Föregående

nummer

Lördag 10 december 2016

2/2015

Tema: Energi och politik. Diskussionen om klimathotet har tagit semester…
Tema i detta nummer:
Diskussionen om klimathotet har tagit semester

Trots att världens förbrukning av fossila bränslen fortsätter att öka har klimathotet försvunnit från den politiska agendan. Samtidigt håller nya energitillgångar i USA och Israel på att rita om den geopolitiska kartan.

Se alla texter

Tema

Diskussionen om klimathotet har tagit semester
Varför vi har vant oss vid att leva i klimatkatastrofens skugga
Jonas Anshelm

Trots att de globala koldioxidutsläppen har fortsatt att öka har klimatfrågan de senaste åren nedprioriterats politiskt. Några aktuella böcker belyser direkt och indirekt varför det har blivit så. Naomi Kleins bok This Changes Everything är en svidande vidräkning med en kultur som förstår sitt eget bästa men inte är beredd att handla därefter. Mike Berners-Lee och Duncan Clark ger i Den brännande frågan ett liknande svar fast i ett annat tonläge. Den som inte blir ordentligt omskakad efter att ha läst dessa böcker lär aldrig bli det.

För ett tiotal år sedan konstaterade den nordamerikanske litteraturteoretikern Fredric Jameson att medborgarna i den rika delen av världen tycks ha enklare att föreställa sig världens undergång än ett alternativt socioekonomiskt system. Jamesons iakttagelse har knappast förlorat sin aktualitet, men däremot förefaller det som om tillvänjningen vid att leva i skuggan av den globala klimatkollapsen gått rasande snabbt. Det hot som fortfarande 2009 fick 100000-tals människor att demonstrera på Köpenhamns gator och Fredrik Reinfeldt att tala om ”mänsklighetens viktigaste beslut” framstår i dagens offentliga samtal som en underordnad fråga, en bland många på den politiska dagordningen.

Nedprioriteringen av klimatfrågan inom den offentliga debatten och det politiska beslutsfattandet har skett trots att de globala koldioxidutsläppen fortsatt att öka, att IPCC under 2014 känt sig föranlett att framföra ännu starkare varningar om framtida klimatrubbningar samt att den uppmätta globala genomsnittstemperaturen 2014 var högre än någonsin, liksom den ackumulerade koldioxidhalten i atmosfären. Hur bör eller kan detta förstås? Frågan är uppenbarligen ytterst komplex, men kanske kan några nyutkomna böcker om klimatförändringens politiska orsaker och om systemen för utvinning och distribution av fossila bränslen bidra till en ökad förståelse.

Till de böcker som försöker besvara frågan hör Naomi Kleins magistrala, men också högst personliga This Changes Everything. Hon spiller inget krut på att argumentera för att det pågår en mänskligt skapad klimatförändring, utan utgår mot bakgrund av ett massivt vetenskapligt stöd från att så är fallet. Det ger henne möjlighet att utförligt diskutera varför så litet görs för att motverka denna samt vilka samhällsförändringar som faktiskt skulle krävas för att undvika klimatkollapsens fasor. Vad hon vill visa med otaliga exempel, från oljebolagens styrelserum och de konservativa tankesmedjornas konferenser till politiska beslutfattares förhandlingsmöten och miljöorganisationers handlingsrekommendationer, är att ett kapitalistiskt ekonomiskt system inte är förenligt med verksamma klimatåtgärder. Trots att klimatforskarna är överens om att 80 procent av de kända tillgångarna av fossila bränslen måste stanna under jord om klimatförändringen inte skall anta katastrofala proportioner, härskar det Klein kallar extractivism med oförminskad styrka. I utvinnings- och tillväxtekonomiernas logik finns inte alternativet att avstå från kortsiktig vinstmaximering och expansion med hänvisning till långsiktiga ekologiska eller ens ekonomiska hänsynstaganden.

Det som i dag äger rum, och som Klein ägnar flera kapitel åt att beskriva, är snarare en intensifierad utvinning av särskilt svåråtkomliga fossila bränslen med betydligt mer klimatskadliga metoder än exempelvis traditionell oljeutvinning. Exploateringen av oljesand i Kanada och utvinningen av naturgas med hjälp av fracking är kanske de främsta exemplen på detta. Byggandet av den enorma pipelinen Keystone X för att transportera fraktionerad gas över den nordamerikanska kontinenten framstår för Klein som själva sinnebilden för det samtida industrikapitalistiska samhällets självdestruktivitet.

Förhoppningar om att oljebolagen självmant skulle avstå från detta slags utvinning av fossila bränslen är enligt Kleins analys helt utsiktslösa, trots omfattande protester från lokala motståndsgrupper. Oljebolag, såsom Exxon, svarar snarare med att finansiera tankesmedjor som ifrågasätter de vetenskapliga beläggen för att människan påverkar klimatet eller att gjuta liv i förhoppningarna om att klimateffekter skall låta sig hanteras med hjälp av storskalig ”geoengineering”, det vill säga teknologisk manipulation av det globala klimatet, exempelvis i form av konstgjorda vulkanutbrott eller infångande av koldioxid direkt från luften via koldioxiddammsugare. Även om vissa oljebolag, som BP och Shell, medger förekomsten av ett klimathot och formulerar strategier för ökad hållbarhet agerar de inom ett ekonomiskt system som skoningslöst fördjupar problemen. Det gör enligt Klein även den rika världens politiska regimer och den organiserade miljörörelse som lierat sig med storbolagen och låter sig sponsras av dessa.

Kleins bok är en svidande moralisk och politisk vidräkning med en kultur som faktiskt förstår sitt eget bästa, men inte förmår eller är beredd att agera därefter. Hon förmedlar en ytterst pessimistisk bild av en undergångsmärkt planet. Det enda hoppet står till ursprungsbefolkningar och lokala sociala rörelser som underifrån mobiliserar sig politiskt, utanför de etablerade politiska systemen, för att göra motstånd mot ”extractivismen”. I detta motstånd ser Klein embryot till en alternativ ekonomi, som inte vilar på kortsiktig vinstmaximering och självdestruktiv tillväxt. Det är endast här som det finns en uppriktig strävan att låta de fossila bränslena förbli under jord.

Kleins bok är provokativ både genom sitt kompromisslösa engagemang och genom sin djupa pessimism. Den moraliska upprördheten över ekonomiska och politiska beslutfattares kortsiktiga egennytta driver och strukturerar hennes framställning, men det betyder inte att hon försummar att underbygga sina påståenden. Snarare finns här fler hänvisningar till aktuell vetenskaplig forskning än i de flesta doktorsavhandlingar. Den starkt normativa författarhållningen balanseras av en oerhört bred beläsenhet, som gör att This Changes Everything spränger alla genrekonventioner. Boken är både ett politiskt manifest och en vetenskaplig avhandling och det är närmast en skyldighet att läsa den för alla som vill förstå sin samtid.

Mike Berners-Lee och Duncan Clark ställer i Den brännande frågan exakt samma fråga som Klein och besvarar den många gånger på ett liknande sätt, men i ett helt annat tonläge. Med en sammanställning av forskningen på området visar de både på nödvändigheten av att 80 procent av befintliga tillgångar av fossila bränslen inte exploateras och de enorma svårigheterna att se till att så inte sker. Boken är en närmast bedövande läsning. Sakligt, ofta med hjälp av statistik och diagram, redovisas bland annat vad som kommer att hända med ekosystemen vid en viss temperaturökning, hur mycket mer koldioxid som kan släppas ut innan vissa kritiska nivåer nås, hur redan identifierade tillgångar av fossila bränslen är intecknade i aktiekurser och pensionsfonder, samt hur utsläppsminskningar genom energieffektivisering inom befintliga system som regel leder till rekyleffekter, det vill säga ökade utsläpp. De påvisar hur oerhört komplexa sambanden är i det samhälle som baseras på fossila bränslen och drar slutsatsen att det är verkningslöst att sträva efter att förändra individuella beteenden. Den enda möjligheten att hejda klimatförändringen ligger i att påverka användandet av olja, kol och gas. Dessa måste förbli kvar i marken, annars är klimatkollapsen ofrånkomlig.

Berners-Lee och Clark diskuterar sakligt och prövande förslag på hur detta skulle kunna gå till, till exempel olika former av utsläppstak som efterhand sänks för att en gradvis utfasning av fossila bränslen skall bli möjlig. De väger för och emot och boken utmynnar i ett antal rekommendationer om vad som bör göras. Hos dem finns – till skillnad från hos Klein – en förhoppning om att klimatproblemet, trots sin enorma komplexitet, skall låta sig hanteras inom ramen för rådande socioekonomiska system och politiska ordning. Deras bok är inget politiskt manifest och förutsätter ingen social och politisk revolution. Här finns mer av en tilltro till ett medborgerligt och politiskt uppvaknande. Ändå understryker de liksom Klein de svårövervunna hinder som tillväxtdeterminismen och den globala likgiltigheten utgör, liksom svårigheterna att åstadkomma en rättvis fördelning.

Bitvis blir Den brännande frågan en övermäktig läsning. Hur många gånger klarar man att få planetens undergång statistiskt belagd, eller att få varje tänkbar lösning restlöst dekonstruerad? Även om Berners-Lee och Clark avslutar sin bok genom att peka på vissa teoretiskt sett framkomliga vägar blir det sammantagna intrycket av deras bok att situationen är utsiktslös. Deras svala, distanserade och intellektuella resonerande om frågor som borde föranleda upprördhet, skräck eller bottenlös förtvivlan förmedlar litet paradoxalt mer uppgivenhet än Kleins radikala pessimism beträffande det dominerande samtida socioekonomiska systemet. Det finns något uppmuntrande, eller kanske trösterikt, i Kleins emotionella engagemang och moraliska ilska. Hon vägrar att acceptera sakernas tillstånd på ett helt annat sätt än Berners-Lee och Clark, och hennes heliga vrede uppfordrar till handling på ett annat sätt än de båda britternas alltigenom korrekta saklighet. Klimatfrågans existentiella aspekter ges fullt spelrum hos Klein och om inte annat så är det en lisa. Kanske kan de båda böckernas sägas fullgöra olika uppgifter och komplettera varandra. Den som inte blir ordentligt omskakad av klimathotets allvar efter att ha läst dessa båda böcker lär hur som helst aldrig bli det.

Två andra böcker som även de, utan att det är deras syfte, belyser svårigheterna att vidta åtgärder som motverkar klimathotet är Bengt G. Nilssons Oljans pris och Per Högselius Red Gas. Båda handlar om byggandet av system för utvinning och distribution av fossila bränslen. Nilsson har skrivit en journalistisk reportagebok om oljebolag, oljeutvinning och politik i Östafrika. Även om boken är rörig, anekdotisk, oanalytisk och litet självbespeglande, ger den dagsaktuella ögonblicksbilder med stark närvarokänsla från en fattig del av världen, där i stort sett alla förhoppningar om materiella förbättringar knyts till framtida oljeinkomster. Tyvärr handlar boken endast marginellt om oljeindustrins verksamhet och oljeutvinningen och desto mer om politiker, direktörer och befolkningsgrupper i dess närhet. Nilsson hävdar med eftertryck att oljetillgångarna i Östafrika har alla förutsättningar att utgöra en välsignelse för denna plågade del av världen om bara de korrupta regimerna inte föröder den möjlighet som naturtillgångarna innebär.

Titeln Oljans pris syftar på de sociala och politiska konflikter som naturrikedomarna är förbundna med. Däremot berör inte Nilsson med ett enda ord det pris i form av miljö- och klimatkonsekvenser som ökad oljeförbränning kommer att betinga. Boken illustrerar därigenom en av de stora svårigheterna med kraven på att de fossila bränslena måste förbli under jord. Trots att Östafrika tillhör de delar av världen som kommer att drabbas först och hårdast av klimatförändringen finns det där knappast någon möjlighet att avstå från att exploatera de prospekterade oljefyndigheterna. Att omgående bryta den svåra fattigdomen genom oljeexploatering prioriteras självklart av såväl regimer som befolkningar, och oljebolagen står på kö för att skörda sin del av vinsterna. Fattigdomen blir här ett närmast oöverstigligt hinder för klimathänsyn och de rika länder som skapat sitt materiella välstånd med hjälp av fossila bränslen kan av rättviseskäl knappast ställa krav på återhållsamhet bland fattiga länder.

Som Klein och Berners-Lee och Clark påpekar måste minskningar av de globala koldioxidutsläppen därför kombineras med radikala strävanden efter en mer rättvis global resursfördelning. Den enda möjligheten att se till att 80 procent av de kända tillgångarna på olja, kol och gas stannar under jord är att de fattiga länderna kompenseras fullt ut av de rika länderna för att avstå från exploateringen av sina fyndigheter av fossila bränslen. Hur detta skall bli möjligt är naturligtvis en extremt svår fråga. Icke desto mindre är det helt nödvändigt att problemet löses, ty i annat fall kommer oljans välsignelser att bli kortvarig och det globala Syd på sikt att drabbas hårt av sina nyvunna rikedomar och av det globala Nords omättliga hunger efter fossila bränslen.

Det ligger en grym ironi i att när östafrikanska länder, och för den delen flera länder i Sydamerika, äntligen skymtar en möjlighet att bryta sig ut ur fattigdomsfällan genom exploatering av fossila bränslen, har just dessa bränslen kommit att framstå som det största hotet mot mänsklighetens överlevnad. Kanske är detta oljans verkliga pris eller det pris som den rika världen måste betala till de fattiga länderna för att de skall avstå från exploatering av sina tillgångar på fossila bränslen. Ecuadors erbjudande om att avstå från att exploatera sina oljefyndigheter om de får kompensation för detta av de rika länderna har symptomatiskt nog än så länge mötts med kalla handen. Hur som helst visar Nilssons bok, även om det inte är avsikten, på sitt sätt vilken enorm ansträngning som måste till om de fossila bränslena skall förbli kvar under jord.

Det kan även Per Högselius Red Gas sägas göra. Han skildrar på ett ingående sätt hur naturgasnätet i Sovjetunionen och senare Ryssland byggdes ut efter andra världskriget fram till vårt århundrade och hur Europa, framför allt EU, gjordes beroende av tillgången på gas främst från Sibirien. Skildringen är deskriptiv och kan betecknas som ett slags transnationell historieskrivning, där utbyggnaden av ett oerhört stort och vittförgrenat sociotekniskt system står i centrum. Det ledningsbundna systemets krav på långsiktig planering, omfattande investeringar, ihopkopplingar och materaliserade beroenden skapar trögheter, stigberoenden och inlåsningseffekter som är närmast omöjliga att upphäva. Högselius ambitiösa och mångfacetterade studie vore värd en mer ingående diskussion, men jag skall här nöja mig med att påtala hur även den påvisar svårigheterna att lämna kvar 80 procent av de fossila bränslena under jord.

Hur skall Ryssland, som ägnat 50 år och enorma resurser åt att bygga ut ett naturgasnät som sträcker sig från östra Sibirien och försörjer stora delar av Europa, fås att avveckla eller begränsa detta sociotekniska system? Hur skulle Ryssland kunna övertygas om att avstå från att utvinna Sibiriens gigantiska naturgastillgångar i en situation då kampen för att bygga ut och etablera detta vittförgrenade och omfattande sociotekniska system som nu bär frukt och utgör en oerhört väsentlig del av rysk ekonomi? Högselius historieskrivning visar hur ett sociotekniskt system blir en obändig kraft med en egen utvecklingslogik, något som blir en närmast oöverkomlig svårighet för varje internationell politisk ansträngning att ändra riktning på under loppet av några få decennier. Kanske illustrerar hans bok lika mycket som någon av de övriga tre varför de internationella klimatförhandlingarna går så trögt, varför koldioxidutsläppen ökar trots allt allvarligare forskarlarm och varför klimatdebatten präglas av en sådan resignation.

Sammantaget kan de fyra böcker som här diskuterats på olika sätt sägas bidra till att fördjupa förståelsen av samtidens stora ödesfråga, men de kanske i ännu högre grad lär oss något om klimatfrågans politiska kris, och om varför Fredric Jamesons inledningsvis anförda ord alltjämt framstår som ett uttryck för en beklämmande klarsyn.

Jonas Anshelm är professor vid Tema teknik och social förändring, Linköpings universitet. Han forskar om teknik, miljö och politik utifrån idéhistoriska utgångspunkter. Hans senaste bok är Discourses of Global Climate Change – Apocalyptic Framing and Political Antagonisms (Routledge, 2015)

Behandlade titlar
· Naomi Klein, This Changes Everything – Capitalism vs. the Climate (Penguin books, 350 s, ISBN 9781846145063)
· Mike Berners-Lee & Duncan Clarke, Den brännande frågan – Att förbruka hälften av världens olja, kol och gas är ödesdigert. Hur tar vi oss ur beroendet? (Karneval, 277 s, ISBN 9789187207204)
· Bengt G. Nilsson, Oljans pris (Ethno Press, 334 s, ISBN 9789163745560)
· Per Högselius, Red Gas – Russia and the Origins of European Energy Dependence (Palgrave Macmillan, 277 s, ISBN 9781137286147).

Foto: Wikimedia Commons

– Publ. i Respons 2/2015

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet