Föregående

nummer

Onsdag 23 augusti 2017

4/2016

Tema: Vilka ideal ska få blomstra vid våra universitet? Hur långt kan New Public Management drivas och är Humboldttraditionen lösningen?

Krönika

Universitetets idé i ett svåröverskådligt landskap
Kay Glans

Sociologen Hartmut Rosa hävdar i boken Acceleration, modernitet och identitet (se Respons 3/2014) att moderniteten kännetecknas av en ständig acceleration inom teknikutveckling, social förändring och livstempo. Man skulle också kunna säga att den präglas av en ständigt ökande mängd av allting – människor, upplevelser, information. Detta hänger väl samman med accelerationen, men förtjänar att begrundas i sin egen rätt.

Vilka konsekvenser får mängden av publikationer för våra ideal och sätt att tänka? Ta till exempel forskningen om nationalsocialismen. De senaste decennierna har det kommit en mängd omfattande empiriska studier om olika aspekter av Tredje riket, en flodvåg som man tänker sig skulle undergräva befintliga teoribyggnader om regimens karaktär – men synteserna vill bara inte komma. Det kan bero på rådande vetenskapsteoretiska ideal, men jag misstänker att det också handlar om svårig-heter att bemästra alla nya forskningsrön.

Och om vi med bildning menar att man behärskar centrala texter inom humaniora, vem vågar kalla sig bildad i dag, när kanoninstitutionen är ifrågasatt samtidigt som mängden texter expanderar snabbt? Min mormors bror Artur Lundkvist hade överblick över den samtida litteraturen på engelska, franska och spanska och följde dessutom den svenska väl. I dag tror jag att även en mycket ambitiös kritiker måste nöja sig med ett betydligt snävare perspektiv. I stället för att sträva efter överblick behöver man nu en smart strategi för vad man satsar på och en slipad taktik för att maskera allt man inte kan. Åtskilligt av vårttids flirt med det ytliga beror nog på en resignation inför djupsinnets övermäktiga villkor.

När jag läser detta nummers tema om universitetets idé funderar jag på i vilken utsträckning denna mängdproblematik påverkar den akademiska världen. Äldre akademiker säger mig att de numera, till skillnad från när de började sin bana, saknar överblick även över sin egen disciplin i Sverige. Helga Nowotny, den europeiska forskningens grand old lady, påpekar i Jenny Björkmans intervju att universitetslandskapet aldrig har varit så svåröverskådligt som i dag. För dem som sympatiserar med den Humboldttradition som Johan Östling pläderar för i temat är det värt att ha Nowotnys påpekande i minnet: Humboldts idé gällde ett mycket mindre universitet.

Universiteten styrs alltmer som företag, påpekar Johan Boberg i sin recension av antologin Det hotade universitetet, och forskarna får allt mindre att säga till om. Mot denna linjestyrning ställs ofta det kollegiala styret, som ger forskarna ett avgörande inflytande över verksamheten. Janken Myrdal å sin sida varnar för att idealisera denna styrform.

Kollegialitet kan få ganska olika konsekvenser, beroende på vilka ideal den präglas av och de kan skifta, precis som företagskulturer ofta gör. Låt mig dra en parallell till tidskriftsredaktioner och dagstidningarnas kulturredaktioner. För en del redaktioner – som Respons – är det en självklarhet att olika åsikter ska rymmas på sidorna, medan andra odlar en monokultur.

Kay Glans är chefredaktör för Respons.

 

– Publ. i Respons 4/2016

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet