Föregående

nummer

Lördag 10 december 2016

2/2014

Tema: Är vi på väg mot en kapitalism utan demokrati? Tvångsäktenskapet mellan kapitalism och demokrati är över.

Analys/Reportage

Varifrån kommer facklitteraturen?
Om Bonniers – böcker, medier och kulturpolitik
Lars Grahn

Det rum där Respons har sin redaktion är en bra utsiktplats om man vill observera rörelser inom utgivningen av svensk facklitteratur. Rummet fylls snabbt med böcker som förlagen ­själva skickar oss eller som vi ber att få oss tillsända. Vad är det då vi ser när vi öppnar paketen?

Av tradition väntar vi oss mycket från det gamla statstryckeriet på Riddarholmen, numera Norstedts, och minst lika mycket från den bonnierska buffén på Sveavägen. Men den bilden stämmer inte riktigt med den bokflod som väller över oss. De flesta paketen kommer från mindre aktörer som Carlssons, Atlantis, Symposion, Daidalos, Dialogos, Makadam, Boréa, Arkiv, Nya Doxa, Historiska Media och andra mindre kända. Vad är det som har hänt? Vi prövar en teori om att en centrifugal rörelse pågår, så att viktiga författare och böcker så att säga migrerar utåt från de stora i centrum mot de mindre i periferin. Denna föreställning har legat bakom våra rapporter från några mindre förlag i de senaste numren av tidskriften: Atlantis, Makadam, Dialogos, Carlssons.   

För att få grepp om saken närmar vi oss nu det största av de svenska förlagen, Bonniers, med frågorna. Ämnet är stort och har många aspekter. Denna artikel kommer att röra sig inom tre huvudområden: förlagsutveckling, mediefrågor och kulturpolitik.

Storleken. Bonniers är en medie­koncern med verksamheter i 17 länder. Böcker, tidningar, tidskrifter, tv, radio och nya medier omsätter cirka 26 miljarder kronor årligen, varav etermedierna står för den största andelen (8 mdr) medan tidskrifter, svenska tidningar, nordiska böcker och nya medier alla ligger på nivån 4–5 miljarder. Koncernen är ett tidvis växande, tidvis krympande slott som innehas av en släkt med ett hundratal delägare i Bonnier AB. Huvudmannen Carl-Johan Bonnier är styrelsens ordförande. I Norden är Bonnierkoncernen den största inom medieområdet, men i en internationell jämförelse är den av mer modest dimension.

I Sverige äger koncernen tidningar som Dagens Nyheter, Expressen, Dagens Industri, Göteborgs-Tidningen, Sydsvenskan, Kvällsposten och i Norden organ som danska Börsen, Delovoy Petersburg med flera. Över fyrtio tv-kanaler och närmare 200 tidskriftstitlar i åtskilliga länder räknas upp i årsberättelsen för 2012.

Bokförlagsverksamheten i Sverige omfattar Albert Bonniers Förlag, Bokklubben Svalan, Bonnier Audio, Bonnier Carlsen, Bonnier Fakta, Bonnier Pocket, Bonniers Bokklubb, Fitnessförlaget, Forum, Jultidningsförlaget, Max Ström, Månpocket, Reseförlaget, Semic, SpänningsZonen och Wahlström & Widstrand.

Hur stora är Bonniers på den svenska bokmarknaden? Enligt Svenska Förläggareföreningens statistik för 2012 uppgår Bonnierförlagens omsättning till 1129,8 miljoner kronor och resultatet till 31,5 miljoner (3 procent). Sifforna innefattar alla förlagen, bokklubbarna och distribunalen Samdistribution. Tvåa kommer Norstedts med 501 miljoner i omsättning och ett negativt resultat på – 1,9 miljoner.

Listan upptar endast förlag som är medlemmar i Svenska Förläggareföreningen. Av den i tabellen redovisade förlagsomsättningen utgör Bonniergruppens andel 26,1 procent, Norstedts 11,6 procent. De allmänutgivande förlagen med en omsättning över 100 miljoner kronor hade 65 procent av marknaden 2012. Av hela bokmarknaden stod dessa för 41 procent, läromedelsförlagen för 14  procent, barnboksutgivningen för 6  procent och ”övriga” för hela 39 procent.

Totalmarknaden för Svenska Förläggareföreningens medlemmar beräknades till 6,707 miljarder kronor. Av dessa är Bonnierförlagens andel således 16,8 procent och Norstedts 7,5 procent. Av all förlagsverksamhet i Sverige kan Bonniergruppens andel bedömas utgöra omkring tio procent. Ser man bara till den allmänlitterära marknad som redovisas i Förläggareföreningens statistik utgör Bonnierförlagens andel hela 36,4 procent. Om denna betraktas som den relevanta närmar man sig således de 40 procent som anses vara gränsen för en otillåten marknadsdominans.

SvF-förlagens försäljning till återförsäljare gick 2012 ned med 12 procent från 1 778,5 mkr till 1570 mkr. Toppen inträffade 2007 med 1 928,8 mkr. Även direktförsäljningen har gått ned, med 9 procent. Hela utgivningen av facklitteratur, original och reprint, ökade marginellt 2011–2012 från 1384 till 1392 titlar. En höjdpunkt inträffade 2008 med 1689 titlar. Utgivningen av original gick dock ned 2012 från 1187 till 1116 titlar. Särskilt svenska original har minskat. Även försäljningen har sjunkit från i genomsnitt 6 miljoner volymer 2008–2011 till 5,2 miljoner 2012.
 
Bredare perspektiv. Sett till Förläggareföreningens statistisk ter det sig således som om bokutgivningen mätt i antalet titlar är på väg ned. Det finns emellertid ett bredare perspektiv, som Kjell Bohlund och Bengt Brodin anlägger i Bokmarknaden 2012. Enligt Kungliga Bibliotekets Nationalbibliografi har antalet titlar ökat från 9 300 år 2005 till 10 400 år 2011. Här noteras nämligen inte bara de större förlagens verksamhet utan även utgivning på småförlag, hobbyförlag och den som sköts av så kallade förmedlare. Man får också med läromedelsutgivning, doktorsavhandlingar inom humaniora och samhällsvetenskap samt böcker från vetenskapliga samfund. Bohlund/Brodin menar att en förändring pågår i förlags­världen: små förlag med lägre lönsamhetskrav kan fånga upp författarskap som inte får plats i de större förlagen. Bonniers har minskat sin utgivning med 25 procent mätt i antalet titlar.

Tendensen noteras i Litteratur­utredningens slutbetänkande Läsandets kultur (SOU 2012:65) och beskrivs i regeringens proposition Läsa för livet (2013/14:3) som en polarisering mellan stora och små förlag: ”De stora förlagen har relativt sett en svagare ställning inom facklitteraturen än inom övriga kategorier. I stälet är mellanstora och små förlag dominerande i denna del.”

Med detta statistiska underlag är det dags att ställa frågor till aktörerna. Minskar verkligen fackboksutgivningen på Bonniers? Och i så fall varför? Vad betyder mediekoncentrationen inom Bonniersfären för spridningen och värderingen av böckerna? Vilken betydelse har denna utveckling för läsningen och bokkulturen? Hur ser politikerna på rörelserna inom förlags- och mediemarknaden?

Först två noteringar:

Med facklitteratur avser vi verk inom ämnesområden som historia och idéhistoria, memoarer och biografier, filosofi, konst, litteratur, etnologi, sociologi, psykologi, mode, dans, religion, politik, nationalekonomi, militärhistoria etcetera, kort sagt sådant som är betydelsefullt, lärt och väl skrivet. Vi bortser från böcker om trädgårdsodling, husdjur, fitness och bantning, spel och lek, matlagning, heminredning osv. Gränsfall är oundvikliga men de torde inte påverka bilden i stort.

Till Bonnierförlag räknar vi förlagsenheterna Albert Bonniers Förlag, Bonnier Fakta, Forum och Wahlström & Widstrand men inte Semic, Bonnier Carlsen och Max Ström. Skälet är att vi intresserar oss för vuxenlitteraturen och att de fyra förstnämnda förlagen har funnits under lång tid, mer än 40 år, vilket underlättar jämförelsen. Dock har förändringar och förskjutningar skett mellan de fyra enheterna, vartill kommer att de sedan 2008 har samordnats under namnet Bonnierförlagen.

Samordning. Om den nuvarande organisationen säger förlagsdirektören Håkan Rudels, Bonnierförlagen: ”Det är huvudverksamheterna i förlagsgrenen med egna förlagschefer på alla förlagen. De styr sin egen utgivning.” Det gemensamma är produktion, marknad och ekonomi.

Samordningen innebär också att man har gemensamma administrativa system, författaravtal och avtal med återförsäljarna. Skälet till att samordningen genomfördes var dels ekonomiskt, dels strategiskt. ”Vi såg att KF höll på att bli en jätte på återförsäljarsidan. När Bonnierförlagen gick fram vart och ett för sig blev de inte särskilt starka i diskussionerna med KF. Dessutom ville vi skapa fler specialistroller inom marknadsföringen.”

Det blev också lättare och billigare att handla upp gemensamt marknadsutrymme, till exempel utomhustavlor vilka senare kunde fyllas med innehåll från de olika förlagen.

Hur är det då med fackboksutgivningen inom Bonnierförlagen på vuxensidan? Minskar den i någon mening?

”Nej”, säger Eva Bonnier, förläggare på Albert Bonniers Förlag, ”Bonniers förlag har ökat sin utgivning. Vi ger ut fler böcker av den typ du avser än tidigare. Och om du jämför med Trygve Carlsson och Atlantis så fortsätter de som förut. De har alltid givit ut ungefär lika mycket.”

Jämförelserna är inte helt lätta att göra, främst därför att sammansättningen av de olika Bonnierförlagens utgivning har skiftat. Vissa namn har försvunnit – som Alba – andra har behållits men bytt innehåll. På Bonnier Fakta utgavs förr till exempel Bonniers konversationslexikon, Sveriges historia i femton band, stora verk. Albert (Abbe) Bonnier, facklitterär chef, förklarar:

”Det var det som var Bonniers faktaredaktion med Jan Cornell som chef. Kärnan i den kom från konversationslexikonet, alltså uppslagsverket. Så blev det Bonnier Fakta och sen Ebbe Carlssons Bonnier Fakta, där man gav ut allt från flygvärdinnedieten till berättelser om ryska spioner. Det var en helt annan verksamhet.”

Förändringen har inneburit en grundlig omstöpning av utgivningsprofilen främst på Bonnier Fakta. ”Man slog samman illustrerade verk som kom på Albert Bonniers, Forum och Wahlström & Widstrand och startade åter ett Bonnier Fakta. De övriga förlagen slutade ge ut illustrerade faktaböcker men behöll ’fack-text’. Det har ingenting med gamla Bonnier Fakta att göra”, säger Håkan Rudels.

”Vi förlorade 15 miljoner på de illustrerade böckerna och var tvungna att inom ett år halvera utgivningen från 120 till 60 titlar. Att skära så hårt i den illustrerade fackutgivningen var en dramatisk förändring av ett slag som jag tror att Norstedts befinner sig i nu.”

Vad är då kvar i dag av den fackboksutgivning som vi på Respons främst inriktar oss på? Håkan Rudels har gjort en jämförelse för alla Bonnierförlagen mellan 2008 och 2014. Memoarer och biografier har gått från 28 titlar till 29, samhälle/politik/debatt från 10 till 6, psykologi från 9 till 6, historia från 11 till 9, kulturhistoria från 0 till 4. Sammanlagt gavs för sex år sedan ut 58 titlar inom området mot 54 i år. ”Det är en svag nedgång men ingen stor trend.”

Håkan Rudels sammanställning kan kompletteras med ett stickprov djupare ned i förlagshistorien. Vi jämför förlagens lansering i Svensk Bokhandels höstboknummer 1983 med höstboknumret 2012. Det ger ingen exakt statistik men ändå en god bild av hur förlagen framträder på marknaden. Jämförelsen gäller de fyra nu existerande Bonnierförlagen (plus Bonnier Alba 1983) å ena sidan och å andra sidan (Jönsson &) Carlsson, Atlantis och Ordfront vid båda tidpunkterna, alltså det stora förlaget mot ett urval av de mindre som fortfarande existerar. Borrningen genom åren visar att det på att hösten 1983 på Bonnierförlagen utgavs 28 fackböcker (Albert Bonnier 11, Alba 2, Bonnier Fakta 6, Forum 5 och W&W 4) medan 20 utgavs på de tre mindre förlagen (Atlantis 6, Jönsson & Carlsson 7, Ordfront 7). Höstutgivningen 2012 visade samma antal, 28, för Bonnierförlagen (Albert Bonnier 11, Bonnier Fakta 9, Forum 7 och W & W 1), medan de tre mindre förlagen hade mer än tredubblat sin fackboksutgivning till 69 titlar (Atlantis 34, Carlsson 32 och Ordfront 7). Stickprovet – så långt det kan gälla – bekräftar bilden av en kraftig expansion de senaste 30 åren på mindre förlag och oförändrad nivå på Bonnierförlagen.

Man kan fråga sig hur det förhåller sig med kvaliteten på de fackböcker som kommer ut hos den store och hos de mindre. Om detta råder inte oväntat delade meningar. Svante Weyler, tidigare journalist, radioman och förlagschef på Norstedts, sedan 2007 ägare och vd för Weyler förlag, ser rörelsen mot periferin som en naturlig utveckling.

De stora har abdikerat. ”Det har inte gått så långt som i USA med helt separata kretslopp för högklassig litteratur och för populärutgivning”, säger Weyler, ”men tendensen finns. Kompetensen på de stora förlagen har minskat radikalt under de senaste åren, både på chefs-, förläggar- och redaktörsnivå. En författare till ett akademiskt verk kan förvänta sig mer sakkunskap på ett mindre förlag än på ett större. I bästa fall. Det som skapar rörelsen utåt är ställningen på den kommersiellt bestämda bokmarknaden. Allt som möter allt större svårigheter rör sig mot periferin.”

Svante Weyler ser förloppet som del av en ännu större rörelse, en nedvittring av de intellektuella offentligheter som boktryckarkonsten skapade. Ett nytt medium, nätet, ”ägnar all sin energi åt att strimla sönder de offentligheterna och förvandla dem till communities, vilket kommer att göra det allt svårare att skilja på väsentligt och mindre väsentligt”.

Dan Israel började sin yrkesverksamhet som förläggare på Ordfront 1976 och har också varit ansvarig för utgivningen av sakprosa på Norstedts under några år. Tillsammans med Henning Mankell startade han 2001 Leopard förlag. Betydelsen av de mindre förlagen har han sett växa under de nästan 40 år han har varit verksam i förlagsbranschen. Förr hade de stora förlagen ”en ordentlig fackboksutgivning” med mycket praktverk. De mindre förlagen var idédrivna och ställde inte samma lönsamhetskrav som de större. De är fortfarande idédrivna men kanske var de böcker man tidigare ägnade sig åt sådana mycket smala böcker som inte kunde komma ut på större förlag. ”Nu har de stora abdikerat och då öppnar sig dörrarna även för mer kommersiella titlar på de mindre förlagen.”

Kravet på lönsamhet inom seriösa förlag ökade kraftigt, menar han, när bokförlagen infogades i medieindustrin. Tendensen drabbade många förlag även utomlands, eller kanske framför allt där. Till bokförlag som är delar av ett mediekonglomerat ställs frågan allt hårdare uppifrån, varför man ska satsa på en liten verksamhet som bara ger tre procents avkastning medan de övriga delarna ger tio. ”Problemet på Bonniers nu är väl att familjens intresse främst är att få avkastning på aktierna. Det är inte bara Eva och Lill-Abbe som representerar familjen utan de har hundra andra aktieägare som ska ha hundra miljoner i vinst.” Även KF kräver betydande lönsamhet av Norstedts, kan tilläggas.

Vilket är egentligen problemet med migrationen av facklitteraturen till de mindre förlagen?

”Det som är dåligt är att det ändå är Bonniers och Norstedts som sätter agendan och dominerar kulturdebatten. Utvecklingen innebär en utarmning. De stora förlagen har svårt att behålla folk som kan driva en mer kvalificerad utgivning, det leder till utarmning av idédebatten.”

Synpunkterna från Weyler och Israel är skarpa. 

Hur ser frågan ut inifrån det förlag som har så stora förväntningar på sig och som hamnar i ”debatter som vi aldrig kan vinna” – Håkan Rudels uppgivna kommentar? På Albert Bonniers Förlag arbetar sedan sju år Martin Kaunitz som ansvarig förläggare för facklitteraturen. Han är full av energi inför uppgiften, som var att sammanföra alla böcker inom det facklitterära området tillsammans med Abbe Bonnier. Kaunitz har ett förflutet på Norstedts och Atlantis.

Det gällde att samla utgivningen av fackböcker kring en publicistisk idé. Neddragningen av illustrerade verk innebar att den övriga fackutgivningen måste få ett klarare fokus. Programmet handlar nu om att utveckla utgivningen av memoarer och biografier, att ta fasta på fortbildningstanken att sprida kunskap, ja att också ta hand om universitetens tredje uppgift: ”Hur kan vi kanalisera den senaste forskningen ut till läsarna?” Man vill också spegla samtiden i reportageböcker och liknande.

Sysslar med författarskap. Martin Kaunitz menar att förhållandet mellan stora och små förlag inte behöver vara ett nollsummespel, så att de stora minskar när de små ökar sin utgivning av seriös facklitteratur. Stickproven tyder på att han har rätt. Det händer också andra positiva ting: ”Tryckbidrag som förut knappt räckte till en universitetsutgiven bok räcker nu till att ge ut en bok på ett vanligt förlag. Dessutom har förlagen ökat så starkt i antal att marknadsföringen har blivit intensivare.”

Han reagerar på antydningarna om att det stora förlaget skulle ha frånsagt sig ett ansvar. ”Vi har aldrig hållit på med vetenskap, det har vi aldrig påstått. Vi sysslar med författare och författarskap. Målsättningen är att ha en lång relation med en skrivande människa, som kan vara akademiker eller trapetskonstnär men som vill uttrycka sig i skrift.”

Han understryker att man inte kan köpa sig en plats på Bonniers utgivningslista. ”Vi ägnar oss inte åt uppdragsutgivning. Vi jobbar mot en läsarmarknad. Och vi betalar alla, författare, formgivare, översättare. Inte någon tar så stort ansvar för boken som vi gör.”

På Albert Bonniers Förlag har den facklitterära listan omfattat 25-35 titlar årligen sedan 2007, ingen stor ökning men en stabil nivå. De författare Kaunitz arbetar med kan vara både akademiker och journalister, med en viss övervikt för de senare. Med stolthet visar han den nyutkomna första volymen av Den nya världen. Utvandringen till Amerika av Dagens Nyheters tidigare USA-korrespondent Lennart Pehrson. ”Det är inte ett akademiskt verk, men det har god akribi. Det är seriös facklitteratur i fyrfärg. Tanken är att vanliga människor ska läsa boken, det är vad som skiljer oss från en del av de förlag du nämnt.”

Om man från åskådarläktaren här ska tillåta sig ett omdöme om läget måste det bli att sällan har den svenska fackboken haft så övertygade tillskyndare som i dag, både från stora och små förlag. Konkurrensen är en formidabel drivkraft.

Mediekoncentration

Bonnierförlagen ingår i det mediekonglomerat där tidningar, tidskrifter, radio- och tv-kanaler bildar ett gigantiskt nätverk. Det vore, kan man tycka, egendomligt om ägarna inte använde nätverket för att stödja de olika affärer som drivs inom det, så att tv-kanalerna stödde tidningarna, som stödde böckerna, som i sin tur samverkade med magasin och tidskrifter. Man kommer då in på problem angående marknadsdominans och konkurrensbegränsning, frågor som i tidigare skeden – främst på 70- och 80-talet – diskuterades med viss hetta framför allt inom delar av socialdemokratin och den övriga vänstern. Dåvarande kulturministern Marita Ulvskog var en av dem som hårdast drev frågorna. Den debatten är för närvarande synnerligen lågmäld, men några tecken tyder på att den kan återuppstå.

Trots den starka liberala traditionen inom Bonniers kan mediekoncentrationen ändå uppfattas som ett hot mot mångfalden inom opinionsbildningen. Bengt Braun, vice ordförande i Bonnier AB, finner detta överdrivet. ”Mångfalden har ju fullkomligt exploderat och ansvarsfulla, långsiktiga ägare är i själva verket garanter för att dessa debattfora inte går i graven, som socialdemokratins megafoner gjorde – därför att folk inte ville läsa dem.” Han påpekar också att det finns en inom Bonniersfären djupt förankrad tradition att man inte talar om för chefredaktörerna vad de ska tycka.

Ett skäl till att arbetarrörelsen trampar försiktigt kring frågan är troligen att den egna medieverksamheten är svag. A-presstidningar läggs ned och lämnar allt större utrymme för Bonniers och andra borgerliga tidningar utan att dessa behöver anstränga sig särskilt. Situationen i Skåne är talande. Där äger Bonniers nu Sydsvenskan, Kvällsposten och en del mindre tidningar, förutom naturligtvis att rikstidningarna Dagens Nyheter och Expressen också spelar en framträdande roll på den skånska läsarmarknaden.

Frågar alltid. Konkurrensverket har till uppgift att hindra alltför stor ägarkoncentration. Fann inte verket anledning att ingripa när Bonniers förvärvsplaner i Skåne blev kända? Det är svårt att veta, eftersom Bonniers själva frågade verket om dess inställning. Dan Israel menar att den svenska konkurrenslagstiftningen är svag i förhållande till den amerikanska och att det inte sker tillräckliga ingrepp mot den rådande oligopolsituationen. På kultursidorna leder det till likriktning och mindre utrymme för utredande artiklar och recensioner, en tendens som förstärks av dagspressens ekonomiska kris.

Carl-Johan Bonnier, Bonnier AB:s styrelseordförande, betonar att Bonniers alltid har frågat Konkurrensverket i förväg och aldrig gjort ett förvärv i strid med konkurrenslagstiftningen. Man har visserligen fått råd om att genomföra förvärv genom att hänvisa till tryckfrihetsförordningens bestämmelser om etableringsfrihet på medieområdet. Bengt Braun noterar att man hade kunnat åberopa grundlagsbestämmelserna när det gällde Sydsvenskan, Ystads Allehanda och GT men menar att konkurrenslagstiftningen har goda skäl för sig både i fråga om yttrandefriheten, konkurrensen och annonsörers och andras kommersiella intressen. ”Det är inte bara att buffla på och peka finger åt Konkurrensverket.”

En äldre generation inom familjen, en Albert jr eller en Gerard Bonnier, var på 70- och 80-talet emot att företaget skulle expandera i Sverige både på dagstidnings- och förlagssidan. Man ville undvika diskussioner om en Lex Bonnier mot mediekoncentration. Carl-Johan Bonnier menar nu att hela situationen förändrades radikalt i och med nätet. Tre offentliga utredningar om marknadskoncentration ledde heller inte till några åtgärder. ”Sunda förnuftet säger att det här inte är en fråga längre.”

Helt begravd tycks diskussionen dock inte vara. I en S-V-MP-motion i konstitutionsutskottet nyligen yrkas på att en lag mot ägarkoncentration i medierna skall utredas (2013/14:KU23, s. 36). Problemen tas också upp i kulturutskottets betänkande över regeringens proposition Läsa för livet, där den socialdemokratiska ordföranden Gunilla C. Carlsson i en motion hävdar att konkurrenslagstiftningen behöver ses över för att belysa frågan om hur mångfalden i bokbranschen påverkas av de stora förlagskoncernernas växande ägarintressen i bokhandels- och distributionsverksamhet (2013/14:KrU4 s. 45-46).

Kulturpolitik

En rik bokutgivning har alltid varit en central angelägenhet för kulturen, skolan och demokratin. Man behöver bara erinra om att den styrande formuleringen för 1973 års kulturpolitik fastslog att ändamålet var att motverka kommersialismens negativa verkningar. Från denna kärna utgår kulturrådets hela verksamhet med biblioteksersättning, litteraturstöd, filmstöd och så vidare. För närvarande glider den svenska bildningen in i en djup kris på grund av det uppenbara misslyckandet för skolan. Utbildningen som jämlikhetsmotor har stannat av. De politiska partierna försöker skicka denna Svarte Petter till varandra, men det tjänar ju inget till.

Ungas läsförmåga sjunker påtagligt, samtidigt som bokutgivningen frodas. 2011 tillsattes en litteraturutredning under ordförandeskap av Tomas Lidman med uppdrag att lämna förslag om hur alla medborgare ska ”ges möjlighet att utveckla en god läsförmåga och ha tillgång till litteratur av hög kvalitet”. Huvudförslagen i den proposition som bygger på utredningen, Läsa för livet (2013/14:3), inriktas på läsfrämjande. Förslaget om att fördela litteraturstödet jämnare över förlagen – det enda som hade kunnat förändra villkoren för förlagsverksamhet, på gott och ont – lades åt sidan.

Skrivningarna i propositionen följer utredningens analys av hur de större förlagens ställning relativt sett försvagats inom facklitteraturen. Åtgärderna inriktas i första hand på frågor om läsande, skolbibliotek, e-böcker, minoritetsspråkens ställning och en rad andra detaljer. Förslagen kan sägas lämna walkover till skolpolitiken. Ska något väsentligt ske för att reparera de ungas vacklande läsförmåga måste det ju ske i skolan.

Kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth talar initierat och engagerat om läsningens avgörande betydelse. ”Du kan göra vad du vill på utgivningssidan men det betyder inte något om det inte finns någon som tar emot det, som vill läsa, som kan läsa, som ser vikten av litteraturen. Därför måste resurserna framför allt sättas in där.”

Lustfyllt läsande. Om nu kulturdepartementet inte kan lägga förslag om själva skolan, vill man i stället etablera ”läsombud” i förskolorna. Statligt stöd för detta skall kunna fås med ”den regionala modellen för kultursamverkan”. Satsningen på förskolan och biblioteken är viktig.

Kulturministern är angelägen om att det finns många små aktörer på litteraturområdet. Ingen allvarlig diskussion har dock förts om att införa riktade stöd till små förlag. ”Det kan också vara hämmande, men det är möjligt att det kan bli en lösning på sikt.”

Utfästelserna är vaga. Så mycket tydligare är de inte på den socialdemokratiska sidan. Det är möjligt att en kulturpolitisk plattform – som fanns 2010 – utformas även för årets valrörelse, säger Gunilla C. Carlsson. Hon tycker att man arbetat väl med 2010 års program. Man är nu uppe i förslag om 1,3 miljarder högre utgifter än regeringen anslagit under mandatperioden på kultur- och idrottsområdet.

Socialdemokraterna motsatte sig att alliansregeringen tog bort formuleringen om att kulturpolitiken skall fungera som motkraft mot kommersialismens negativa verkningar. Den borgerliga politiken leder till att ”mer och mer av det kommersiella får ta över”, anser Gunilla C. Carlsson. Oppositionen har också, som nämnt, föreslagit utredning om en lag mot ägarkoncentration i medierna.

Gunilla C. Carlsson är starkt medveten om att kultur- och skolpolitik hör nära samman. Hon vill också ha läsombud i skolan, extra pengar till läslyft, läsmål och mindre klasser i de lägre årskurserna. Kanske, frågar vi, behöver skolan dessutom kunna ge ungdomarna mer ledning för att finna det som är bra och viktigt att läsa, till exempel genom en litteraturkanon? ”Nej, jag förstår inte varför man ska ha en lista på vad man ska läsa. Ska man få människor att läsa måste det vara den litteratur man blir engagerad av, det lustfyllda läsandet.”

Lars Grahn är senior editor på Respons.

– Publ. i Respons 2/2014

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet