Föregående

nummer

Torsdag 19 oktober 2017

6/2016

Tema: Respons diskuterar den aktuella medieutredningen och den kvalitativa journalistikens kris och framtid
Tema i detta nummer:
Medieutredningen – En framtid bland medieskuggorna

Medieutredningen ger en dyster bild av mediernas situation. Mats Hyvönen går igenom utredningen och den debatt som följt på den. Hur allvarligt är läget? Respons samlade tre företrädare för olika perspektiv på medierna till ett rundabordssamtal med Respons chefredaktör Kay Glans. Sharon Rider, professor i teoretisk filosofi vid Uppsala universitet, fördjupar diskussionen om mediernas självrannsakan efter det amerikanska valet.

Se alla texter

Tema

Medieutredningen – En framtid bland medieskuggorna
”Vill man stödja demokratin måste man tänka smart nu”
Jenni Sandström
Lisa Irenius, Kay Glans, Ulrika Kärnborg och Jenny Björkman.


Hur ska tidningarna
och kvalitetsjournalistiken överleva i ett digitalt tidevarv? Ännu finns inga definitiva svar, men Medieutredningens analys visar att de flesta tidningsföretag måste tänka om. Förändringarna har också påverkat förutsättningarna för forskare, inte minst inom humaniora och samhällsvetenskap, att delta i det offentliga samtalet. Respons bjöd in till ett rundabordssamtal.

Som Mats Hyvönen konstaterar i temats inledande text ger Medieutredningen en dyster bild av dagspressens och kvalitetsjournalistikens situation. Respons bjöd in branschföreträdare för att diskutera utredningens analys och förslag och hur ett förändrat medielandskap påverkar möjligheten för landets humanistiska och samhällsvetenskapliga forskare att sprida kunskap till allmänheten. Deltagare i samtalet, som modererades av Respons chefredaktör Kay Glans, var Svenska Dagbladets kulturchef Lisa Irenius, författaren och journalisten Ulrika Kärnborg och historikern Jenny Björkman.

Kay Glans: Jag kommer ju från Svenska Dagbladet och där har det varit kris så länge jag kan minnas. Jag tänkte på den tiden ofta på den österrikiska arméns motto: ”Läget är hopplöst, men inte allvarligt”. Ulrika, någon säger i din bok Klickokratin att hen inte förstår hur någon kan vilja bli journalist i dag. Står vi inför något dramatiskt, ett sammanbrott?

Ulrika Kärnborg: 2014 var det sämsta året intäktsmässigt för svensk dagspress sedan man började mäta på 1950-talet. Ett antal tidningar har fått lägga ned, Svenska Dagbladet står inför nya nedskärningar och TT kommer också att behöva banta, inte minst på bildsidan. När jag föreläst i Norge för bland andra Schibsteds högsta chefer har jag fått höra att den svenska debatten släpar efter: ”I Sverige pratar ni om huruvida mediekrisen är allvarlig eller inte. I Norge har vi kommit vidare, här vet vi att tidningarna hotas av nedläggning och att det inte går att vrida tillbaka klockan. Här vet vi att krisen verkligen är allvarlig.” Men det senaste året verkar krismedvetandet ha satt sig även i Sverige.

Lisa Irenius: Visst är situationen oroande och jag håller med om att det finns ett större krismedvetenhet nu. Det är väldigt bra att man tar det på allvar eftersom journalistik och inte minst granskande journalistik fyller en oerhört viktig funktion i en demokrati. Samtidigt vill jag säga – eftersom Svenska Dagbladet lyfts fram som ett exempel på kris – att jag tycker att det håller på att hända något. Jag skulle säga att det finns en växande tillförsikt på Svenska Dagbladet sedan ett par år. Även om vi drar ned ett fåtal tjänster på redaktionen i år så stärker vi samtidigt på andra håll för att kunna göra nya satsningar. Tidningen går med vinst och man ser att folk vill betala för journalistiken. Vi får fler och fler digitala prenumeranter och man lyckas hitta nya modeller som fungerar. Trots den enorma omställningen och en lång period av nedgång ser man sedan en tid hur det vänder.

Att Lisa Irenius är hoppfull är kanske inte konstigt. Medan många har att hantera nedåtgående kurvor går Schibstedägda Svenska Dagbladet och Aftonbladet med vinst. Det gör även Bonniertidningarna Expressen och Dagens Nyheter. Men generellt sjunker intäkterna för tidningsföretagen. Sammanlagt var branschintäkterna under 2015 de lägsta sedan början av 1980-talet. En gemensam utmaning består i att många företag gått över till att annonsera via globala jättar som Facebook och Google.

Eftersom svenska tidningsföretag sällan särredovisar digitala intäkter är det svårt att göra någon exakt bedömning av vilka som lyckas bäst i den digitala omställningen och varför. Men det är nog inte fel att utgå från att användarintäkter blir allt viktigare när annonsmarknaden sviker. I Medieutredningen beskrivs hur digitala betalmodeller visserligen blivit ett tillskott till de samlade intäkterna, men digitala prenumerationer är fortfarande en experimentell verksamhet.

Lisa Irenius: Det är långt ifrån alla tidningar som har hittat sätt att ta betalt, men goda exempel finns både på hemmaplan och internationellt. Jag var i London i våras och besökte bland annat The Guardian och Financial Times som har blivit ett varnande respektive ett hoppfullt exempel på hur det kan gå. Medan The Guardian lyftes fram som ett framgångsexempel för några år sedan går det väldigt dåligt för tidningen nu. De har 8 miljoner unika besökare på sin sajt varje dag, men ändå kommer 50 procent av intäkterna från deras lilla pappersupplaga. De har inga digitala prenumeranter, utan är beroende av sjunkande annonsintäkter och frivilliga bidrag från läsare. Financial Times däremot klarar sig väldigt bra just tack vare digitala prenumerationer, som har blivit en större intäktskälla än annonser.

Ulrika Kärnborg: Man talar om att i den digitala ekonomin är vinnarna de som har en mycket väldefinierad målgrupp, som just Financial Times har. Det handlar om att nischa sig, inte bara nationellt utan internationellt eller till och med globalt. Men man ska också komma ihåg att Financial Times aldrig har gett bort sitt material gratis, utan valde en annan väg från start.

Men jag måste invända här för jag tycker det är intressant att tala om digitala prenumerationer. Det är verkligen glädjande att de ökar, om de nu gör det, men så har vi också det som händer på intäktssidan. Det är ett stort problem att den svenska pressen sedan starten inte varit prenumerantfinansierad, utan annonsfinansierad. Även om annonseringen ökar på den digitala sidan så är det bara en bråkdel av vad man fick in på pappersupplagan, det erkände till och med Schibsteds högsta chef för mig. Enligt dem jag talat med beror detta på två saker. Det ena är att tidningarna inte är unika på nätet, det finns helt enkelt ingen grund för att ta lika mycket betalt för annonser som man gjorde på 1960-talet. Det andra är att när man väl började få in annonser på den digitala sidan lade man sig lågt prismässigt redan från början. Digitaliseringen skedde litet i smyg och man trodde inte att pappersupplagan skulle få minskad betydelse eller kanske till och med försvinna.

Kay Glans: Ines Uusmann sade en gång att internet var en fluga, men jag tänker att det snarare är en fästing som suger ut intäkterna från tidningsbranschen. Detta gäller tydligen annonsintäkterna, men hur ser det ut på prenumerantsidan?

Ulrika Kärnborg: Jag har hört att det är svårt att få läsare som är yngre än 35 att teckna digitala prenumerationer, men har inga siffror. De flesta forskare menar dock att någonting har hänt i mediekonsumtionsmönstret. Man ser inte heller att människor förändrar sina vanor när de får fast jobb eller bostad, som de gjorde tidigare.

Lisa Irenius: Vi ser helt klart en enorm förändring i mediekonsumtionsmönster, men jag tror att attityderna kan förändras på bara några år. Det har hänt väldigt mycket sedan Aftonbladet, Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet började vara tydliga med att vi måste ta betalt för att kunna finansiera kvalitetsjournalistik. Vi märker att det finns en förståelse för det. Det kan ju även yngre generationer komma att ta till sig, om vi ska anlägga ett hoppfullt perspektiv. För prenumerationsintäkter kommer att vara ännu viktigare för tidningar framöver. Att annonsintäkterna inte är större digitalt beror ju främst på att annonsmarknaden ser helt annorlunda ut på nätet och domineras av företag som Google och Facebook.

I och med att konkurrensen mellan medier blivit global har bokstavligt talat en hel värld av nyheter öppnat upp sig för dagens medieanvändare. Det har länge varit möjligt att teckna en prenumeration på en utländsk tidning eller sätta sig på närmaste folkbibliotek och läsa nyheter från världens alla hörn, men ingenting går att mäta med det fullkomliga överflöd som i dag finns tillgängligt till en låg kostnad, eller ingen alls, via nätet. Hanna Bornäs skriver i sin krönika (s. 8) om läsning inspirerad av matematikens regler. Den digitala läsaren har ständigt (minst) ”en i minne” när länkar till potentiellt intressanta texter pockar på uppmärksamhet. Facebook, såväl som många tidningar, har fattat galoppen och infört spara-för-senare-läsning-knappar. Men som manusförfattaren Ben Hecht uttryckte saken: ”Time is a circus, always packing up and moving away.” Sparade artiklar, länkar och bokmärken staplas på hög, men tiden är en ändlig resurs, hela tiden på väg någon annanstans. Kanske har dagstidningarna något unikt att erbjuda i dessa tider av överflöd.

Kay Glans: Jag har en föreställning om att vi har gått igenom, eller kanske är på väg ut ur, något slags pluralismpubertet. Med det menar jag att när man är i puberteten tror man aldrig att man ska dö, man tror att man har oändliga valmöjligheter och kan bli vad som helst. Sedan inser man att man måste välja. Samma sak är det här, eftersom det finns så otroligt mycket att välja mellan. Om man räknar ut sin livstid i förväntad lästid inser man att det inte är många böcker man kommer att hinna läsa och att man behöver piloter som guidar en till det som är värdefullt. Man kan inte leta runt själv på det här planlösa sättet. Här har dagstidningarna en viktig roll, de kan fungera som en urvalsmekanism.

Lisa Irenius: Det tror jag verkligen. Den digitala tidningen, det vill säga den redigerade produkten, är väldigt populär även digitalt och det tror jag beror just på att många uppskattar det urval på begränsat utrymme som tidningen ger. Läsaren kan snabbt få överblick och en uppfattning av vad som är viktigast. Men jag tror att de sociala medierna fungerar på samma sätt för många. Där blir det personliga nätverket en sådan pilot. Genom det ens vänner delar får man veta vad som är mest intressant just nu. Konkurrensen om uppmärksamhet har hårdnat.

Kay Glans: Jag har en farhåga som jag tycker tangeras här, nämligen det som Andrew Keen säger om kulten av amatörer. Magnus William-Olsson säger i Klickokratin att samtidigt som intresset för att läsa avtar, vill alla skriva. Som jag brukar säga: alla vill vara skådespelare, men ingen publik. Det har hänt något i denna relation som också påverkar journalistiken, inte minst betalningsviljan. Om folk skriver själva och tycker att de är lika bra som professionella journalister, varför då betala?

Ulrika Kärnborg: För varje år blir det fler och fler som vill söka inträde i författarförbundet, antingen för att de tycker att de är författare eller för att de vill bli det. Sverige verkar vara fullt av författaradepter. Och även om de kanske börjar sin bana som bloggare eller på sociala medier så slutar det ofta med att de vill ge ut en fysisk bok.

Lisa Irenius: Det är en intressant fråga hur detta påverkar betalningsviljan och journalistiken i stort. Om man tar till vara önskan att vara med och bidra tror jag tvärtom att det kan påverka betalningsviljan positivt. På Financial Times har man gått över från att tala om ”digital first” till att tala om ”audience first”. Där har man redaktörer som jobbar med att ta hand om läsarnas kommentarer och initierade sådana lyfts fram på deras sajt. De märker ett väldigt tydligt samband mellan aktiva läsare och viljan att vara prenumerant. På kulturredaktionen på Svenska Dagbladet jobbar vi också mycket med läsarmedverkan. Vi vet att vi har läsare som är otroligt kulturintresserade och kunniga, som vill vara del av ett kulturellt forum. Vi ska naturligtvis erbjuda kunskapsbaserad, kvalitativ journalistik, men också en möjlighet att delta i ett kvalificerat samtal.

Kay Glans: Kan man sammanfatta det med att konstatera att läget är allvarligt men inte hopplöst? Det handlar om en omställningskris och det finns ett liv för dagstidningarna även efter den?

Ulrika Kärnborg: Jag tror att dagspressen kommer att finnas kvar, men vi kommer att ha ungefär hälften som många tidningar som vi har i dag.

Medieutredningens syfte har inte varit att hitta lösningar för att rädda pressen. Huvuduppdraget var, som utredaren Anette Novak skriver i förordet, ”att stärka medborgarnas tillgång till allsidig nyhetsförmedling och kritisk granskning”. Ett av de konkreta förslagen består i det teknikneutrala mediestöd som föreslås ersätta presstödet när det upphör i sin nuvarande form. Som Mats Hyvönen visar har förslaget kritiserats, bland annat för de kriterier som sökande enligt förslaget måste leva upp till. Men är det mediestöd som Medieutredningen föreslår verkligen rätt svar på problemet? Lisa Irenius och Ulrika Kärnborg är inte övertygade om det.

Lisa Irenius: Medieutredningen som många väntat länge på har visserligen bra analyser, men förslaget till nytt mediestöd är knappast betryggande. För många tidningar som i dag får presstöd skulle det innebära stor osäkerhet och det är ju inte vad som behövs i dessa tider, snarare tvärtom. Visst är det aktuellt att se över systemet, det är inte perfekt och behöver uppdateras, men det nya förslaget innehåller många orosmoment. Dels detta att ett medieråd ska bedöma enligt väldigt komplicerade kriterier, dels att man kommer att behöva söka nytt stöd varje år. Det går inte att bygga en fungerande verksamhet om det inte går att planera ens ett år framåt. Hur ska man då kunna satsa och klara sig igenom en omställning? Det är absurt. Samma sak är det med kravet på att de som söker inte får gå med vinst: vad ger det för incitament? Alla bör ju sträva efter att gå runt ekonomiskt och att få fler läsare och prenumeranter.

Ulrika Kärnborg: Medieutredningen har en riktig analys. Man kan heller inte fortsätta att genom ett presstöd dela ut massa pengar till ägare som inte ens är intresserade av journalistik. Rekonstruktionen av Göteborgs-Posten är ett exempel på skattepengar som använts fel. Att fortsätta ge stöd åt en sådan tidning är inte meningsfullt. Därför förstår jag att man inte kan ha kvar det tandlösa presstödet, utan måste hitta en annan lösning. Men det här med att man ska söka om pengar varje år fungerar ju inte i några organisationer, speciellt inte om man vill satsa på undersökande journalistik där det kan ta flera år innan man ser något resultat.

Kay Glans: Det är väl också problematiskt med de kriterier som säger att sådana som uppmuntrar lågintensivt hat inte ska få stöd. Folk är redan är tillräckligt nervösa för att skriva om en del ämnen, tänk på hur kontroversiellt det har varit att skriva om jihadism till exempel eller hedersrelaterat våld. Det finns en risk att sådana här regler gör folk ännu ängsligare.

Lisa Irenius: Det florerar ju redan många konspirationsteorier kopplade till medier och mediebranschen. Misstänkliggörandet skulle bli ännu värre tror jag. Med den typen av kriterier riskerar man också att sätta en godkänt-stämpel på avsändare som inte borde få en sådan.

Ulrika Kärnborg: Det känns som att delar av hur det ser ut på resten av kulturområdet nu flyttar in på medieområdet. Om du till exempel ska söka bidrag för att sätta upp en teaterföreställning så ska du uppfylla vissa kriterier. Inom kulturen är man upprörd över att behöva arbeta på det här sättet, det är väldigt mycket NPM över alltihop. Många lider av det.

Jenny Björman: Just det här med att på förhand kryssa i rutor för att visa att man uppfyller vissa kriterier, det känns inte bra. Det lockar helt fel beteenden hos både dem som söker och dem som ger. För dem som sedan lyckas få pengar kan det ju dessutom uppkomma en debatt på andra håll: ”Jamen, nu fick ju de som ju visst främjar hat – hur kunde de få?”, då får man helt fel diskussion både före och efter.

Kay Glans: Orsaken till att man vill ha sådana här kriterier är väl också för att man inte vill ge stöd till många alternativa medier, som man kallar dem, som bedöms företräda lågintensivt hat eller värre. Det är ju en del av mediernas verklighet att det finns utmanare bland dessa alternativa medier. Efter valet i USA har det varit en period av självprövning från de etablerade mediernas håll: förstod man inte? Har man haft en kontraproduktiv strategi? Om man vill påverka utvecklingen kanske det viktigaste inte är att få folk att skratta åt Donald Trump. När man ser de alternativa medierna växa, finns det anledning till omprövning från etablerade mediers sida? Har man varit för rädd att ta i vissa saker och diskutera dem och därmed skapat ett utrymme för alternativa medier? Eller hade de funnits ändå?

Lisa Irenius: Det är en väldigt svår fråga. Efter presidentvalet i USA finns anledning även för svenska medier att vara självkritiska. Men det visar också att de etablerade medierna, eller vad vi ska kalla dem, inte har samma makt längre. Det sprids information och desinformation på helt andra sätt. Sociala medier har spelat en stor roll. Många förmår inte vara tillräckligt källkritiska och för okritiskt vidare felaktigheter. Det spelar också roll att det är en viss typ av det material som etablerade medier gör som når ut i sociala medier. Om man tar del av den information som sprids där så framstår nog etablerade medier som mer åsiktsdrivna och partiska än vad de egentligen är. Det är inte alltid nyhetstexter som strävar efter opartiskhet och saklighet som når ut, utan främst opinionsmaterial. Den medielogiken gör också att vissa nyhetshändelser, som till exempel Donald Trumps kampanj tenderar att ta formen av ett slags såpopera. Även för kvalificerade läsare med politikintresse blir det nästan som underhållning.

Ulrika Kärnborg: Den bioaktuella dokumentären om demokraten Anthony Wiener skildrar på ett bra sätt hur politikens innehåll går förlorat när politik blir såpopera i sociala medier. Efter skandalerna som kretsade kring att Weiner upprepade gånger sexchattade med olika kvinnor brydde sig ingen om vad han hade för politiska idéer eller vad demokraterna i New York ville göra, allt överskuggades av såpoperan. Jag tycker att det är samma berättelse egentligen, bara det att Trump råkade vinna medan Weiner förlorade.

Jenny Björkman: Anthony Weiner är ett jättebra exempel på hur det riktiga, viktiga och faktamässiga är en sak – men det är man inte så intresserad av. Vad man vill ha är en reality-show. Man längtar efter fiktion men vill samtidigt ha det reella. Men det reella ska samtidigt vara som en fiktion. Detta spelar roll för det som sedan blir faktaresistens: vi vill ha det spexiga och det ska grundas i verkligheten, fast det gör ingenting om det inte är sant.

I ett medielandskap där åsiktsjournalistiken breder ut sig på de långa och resonerande texternas bekostnad har också förutsättningarna att delta i det offentliga samtalet förändrats. Svenska Dagbladets kultursida presenterade i våras en serie artiklar som bland annat syftade till att belysa hur denna förändring påverkar möjligheten för forskare inom humanvetenskaperna att nå ut med sina kunskaper. Serien belyste den analys som Johan Östling tillsammans med Katarina Bernhardsson, Jenny Björkman och Jesper Olsson presenterade i ”Kunskapens nya rörelser – Framtidens humanistiska och samhällsvetenskapliga samverkan”. I rapporten, som finansierats av Kungliga Vitterhetsakademien, Riksbankens Jubileumsfond och Vetenskapsrådet, framhåller författarna att det nya medielandskapet visserligen skapat nya möjligheter att förmedla forskningsgenererad kunskap, men när tyckande och polariserade premieras framför det kunskapsbaserade och resonerande hotas humanisters och samhällsvetares ställning i offentligheten. Om humanister och samhällsvetare varken syns eller hörs i debatten ligger ifrågasättandet av deras värde inte långt bort.

Liksom i Medieutredningen är analysen i ”Kunskapens nya rörelser” dyster. En annan likhet är att författarna dragit slutsatsen att det inte tjänar något till att uppehålla sig vid att sörja det förflutna. Digitaliseringens tidevarv är här och även om det medfört problem och utmaningar fokuserar författarna framför allt på teknikutvecklingens möjligheter.

Jenny Björkman: Under ledning av Johan Östling har vi försökt se på hur man kan bygga upp en ny sorts infrastruktur för att humanisternas och samhällsvetarnas kunskap ska nå ut. Om man vill ha en fungerande demokrati så krävs det en fungerande offentlighet och det krävs fungerande kanaler mellan kunskap och publik, offentligheten alltså. Om de nuvarande inte fungerar, och det gör de inte, måste vi tänka nytt. Vi har bland annat varit i London och tittat något som heter The Conversation. Det är en sajt som drivs av finansiärer och universitet, där anställda journalister hjälper forskare att skriva forskningsrelaterade artiklar till en bredare publik om dagsaktuella händelser.

Kay Glans: Bygger det här på en känsla av att medierna inte längre fungerar som plattform för akademiker? Eller har man höjt ambitionsnivån när det gäller att nå ut?

Jenny Björkman: Det beror på hur långt tid tillbaka man tittar. För humanister och samhällsvetare, i synnerhet humanister, så tror jag att det länge har funnits en stark drivkraft att nå ut, att det är en del i rollen man får. Då var också antalet disputerade och forskare färre. Men om man tittar litet kortare tillbaka har man höjt ribban för att forskare ska nå ut mer. Den tredje uppgiften har funnits sedan 1970-talet, men forskare har tagit detta på olika stort allvar. Det som hänt de senaste tio åren är att meriteringsmönstren lett till att man har blivit mindre benägen att lägga tid på att nå ut. Forskare, såväl som journalister, har bara 24 timmar på dygnet och ska man meritera sig i den akademiska världen finns inte alltid tid att lägga på den tredje uppgiften. När dagstidningarnas kritik av fackböcker till exempel minskar finns det inte heller några forum dit man kan vända sig om man nu skulle vilja nå ut.

Kay Glans: Akademiker är väldigt skrivvilliga. När vi frågar om de vill recensera är det få som säger nej, även om det inte är meriterande.

Jenny Björkman: Min bild är också att de vill skriva. De är jättepigga på att ställa upp. Men de tar kanske inte egna initiativ till det.

Kay Glans: Men hur skulle en The Conversation för Sverige placera sig i medielandskapet? Är tanken då att Lisa läser något som ser intressant ut och säger ”det vill jag ha”. Är det en attraktiv modell för er Lisa? Gratis, det vill säga redan finansierat, material baserat på forskning. Vill man inte som redaktion ta fram sitt eget material?

Lisa Irenius: Jo, det vill man ju i första hand. Det är nästan lättare för oss att förhålla oss till en internationell The Conversation. Vi översätter ju en hel del internationella texter, eftersom vi ser det som en uppgift att berika den svenska debatten med intressanta internationella inlägg. Men att ta betalt av prenumeranter för innehåll som finns gratis tillgängligt på svenska på en annan sajt känns problematiskt. Samtidigt är det alltid intressant och välkommet med fler forum där forskare kan bidra till den offentliga debatten.

Kay Glans: Är det inte viktigare att forskarna utvecklar sin förmåga att kommunicera? Inom samhällsvetenskap och humaniora överskattar man ofta svårigheten att översätta resonemang till god normalsvenska. Nästan allt som de forskar om kan uttryckas utan jargong, det handlar om att skriva väl. Risken med populärvetenskap är att man talar till folk i stället för med dem så att man får en von oben-attityd inbyggd i hela ansatsen.

Lisa Irenius: Jag tycker Karin Johannisson uttryckte det väl när hon sade ”Jag är inte en populärvetenskaplig författare, min ambition är bara att vara begriplig”.

Jenny Björkman: Karin Johannissons texter är både och, det är Peter Englunds också. Det finns flera sådana som Sverker Sörlin, Dick Harrison och Eva Österberg. Det går inte att säga exakt var gränsen går för vad som är deras vetenskap och det som är om det. Det talar ju för att inte använda populärvetenskap.

Om alltför få kommer i kontakt med humanvetenskaperna kan deras verksamhet lätt framstå som betydelselös. Det kan gå snabbt, det visar inte minst förändringen och nedläggningarna av många tidningar och kulturredaktioner runtom i landet. Här måste man visa för politiker att vill man stödja demokratin måste man tänka smart nu. Man har nog utgått från att tillståndet som det såg ut för några år sedan är normaltillståndet, men det är ett skapat förhållande och är inte heller lastgammalt. Därmed kan det också försvinna.

Jenni Sandström är redaktionssekreterare på Respons.

 

Om deltagarna:

Lisa Irenius: Svenska Dagbladets kulturchef. Har arbetat som redaktör på Axess och på idé- och kritiksidorna i Dagens Nyheters kulturbilaga samt varit kulturchef på Upsala Nya Tidning. Har studerat statsvetenskap, franska och italienska vid universitetet i Stockholm, Paris, Bologna och Brygge.

Ulrika Kärnborg: Författare, journalist och dramatiker. Vice ordförande i Sveriges Författarförbund. I sin senaste bok Klickokratin – Mediekrisens första offer är sanningen (Atlas, 2015) har Kärnborg talat med mediechefer, forskare och verksamma journalister om hur de ser på mediekrisen.

Jenny Björkman: Historiker verksam som kommunikationsansvarig på Riksbankens Jubileumsfond. Medförfattare till rapporten ”Kunskapens nya rörelser” (2016) som undersöker förutsättningarna för humanistisk och samhällsvetenskaplig samverkan i det nya medielandskapet.

Kay Glans: Författare och redaktör. Tidigare verksam på Svenska Dagbladets kultursida, bland annat som redaktör för understreckarna. Var chefredaktör för Axess från 2002 fram till sommaren 2006. Är chefredaktör och vd för Respons som startades tillammans med Alf W. Johansson och Lars Grahn.

 

– Publ. i Respons 6/2016

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet