Föregående

nummer

Lördag 10 december 2016

5/2013

Tema: Tyskland är nu Europas maktcentrum, men varken tyskar eller det övriga Europa tycks vara beredda att acceptera detta faktum.
Tema i detta nummer:
Tyskland & Europa – Pusslet som inte går ihop

Tyska små och medelstora företag ingår i ett industriellt system som Europas övriga länder saknar motsvarighet till. Den tyske företagaren med sin passion för produkten och inriktning på att ta marknadsandelar är lika typisk för Tyskland i dag som en gång officeren eller den tankspridde lärde. Ola Dahl tar oss med på en upptäcktsresa i Mittelstand-land.

Tysklands ekonomiska kraftutveckling motsvaras inte av en kraftfull politik. Förr sade man att Tyskland var en ekonomisk jätte men en politisk dvärg. I dag är Tyskland i den europeiska kontexten en jätte också politiskt, men ovillig att axla ett ledaransvar. De tyska väljarna gillar Angela Merkels dröjande ledarstil och hon själv undviker att debattera EU:s framtid och grundläggande problem. Carl Tham tecknar bakrgunden till dagens politiska situation i Tyskland.

Se alla texter

Tema

Tyskland & Europa – Pusslet som inte går ihop
Tyska ekonomins ryggrad är små och medelstora företag
Ola Dahl

De tyska så kallade Mittelstand-företagen har hävdat sig väl i den globala konkurrensen och dragit nytta av tröskelländernas efterfrågan. Bakom framgången för detta industriella system finns ägande som möjliggör långsiktighet, en inriktning på marknadsandelar framför vinst och inte minst företagare som drivs av en gränslös passion för sin verksamhet. Men man bör inte göra misstaget att försöka kopiera den tyska modellen, som är intimt förknippad med det tyska samhällets både positiva och negativa egenskaper. Faktum är att Sverige skulle kunna åstadkomma något ännu bättre.

Produktchefen på den allierade firman i Baden-Württemberg smålog och skakade på huvudet när jag nämnde en ny innovativ firma från södra England som ett hot mot deras produktteknik. ”De kontrolleras av bankirer, de är inget hot.” Med detta var frågan avfärdad. Den engelska firman lyckades heller aldrig bli ett tillväxtföretag, utan köptes upp av en tysk konkurrent.

Produktchefens lakoniska replik har dröjt sig kvar i mitt minne som ett yttrande från en representant för det tyska in­dustriella system som vi båda arbetade i och som ofta kallas Mittelstand. Det har blivit föremål för allt större intresse, vilket beror på eurokrisen, de stora förskjutningarna i internationell konkurrenskraft och en del länders misslyckande med att stärka yrkesutbildning, industri och långsiktigt företagande. Den tyska ekonomins ryggrad utgörs av små och medelstora företag, som oftare än i andra länder är verksamma inom den tillverkande industrin, inte sällan med intern tillverkning av de egna produktionsmedlen. Dessa företag varierar i storlek; många har 5000 – 10 000 anställda, men det typiska Mittelstand-företaget har några hundra anställda. Eftersom de använder sig av vitt skilda strategier och organisationsformer kan likheter mellan företag med 10 000 respektive 300 anställda bara ligga på det kulturella, etiska och företagsfilosofiska planet.

Mittelstands typiska sektorer – maskiner, elektroteknik, instrumentteknik, precisionstillverkade komponenter – är globalt sett stora. Exempelvis har medlemsföretagen i det tyska maskinbyggarförbundet VDMA nära en miljon anställda och omsätter 1,8 biljoner kronor per år (som jämförelse: Sveriges BNP uppgår till cirka 3,6 biljoner kronor). Man bör även beakta att internationell handel mestadels består av råvaror och olika kapitalvaror, inte lätta konsumentvaror eller tjänster.

Den yttre ramen för den tyska industrins framgångar är givetvis ekonomin i stort. Det mer eller mindre officiella namnet på Förbundsrepublikens ekonomiska system är Soziale Marktwirtschaft, den sociala marknadsekonomin. Dess innebörd är omdiskuterad, men i grunden syftar begreppet på en kombination av ekonomisk frihet, beredskap till offentlig reglering av marknader samt socialpolitik för att mildra negativa effekter av marknadsutfall. Några ur svenskt perspektiv iögonenfallande kännetecken är att välfärden är organiserad som försäkring i stället för att utföras av det offentliga, att det finns samhälleligt förankrade sparbanker och olika former av subventioner och annat riktat stöd till industrin, samt att många enskilda marknader är föremål för en omfattande reglering. Man reglerar ofta till explicit förmån för företagaren. Ett aktuellt exempel är undantagen från miljöskatten på energi som alla så kallade energiintensiva företag åtnjuter – över tusen företag har lyckats uppnå en sådan klassificering.

Några viktiga ramvillkor har sedan millennieskiftet varit gynnsamma för Mittelstand. Arbetsmarknadsreformerna under Gerhard Schröder, kända som Agenda 2010, har verkat på arbetsmarknaden i tio år. De innebär maximalt 12 månaders arbetslöshetsersättning med 67 procent av lönen och därefter enbart snålt tilltagen socialhjälp. En omfattande låglönesektor, som startar vid 450 euro/månad för deltidsarbete utan pensionsavsättning eller arbetsgivaravgifter, förser tjänstesektorn med billig, okvalificerad arbetskraft. Att detta gick att genomföra måste ses mot bakgrund av problemen i tysk ekonomi under 90-talet, inte minst de enorma kostnaderna för återföreningen och en ogynnsam världskonjunktur för viktiga tyska näringssegment.

Agenda 2010 sammanföll med två andra viktiga utvecklingar: det metodiska uppbyggandet av Öst­europa som ett stort och närliggande låglöneområde och en global boom för investerings- och kapitalvaror, i hög grad genom de nya stora tröskelländernas (BRIC och andra) strävan att bygga upp sina samhällen. Dessa effekter av globaliseringen inträffade efter att tysk industri inom typiska Mittelstand-sektorer sakta men säkert under decennier erövrat marknadsandelar från USA, Storbritannien, Frankrike eller för den delen Sverige. Nu skördade man frukterna. Man skulle kunna göra en ”inköpslista” med bara tyska leverantörer för allt som behövs för en storskalig samhällsuppbyggnad, inklusive anläggningar, faciliteter och maskiner. Sedan finanskrisen har eurons svaghet och Kinas investeringsorienterade konjunkturprogram ytterligare understött tysk export. Tysk industri har under tio års tid kunnat verka med goda ramvillkor som är resultatet av ett framgångsrikt politiskt och administrativt arbete.

Till skillnad från de anglosaxiska länderna och i ökande grad Sverige kännetecknas den tyska industrins ägarstruktur av en utpräglad pluralism. En mycket stor del är privatägda familje­företag, i regel, men numera något mer sällan, med familjemedlemmar operativt engagerade i ledningen. Viktiga inslag är också de börsnoterade företagen – som i vissa viktiga fall likaledes kontrolleras av en familjeägare med stora minoritetsposter – samt de icke försumbara stiftelseföretagen. Med dessa avses inte finansiellt inriktade stiftelser som i realiteten inte opererar annorlunda än vanliga holdingbolag, utan rörelsedrivande företag vilkas huvudman är en för företaget specifik stiftelse.

Sådana företag är i vissa avseenden optimal när det gäller långsiktighet, eftersom de är ålagda att prioritera sin egen, eviga existens över alla avkastningskrav. Det är lätt att inse att en sådan konkurrent kan vara mycket svår att besegra strategiskt, speciellt för ett företag som av externa intressenter avkrävs en hög avkastning på eget kapital. Exempel på sådana ”industriella stiftelser”, bägge inom fordons- och industriteknik, är Bosch (440 miljarder SEK i årsomsättning) och ZF Friedrichshafen (150 miljarder). Inom Tyskland är dessa stiftelseföretag bekanta för sin utpräglat sociala hållning som ytterst är baserad och betald av en marknadsledande ställning. Stiftelseföretagens betydelse ligger inte så mycket i deras totala andel av ekonomin, utan mer i den kompletterande, ibland tongivande roll de spelar på vissa marknader. Det är svårt för en biltillverkare att pressa ut en underleverantör som Bosch (med en kvarts miljon anställda) som en citron och kasta den på en avskrädeshög!

Om det typiska Mittelstand-företaget är ett familjeägt bolag är den lokala sparbanken en lika typisk finansiär. Det tyska bankväsendet är annorlunda konstruerat än det svenska eller engelska och består av tre delar: den offentligrättsliga delen, som i termer av balansomslutning är överlägset störst; den del som på tyska kallas ”genossenschaftlich” (det vill säga kooperativ); och slutligen de privata affärsbankerna, av vilka Deutsche Bank är den största och mest kända. Det är den förstnämnda kategorin som är den huvudsakliga kapitalleverantören till Mittelstand och den styrs av en filosofi som enklast kan sammanfattas som social, men ändå måttfullt vinstorienterad; det är bankerna som tjänar den reella ekonomin och inte tvärtom. Huvudman för sparbankerna är kommunerna.

Nära band mellan sparbanken, traktens ledande företag och den lokala politiska ledningen underlättar för sparbanken att säkra sina krediter genom ett intensivt informationsflöde. Betraktat som del av finanssektorn kan sparbankernas agerande, liksom deras omfattande kontorsnät och i svenska affärsbankers ögon gammalmodiga servicemetoder, givetvis uppfattas som suboptimalt, men det finns i Tyskland en stor politisk enighet om att samhället ska ha inflytande över banksektorn. Den dominerande användningen av lokal kreditfinansiering underlättas av att typiska Mittelstand-branscher, som till exempel verkstadsindustri, inte kännetecknas av extrem omvandlingshastighet. Behoven av nytt kapital är därför inte så stort.

Den typiska strategin hos Mittelstand-företag, särskilt de mer framgångsrika, kännetecknas av fokusering på långsiktig tillväxt, marknadsandelar, produktledarskap och internationalisering. Om avkastning på kapital stod i fokus skulle förmodligen den finansierande sparbanken ingripa. Denna långsiktighet är troligen en av de främsta anledningarna till den gradvisa tillväxten i marknadsandelar inom i-världen. De senaste 10 åren har också medvetenheten om nya marknaders betydelse ökat hos Mittelstand-företagen, som reagerat på detta genom att på ett tidigt stadium etablera egna försäljningsbolag på plats.

Man har förbättrat sin allmänna internationalitet och sina språkkunskaper, och Tyskland bejakar generellt öppenhet mot omvärlden i fler avseenden än tidigare. Internationaliseringen är en nödvändig del av strategin eftersom endast internationella marknader har en tillräckligt stor efterfrågan för den utpräglade nisch-strategi som följer av fokuseringen på hög värde­förädling inom Tysklands gränser, premiumsegmentpolitik och värdeskapande genom stort kunskapsinnehåll. När det gäller outsourcing, som kostar många svenska industriarbetare jobbet, föredrar Mittelstand i regel att utföra produktion i Östeuropa i egen regi och då förlägger enbart de mest arbetsintensiva momenten dit. Effekten kan mycket väl, på grund av förbättrad konkurrenskraft och ökad marknadsandel, bli att arbetskraftsbehovet i moderfabriken stiger.

Påfallande ofta har vd:n i Mittelstand-förtaget – som sagt ofta även ägare – en yrkesmässig eller akademisk bakgrund inom företagets produktområde. Identifikationen gäller snarare företaget i sig och dess produkter än den förmögenhet det representerar. Detta rymmer teoretiskt sett många fallgropar i det att chefens favoritidéer kan få för stort fokus, eller rentav att företagets resurser absorberas av en professionsidealistisk strävan som gör nya produkter och ny teknik i stället för företagets väl till ett slutmål för företagarens självförverkligande. Trots detta måste man betrakta dessa tusentals företagare med deras besatthet av att skapa det bästa X, det snabbaste Y etcetera, som en definitiv tillgång för det tyska industriella systemet.

Den förmodligen viktigaste faktorn för Mittelstands framgång är företagarnas personlighet. Detta är också slutsaten hos Hermann Simon, en ledande kännare och skildrare av så kallade Hidden Champions, speciellt framgångsrika Mittelstand-företag: ”Om jag skulle peka på den yttersta orsaken till dessa företags framgångar, så vore det utan tvekan personligheterna i ledningen.” (Hermann Simon: ”Hidden Champions des 21. Jahrhunderts. Die Erfolgsstrategien unbekannter Weltmarktführer”, Campus Verlag, 2007, min översättning.)

Det är företagaren själv som lägger fokus på ambitiös internationalisering, produktledarskap och uthålliga konkurrensfördelar och som med sitt operativa arbete konkret i vardagen förmedlar värdet av det som görs i firman. Det är företagaren själv som avstår från att sälja ut för att dra sig tillbaka till Medelhavet och golfbanan med 20 miljoner euro på banken. I sin passion för företaget och dess produkter blir denne företagare ibland till en för vår tid signifikativ tysk arketyp, lika verklig och relevant som anno dazumal den bisarrt disciplinerade arméofficeren eller filosofen i vindskupan. En fråga som en kultursociolog skulle kunna ställa sig är naturligtvis varför ­andra samhällen inte producerar sådana gestalter i nämnvärd omfattning, även om Sverige uppvisar en del.

En annan faktor vars betydelse är svårbedömd är Tysklands utpräglade regionalitet med starka lokalsamhällen där åtminstone den mer framgångsrike och sociale företagaren är en ansedd medborgare, och omvänt dess avsaknad av ett nationellt centrum i stil med London eller Paris där medier, finans och politik smälter samman till en scen för finansiell maktutövning, personlig ambition och påkostad livsstil. Till den traditionella regionaliteten med sina svåranalyserade kulturella faktorer kommer även det handfast decentraliserade systemet av politik och förvaltning. Exakt vad Bayerns myndigheter gör för att gynna det egna näringslivet har Berlin inte ett dugg att säga till om. Det existerar i dag de facto en viss konkurrens först inom varje delstat mellan olika kommuner om företagen och på nästa nivå mellan delstaterna. Orsaken till detta är ytterst den faktiska heterogeniteten hos Tysklands olika landsdelar och traditionen av att i formella samhälleliga system återge existerande kulturella och sociala omständigheter.

Små och medelstora företag är mer beroende än storföretag av assistans från organisationer och partners. Tyskland har enligt min erfarenhet det mest organiserade näringslivet i världen, från tekniska samarbetsföreningar och ad-hoc-sammanslutningar ända upp till stora arbetsgivarorganisationer som BDI (tyska industriförbundet) eller DIHK som samlar alla industri- och handelskamrar – eller det unika Ost/West-Ausschuss der deutschen Wirtschaft (övers: Tyska Näringslivets öst/väst-kommitté), en organisation som samlar representanter för alla näringslivets topporganisationer för olika åtgärder med avseende på Östeuropa.

Det tyska systemet för forskning och utveckling framhålls ofta som en viktig faktor. Till att börja med återinvesteras en stor andel av intäkterna i FoU, inom verkstadsindustrin ofta uppåt 10 procent. Vanligt är ett tätt samarbete med branschföreningar av olika slag som förmedlar rön från den akademiska världen, och det är kanske inom FoU som näringslivets organisering har sin största effekt genom förstärkning av positiva kluster- och nätverkseffekter. Dessa branschföreningar är ibland starkt specialiserade och organiserar sig ytterligare i arbetsgrupper och utskott, som ibland uteslutande består av företag som tillverkar exakt likadana produkter.

De 66 Fraunhofer-instituten med totalt 22 000 medarbetare för industriorienterad forskning samt de 900 delföretagen inom Steinbeis-stiftelsen som befordrar användning av forskningsrön är viktiga stödben, genom vilka marknadsrelaterade frågeställningar systematiskt förs samman med forskare med praktisk läggning. Det tillhör undantagen att högskoleprofessorer i tillämpade ämnen inte har en blomstrande konsultpraktik vid sidan om. De så kallade fackhögskolorna är särskilt intressanta för Mittelstand på grund av det korta realiseringsavståndet hos deras rön. Oavsett vad man som projektledare vill förbättra hos sin produkt, med säkerhet finns någonstans en professor som är konsult inom området och redan utfört liknande uppdrag. Inom den offentliga sektorn försiggår likaledes ett aktivt FoU-stöd som reflekterar den starka övertygelsen inom politik och förvaltning att Tyskland skall vara ett ledande kunskapssamhälle.

Slutligen skall också nämnas den roll som yrkesorganisationerna spelar. Dessa bedriver nätverksarbete, ger ut publikationer, utför utrednings- och standardiseringsarbete etcetera, men sprider även effektivt en utvecklingspositiv mentalitet, och är del av den kultur kring, för att inte säga kult av, professionaliteten som är en hörnsten i Tysklands Wissensgesellschaft. Detta koncept förenar en enveten strävan efter produktledarskap och en hög värdeförädling i Tyskland med hög FoU-intensitet och den ofta extraordinära professionella kompetensen hos medarbetarna, inte minst i produktion och produktionsnära funktioner.

Därmed är vi inne på något alla har hört talas om: den tyska yrkesutbildningen.Den centrala poängen med lärlingsutbildningen i Tyskland är ingalunda något slags socialpolitisk ambition, utan det rör sig enkom om den första byggstenen i en yrkesmänniskas karriär, och i förlängningen en vital del av den kompetensförsörjning som tysk konkurrenskraft är helt beroende av. Den som blir lärling kan fortsätta sin karriär och genom framgångsrikt arbete och studier bli Meister i sitt yrke.

Egentligen borde man inte i den svenska debatten tala om lärlingsutbildning utan i stället använda det uttryck som tyskarna själva använder – det duala utbildningssystemet, ett system med två skilda vägar, den praktiska och den akademiska, som har olika och numera allt fler förbindelser. Bägge vägarna går hela vägen från tonåren upp i 30-årsåldern. Termen ”Lehrling” är för övrigt sedan några årtionden ersatt av ”Auszubildende/r”, vardagligt alltid kallad ”Azubi”. Tyska lärlingar blir inte beroende av sin första arbetsgivare (som betalar deras lön) eftersom de lär sig ett certifierat yrke, ett av hundratals officiellt beskrivna, diplomerade och övervakade av offentliga myndigheter. Lärlingen får ett yrkes­diplom som ger rörlighet på arbetsmarknaden. Den mest populära yrkesutbildningen under 2012 var ”Einzelhandelskaufmann/frau”, det vill säga butiksköpman.

Den inledande bindningen till ett speciellt företag som skulle kunna leda till en oönskad exploatering av ung arbetskraft lindras alltså av att staten är beredd att ta på sig ansvaret för att i detalj reglera yrkena. Det är ett utmärkt exempel på hur det offentligas regleringsvilja kan skapa helt nya förutsättningar inom den privata sektorn i ett klokt samspel med denna.

Mittelstand-företagen arbetar ofta inom stora, väletablerade sektorer med en lång historia som i många fall redan från sitt grundande dominerats av tyska företag: elektroteknik, kemi, maskiner, fordon, precisionsinstrument. Till detta skall räknas det värde som det tyska samhället och tongivande eliter på olika nivåer tillräknar företagen i sig som institutioner. Vidare bidrar starka klusterbildningar till en uthållig konkurrenskraft, inte minst där relationerna går över ett antal steg i värdeförädlingskedjan. Södra Tyskland rymmer på en relativt liten yta inte bara flera av de ledande personbilstillverkarna som Porsche, Audi, BMW och Daimler-Benz och världsledande underleverantörer till dessa som Bosch, ZF eller Getrag. Man finner i samma område en extrem koncentration av maskinbyggare för fordonsindustrins produktion som exempelvis Müller-Weingarten och Gildemeister, samt leverantörerna av komponenter för dessa maskiner.

Det säger sig självt att ett medlemskap i dessa tätt vävda kluster tillför många värdefulla fördelar ifråga om information, processer och annat som inte går att uppnå eller erhålla på någon öppen ”marknad”. Inom ett kluster förekommer samtidigt med en intensiv konkurrens på produktmarknaden ett organiserat samarbete med avseende på gemensamma intressen som standarder och lobbying. Kluster kan också växa samman; intressant nog ser man redan hur en eventuell framtida elbilsindustri i Tyskland kommer att gynnas av att även elmotorer och deras produktion är en tysk paradgren, och det är möjligt att de fordonstekniska och elektrotekniska klustren i framtiden växer samman till ett superkluster.

En observation jag ofta gjort är hur ofta näringslivet skildras i lokalpressen i Tyskland (eller över huvud taget hur medier i Tyskland ser som sin uppgift att återge och rapportera om det faktiskt förhandenvarande). Vid viktiga händelser, ”erster Spatenstich”, sociala insatser etcetera finns alltid regionala reportrar på plats och rapporterar om dessa naturligtvis för alla löntagare intressanta nyheter. Denna rapportering påverkar andra företagare som även de, om inte annat så av ren fåfänga, vill komma i åtnjutande av samhällets genom medierna manifesterade erkännande av deras gärning. Vi ser här ett återkommande fenomen: i det tyska konsensussamhället samarbetar sektorer som i andra länders samhällsordning uppfattar sig som naturliga kontrahenter eller i varje fall som representanter för separata strävanden.

Den tyska industrin slår exportrekord, vinner marknadsandelar från andra länder och genererar så stora handels­överskott att det blivit ett internationellt politiskt problem. Det hela verkar vid en första blick som ett oerhört kraftfullt system som är svårt att överträffa. Men är det så? Man bör inte göra misstaget att försöka kopiera den tyska modellen. Många av de specifika kännetecknen hänger samman med det tyska samhällets inre egenskaper och har dess nackdelar lika väl som dess fördelar. Kulten av professionaliteten har inte uppfunnits för att det gynnar näringslivet, den är ett genuint uttryck för den höga värdering av sakkunskap som genomsyrar minsta del av tyskt samhällsliv, vare sig den är situativt rationell eller ej; den typiska detaljomsorgen är inte något som är förbehållet industriföretag, utan den känns igen i allt från stenläggningen på en bondgård till fotbollslandslagets turneringsförberedelser eller det komplexa tyska skattesystemet, som karaktäriseras av allehanda överflödiga specificiteter.

Övertron på formellt optimerade, i detalj uttänkta lösningar, den tekniska idealism som driver så många ambitioner, från byns takläggare till politiskt styrda storprojekt (av vilka en rad havererat de senaste åren) blir en belastning när situationen inte längre belönar en mer avancerad utan enbart en enkel eller rentav snabb lösning. Den mest överförbara fördelen hos det tyska ekonomiska systemet är trots allt dess anda av konsensus mellan olika samhällsaktörer – kanhända en fingervisning om att Sverige, med sin ännu starkare tradition av pragmatism, samförstånd och inte minst helhetssyn har goda möjligheter att vitalisera näringsliv och arbetsmarknad och skapa 2000-talets ekonomiska ordning – ­någonting ännu bättre än det tyska systemet.

Ola Dahl är civ. ing i teknisk fysik och fil. mag i estetik och har varit verksam inom verkstadsindustrin i Tyskland under många år.

– Publ. i Respons 5/2013

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet