Föregående

nummer

Lördag 19 augusti 2017

5/2012

Tema: Ju tätare en stad är desto bättre sägs det vara. Men denna optimism skyler över en rad problem med urbaniseringen.

Intervju

Vi lever i bostadskapitalismens tid
Håkan Forsell

Eric Clark är professor i kulturgeografi vid Lunds universitet och internationellt ledande inom forskningsområden som rör gentrifiering, bostadsmarknad och fastighetsekonomi.

Håkan Forsell: Inom urbanforskningen och ekonomisk geografi har du forskat kring fastighetsekonomins roll för stadsförnyelse och gentrifiering och diskuterat ”räntegapet” som en viktig faktor för investeringar i stadsbebyggelse. Sen tog forskningen om gentrifiering generellt en mer ”kulturell” vändning och orsaken till att vissa stadsdelar uppvärderades och fick högre anseende ansågs mer ligga i medelklassens livsstilsval och statusmarkörer. Men i dag verkar gentrifiering i tilltagande grad ses som en politisk process, även som en politisk strategi, i stadsrummet. Finns det något sätt att förena dessa olika perspektiv? Har något av dem störe giltighet?

Eric Clark: Den urbana kulturgeografin var länge upptagen med att undersöka marknadsspelet, utbud och efterfrågan och möjligheterna till avkastning i stadsmiljön. Aktörerna på produktionssidan har ju ofta ett marknadsmässigt övertag gentemot konsumtionssidan, både ekonomiskt och politiskt, och var därför intressanta att studera. Men det var i förlängningen inte trovärdigt att ignorera kulturella preferenser och livsstilar hos ekonomiskt starka grupper. Det gick inte att bara hålla fast vid en förklaring och ignorera andra. Den politiska frågan är kanske den som är mest intressant, eftersom den så tydligt visar att det inte handlar om deterministiska strukturer. Om man inte tar in den politiska processen blir statens och kommunernas agerande osynligt i arbetet med återinvesteringar och revitaliseringar av städer. Det är viktigt att visa på politikens öppenhet för processer som sorterar ut invånare till följd av stadsförnyelseprojekt.

HF: Det är inte helt lätt att överföra den anglosaxiska stadsforskningen och gentrifieringsdebatten till att gälla svenska städer. Vad beror det på? Vilka är de största hindren för att kunna göra fungerande jämförelser? Eller var är det lättast att göra jämförelser?

EC: Teorier är inte oskyldiga. Det finns reella faror med att teori- och begreppsöverföring också kan förvärra situationer. Det blir som en homogeniserande kraft som sprider sig och formar hur vi tänker. Men man kan också tycka att det är omöjligt att jämföra olika politiska system för planering, byggande och äganderätt. Det svenska planmonopolet som inte återfinns i samma form någon annanstans, skulle i sådana fall avhålla forskare överlag från internationella jämförelser. Den politiska förhandlingskulturen i Sverige ser helt annorlunda ut, jämfört med till exempel USA eller Storbritannien. Men det är felaktigt att tro att samhällssystemen inte kan jämföras utifrån centrala teorier och begrepp, som rör sig mellan olika nationella debatter och språkområden oavsett om forskningen undviker dem. Marknadskrafter gör sig gällande också i Sverige och under senare tid alltmer påfallande.

Ta till exempel fenomenet ”redlining”. Från början betydde det en medveten underlåtenhet från amerikanska banker och makthavare att investera i vissa bostadsområden, och i stället låta dem förfalla för att lättare kunna förändra eller göra sig av med både invånare och fastighetsstock. Men för man över det till ett europeiskt eller svenskt sammanhang finns det fortfarande relevans i begreppet. Det fattas politiska och ekonomiska beslut om hur rummet ska användas. Frågor om nyttjande och investering, av vem och för vilka, är avgörande för de tolkningar som föregår besluten. I svenska städer döms vissa områden ut, kanske inte uttalat finansiellt, men pragmatiskt. Det sker likväl en avgränsning i rummet och stigmatisering är också en form av ”redlining”.

HF: Under cirka 20 år har urbanforskningen växt från avgränsad samhällsvetenskaplig nisch till ett ämne med starka entreprenörer. Ämnets popularitet, intresset för stadsplanering, fastighetsinvesteringar och människors konsumtionsmönster har också gjort det till ett karriärsfält för marknadskonsulter, analytiker och inte minst politiker. Finns det en risk för att den akademiska forskningen undermineras av att fältet är så övermoget med olika intressenter? Eller ännu värre: finns det en risk att städer tar skada om det fattas populistiska beslut på trendiga önskningar, men med dåligt underbyggd fakta?

EC: Jag tror inte vidgandet av fältet har underminerat den akademiska urbanforskningen. Den förmodligen främsta anledningen till att både forskning och samhällsdebatt om urbana förhållanden har fått ett sådant uppsving är helt enkelt att samhällsstrukturen har blivit så genomurbaniserad under de senaste tre decennierna. Det finns en reell intensifiering av länkarna mellan urbana strukturer i hela världen. Att mer och mer kallas ”urbanforskning” är ur detta perspektiv en naturlig följd. Det finns så enormt mycket mer att undersöka och kartlägga i dag. Men en annan anledning till det ökade intresset är en utbredd känsla av frustration: att vi inte får de städer vi önskar och att vi tappar känslan för det urbana. Att kunna skapa ”the city of our heart’s desire” (Robert Park) har uppenbarligen glidit oss ur händerna, Staden har i stället blivit en inkomstmaskin för starka aktörer. Att rätten till staden engagerar framgick tydligt vid konferensen som ordnades av the American Association of Geographers i New York tidigare i år, med över 8000 deltagare och 100 parallella sessioner. Där valde 600 personer att delta vid ett seminarium om ”Rätten till staden”. Det säger mycket om angelägenhetsgraden i vår samtids dilemma, och visar att akademiska forskare är djupt involverade i frågeställningar som rör önskningar och farhågor i samhällsutvecklingen i stort.

HF: Sedan 2008 pågår på flera håll i världen en allvarlig ekonomisk kris som man i Sverige ännu inte känt av på samma sätt. Ekonomiska kriser brukar ju tendera att förstärka och påskynda underliggande tendenser inom samhället. Vad kan man göra för förutsägelser gällande bostadsmarknadens problem och den stadsutveckling som eventuellt kan skönjas i krisens efterverkningar?

EC: Vår uppfattning om demokrati dras med stora problem. Även om det är svårt att göra förutsägelser handlar det ju generellt inte om att vi måste bedriva en kamp mot någon ”ondska” som finns därute. Det är lika mycket en kamp mot passivitet. Många medborgare inser inte riktigt att demokrati förutsätter en mycket större grad av aktivitet och delaktighet än vad som nu är fallet. Inte minst inom bostadsmarknaden och för att få till en mer rättvis fördelning av resurser för bostadsbyggande och förvaltning krävs det att behoven framförs med eftertryck, att man är beredd att visa på en närvaro och vilja till engagemang bakom kraven.

HF: På tal om engagemang, jag kan lyfta fram exempel på en motreaktion som jag känner till: i Berlin har regionala subventioner och federal skattepolitik bidragit till att påskynda en enorm omvandling av vissa stadsdelar sedan 1990, men nu växer ett behov fram att använda politiska verktyg för att försvåra uppgradering, spekulation och utträngning. Man prövar metoder som att skriva kontrakt med medborgarträdgårdar, husvagnskolonier och andra alternativa aktörer i stadsrummet. Kommer detta vara ett scenario vi ser oftare i framtiden: att strategier för den socialt hållbara staden, grönytor, alternativa och icke-marknadsmässiga användningar av stadsmarken stöds av etablerade politiska partier?

Ekonomisk segregation värre än etnisk

EC: Jag hoppas det. Det sker ju i betydligt högre grad i andra länder i Europa än i Sverige. Även om man i Köpenhamn kan se att utvecklingen fortsätter åt andra hållet med Kristiania som främsta exempel, en stadsdel som länge var autonom och alternativ men som nu återintegreras i stadsekonomin och den globala fastighetsmarknaden. Grön politik är en stark, komplex kraft som kan användas för många olika ändamål. Den kan både verka som en genomgripande förbättring av stadsmiljöer, men också som ett verktyg för uppgradering och gentrifiering. Problemet är att det som går under beteckningen grön politik ofta bara är skyltat som miljö- och klimatvänligt. Det handlar inte sällan om nybyggda områden där själva den miljömässiga hållbarhetsaspekten har uppnåtts med hjälp av materialförbättringar, tekniska innovationer, energisnåla lösningar etcetera. Men hushållen ägnar sig fortfarande åt samma konsumtion och bil­åkande som tidigare. Det finns knappast plats för några livsstilar som är grönare, för det skulle gå stick i stäv med den köpkraft som är efterfrågad, och nödvändig, för att kunna flytta in i nya bostadsområden.

HF: Det finns en diskussion om hållbarhetsbegreppets eventuella oanvändbarhet – att det styr politiken mer mot ”place branding” än mot att fatta genomgripande beslut – och att det kan vara ett mål som innebär socioekonomisk diskriminering. Hur ser du på begreppet? Har hållbarheten någon framtid?

EC: För det allra mesta så bygger begreppet på en inskränkt syn på vad hållbarhet är. Ren luft, rent vatten och den senaste teknologin räcker ofta för att kalla ett projekt, en investering eller en stad hållbar. Men högteknologiska samhällen får sina produkter tillverkade i utvecklingsländer, där de får stora miljökonsekvenser. Om man inte tar hänsyn till materialflöden bakom produktion och konsumtion urholkas värdet av att försöka diskutera hållbarhet och utveckling på ett fördjupat sätt. Malmö och Köpenhamn marknadsför sig under senare tid kraftfullt som hållbara och klimatsmarta städer. Men studerar man städerna närmare förstår man att miljöförändringarna skedde innan de började marknadsföra sig som gröna städer, i samband med att tillverkningsindustrier flyttade till låglöneländer som Indien och Kina.

HF: Hur ser vägen ut mot en mindre segregerad stad? Vilka skulle de politiska och ekonomiska lösningarna kunna vara?

EC: Först och främst handlar det om att lyfta dem som befinner sig längst ner. Det är svårt att vara emot den hållningen. Men även om det är en given prioritet har vi alltför länge överbetonat de mest utsattas situation. Samtidigt har de rika blivit ännu förmögnare och närmast osedda kunnat öka sin boendestandard, även i kristider. Ekonomisk segregation är mycket mer problematisk än etnisk, särskilt om den resulterar i ojämn fördelning av offentliga tjänster och arbetstillfällen. I synnerhet tenderar isolering av höginkomsttagare att undergräva stödet för allmän service. Det farliga är inte Miljonprogrammet utan supergentrifieringen, som ökat markant och möjliggjorts av nyliberal bostadspolitik. Apropå begrepp som vi talade om tidigare: Jag tycker vi bör även på svenska göra en tydligare distinktion mellan congregation (”sammanflockning”) och segregation. Congregation är ett mindre laddat ord och är ett fenomen som även vi skandinaver ägnar oss åt när vi är ute i världen; vi håller oss frivilligt nära varandra. Men av rädsla för att skapa etniska enklaver i förortsområdena har vi tenderat att driva en medveten ”avsegregation”, förhindrat invandrare att bo bland andra från samma land. Men forskning visar tämligen entydigt att man får en mer stabil befolkning, mindre vandalism och tryggare social miljö om man snarare efterkommer behovet av congregation än motarbetar det.

HF: Är det så att de lösningar som finns är desamma som vi en gång haft: en välfungerande allmännytta, hyresregleringar, offentligt ägande, subventioner till hyreshusbyggande och kollektivt förhandlade hyror – eller kan man använda sig av detta arv för att bygga en annan politik som både uppfattas som rättvis och som skapar bostäder?

EC: Jag tror att det bostadssociala arvet är viktigt att hålla fast vid. Det är en grundvärdering om bostadens betydelse som vi inte får slänga på sophögen. Det är bara att titta sig omkring i Storbritannien för att upptäcka att den tillämpade strävan efter en god bostad för alla var något helt annat än allmännyttiga hyreshus! Men för att hålla detta arv vid liv krävs också att man har en materiell bas och ett politiskt stöd för boendet. Det räcker inte med goda intentioner utan det bostadssociala perspektivet måste spela roll för den politiska ekonomin, annars är det bara retorik. Men mycket av det som rör bostadsmarknaden och bostadspolitiken i dag utspelar sig inom andra ekonomiska sektorer, framför allt inom skattepolitiken som är extremt regressiv.

Bostadskapitalismens tid
HF: Du skriver i en av dina artiklar om den avreglering som skett på bostadsmarknaden i Sverige, att den politiska involveringen inom bostadssektorn i dag är mindre än på traditionella, liberaliserade marknader i USA och Storbritannien.

Lever vi i ”bostadskapitalismens tid” – The Age of Residential Capitalism? Boendet, inte arbetet, har blivit den viktigaste grunden för medelklassens politiska beteende. Bostaden och äganderättens utformning påverkar individuella val enormt, men även hela det politiska systemets preferenser när det gäller inflation och skatter. Vad gör denna utveckling med den allmänna servicen och samhället generellt?

EC: Visst stämmer den diagnosen. Sätter man amerikaner och svenskar i samma rum kommer de förr eller senare in på huruvida deras bostad har ökat i värde. Det förändrar ju också mentaliteten, man börjar skydda det egna territoriet på ett annat sätt. Det mest övertygande argumentet för många som tecknade subprime-lån före 2008 rörde sig inte om bostadsinvesteringen i sig i första hand, utan om att bostadsinvesteringen var ett substitut för sparande och pension. Den kopplingen görs numera överallt, att bostaden har en dominerande inverkan på andra delar av det ekonomiska systemet. Det sättet att tänka har definitivt fått fäste i Sverige. Före reformerna på 1990-talet var pensionssystemet mycket försiktigt och centralt styrt. Men eftersom systemet nu har visat sig osäkert och spekulativt och sannolikt kommer att resultera i nya fattigpensionärer i framtiden har bostadsköpet blivit en räddningsplanka.

HF: Din forskargrupp har tagit upp fenomenet ”filtrering”, det vill säga den motsatta processen till gentrifiering. Har den sociala rörelsen av deklassering av invånare på bostadsmarknaden blivit för lite uppmärksammad i forskning och debatt?

EC: Det har varit för lite uppmärksamhet på hur rika har tagit större del av samhällets samlade resurser och ibland är det för mycket uppmärksamhet på fattiga områden, en uppmärksamhet som i sin tur bidrar till stigmatiseringen. Det finns en växande del av befolkningen som inte upplevt några reala löneökningar under en längre tid. Det är polariseringen som blir resultatet av denna utveckling som är hotfull. Det är min övertygelse att det inte är nödvändigt att ha denna polarisering av inkomster i samhället för tillväxtens skull, något som ibland hävdas för att legitimera utvecklingen

HF: Vad kan man se för genomgående tendenser när det gäller finansieringen av hur städer byggs? Vilka är aktörerna? Har det etablerats särskilda marknader?

EC: Vi försöker undersöka hur det skapas finansiella instrument som gör byggd miljö till ”flytande” investeringar, det vi kallar finansialisering av byggd miljö. Från att ha varit ”klumpiga” investeringar har fastigheter alltmer blivit föremål för transaktioner på börsen genom real estate investment trusts och liknande instrument. Spekulation och handel underlättas och starka finansiella aktörer utökar sin makt över och inkomster från den byggda miljön. Det sker en ökad koncentration av ägandet, och samtidigt en utspridning av ägandet över hela jordklotet. Vi är alla del av denna process eftersom våra pensionsfonder oftast innehåller betydande placeringar i den globala fastighetsmarknaden. Det ständiga sökandet efter finansiella avkastningsmöjligheter gör att stora företag alltmer går från produktion och handel till egna bankverksamheter och fastighetsinvesteringar. IKEA, ICA med flera har till exempel upprättat egna finanssfärer. Denna förändring har ännu uppmärksammats relativt litet, trots att det handlar om ofantliga resurser som ofrånkomligen kommer att prägla arkitektur, planering och stadsliv i framtiden.

– Publ. i Respons 5/2012

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet