Föregående

nummer

Onsdag 26 april 2017

2/2015

Tema: Energi och politik. Diskussionen om klimathotet har tagit semester…
Tema i detta nummer:
Diskussionen om klimathotet har tagit semester

Trots att världens förbrukning av fossila bränslen fortsätter att öka har klimathotet försvunnit från den politiska agendan. Samtidigt håller nya energitillgångar i USA och Israel på att rita om den geopolitiska kartan.

Se alla texter

Tema

Diskussionen om klimathotet har tagit semester
Strävan efter energisäkerhet präglar politiken i Mellanöstern
Intervju med Tareq Baconi
Fredrik Meiton

Under de senaste åren har stora förändringar ägt rum på den globala gasmarknaden. USA:s skiffergasrevolution och Israels nya naturgasfyndigheter har skakat om maktdynamiken. I Mellanöstern är Jordanien ett lackmustest för den nya ordningen. Landet har nyligen tecknat ett avtal som gör det helt beroende av Israel för sin energisäkerhet.

Energitillgång har en avgörande inverkan på inhemska och internationella maktförhållanden. Den som kontrollerar ett lands energitillgångar har ett kraftfullt verktyg för resursfördelning. Det är än viktigare i icke-demokratiska länder, där maktanspråk ofta är intimt förknippade med strukturer för resursfördelning. Internationellt ser vi att energirika länder har kunnat utöva en oproportionerligt stor makt i förhållande till mer traditionella faktorer som storleken på befolkningen eller ekonomin.

1900-talets stora ”energikrig” anses vara kriget mellan Iran och Irak (1980–88), Gulfkriget (1990–91), Biafrakriget i Nigeria (1967–70) och det sudanesiska inbördeskriget (1983–2003). Några menar att Japans anfall på den amerikanska marinbasen Pearl Harbor 1941 i första hand motiverades av Japans stora energiosäkerhet och USA:s oljeembargo mot landet. Även många samtida konflikter har sina rötter och förklaringar i energikretslopp. IS:s frammarsch i Syrien och Irak följer en klar logik; fokus har legat på att erövra områden med stora oljetillgångar. Det är ingen slump att IS:s ”huvudstad” är Raqqa, den största staden i en av Iraks oljerikaste provinser. IS sitter numera på oljetillgångar värda tiotals (om inte hundratals) miljoner och är i dag världens rikaste terrororganisation. Oljan tillåter IS att fortsätta och till och med intensifiera sina aktiviteter, och oljans infrastruktur styr i viss mån organisationens operativa mål.

Även de andra parterna i det syriska inbördeskriget drivs delvis av en oljelogik. Praktiskt taget samtliga rebellgrupper driver egna oljeföretag vid sidan om och säljer olja på svarta marknaden för att finansiera sina aktiviteter. Liksom i många andra av dagens konflikthärdar har Syriens oljetillgångar kommit att fungera som både mål och medel för fortsatt konflikt.

Enligt Michael T. Klare, professor i freds- och världssäkerhetsfrågor vid Hampshire College, kan vi vänta oss en ökning och intensifiering av konflikter kring energiresurser, för trots att vi ständigt utökar de globala energiresurserna (genom exempelvis Brasiliens ”pre-salt”-fyndigheter, Kanadas oljesand och USA:s skiffergas), ökar världens efterfrågan i ännu snabbare takt. Det leder i sin tur till ökande priser och oro bland länder som är beroende av import för att tillgodose sina energibehov.

En av dem som intresserar sig för dessa frågor är Tareq Baconi, för närvarande gästforskare vid Columbia Universitys Mellanösterncenter. Han är född och uppväxt i Jordanien, men sedan tio år bosatt i England och färdigställde nyligen sin avhandling om Hamas vid King’s College i London. Parallellt med sitt akademiska arbete har Baconi arbetat som konsult i energifrågor, framför allt med inriktning på Mellanöstern. Hans nya forskningsprojekt fokuserar skärningspunkten mellan energifrågor och geopolitik. Han har publicerat åtskilligt i tidningar och tidskrifter, som The Guardian, Foreign Affairs och Huffington Post. Respons stämde träff med Tareq Baconi för att diskutera energipolitik och dess koppling till den senaste tidens händelser i Mellanöstern.

Respons: Kan du börja med att ge oss en överblick av den globala energimarknaden och Mellanösterns roll i den?

Tareq Baconi: Låt oss i så fall börja med gas. På senare år har det skett en betydande global förändring av gasmarknaderna. Skiffergasrevolutionen i USA har inneburit att landet på bara några få år har gått från att vara en av världens största importörer av gas till att ha blivit en av världens största exportörer. På grund av de låga produktionskostnaderna för den amerikanska skiffergasen är det en mycket billig energikälla. Detta har i sin tur lett till en omstrukturering av de globala gasmarknaderna, vilket vi fortfarande bara har sett början på. Det vi har sett hittills är att USA har kommit att bli en viktig exportör, medan Asien, framför allt Japan, har blivit en global storkund på gasområdet. I Asien ser vi därför enorma infrastrukturprojekt som ska möjliggöra för länderna där att ta emot de stora mängderna importerad energi från USA och andra håll.

Om USA utgör den ena ytterligheten när det gäller produktion och export av gas och Asien den andra, med nära nog obefintliga energitillgångar på hemmaplan, vilket gör dem till mycket stora energiimportörer, så befinner sig Europa och Mellanöstern någonstans mittemellan.

Om vi håller den övergripande bilden i huvudet, vilken alltså är resultatet av processer som ganska nyligen har omstrukturerat dessa marknader, blir det intressant att se hur andra delar av världen har svarat på denna stora förändring på gasmarknaden. Ställer man dessa processer bredvid aktuella händelser i Mellanöstern, som den arabiska våren och kärnvapenförhandlingarna med Iran, ser man energins betydelse för politiken och det blir möjligt att genom energimarknaden skönja politiska motiv och strategier som annars hade varit osynliga.

Respons: Hur ser då förhållandet ut mellan energisektorn och geopolitiken i Mellanöstern?

Tareq Baconi: Energimarknaderna i Mellanöstern är intimt sammankopplade med regimerna där, framför allt på grund av de unikt höga subventioner som dessa stater har för den inhemska energikonsumtionen. De överstiger med god marginal subventioner i Europa, Nordamerika och Asien. Det är också ett skäl till varför det är så svårt att förstå energifrågor i Mellanöstern utan att beakta de bakomliggande politiska hänsynen. Eftersom Mellanöstern är så dominerande på den globala energimarknaden, gäller detsamma för den: man måste förstå politiska förhållanden i Mellanöstern för att förstå globala energifrågor.

Nyckelbegreppet i detta avseende är energisäkerhet, frågan om hur man säkrar energiförsörjningen för den inhemska marknaden. Alla regimer i Mellanöstern fäster unikt stor vikt vid sin förmåga att säkra energitillgången för sina medborgare, eftersom deras maktanspråk är intimt sammanlänkade med den frågan.

Den första och viktigaste indelningen här är mellan länder som är energiberoende respektive energioberoende. Ingen annan fråga är lika viktig för den regionala maktbalansen och för inhemsk och internationell politik. Detta perspektiv finns knappast representerat, varken i den akademiska litteraturen eller inom journalistiken. Men när man tillämpar det förflyttas tyngdpunkten i de regionala kärnfrågorna markant. Till exempel blir Palestinakonflikten sekundär och ett land som Jordanien blir plötsligt en nyckelspelare i sin egenskap av lackmuspapper för det geopolitiska spelet.

Respons: Varför blir Jordanien så viktigt i det geopolitiska spelet om man tillämpar ett energiperspektiv?

Tareq Baconi: Framför allt förklarar energiperspektivet kungarikets utrikespolitik. Skälet till att Jordanien har varit det mest USA-trogna landet i regionen under efterkrigstiden är dess stora energiberoende. Det jordanska kungahusets övergripande hänsyn är att säkra landets tillgång till energi. Regimen i Jordanien, i likhet med många av Mellanösterns regimer, har själva knutit energifrågan till legitimiteten i sitt styre. Om energisäkerheten hotades skulle sociala protester inte vara långt borta och konsekvensen skulle förmodligen vara att den hashemitiska regimen störtades.

Jordanien har praktiskt taget inga naturtillgångar. De har en liten gastillgång i norra Jordanien (Risha-gasfälten), men BP drog sig nyligen ur ett försök att utveckla dem eftersom de bedömde att lönsamheten var för låg. Jordanien har historiskt fått det mesta av sitt energibehov – nära 80 procent – tillfredsställt i form av naturgas från Egypten som leds upp genom Sinaihalvön i en pipeline, som också har försett Israel med nära hälften av dess energikonsumtion.

Men när den arabiska våren bröt ut 2011 saboterades pipelinen av grupperingar i Sinai, som ansåg att Egyptens energiavtal med Israel var alltför generöst. Jordanien, som delade pipeline med Israel, kom således i kläm och förlorade sin huvudsakliga energikälla. Förlusten av gasförsörjningen från Egypten utgjorde därmed ett allvarligt hot för den jordanska regimen, som redan stod inför en betydande utmaning genom den explosiva atmosfären i regionen med alla de folkliga upproren.

Jordanien tvingades importera olja från Irak och andra Gulfstater. Detta är ett mer ineffektivt energimedel och mycket dyrare. Den kostsamma importen hotade att orsaka en finansiell kollaps eftersom regimen drog på sig växande skulder för att stabilisera energisektorn.

Jordaniens svar på den ohållbara situationen var att försöka omstrukturera sitt energiberoende. År 2012 lanserade landet en plan för att bygga en importterminal för naturgas på Jordaniens sydkust som skulle göra det möjligt att handla på den globala marknaden för flytande naturgas. Jag var en av konsulterna som regimen anställde som rådgivare för att ro projektet i land. Tanken var att Jordanien på kort sikt skulle kunna kringgå de regionala energimarknaderna och på så sätt spara 500 miljoner dollar i energikostnader per år. På längre sikt skulle detta tillåta landet att minska sitt energiberoende genom att utforska möjligheterna för skiffergas och diverse alternativa energikällor. I slutet av 2013 hade Jordanien slutförhandlat med Shell för försörjning av flytande naturgas för de kommande fem åren med start sommaren 2015.

Men i oktober 2014, bara några månader efter avtalet med Shell, tillkännagav regimen att de också hade slutit ett avtal med Israel om naturgas. Även om det på kort sikt var ekonomiskt fördelaktigt, innebar det också att landet permanentade och till och med fördjupade sitt energiberoende. Mängden naturgas som Jordanien står i begrepp att importera från Israel överstiger nämligen mängden som landet tidigare importerade från Egypten. Jordanien har gjort sig helt beroende av Israel för sin energisäkerhet.

Bakom denna oväntade utveckling låg framför allt USA, som arbetade för att gasaffären mellan Jordanien och Israel skulle komma till stånd. Enligt rapporter i amerikansk och israelisk press spelade tjänstemän från amerikanska UD en central roll för att medla fram avtalet. Motivet var enligt amerikanarna att det är en väg till fred. Men i själva verket leder dessa avtal till att maktobalansen i regionen cementeras eller till och med fördjupas. USA och dess allierade i regionen, främst Egypten och Saudiarabien, har länge sett Jordaniens energiberoende som en strategisk fördel. Det har gjort landet till en lojal allierad i en strategiskt mycket viktig del av världen. Ett större energioberoende skulle underminera den roll som Jordanien har spelat och har därmed setts med ogillande av framför allt av USA.

Respons: Detta låter delvis som en självförvållad akilleshäl för Jordanien. Hur kommer det sig att just energi har varit ett område där Jordanien, och även andra stater i Mellanöstern, har subventionerat så kraftigt?

Tareq Baconi: Arabstaterna har subventionerat alla möjliga saker under efterkrigstiden, såsom jordbruk, utbildning och sjukvård. Men energisubventionerna har förblivit på höga nivåer även efter att andra subventioner gradvis har reducerats, bland annat under Internationella valutafondens och Världsbankens så kallade strukturanpassningsprogram sedan slutet av 1970-talet. Att energisubventionerna har legat kvar på höga nivåer har delvis att göra med den omfattande infrastruktur som behövs. Det är lättare att släppa in privata aktörer på områden som utbildning och sjukvård, eftersom det är lättare att bygga ett sjukhus eller en skola än att bygga och underhålla omfattande infrastrukturer.

Men medan utbildning och sjukvård har liberaliserats under senare årtionden, har energisektorn och jordbrukssektorn inte liberaliserats i lika hög grad. Det beror helt enkelt på att maktanspråken i regionen bygger på att folk kan ha tänt hemma och bröd på bordet. Regimer kan leverera undermålig utbildning och sjukvård, men utan el och mat är de illa ute.

Detsamma gäller för det regionala politiska spelet. Energipolitiken har varit ett område där jordanierna skickligt har spelat ut olika Gulfstater mot varandra och även tidigare Irak mot Syrien. Behovet av att koordinera energin och politiken har varit det främsta skälet till varför regimen har velat hålla alla kontrollmekanismer för energimarknaden i nära anslutning till det politiska beslutsfattandet.

Respons: Så Jordaniens inhemska politik och dess geopolitiska position vis-à-vis de andra staterna i regionen och globalt är till stor del en funktion av dess roll i dessa energinätverk?

Tareq Baconi: Precis. Detta är någonting som jag har blivit medveten om helt nyligen. Det var när jag fick möjlighet att följa det jordanska projektet med flytande naturgas på nära håll som jag insåg hur viktig frågan om energiberoende är, inte bara för landet ifråga, utan också för andra politiska aktörer som letar efter sätt att utvidga sitt inflytande.

Den huvudsakliga målsättningen för dem som motarbetade Jordaniens initiativ med flytande naturgas var att landet skulle förbli beroende av de regionala energimarknaderna. Resultatet än så länge – detta är en pågående process som vi långt ifrån har sett slutet på – har varit att Jordaniens energiberoende har förblivit detsamma, men har förflyttats från Egypten till Israel. Israel i sin tur har kunnat ta denna roll på grund av de nyupptäckta gasfyndigheterna i östra Medelhavet på israeliskt territorialvatten, vilket så klart också har påverkat det regionala politiska spelet. På samma sätt som skiffergasrevolutionen i USA har förändrat globala energiflöden, har Israels nya naturgasfyndigheter rubbat energiflöden och skakat om den regionala maktdynamiken i Mellanöstern.

Respons: Hur ser inblandningen från andra stater i regionen ut? Vad har de för intressen?

Tareq Baconi: En viktig fråga är varför Qatar inte har blandat sig i leken. Landet har stora gastillgångar och har tidigare försett Jordanien med gas och hade alltså ganska lätt kunnat sluta ett avtal med Jordanien och garantera landets energibehov och på så sätt säkra det hashemitiska kungahusets fortlevnad. Men Qatar har varit demonstrativt ointresserat av att sluta ett sådant avtal. Det finns förvisso ekonomiska skäl till att Qatar inte skulle hjälpa till. Qatar kan sälja sin gas för ungefär dubbelt så mycket på den asiatiska marknaden. Men Qatar är ett förmöget land och jag gissar att det inte enbart är ett ekonomiskt övervägande som lett det till att inte sluta ett avtal med Jordanien.

Qatar har gjort sig kända som en förespråkare för islamism i regionen, vilket har skapat en hel del spänning med de andra länderna på Arabiska halvön, framför allt Saudiarabien. I Jordanien har det islamistiska partiet Jabhat al-’Amal al-Islami (Muslimska aktionsfronten) med anknytning till det Muslimska brödraskapet i Egypten ökat i popularitet, men hållits borta från makten av det jordanska kungahuset. Det kan vara ett skäl till Qatar inte har haft något intresse av att komma till den jordanska regimens undsättning.

Respons: Hur ser det ut på andra håll i Mellanöstern? Vilka andra aktuella exempel på sammankopplingen mellan energi och politik ser du som viktiga för närvarande?

Tareq Baconi: Det kanske mest aktuella exemplet är Saudiarabien, som ju alltid har använt sina enorma oljetillgångar för att utöva ett inflytande på regionen och världen långt utöver vad man hade kunnat förvänta sig av ett land i den storleksklassen. Just nu kan vi exempelvis se hur Saudiarabien driver ner oljepriserna eller låter bli att driva upp dem för att sätta press på Iran i hopp om att försvåra förhandlingarna om landets kärnvapenprogram.

Gas- och oljepriser bestäms genom OPEC och eftersom Saudiarabien med god marginal är den största oljeproducenten inom OPEC, kan landet styra de globala oljepriserna genom att öka eller sänka sin oljeproduktion, det vill säga genom att öka eller sänka tillgången på olja. Med så stora oljetillgångar som Saudiarabien har, kan landet kompensera för andra länders produktionsnivåer och därmed själva bestämma oljepriset i världen.

Anledningen till att oljevapnet är så effektivt för Saudiarabien är landets låga produktionskostnader. Medan Saudiarabien kan sälja ett fat olja för en bra bit under 100 dollar och fortfarande klara sig fint, behöver Iran ett pris på minst 136 dollar för att balansera sin budget. När Saudiarabien ökar oljeproduktionen och därmed pressar ned priserna, svider det litet för dem, men mycket mer för länder med högre produktionskostnader. I detta fall är Saudiarabiens måltavla Iran och förhandlingarna om Irans kärnvapenprogram, som Saudiarabien hoppas kunna sabotera. Skälet till det är att Saudiarabien är oroligt för att USA ska ta Iran som sin ”andra fru” och lämna Saudiarabien i sticket. Av Saudiarabiens agerande på energimarknaden att döma har landet dragit slutsatsen att USA, åtminstone under Obama, inte har Saudiarabiens bästa för ögonen och de två länderna, som ju länge har haft en nära och lojal relation, ser för närvarande ut att befinns sig på skarp kollisionskurs.

Intervju av Fredrik Meiton, doktorand i historia vid New York University.

– Publ. i Respons 2/2015

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet