrespondent i Berlin under de omtumlande åren efter murens fall. Men när han slutade på Norstedts teg telefonen. Trettioåringarna ringde varandra och inte den drygt femtioårige losern – som han kallade sig själv.

"Men gör då något ordentligt", sa Kertész. "Vad då?" "Du bist ja Verleger!"

Så blev det. Innan han lämnade Norstedts hade Weyler rekommenderat en bok av Kertész till utgivning men därifrån hade inte kommit något bud. Han bad nu författaren om tre veckors tid för att formellt bilda en förlagsfirma. Det fick han och lade sedan bud på Dossier K, Kertész självbiografi. Den blev den första boken på Weyler förlag 2007. "En makalös bok."

Oväntad hjälp

Förlaget startade i källaren hos familjen Weyler med hjälp av ett litet företagslån. Den nyblivne egenföretagaren frågade kolleger runt om i Norden om de hade lust att investera i projektet. Det blev många nej tack, tills historien tog en mirakulös vändning.

Hr. Ferdinand dyker upp. Bakom det sagolika namnet står ett dansk-isländskt förläggarpar, Susanne Torpe och Snæbjörn Arngrimsson. Den senare hade tidigare startat Bjartur Bókaforlag, ett av Islands förnämsta, och lyckats komma över rättigheterna till två författarskap som skulle bli epokens utan jämförelse kommersiellt mest framgångsrika: J. K. Rowlings Harry Potter-serie och Dan Browns Da Vinci-koden. Det visade sig att även de danska rättigheterna till Dan Browns bok var fria. Så Bjartur köpte även dem. Förläggarparet översatte till isländska och danska, flyttade till Danmark och bildade Hr. Ferdinand som blev ett av de rikaste i Norden med en årlig vinst om 20 miljoner.

De nu välbeställda förläggarna såg en notis i Jyllands-Posten om det nybildade förlaget Weyler, ringde och frågade om de fick sätta in pengar i projektet. Sålunda kom ett tillskott på 1,3 miljoner i aktiekapital och därtill ett stort lån. Insatsen ledde till att ett kontor kunde hyras och Cilla Sjöblom anställas som redaktör och producent, så småningom även Maria Såthe som ansvarig för PR och försäljning. Lånet är i dag återbetalat, värdet av Hr. Ferdinands aktier torde vara ungefär vad som gavs för dem.

Efter sju år är Weyler förlag ett väl synligt allmänutgivande förlag som även haft viss ekonomisk framgång. Året 2011/12 var särskilt lyckosamt. Därefter har verksamheten landat på den nivå som var den ursprungligen tänkta: sju miljoner i omsättning och nollresultat.

 

År Omsättning Resultat*

2010/2011 5 451 485 -539 091

2011/2012 12 795 514 2 661 752

2012/2013 7 775 195 -417 055

• Före bokslutsdispositioner och skatt

 

"Varje år måste vi ha en bok som drar i väg." För två åt sedan blev det tre succéer: Tomas Bannerheds Korparna, som fick Augustpriset, Felicia Feldts Felicia försvann om uppväxten med sin mamma Anna Wahlgren och Marlene Niekerks Agaat. Bättre än så kan det knappast gå för ett förlag med årlig utgivning av 15 titlar och kalkylerad normalförsäljning på 2 500 exemplar per titel. Säljer man så mycket räcker det inte ens till nollresultat, man måste sälja dubbelt upp, ytterligare 40 000 exemplar. Vad som ska gå bra vet man inte i förväg, bara att något måste göra det. En sådan positiv överraskning under det just avslutade budgetåret blev Hilary Mantels historiska roman Wolf Hall, såld i 13 000 exemplar.

För några år sedan verkade det som om Weylers utgivning skulle luta starkt åt skönlitteraturen men nu är bredden större och listan består av 30-40 procent sakprosa. Flera av fackböckerna har recenserats i Respons, exempelvis Lotta Engzell Larssons Finansfurstarna, Per Molanders Ojämlikhetens anatomi, Björn af Kleens Lucke & Lull, Erika Bjerströms Det nya Afrika. Listan blir mer och mer eklektisk, allomfattande. Det är lite förvånande, eftersom små förlag ofta söker etablera sig i en nisch. Men det är inte Weylers linje. "Vi uppträder som om vi var ett stort förlag med många språk och genrer."

Respons, exempelvis Lotta Engzell Larssons Finansfurstarna, Per Molanders Ojämlikhetens anatomi, Björn af Kleens Lucke & Lull, Erika Bjerströms Det nya Afrika. Listan blir mer och mer eklektisk, allomfattande. Det är lite förvånande, eftersom små förlag ofta söker etablera sig i en nisch. Men det är inte Weylers linje. "Vi uppträder som om vi var ett stort förlag med många språk och genrer."

Målgruppsutgiving urtrist

Varför? Svaret Svante Weyler ger är närmast existentiellt motiverat. Det kan lyda så: "Jag är synnerligen ointresserad av att bli identifierad stående i en nisch som den som håller på med den östeuropeiska litteraturen." Målgruppsutgivning finner han urtrist.

Hållningen hänger samman med den känsla som från början fick honom att lämna journalistik och kritik och bli förläggare på Norstedts. Han behövde möta en ny utmaning. Erbjudandet att bli litterär chef gav en möjlighet att "i stället för att hacka på andra tvingas att göra något själv. Jag ville ta risk. Den kritiska positionen är viktig men någon kan ju säga: Gör det bättre själv! Här kom en möjlighet att ta risk."

På Norstedts fanns en tradition att utse journalister och kritiker till förläggare i chefsposition. Ursprungligen var den en motvikt till det starka ämbetsmannainslaget i förlagets ledning. Lasse Bergström och Thomas von Vegesack representerade detta kulturkritiska inslag och Svante Weyler blev deras efterträdare. Särskilt nära förbunden var han med von Vegesack och dennes tyska utgivning.

I ett stort förlag ryms många viljor och ambitioner. De tar sig ofta uttryck som återkommande dueller mellan ordens och siffrornas företrädare. Svante Weyler plågades av att man på förlaget valde bort många titlar innan marknaden gjorde det: "Man har ofta föreställningen att det är en ond marknad som sorterar fram underhållningen – som de stora förlagen har gjort sig alltmer beroende av – men det skötte vi väldigt bra själva inne på förlaget."

Samtidigt fanns det en ambition som han ville ta med sig till det egna förlaget. Han beskriver den som en drift att skapa nationallitteratur. Många satte upp en frågande min när han hävdade att detta borde vara förlagets affärsidé. Men vem skulle ta på sig uppgiften att finna böcker som lever om hundra år, om inte Norstedts och Bonniers gör det? Det var svårt att bli förstådd i detta. De flesta ville först tala om vad de såg som verkligheten, pengarna. Men det är ju självklart att ett förlag måste tjäna pengar, menade han, och det leder inte framåt att ständigt framhålla det. "Jag vill uppmuntra alla att tjäna pengar på det som är svårt och inte på det som är lätt."

Att hans mandat på Norstedts handlade om pengar visste han ju. Sådant blir särskilt tydligt när man är osams med verkställande direktören. "Skickade jag upp pengar så behövde han inte komma in på mitt rum, skickade jag inte upp pengar så stod han i dörren."

Basen för förlagens existens är inte förmågan att räkna utan att läsa och välja ut god litteratur. "Inga icke-läsare har någonsin skapat ett bestående litterärt förlag. Sen behöver man ekonomer och annan kompetens, men för att skapa detta måste man kunna läsa, man måste veta vad publicistik är", poängterar Svante Weyler.

 

Tar plats i offentligheten

Han leder nu ett litet förlag som har lyckats ta större plats i offentligheten än på jorden, som han uttrycker det. Hur går detta till? I samtalet närmar vi oss frågan genom att resonera om olika sätt att uppfatta vår tids offentlighet och de förvandlingar den genomgår. Nätet och de distributionsformer det används till kan sägas bryta isär den stora gemensamma offentlighet som boktryckarkonsten har skapat under mer än femhundra år. Nu bildas isolerade kommuniteter av, oftast, likasinnade. Boken gör dock motstånd mot detta. Den är fortfarande – tillsammans med bokhandeln som distributionskanal – det offentliga samtalets främsta redskap.

Hur gör då ett litet förlag som vill ta plats och göra sina böcker synliga och lästa? Är det inte lockande att försöka ersätta den stora offentligheten med mer eller mindre egna deloffentligheter? Svante Weyler vill inte se det så: "Jag är lidelsefullt intresserad av att få in mina böcker i den stora, amorfa offentligheten inför en publik som jag inte vet var den befinner sig. Jag tar upp en bok, går ut på ett torg och ropar: Hör upp gott folk! – utan att ens veta om det finns någon som står där – och sen ser jag dem komma ut ur gränderna och gläds åt att du kom, och du, och du!"

Hans 25-åriga förankring i den stora medieoffentligheten är naturligtvis en förutsättning för att detta marknadsutrop skall ha någon verkan. Han ser den som en auktoritet "utan fysik". Den vilar på att han bara representerar sig själv, ingen organisation eller stort företag.

Det är ett krävande arbete som Weyler förlag engagerat sig i. Man kan fråga sig om det i den alltmer fragmenterade medievärlden i dag över huvud finns utrymme för en utgivning som inte har någon annan nisch än kvaliteten och engagemanget för den läsning man inbjuder publiken till, som alltså inte vilar på genrer eller målgrupper utan varje gång kallar fram en läsekrets på nytt? Svante Weyler medger att han kan bli känslosam om detta men han har funnit att offentlighet, anseende och auktoritet är de begrepp som man inte kommer ifrån. Bekräftelsen på detta är att somliga blir så utmanade av påståendet om den publicistiska auktoritetens betydelse och menar att distributionen är viktigare än innehållet. "För detta är ju resonemanget bakom satsningar på digitala plattformar", säger han.

Digitaliseringen skapar inget nytt

Svante Weyler och hans förlag är utmanare. De åstadkommer troligen en del förargelse med påpekanden som dessa. Digitaliseringen skapar inget nytt och intressant i sig, hävdar han, den bara fraktar fram något som någon har skapat. Den svarar inte på frågor om värde och mening. Bra texter uppstår inte i de digitala medierna utan i skapelseprocesser. Och företagsekonomin är för honom bara ett sätt att mystifiera den förstorade hushållsekonomi som är förlagens. För honom är inte räknekonsten bas utan viljan:

"Jag skulle önska att litet fler förlagsverksamma hade den äregirighet som säger: jag ska visa er! För den motsvarar författarnas äregirighet. Författare och förläggare möter varandra i den känslan."

Lars Grahn är senior editor på Respons. 

 

– Publ. i Respons 3/2014

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet