Föregående

nummer

Onsdag 23 augusti 2017

3/2016

Tema: Den ovillige medborgaren – Identitetspolitik, kunskapsrelativism och hotet mot det demokratiska samtalet

Debatt

Tillit och ordning har ersatts av ideologisk vilsenhet
Anosh Ghasri

Sverige har förändrats i grunden, menar Anosh Ghasri som kom hit för 26 år sedan. Då fanns det ett sammanhållande kitt som band samman människor till något större. I dag har vi en offentlighet som präglas av ängslighet inför förnuftet och både borgerligheten och vänstern har övergett sina ideal.



En disig decemberdag för 26 år sedan satte jag min fot på svensk mark. Med åren har språkförbistringar, saknad och främlingskap ersatts av en plats i tid och rum, stolthet och hemmastaddhet, ackompanjerad av en växande kärlek till detta märkliga land som blev min räddning undan mänsklighetens baksida.

Över en middag nyligen sade en vän att något har gått sönder i Sverige. Jag stod handfallen inför påståendet men kunde inte skaka av mig känslan att han satt fingret på något påtagligt, om än svårformulerat. Efter middagen funderade jag på min tid i Sverige. Jag tänkte på hur tidigt jag i en norrländsk miljö starkt präglad av jantelagen lärde mig innebörden av att göra rätt för sig. Inte sällan hörde jag andra iranier säga att Sverige är Europas by, med vilket de menade att tillvaron här var enkel och saknade extravagansen i Paris, historien i Rom och vimlet i London. Livet har sin gilla gång här, sade man. Här kunde man förverkliga sig, även om man inte fick vara förmer än andra och alla hade en skälig levnadsnivå. Sopgubben och överläkaren har det lika ställt fick jag höra, med vilket menades att de åtnjöt samma offentliga rättigheter och resurser. Med slit och möda kommer man tillräckligt långt, och var och en sköter sitt, var en annan kulturbärande tanke som jag introducerades för. Det hela innehöll en moral som tilltalade mig redan i tonåren. Trots skiftningar i olika frågor fanns det, uppfattade åtminstone jag som nykomling, ett sammanhållande kitt som band människor till något större, till ett och samma sociala kontrakt även om det gnagdes på dess kanter på vissa håll.

I dag har vi en offentlighet som präglas av en alltmer påtaglig ängslighet inför förnuftet, det konstruktiva samtalets logik, de oundgängliga tuffa besluten som emellanåt måste fattas, och inte minst bristen på principer. Man flyr i stället för att fäkta, det onda bör förkastas och förskjutas i stället för att hanteras, och det svåra och vemodiga bör undvikas. Slit och möda, ett av de första rättesnören jag lärde mig som nykomling, har alltmer ersatts av rätt – rätt till bekvämlighet, rätt till absoluta svar, rätt att ställa krav utan motprestationer. Sverige påminner emellanåt om affärer med nöjd-kund-garanti där det offentligas uppdrag är att stilla kundernas missnöje, oavsett om det handlar om föräldrars omåttliga krav på skolan och lärare eller hur myndigheter sköter sitt arbete. Ju större plats strukturella förklaringsmodeller fått i samhällsdiskussionen, desto lättare har det blivit att friskriva sig ett eget ansvar. Sigmund Freud menade att jaget inte är herre i sitt eget hus, utan ofrivilligt springer drifternas ärenden; i dag kan man hävda att det svenska jaget ofrivilligt springer strukturernas ärenden som en viljelös och närmast mekanisk pjäs.

När kravaller omvandlar bostadsområden till krigszoner finner många förklaringarna hos omgivningen, hos samhället och dess destruktiva strukturer som närmast tvingar ungdomar att sätta bilar i brand och kasta sten på polis och ambulanspersonal. I mitt arbete som enhetschef på ett boende för ensamkommande flyktingungdomar försöker jag ständigt påminna ungdomarna om att tro på sig själva och förverkliga sina drömmar, oavsett vad deras bakgrund kan tyckas vilja diktera. Ibland upplever jag att detta sker i en allt brantare uppförsbacke eftersom risken för att matas med desinformation ökar, inte minst på grund av talet om strukturer, talet om de bruna kropparnas underlägsenhet i relation till de vita kropparnas per automatik överlägsna samhällsställning och föreställningen att Sverige lider av en kronisk och obotlig rasism som finns dold i varje gömma.

Den förändring jag tycker mig ana präglar våra ideologiska diskussioner där borgerligheten övergett många av sina ideal och vänstern övergett klass som orienteringspunkt och tappat mark till en vänsterfeminism som betonar vikten av intersektionalitet. Gudrun Schymans oförtröttliga fokus på klass under 90-talet riktas två decennier senare mot faktorn kön. Platser i strukturer, vem som får och inte får yttra sig utifrån hänsyn till samhällspositioner, hudfärg och kollektiva attribut är i dag viktigare än att finna svar på de ständigt förnyade plågor som drabbar kvinnor. Skiftningarna i de ideologiska praktikerna, som låter sig anas först när de väl har ägt rum, har frambringat en splittrad verklighet, en splittrad berättelse, som saknar den gamla tidens förankring hos den stora massan. Det är numera kanske ett teoretiskt medvetande sprunget ur de ideologiska nymodigheterna som skiljer landsbygd från stad och skapar en ny social karta som betingas av andra faktorer än klass och ekonomi.

Den myriad av markörer som avgör vår identitet och våra kunskapsanspråk och position i det offentliga samtalet har alltmer reducerats till yttre attribut. Det gruppspecifika övertrumfar såväl det individspecifika som det universella. En tid som sägs gå i individualismens och förnuftets tecken präglas av en ny devis som varken går i förnuftets eller i individualismens spår: ur ett fack är du kommen, i det facket bör du förbli, till det facket ska du återvända. Husblatte, detta nya pejorativa epitet i svensk debatt som så skamligt och frikostigt slängs i ansiktet på debattörer som avviker från det tilltänka facket, dikterar att det bör finnas en samstämmighet mellan åsikter och etnicitet. Kan man verkligen fortfarande förverkliga sig i Sverige? Sköter verkligen var och en sitt?

Olle Stenholms intervju med Bert Karlsson från 1991 blev min första politiska lärdom i Sverige. Stenholm var kompromisslös. Han pressade en illa förebredd – och i ärlighetens namn inte särskilt kunnig – Karlsson med frågor som han inte hade svar på. Ju fler specifika och tuffa frågor Stenholm ställde, desto mer förlägen och tafatt framstod Karlsson. Märkligt nog vann dock Karlsson sympatierna. Det som fällde avgörandet var att Stenholm ansågs ha sparkat på den som redan ligger. Karlssons okunnighet skänkte honom ett skydd, han var den uppenbart svage i sammanhanget och den svage sparkar man inte på.

Frågan är om inte den destruktiva samtida mentaliteten, att den förmodade underlägsnes handlingar är rättfärdigade och ursäktade med hänvisning till underordning, härrör från samma moral. Det är i ljuset av detta synsätt som skribenter från forumet Rummet nästan oemotsagda portätterar Ivar Arpi som nazist eller anser att Qaisar Mahmood har tillskansat sig sin position genom att utföra fellatio på sin vita omgivning. Och det är inte minst på grund av detta som järnrörsbeväpnade sverigedemokratiska politiker får fler röster efter att de brutit mot gängse accepterade sociala koder för politiker. Kan det månne vara så att den nya moralen förstärker just det som den föresatt sig att avveckla?

I den mån något har gått sönder i Sverige är det vår förmåga att hantera det icke-invanda, förvärrat av en nationell neuros som tillkommit i brist på ett gemensamt nationellt narrativ och en närmast neurotisk hållning gentemot det som kan betraktas som obekvämt. Tjugosex år senare är det delvis här jag finner mitt Sverige, fortfarande lika fagert och tilltalande, men fångat i skärningspunkten mellan en avsaknad av den tillit och ordning som enade människor när jag anlände hit och en ideologisk vilsenhet som präglas av lättfabricerade och inte sällan importerade sanningar om livets beskaffenhet på andra platser.

Det är inte ur otacksamhet eller ett missnöjt och förargat lynne dessa rader får näring, utan ur min kärlek till Sverige och dess medborgare.

Anosh Ghasri är liberal skribent och enhetschef på tre boenden för ensamkommande flyktingbarn.

 

– Publ. i Respons 3/2016

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet