Föregående

nummer

Fredag 23 juni 2017

4/2014

Tema: Europas urkatastrof. Synen på första världskrigets utbrott håller på att förändras.
Tema i detta nummer:
Första världskriget – Europas urkatastrof

Det lär inte ha undgått någon att det i år är 100 år sedan det första världskriget bröt ut. Det har kallats Europas ­urkatastrof. Utan detta krig hade bolsjevikerna inte ­kunnat ta makten i Ryssland, inte heller Hitler i Tyskland. Utan första världskriget sannolikt inget andra världskrig. ­Under första världskriget stiger också USA på allvar fram som den dominerande stormakten i världen. Vad utlöste denna ­europeiska självdestruktion? Den sedan flera decennier dominerande uppfattningen att det var Tyskland som bar skulden till kriget ifrågasätts nu. Respons rapporterar i tre artiklar om front­förskjutningarna i historikernas krig om första världs­kriget när det gäller Tysklands, Storbritanniens och Rysslands roll.

Se alla texter

Tema

Första världskriget – Europas urkatastrof
För Tyskland har första världskriget blivit historia
Johan Östling
· Christopher Clark, Die Schlafwandler – Wie Europa in den Ersten Weltkrieg zog, Deutsche Verlags-Anstalt, 2013, 896 s. · Jörn Leonhard, Die Büchse der Pandora – Geschichte des Ersten Weltkriegs, C.H. Beck, 2014, 1157 s. · Herfried Münkler, Der Große Krieg – Die Welt 1914 bis 1918, Rowohlt, 2013, 928 s. · Gerhard Hirschfeld, Gerd Krumeich & Irina Renz (red.), Enzyklopädie Erster Weltkrieg, UTB, 2014, 1114 s. · Ernst Piper, Nacht über Europa – Kulturgeschichte des Ersten Weltkriegs, Propyläen Verlag, 2013, 592 s.

Den tyska historieskrivningen om första världskriget har länge mer varit en projektionsyta för samtidens kontroverser än ett intresselöst sökande efter orsaker och samband. När tyska bokhandlar nu fylls av böcker i samband med 100-årsminnet av utbrottet verkar det som om kriget har tjänat ut som samtidsspegel. Yngre tyska historiker kan ifrågasätta den länge dominerande uppfattningen att Tyskland bar skulden till kriget utan att det ger upphov till en debattstorm.

 I en essä ödesåret 1933 reflekterade Walter Benjamin över tyskarnas relation till första världskriget. Halvtannat decennium efter det förödmjukande nederlaget 1918 hade krigserfarenheten förlorat mycket av sin mening, hävdade han. Och det för en generation som hade präglats av en av de mest oerhörda erfarenheterna i världshistorien. Benjamin såg det inte som ett utslag av amnesi. Hans förmodan var snarare att krigets upplevelser hade varit så exempellöst outsägliga att de inte gick att förmedla till dem som inte hade varit med.

 Benjamins tanke har fog för sig; mycket av den betydande europeiska konsten under mellankrigstiden handlade om att finna uttryck för att bearbeta och gestalta det obeskrivliga. För tyskt vidkommande är hans förklaring ändå inte helt tillfyllest. I efterhand kan vi se att första världskriget, trots sin omstörtande betydelse för det tyska samhället, aldrig levde vidare som the Great War eller la Grande Guerre. Andra, ännu mer traumatiska hemsökelser kom att forma det nationella tyska minnet. Snart överlagrades första världskriget i det allmänna medvetandet av 1920- och 1930-talets ideologiska söndring, ekonomiska kriser och ett nytt annalkande storkrig. Kasten och eruptionerna under åren mellan världskrigen bröt upp historiens kontinuitet och skapade svåröverbryggbara svalg mellan generationerna. Barnets värld var inte föräldrarnas, föräldrarnas var inte mor- och farföräldrarnas.

Tyska historiker har ägnat stor möda åt första världskrigets ursprung, förlopp och följder. Forskningen kan i omfång inte mäta sig med vad som finns skrivet om nationalsocialismen eller andra världskriget, men Deutsche Nationalbibliothek i Frankfurt am Main har mer än 10000 böcker om första världskriget i sina samlingar. Ur historiografisk synvinkel tycks det dock som att tyskarna har haft svårt att behandla konflikten med saklighet och sinne för proportioner. Historieskrivningen om första världskriget har mer varit en projektionsyta för samtidens kontroverser än ett intresselöst sökande efter orsaker och samband.

De tidiga historiska verken om första världskriget blev ofrånkomligen inlägg i den politiska debatten i den unga Weimarrepubliken. Det allt överskuggande var die Kriegsschuldfrage: vilket ansvar Tyskland hade för krigsutbrottet. Denna fråga skulle stå i centrum för debatten under åtskilliga decennier. Historieskrivningen var länge snävt inriktad mot det politiska och diplomatiska händelseförloppet, i synnerhet upprinnelsen till kriget.

Dolkstötslegenden var ett svar på frågan om den tyska krigsskulden. Denna konspirationsteori – tyskarna var obesegrade i fält men hade förråtts av opatriotiska, socialistiska grupperingar – omhuldades av den nationellt sinnade högern. Men även bredare kretsar av liberaler och vänsteranhängare slöt upp bakom det som historikern Gerhard Hirschfeld har kallat ”legenden om krigsoskulden”. För att skapa en ny demokratisk samhällsordning krävdes ett stort mått av nationell endräkt. Aversionen mot segerjustisen, manifesterat i den beryktade artikel 231 i Versaillesfördraget, förenade tyskar ur olika läger. Strategin var framgångsrik i så måtto att både högern och vänstern kunde sluta upp bakom övertygelsen om den tyska oskulden. Men priset blev högt. Den nya republiken föddes ur en lögn, som redan från början gav näring åt revanschism och chauvinism.

I likhet med regeringar i andra krigförande länder ville den tyska forma en officiell historieskrivning om första världskriget. I femtiosju volymer utgav den sammanlagt 15 889 källdokument. Urvalet utmärktes, precis som i andra länder, inte av en strävan efter oväld. Huvudsyftet var att bevisa den tyska oskulden. I detta försvar spelade de akademiska historikerna en påfallande underordnad roll. Visserligen hade nära nog samtliga av dem nationella politiska preferenser, men de drog sig för att blanda sig i den politiserade diskussionen. I stället sörjde de för att de ideo-logiska konflikter som hade väckts till liv under kriget levde vidare, framför allt den mellan tysk Kultur och västlig Zivilisation.

I Tredje riket upphöjdes dolkstötslegenden till statsdoktrin. För majoriteten av de tyska historikerna utgjorde 1933 ingen brytpunkt. Deras förhärskande tolkningar av Tysklands roll i första världskriget harmonierade väl med de nya herrarnas och behövde inte omprövas. Inmarschen i Belgien och Frankrike försommaren 1940 firades av regimen i Berlin som det egentliga slutet på första världskriget. Inte så få akademiker hängav sig åt triumfatorisk nationalism. ”Även jag måste först och främst känna glädje, beundran och stolthet inför denna armé”, tillstod Friedrich Meinecke, ålderman i det tyska historikerskrået, i ett brev.

Inte heller 1945 blev en vattendelare i den tyska historieskrivningen. I stället för nya studier knöt man an till äldre tolkningar. Det var uppenbart i verk som Friedrich Meineckes Die Deutsche Katastrophe (1946) och Gerhard Ritters Dämonie der Macht (1947). De ville gjuta nytt liv i den tyska nationen och återupprätta konservativa politiska dygder. Den nationella apologin blev ett förenande element under det första efterkrigsdecenniet.

Först under 1960-talet upplöstes samförståndet. År 1961 utkom Hamburghistorikern Fritz Fischer med den omfattande boken Griff nach der Weltmacht. Vid en första anblick var det frågan om en inträngande analys av den tyska krigsmålspolitiken under första världskriget. Fischer drev tesen att Tyskland bar en ansenlig del av skulden för krigsutbrottet 1914. Det som verkligen rörde upp känslorna var dock den ovedersägliga kontinuitet mellan det vilhelminska och det nazistiska Tyskland som frammanades: med sin bok slog Fischer en brygga mellan Bismarck och Hitler. Mot detta vände sig bland andra Gerhard Ritter, som tvärtom tog parti för kejsardömet och menade att dess bärande ideal skulle ha varit det kraftfullaste värnet mot nazismen om bara inte första världskriget hade sopat undan den vilhelminska skapelsen.

Fischer hade utmanat den statscentrerade, nationalkonservativa historieskrivningen och dessutom hävdat att den tyska utrikespolitiken måste betraktas i ett vidare sammanhang. I så måtto hade han anslutit sig till ett forskningsprogram som den unge historikern Eckart Kehr hade lanserat under 1920-talet. I sin avhandling hade denne trotsat den alltsedan Ranke förhärskande uppfattningen att staternas utrikespolitiska belägenhet bestämde deras inrikespolitiska handlande (Primat der Außenpolitik). Kehr hade vänt på perspektiven och analyserat den tyska rustningspolitiken vid sekelskiftet 1900 som en kamp mellan konkurrerande samhällsintressen. Kehr fick aldrig se sina idéer slå igenom i samtiden, men han och Fischer inspirerade en yngre grupp forskare att underkasta den moderna tyska historien en sannskyldig generalmönstring.

Under 1970-talet bemäktigade sig denna nya generation ett allt starkare tolkningsföreträde. Förgrundsgestalter var Bielefeldhistorikerna Jürgen Kocka och den nyligen bortgångne Hans-Ulrich Wehler. För företrädare för den kritiska samhällshistorien blev första världskriget en kulmination på Tysklands auktoritära, militaristiska 1800-talshistoria, det slutgiltiga beviset för att landet hade följt en egen, destruktiv väg mot moderniteten.

På ett högre plan var tolkningsstriderna om första världskriget under 1960- och 1970-talet en aspekt av de intensiva metoddebatter om hur historieforskningen skulle bedrivas som pågick under denna tid. Lika mycket åskådliggör de dock hur samtidens politiska motsättningar fortsatte att projiceras på konflikten 1914–1918. Bielefeldskolans analyser av det odemokratiska, krigshetsande Tyskland bidrog till att ideologiskt underbygga den socialliberala reformpolitik som Willy Brandt sjösatte omkring 1970. Ett land som alltför länge färdats på ominösa vägar höll nu äntligen på att lägga om kursen, och följa i de progressivas spår, löd sensmoralen. Tack vare den nya politiken var Tysklands Sonderweg snart ett avslutat kapitel.

Under de senaste tre decennierna har första världskriget tveklöst förlorat sin ställning som en arena för ideologiska motsättningar. Med tidens gång har avståndet ökat och kriget förmår inte längre utlösa vilda passioner. Andra världskriget, förintelsen, den östtyska diktaturen och den västtyska socialstaten har blivit de viktigaste politiska och moraliska referenspunkterna i den nya Förbundsrepubliken.

När första världskriget slapp ur samtidens grepp fick forskningen också nytt liv. Många studier hörde hemma i den tradition av utvidgad socialhistoria som Wolfgang J. Mommsen och hans elever utvecklade, men allteftersom har repertoaren vidgats till att omfatta samhällets alla dimensioner. Det går nu att läsa om diktarna och filosoferna, fältposten och fältbordellerna, krigsinvaliderna och sjuksköterskorna, galghumorn och frontteatern. En rikhaltig forskning har koncentrerats på eftervärldens relation till kriget, från myterna om Langemarck, Tannenberg och Verdun till dagens slagfältsturism.

Inför hundraårsminnet av krigsutbrottet 1914 har tyska boklådor fyllts med färska alster och nytryck av gamla. Här hittar man flera översiktsverk och en stor mängd specialundersökningar. En bok av bestående vetenskapligt värde är en reviderad utgåva av Enzyklopädie Erster Weltkrieg, redigerad av Gerhard Hirschfeld, Gerd Krumeich och Irina Renz. Och i Nacht über Europa lämnar Ernst Piper ett vägande bidrag till första världskrigets idé- och kulturhistoria, ett panorama över tidens intellektuella konfigurationer och personligheter.

Den enskilda bok som väckt störst uppmärksamhet är den tyska översättningen av Christopher Clarks The Sleepwalkers (2012). Clark, australisk Tysklandskännare verksam i Cambridge, har tidigare gjort sig ett namn genom Iron Kingdom (2006), en i flera avseenden stor bok där han lät Preussen träda fram som en upplyst och modernitetsbejakande statsbildning. I Die Schlafwandler, som den tyska titeln lyder, koncentrerar han sig på ursprunget till första världskriget. Clark skriver klassisk diplomatihistoria som få gör i dag, och gör det elegant, detaljerat och med en häpnadsväckande beläsenhet. Boken kan läsas som ett slags Anti-Fischer och en äreräddning av det tyska ledarskiktet.

Clark vill gendriva tesen att Tyskland ensam bar skuld för krigsutbrottet. I stället demonstrerar han komplexiteten i rörelsemönstren, men hur ändå Europas politiker, gemensamt och likt somnambuler gick mot avgrunden. Om det är någon som får bära hundhuvudet i hans framställning är det Serbien. För detta har Clark dragit på sig kritik både från Belgrad och tyska Balkankännare. Andra har ifrågasatt hans sömngångarmetaforik. Den frånkänner de ledande politikerna ansvar och påminner alltför mycket om den historieskrivning som krigsårens brittiske premiärminister Lloyd George kolporterade i sina War Memoirs från 1930-talet, hävdar vedersakarna. Inget av detta har hindrat Clarks bok från att bli en succé i Tyskland. Till dags dato har den sålt i över 200000 exemplar.

Trots bokens inemot sjuhundra sidor begränsar sig Clark till tiden fram till sommaren 1914. Den som har velat läsa en tyskspråkig helhetsframställning om första världskriget har egendomligt nog letat förgäves; den senaste, Peter Graf von Kielmanseggs Deutschland und der Erste Weltkrieg, kom 1968. Sedan en tid finns det dock två stycken nya verk som pretenderar på beteckningen Gesamtdarstellung.

Herfried Münkler hade lyckan att vara först ut med sin Der Große Krieg. Denne Berlinprofessor är en av Tysklands mest namnkunniga statsvetare med en lång räcka böcker bakom sig. I sitt nya omfångsrika verk skildrar han första världskriget med tonvikt på de politiska förloppen, de militära skeendena och de intellektuella stämningarna. Han växlar effektfullt mellan storpolitik, soldaternas vedermödor och hemmafrontens upplevelser. Tyska recensenter har genomgående lovordat Münklers bok och flera har utnämnt den till ett standardverk.

Münkler vägrar att befatta sig med stora, simplistiska förklaringar till krigets utbrott. Han tillbakavisar historisk determinism och har inte mycket till övers för Fritz Fischer. I en intervju har han beskyllt denne för att han med sitt generalangrepp på kejsarriket i början av 1960-talet mest av allt ville skyla över sitt eget förflutna som partimedlem i NSDAP.

Som historiskt inriktad statsvetare är Münkler nykter och analytisk. Hans historieskrivning rymmer långt fler aspekter än Clarks, men den är knappast nydanande i sig och anlägger ofta ett alltför snävt tyskt betraktelsesätt. I ett avslutande kapitel hänger Münkler sig åt kontrafaktiska resonemang och söker paralleller mellan samtiden och 1910-talet, bland annat i en jämförelse mellan det vilhelminska Tyskland och dagens Kina. Ännu har första världskriget inte spelat ut sin roll som en statslivets läromästare.

Jörn Leonhard, 1800-talskännare och professor i Freiburg, hade oturen att komma ut med sin historik över första världskriget en tid efter Clark och Münkler. Vid det laget var marknaden närapå mättad och tidningarna hade skrivit sina stora temarecensioner. Det är verkligen synd, eftersom Leonhards Die Büchse der Pandora är en imponerande, närmast allomslutande syntes. De kritiker som tagit sig igenom de 1 157 bibeltunna sidorna är fyllda av beundran.

Leonhards bok är lika väl avvägd som välorganiserad. I grund och botten för han vidare arvet efter den tyska samhällshistorien, men han skriver mer levande och låter de enskilda individernas erfarenheter och förhoppningar ta större plats. Leonhard bemödar sig om att teckna förkrigsvärldens spänningar och följer sedan systematiskt krigets utveckling år för år. Med pedagogisk skicklighet rör han sig mellan länder, fronter och sociala miljöer, han skriver krigssamhällets men också krigskulturens historia, han vidgar geografin och blickar ofta ut över Östeuropa eller den ännu större världen. I tre avslutande kapitel sammanfattar han första världskrigets efterverkningar och plats i 1900-talets minneskultur. Den som söker efter en histoire totale skall satsa sina euro på Leonhards bok.

Hundra år efteråt dyker första världskriget alltjämt upp i den europeiska offentligheten: i EU-debatten, i diskussioner om Ukraina, i förutsägelser om utvecklingen i Östasien. I Tyskland har kriget denna gång dock inte manat fram några skarpa publika ordväxlingar. I en artikel i Die Welt i början av året fastslog en grupp historiker, däribland Cora Stephan och Thomas Weber, att det var hög tid att slutgiltigt begrava Fischertesen och upphöra med den nationella självspäkningen. Volker Ullrich och Hans-Ulrich Wehler replikerade att det trots allt fanns skäl att lägga en stor del av skulden på Tyskland, men ämnet var uppenbarligen inte tillräckligt hett stoff för att ge upphov till en historikerstrid. Särskilt för en yngre generation framstår frågan i dag som mer eller mindre irrelevant. Det är betecknande att Jörn Leonhard, född 1967, inte tar upp Fritz Fischer i sitt personregister.

År 2014 blir följaktligen den första gång som det renodlat historiska intresset tillåts dominera; som samtidsspegel verkar kriget vara uttjänt. Detta kan innebära en verklig svårighet för den som vill hålla minnet vid liv, men också en befrielse för den som med klar blick och utan baktankar vill försöka förstå det krig som förändrade världen.

Johan Östling är docent i historia och Pro Futura-forskare vid Lunds universitet och Swedish Collegium for Advanced Study (SCAS) i Uppsala.

– Publ. i Respons 4/2014

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet