Föregående

nummer

Onsdag 23 augusti 2017

2/2017

Tema: Eller är det begreppet snarare än samhället som blivit korrupt?

Analys/Reportage

Vi har förlorat förmågan att föreställa oss en annan värld än den samtida
Kim Salomon

Västvärldens värderingar triumferade med kalla krigets slut 1989. Men var i historiens tidsflöde befinner vi oss nu? Buden på milstolpar är många och innefattar terrorism,finanskriser och populism. I tidsresan efter murens fall syns dock än så länge ingen absolut slutpunkt. Däremot är de senaste decenniernas upptagenhet vid nuet och brist på längre tidsperspektiv centrala delar av periodens identitet. 

 

 

I vardagen använder vi klocka och kalender för att strukturera veckans eller månadens tidsflöde. På makronivå är perspektiven större och orienteringspunkter inringas med hjälp av historiska epoker. Längre tillbaka i kronologin grovsorteras det förflutna. Både antiken och medeltiden spänner över sisådär tusen år. Men sedan krymper perioderna och i 1900-talets nära historia förfinas indelningen ytterligare: sekelskiftet, första världskriget, mellankrigstiden, andra världskriget och kalla kriget. Vad som följer därefter råder det delade meningar om. Trots att nästan trettio år förflutit finns ingen allmänt accepterad etikett.

Murens fall är förvisso förlösande och förändringarna dramatiska i sin hastighet. Det sovjetiska väldet kollapsar och ett politiskt system som de flesta upplever som permanent upplöses. Omvälvningen innebär en våg av optimism och högkonjunktur för framtidsförväntningar. Eftersom liberalismen anses ha segrat utropas historiens slut och frihet blir tidens slagord. En fredlig värld tycks vänta runt hörnet och den amerikanske presidenten George W. Bush talar om en ny världsordning, utan att någon riktigt begriper vad som menas. Få förväntar sig då att Ryssland ska utvecklas till en despotisk oligarki och Kina till ett enväldigt affärsföretag som utnyttjar arbetarna i kommunismens namn. 

Händelserna 1989 formar inte som revolutionerna 1789, 1848 och 1917 ideologiska motsättningar. Västeuropa medverkar knappast heller direkt i händelsernas utveckling. Under 1980-talets inledning demonstrerar hundratusentals mot Nato:s utplaceringar av nya kärnvapenbärande missiler. Motsvarande demonstrationer i solidaritet med befolkningen på andra sidan järnridån förekommer däremot inte, varken då eller i decenniets slutfas. 

Västvärldens värderingar triumferar med murens fall och realpolitiskt sätts en parentes kring det kalla kriget. Europas karta ritas förvisso om men på flera punkter återvänder man till mellankrigstidens nationella geografi med ett enat Tyskland och självständiga stater i Östeuropa. Likväl framstår 1989 som strömkantringens år och symboliserar ett brott på utvecklingskurvan. Omvälvningarnas kronologiska räckvidd är emellertid oklar. Har post-kalla-krigs-eran tagit slut? Var i historiens flöde befinner vi oss? 

Svaren på frågorna varierar. Några sätter gränspålar redan vid 11 september 2001. Terrordåden blir vändningen och förvandlar optimism till fruktan. Det sker en upptrappning av kriget mot terrorism och nya hotbilder tar form, betydligt mer oskarpa än kalla krigets. Diffusa kategorier som religion, migration och kultur inkluderas i skräckscenarier och öppnar slussar för rasism och kulturell provinsialism. Andra pekar på 2004 som brytpunkt. EU:s utvidgning innebär att Östeuropa inlemmas i det europeiska projektet och andra världskriget betraktas definitivt som avslutat. 

Den finansiella krisen 2008–2009 pekas också ut som ändpunkt. I kölvattnet av 1989 förverkligas nyliberalismens doktriner i Europa. Men uppvaknandet från en blind tro på marknadskrafter blir brutalt och epoken tar abrupt slut. Det senaste året med Brexit och valet av Trump betyder att även 2016 utpekas som slutet på en relativt ljus period med början 1989. Populism och auktoritära idéer är på frammarsch och facit ännu inte skrivet. 

Buden på milstolpar efter murens fall är många: terrorism, finanskris eller populism. Tolkningarnas mångfald gör det dessutom svårt att få korn på entydiga mönster. En vridning på prismat synliggör emellertid nya strukturer. Förändringarna 1989 ska på inget sätt undervärderas. Men för att begripliggöra det som följer är det problematiskt att fastna i storpolitikens tankefigurer. Bortom det politiska ytskiktet framträder ett annorlunda mönster. 

Den franske historikern François Hartog menar att före franska revolutionen 1789 är historien människors orienteringspunkt. Bilder av det förflutna bestämmer samtidens hållningar. Efter revolutionen riktas blicken i stället mot framtiden som blir den prioriterade tidsregimen. Föreställningar om kommande tider bestämmer nuets ordning. Moderniteten formar utopier och blir ledljuset i strävan mot det nya och okända.

1989 utgör tröskeln till en ny tidsregim där nutiden har företrädesrätt. Karakteristiskt är oförmåga att föreställa sig en annan värld än den samtida. Det förflutna bedöms med vår tids perspektiv och värderingar, vilket också kallas presentism. Vi är primärt intresserade av vad som händer i dag, lever kvar med minnen men kan inte projicera in i framtiden. Utopier tillhör inte längre samtiden utan det förflutna och förväntningshorisonten krymper. Nutidens seger kan också avläsas på flera områden. 

Med murens fall försvinner kommunismen som dagg i solen. Alternativet till den liberalistiska-kapitalistiska samhällsmodellen kollapsar och utopier förlorar terräng. De stora världsförklaringarnas tid är förbi. Politiska framtidsbilder med löften om bättre tider vägleder inte längre utan nutidens regim tar över. Idén om en fri marknad är på sätt och vis också en övergripande berättelse men har huvudsaklig fokus på samtiden.

Perioden präglas tillika av framväxten av olika identitetsrörelser som prioriterar konkreta förändringar för den egna gruppen här och nu. Syftet kan vara att bekämpa heterosexuella normer, rasism eller kvinnoförtryck och kan även innebära att normkritik uppgraderas från metod till ideologi. Historien skrivs utifrån samtida värderingar, vilket i sin tur leder till ett ständigt fördömande av det förflutnas generationer som inte har förstått den verkliga innebörden i händelser som de genomlevt. De såg inte vad vi ser 50 eller 100 år senare.

Identitetsrörelserna stärker också framväxten av en specifik minneskultur med fokus på offren för det förflutnas illdåd. I denna kultur är intresset riktat mot slavarna och inte antikolonialism, mot Förintelsens offer och inte mot antifascism och mot tvångssteriliserade och inte välfärdsstatens landvinningar. Moraliskt är strategin självklart försvarbar men synfältet begränsas. 

Historikern Mark Lilla ser positivt på att identitetsrörelser synliggör behovet av solidaritet och mångfald. Ett stort antal är dock omedvetna om förhållandena utanför den egna självdefinierade gruppens arena. Amerikansk ungdom uppmuntras att tala om sin individuella identitet men lär sig föga om samhället i stort, om krig, ekonomi och sociala förhållanden. Anakronistiskt projiceras dagens identitetskultur bakåt på tidsaxeln, vilket i sin tur förvränger bilden och leder till historielöshet och tunnelseende.

Jubileer och högtidligheter spelar också en central roll i modern minneskultur. Syftet är att återuppliva det förflutna i samtiden i stället för att betrakta det på avstånd. Historien blir därmed inte intressant i sig utan endast i nuets perspektiv.

1989 sammanfaller även med klimatfrågans moderna genombrott, vilket bland annat kan avläsas i begreppet antropocen som lanseras i 2000-talets början. Begreppet betecknar en tidsepok som definieras av människans påverkan på jordens ekosystem. Början kan förläggas till den agrara revolutionen för 8 000 år sedan, till den industriella revolutionen för 200 år sedan eller till atombomberna över Japan för 70 år sedan. Oberoende av startpunkt synliggör och aktualiserar begreppet emellertid vår tids syn på förhållandet mellan natur- och kulturprocesser. Det finns förstås inslag av framtidstänkande, dock endast formulerat i apokalyptiska termer. Dystopier om miljökatastrofer avlöser drömmen om att frigöra mänskligheten men leder samtidigt till en känsla av ansvar. 

Likaledes sammanfaller 1989 mer eller mindre med den aggressiva jihadismens framväxt. Terrorister och självmordsbombare är unga och ingår sällan i en större samhällsgemenskap. Men framför allt saknar de tro på en utstakad framtid. Krigsföringen riktas mot människor och kommande tider liksom mot kulturarv och symboler som inte passar in i deras världsbild. Nuet utgör selektionskriteriet.

Murens fall kan också ses som en sorts slutpunkt för den så kallade fordismen eller med andra ord modellen för industrikapitalismen som dominerat 1900-talet och representerat framtiden. I kombination med den allt synligare globaliseringen blir arbetsplatser mer rörliga och osäkra. 

Genom att identifiera tidsregimen efter 1989 öppnas tankeväckande perspektiv som tydliggör att nuet i hög grad styr blicken och har företräde, medan framtiden är på reträtt. Presentismens dominans beskrivs av litteraturvetaren Hans Ulrich Gumbrecht som en ”bred nutid”, det vill säga en sorts hybrid som inkluderar en del av både det nära förflutna och den nära framtiden. I hans perspektiv expanderar nutiden på tidsaxeln. 

Förintelsen kan tjäna som illustration till både Hartogs och Gumbrechts tänkande. Tragedin formas och är starkt närvarande i nutiden, som ett förflutet att ta avstånd från och en framtid att frukta. De tre tidsregimerna utgör därmed olika tidsskikt i nuet och filtreras i vartannat. 

I tidsresan efter murens fall syns än så länge ingen absolut slutpunkt. Nutiden har fortfarande tolkningsföreträde i sökandet efter referensramar och orienteringspunkter. Till skillnad från de olika buden på brytpunkter efter 1989 identifierar Hartog ett grundläggande mönster som tecknar periodens identitet. Därmed blir det möjligt att sätta in några av tidens frågor om identitetsrörelser, klimathot och minneskultur i ett större sammanhang.

Det är först retrospektivt som mönster och utvecklingslinjer framträder skarpt. Att teckna utvecklingen storkornigt med hjälp av tidsregimer skapar problem men fungerar likväl som ögonöppnare.

Kim Salomon är professor emeritus i historia vid Lunds universitet.

– Publ. i Respons 2/2017

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet