Diskriminering av äldre i arbetslivet är kanske den vanligaste formen av diskriminering över huvud taget. Arbetslivets förändring behöver synliggöras ur ett åldersperspektiv. En åldrande befolkning driver på tillväxten av det så kallade prekariatet, människor med osäkra anställningsförhållanden. Förslagen om höjd pensionsålder gynnar dem som vill och kan arbeta längre på ett sätt som ställer de äldre åldergrupperna utanför det svenska jämställdhetsprojektet. Faktorer utanför arbetslivet som leder till tidiga pensionsavgångar måste också beaktas.
Ålder förknippas i hög utsträckning med den kronologiska ålderssiffran, eftersom vi alla har en kronologisk ålder och denna många gånger går att fastställa ända ner på minuten. Detta gör att ålderssiffran och dess användning i hög utsträckning uppfattas som något tämligen oproblematiskt, vilket i sin tur bidrar till att normalisera den organisering som sker i relation till ålder och till att dölja hur villkor, möjligheter och rättigheter tilldelas individer utifrån deras kronologiska ålder. Åldersgrupper antas helt sonika vara olika varandra och ålderssiffran framstår ur detta perspektiv som en neutral förmedlare av de karakteristika som respektive åldersgrupp antas ha.
I polemik mot sådana antaganden om ålder som något givet och neutralt är forskning utifrån ett mer kritiskt åldersperspektiv på framväxt.
I polemik mot sådana antaganden om ålder som något givet och neutralt är forskning utifrån ett mer kritiskt åldersperspektiv på framväxt. I Sverige bedrivs sedan något år tillbaka delar av denna forskning inom ramarna för kritiska åldersstudier, där forskare från de traditionella forskningsfälten om barn-, ungdom- och vuxenstudier, samt kritisk gerontologi samlas i det gemensamma syftet att synliggöra hur ålder används i samhällsorganisering, problematisera de konsekvenser detta får för olika åldersgrupper samt utveckla ny teoretisk förståelse av ålder.
Det kritiska åldersperspektivet innebär en förflyttning av fokus från avgränsade kategorier till de processer där föreställningar om ålder används för organisering och strukturering av grupper av individer. Ålder förstås med andra ord inte som givna kategorier utan ses som konstruerade i relation till varandra. Övergripande kan detta skifte i fokus jämföras med när kvinnostudier på 1980-talet utvecklades till genusstudier.
Inom en rad samhällsområden kan vi se att föreställningar om ålder tas som utgångspunkt för att fördela resurser och för organisering av samhälle, organisationer och vardagsliv. I inledningen till sin bok Organizing Age (2011) beskriver Stephen Fineman denna organisering med hjälp av metaforen ”the social game we play with age”. Han menar vidare att ålder som en organiserande princip har stor kraft eftersom det ses som en neutral tillhörighet; organiseringen får därmed en objektiv karaktär.
Organisering och ”görande” av ålder konstruerar inte bara ålderskategorier utan ställer dem också i en hierarkisk relation till varandra. Individer missgynnas och marginaliseras systematiskt på grund av sin ålder till exempel när det gäller ekonomiska resurser, tillgång till det offentliga rummet och politiskt inflytande. Det sistnämnda kan bland annat ses i åldersfördelningen i riksdag, där representationen av grupper under 30 år respektive över 65 år är långt mindre än deras andel av befolkningen. Internationella studier visar att den upplevda åldersdiskrimineringen är högst kring åldrarna under 25 respektive över 60 år.
Sverige införde år 2009, som sista land i Europa, en lag mot åldersdiskriminering. Denna gällde i första hand inom arbetsliv och utbildning, men har senare utvidgats till att gälla samhällslivet i stort. Antalet anmälningar som prövats i Arbetsdomstolen har varit begränsat. Detta har i debatten ibland tolkats som ett uttryck för att åldersdiskriminering inte skulle vara någon utbredd företeelse och att lagen kanske till och med skulle vara onödig. Mot detta har forskare argumenterat att åldersdiskrimineringen av äldre i arbetslivet kan vara den mest utbredda diskrimineringen över huvud taget. Genom nationella och internationella experimentella studier, där forskarna skickat in jobbansökningar i vilka de ”sökande” har samma yrkesrelevanta erfarenheter men skiljer sig i ålder, har man visat att yngre arbetssökande får fler kallelser till intervjuer och fler arbetserbjudanden än vad äldre får. Mot denna bakgrund menar andra att det låga antalet anmälningar som gått vidare snarare beror på att lagen är otillräcklig. Kravet på att arbetsgivarna ska arbeta planmässigt med att förebygga diskriminering gäller endast diskrimineringsgrunderna kön, etnisk tillhörighet och religion eller annan trosuppfattning. Ett synliggörande av åldersdiskriminering är beroende av individuella anmälningar, vilket kan betraktas som ett svagare skydd.
Det har också gjorts gällande att den normativa pensionsåldern på 65 år, som lever kvar i Sverige trots den flexibla pensionsåldern 61–67 år, skapar en föreställning om att äldre personer har kortare återstående tid på arbetsplatsen än vad yngre personer har och därför inte ses som värda att satsas på.
En återkommande fråga vid studier av åldersdiskriminering i arbetslivet har gällt huruvida lagstiftad pensionsålder är att betrakta som diskriminering eller inte. Medan somliga har argumenterat att all uppsägning på grund av ålder bör förstås som diskriminering, har andra hävdat att en avgränsad pensionsålder utgör ett nödvändigt skydd för äldre. Studier indikerar dock att pensionsåldern öppnar för olika sätt att bereda yngre personer plats på de äldres bekostnad och att till exempel äldre uppmanas att ta tidigare pensionsavgång som alternativ till generella nedskärningar. Det har också gjorts gällande att den normativa pensionsåldern på 65 år, som lever kvar i Sverige trots den flexibla pensionsåldern 61–67 år, skapar en föreställning om att äldre personer har kortare återstående tid på arbetsplatsen än vad yngre personer har och därför inte ses som värda att satsas på.
Ålder skiljer sig från andra diskrimineringsgrunder i det att individer byter position under livet. Detta innebär att det sätt man resonerar om åldersdiskriminering kan skilja sig från hur man ser på diskriminering utifrån andra grunder och att åldersdiskriminering kan vara särskilt svår att uppmärksamma. Till exempel kan diskriminering av yngre i form av att man inte får samma villkor och rättigheter som äldre åldersgrupper ses som mindre problematisk, eftersom alla antas få sådana fördelar i takt med att man blir äldre. Den föränderliga ålderspositionen innebär också att identifieringen med en avgränsad åldersgrupp, vilket är en förutsättning för att man ska kunna se sig som diskriminerad, inte nödvändigtvis finns på samma sätt som vid andra diskrimineringsgrunder. Likaså innebär den att grupper av individer kan ha olika förutsättningar att identifiera diskriminering utifrån hög ålder beroende på de erfarenheter de fått under livsloppet. De som levt i underordnade positioner utifrån andra kategoriseringar kan ha vant sig vid vardagsdiskriminering och till och med ha utvecklat strategier för att bemöta och hålla detta ifrån sig. Det skulle tala för att dessa grupper kan ha svårare att uppmärksamma nedvärdering och marginalisering utifrån hög ålder.
Marginalisering utifrån ålder är främst belyst utifrån hög ålder. Begreppet ålderism introducerades redan 1969 av psykiatrikern Robert Butler i artikel Age-ism – Another form of Bigotry. Som exempel nämner han hur olika åldersgrupper misstror varandra och han framför att det finns ett problem i att människor i medelåldern har fördomar mot både äldre och yngre åldersgrupper. Om det tidigare funnits en medvetenhet om att äldre utsätts för fördomar och diskriminering innebar Butlers namngivande av fenomenet att det blev lättare att uppmärksamma denna åldersbaserade ojämlikhet och begreppet bidrog på så sätt till mer forskning om fenomenet.
Begreppet används på många olika sätt och definitionerna skiljer sig bland annat i fråga om vad som betraktas som ålderism och i syn på vem som drabbas av detta. Många gånger syftar begreppet på fördomar, stereotyper och attityder, antingen utifrån ålder eller som riktat mot äldre. När den svenska benämningen ålderism introducerades år 1997 av Lars Andersson i rapporten Ålderism – Stereotypa föreställningar eller diskriminering som utgår från en människas ålder definierades det som ”stereotypa föreställningar eller diskriminering som utgår från en människas ålder”. Samma utgångspunkt i att negativ särbehandling kan riktas mot individer av olika åldersgrupper kan också ses i den svenska diskrimineringslagen där åldersdiskriminering relateras till uppnådd levnadslängd. På 2000-talet har motsvarande begrepp introducerats för att belysa marginalisering av andra åldersgrupper. Begreppet ”adultism” används nu för att beskriva diskriminering och förtryck som utövas av vuxna mot ungdomar och ”childism” står bland annat för stereotyper och diskriminering när det gäller barn.
Det centrala är dock att den endast blir indirekt synlig när den pekar mot sin motsats, den markerade åldern.
Den växande forskningen om ojämlikhet baserat på ålder har riktat fokus på de processer där åldersbaserad normalitet skapas och det argumenteras att marginalisering av avgränsade åldersgrupper skapas genom att somliga åldrar ses som oproblematiserad – ”omarkerad” – norm. Det är när den omarkerade kategorin, till exempel mannen, medelklassen, den vita europén eller den omarkerade åldern, definierar sig själv som en neutral utgångspunkt som föreställningen om dess motsats – en problematisk avvikelse – skapas. Begreppsparet markerad/omarkerad ålder pekar på att ålder, tvärtemot hur det förstås i dagligt tal, inte är en neutral position eller en given kategori, utan en maktordning. Den omarkerade åldern kan omfatta några få år eller en stor del av livet och den varierar med sammanhang. Det centrala är dock att den endast blir indirekt synlig när den pekar mot sin motsats, den markerade åldern.
Denna forskningsansats pekar på behovet av att synliggöra hur åldersnormalitet skapas. Den lyfter också fram att grunden för marginalisering och åldersbaserad ojämlikhet sitter i själva antagandet att åldersgrupper i sig är olika och att ålderssiffran säger något om individers ambitioner, kompetenser och egenskaper. Det är när den kronologiska ålderssiffran tillskrivs andra innebörder än att vara en angivelse av hur länge man levt som grunden för ojämlikhet skapas. I denna tappning framstår den kronologiska ålderssiffran som en central politiskt laddad symbol.
Behovet av en ökad kunskap framträder inte minst i ljuset av den framväxt av nya ojämlikheter som sägs bli konsekvensen av att livsloppen förändras och den samhällsförändring som sker parallellt i form av att allt större grupper i arbetslivet lever med ökad osäkerhet och oförutsägbarhet.
Begreppet institutionaliserade livslopp har använts som en beskrivning av normer och förväntningar på hur vi ska leva våra liv och även tagits som utgångspunkt för lagar, regler och styrdokument. Institutionaliseringen av dessa förväntningar, tillsammans med den demografiska förskjutningen med låg fertilitet och ökad livslängd, har gjort att ålder och generation blivit centrala dimensioner av social ojämlikhet. Bland dem som forskar om livslopp har det framförts att klasskonflikter numera kan ha ersatts av generationskonflikter eller att dessa nya intergenerationella konflikter möjligen maskerar andra former av klasskonflikter. De pekar vidare på att den kronologiska standardiseringen av livsloppen tilltog fram till 1960-talet, men att det därefter åtminstone i somliga avseenden har skett en dekronologisering. De tidigare ramarna för när man förväntas att till exempel utbilda sig, skaffa familj, arbeta, gå i pension eller erhålla välfärdsstöd och hur detta relaterar till exempelvis kön och klass är inte längre lika skarpt utmejslade.
Att institutionaliseringen av livsloppen luckrats upp och ersatts av ökad individualisering innebär att den styrning som tidigare fanns genom de gemensamma förväntningarna har försvunnit. Där det förr fanns allmänt delade uppfattningar om skyldigheter och rättigheter öppnas nu för förhandlingar och möjligen nya subtila gränsdragningar. Uppluckringen av livsloppen kan därför, hävdas det, resultera i skärpta och mer svårlösta generationskonflikter, eftersom det inte längre finns samma tydligt uttalade och gemensamma förväntningar om hur resurser som till exempel arbete och välfärd ska fördelas mellan olika åldersgrupper.
Den omfattande förvandling som skett och sker inom arbetslivet med nya ojämlikheter som följd, är en annan förändring som ställer krav på ett synliggörande av åldersbaserad ojämlikhet. Dessa förändringar, av många forskare karakteriserade som nyliberala avtryck, baseras på nya och snabbt föränderliga informations- och kommunikationsteknologier. De karakteriseras också av ökade sociala skillnader; en växande grupp på arbetsmarknaden lever med otrygga arbetsvillkor och saknar grundläggande rättigheter, gemenskap i nödlägen och möjlighet till karriärutveckling. Guy Standing uppskattar i boken Prekariatet – Den nya farliga klassen (recenserad i Respons 5/2013) att omkring en fjärdedel av den vuxna befolkningen kan antas tillhöra prekariatet. Dessa processer skär över traditionella socioekonomiska indelningar, men kvinnor beskrivs generellt som särskilt utsatta. På en global nivå sägs den offentliga sektorn omvandlas till en prekariserad zon i vilken de anställdas tillvaro domineras av otrygghet och oförutsägbarhet, vilket fråntar dem möjligheten att i någon egentlig mening kunna planera den egna tillvaron och framtiden.
En omfattande forskning har visat att även om gränserna för hur dessa ålderskategorier definieras varierar mellan yrkessektorer, så är det grupperna ’yngre’ och ’äldre’ som exkluderas från arbetslivet.
Dessa processer med segregering bland anställda och den låga värderingen av omvårdnad och reproduktivt arbete har skapat ökad ojämlikhet utifrån klass och kön. Hittills vet vi dock ganska litet om hur denna utveckling påverkat ojämlikhet utifrån ålder. En omfattande forskning har visat att även om gränserna för hur dessa ålderskategorier definieras varierar mellan yrkessektorer, så är det grupperna ”yngre” och ”äldre” som exkluderas från arbetslivet. Det saknas dock ett vardagsspråk för att belysa likheter i dessa processer. Medan exkludering av äldre i arbetslivet främst beskrivits som en fråga om diskriminering, diskuteras samma processer bland yngre i termer av (ungdoms)arbetslöshet. Både synliggörandet av och kunskapen om arbetslöshet bland äldre är därför begränsad, detta trots att statistik från Statistiska Centralbyråns Arbetsmarknadsstudier visar att andelen långtidsarbetslösa ökar med högre ålder, något som kan ses redan från åldern 45 år och uppåt.
Standings resonemang om prekariseringen ger argument för att belysa de ojämlikheter som skapas av de pågående ekonomiska och organisatoriska förändringarna på arbetsmarknaden också ur ett åldersperspektiv. Han hävdar nämligen att den åldrande befolkningen utgör en pådrivande faktor vid prekariatets tillväxt eftersom äldre arbetare kan användas som en växande källa till billig arbetskraft. Hans slutsats blir därför att de äldre arbetarna löper särskilt hög risk att hamna i prekariatet. Resonemanget får visst empiriskt stöd i internationella studier som visar att många äldre vill ha just deltidsjobb. I likhet med främst amerikansk forskning lyfter också Standing fram de stora skillnaderna som finns mellan äldre som jobbar deltid efter pensioneringen. Somliga använder inkomsterna de får till att sätta guldkant på tillvaron, andra är beroende av dem för att klara vardagen. Även om de ovannämnda teoretiska utsagorna inte problematiserats nämnvärt, erbjuder Standing ett alternativt perspektiv på den debatt som sedan 1990-talets mitt i många länder, Sverige inkluderat, framställt en höjd pensionsålder som något i det närmaste ofrånkomligt.
Den organisering av ålder, arbete och anställning som sker på arbetsmarknaden utgör en central aspekt av livsloppens institutionalisering. Att pensionsåldern i Sverige varit tämligen oförändrad sedan folkpensionen infördes år 1913 framstår därför som ett undantag från den uppluckring som sägs prägla livsloppen.
Den svenska regeringen har aviserat att man avser att höja pensionsåldern under innevarande mandatperiod. Det är rimligt att betrakta slutbetänkandet från Pensionsåldersutredningen – Åtgärder för ett längre arbetsliv, som presenterades år 2013, som ett centralt underlag för utformning av kommande förslag. Nedan diskuterar jag därför denna utredning mer ingående och hävdar att den präglas av en retorik som ser till de privilegierade äldres intressen, till dem som vill och kan arbeta längre. Det centrala resonemanget i utredningen är att antalet arbetstimmar bland äldre behöver öka och att detta kan göras genom att öka antalet arbetsår bland de äldre som kan och vill arbeta längre. Det är de hinder som denna grupp möter för ett förlängt arbetsliv som står i utredningens fokus.
Varje utformning av pensionsålder baseras på ett eller annat antagande om den äldre arbetskraften och om åldrandet mer generellt. De synliggör också något om det samhälle och det politiska klimat där reformen tar plats. Under mitten av 1970-talet fördes en debatt om sänkt pensionsålder i Sverige. Bakgrunden var att majoriteten av de anställda redan hade en lägre pensionsålder än den allmänna försäkringens 67 år, eftersom detta förhandlats fram i kollektivavtal. Bland dem som stod utanför detta dominerade hemmafruar och enskilda företagare. En sänkning av pensionsåldern inom den allmänna pensioneringen sågs därför som en rättvisefråga, den skulle ge dessa grupper villkor som var likvärdiga med dem bland de anställda på arbetsplatser som reglerades av kollektivavtal. Vid en jämförelse mellan den dåtida och den nutida debatten om pensionsålder framträder de olika politiska klimaten och ambitionerna. Under 1970-talet var pensionsförändringen en reform som syftade till att utveckla välfärden genom att låta fler grupper av äldre ta del av välfärdssatsningar i form av ökad tillgång till arbetsfri tid. I den nutida debatten syftar en förändrad pensionsålder till att stärka samhällsekonomin.
Pensionssystem gör, oavsett utformning, något mer än att bara skapa ekonomisk trygghet. De organiserar arbetsmarknaden genom att avgränsa den till somliga åldersgrupper. I detta definieras också ålderskategorin äldre som en grupp som står utanför arbetslivet. Pensionssystem utgör också ett instrument som underlättar för arbetsgivare att byta arbetskraft och de bidrar till en biografisk planering som gör det möjligt för individer att redan vid unga år planera sitt framtida liv.
På samma sätt är det med den nu pågående debatten om höjd pensionsålder. Den gör något mer än att bara reglera pensionsåldern. I fallet med den svenska pensionsåldersutredningen öppnar den också för ökad ojämlikhet bland äldre. Utredningens argumentering och förslag är som sagt anpassade för de äldre som vill och kan arbeta längre. I detta bygger man två olika framtider för den äldre arbetskraften. För dem som kan och vill arbeta längre antyds löften om en tryggad ekonomi. Detta gäller däremot inte för de grupper av äldre som inte kan arbeta längre. För dem är det inte en fråga om att få pensionens värde att räcka livet ut. De förväntas i stället förlita sig till det sociala trygghetssystemet eller till en förhoppning om att en successivt förbättrad arbetsmiljö ska göra det möjligt för dem att hanka sig kvar på jobbet. I den sistnämnda positionen riskerar bland andra kvinnor och andra med tunga fysiska och psykosociala arbetsmiljöer eller med stort omsorgsansvar för närstående att hamna.
Man diskuterar till exempel inte hur ett omfattande omsorgsgivande till närstående äldre påverkar möjligheten att arbeta upp i högre åldrar.
Jag vill också hävda att pensionsåldersutredningen även ställer de äldre åldersgrupperna utanför det svenska jämställdhetsprojektet. Utredningen hade också i uppdrag att granska konsekvenser av de förslag man lämnar ur ett jämställdhetsperspektiv. Detta görs utan att man problematiserar de faktorer utanför arbetslivet som leder till tidiga pensionsavgångar. Man diskuterar till exempel inte hur ett omfattande omsorgsgivande till närstående äldre påverkar möjligheten att arbeta upp i högre åldrar. I detta finns en markant avvikelse från den omfattande forskning som bland annat illustrerat att kvinnors deltagande i arbetslivet beror på omgivande samhällsfaktorer och att strukturella förutsättningar som till exempel en välutbyggd barnomsorg påverkar kvinnors möjlighet att arbeta.
Det innebär med andra ord att Pensionsåldersutredningen utgår från en annan förståelse av jämställdhet än vad som finns i övriga nationella politiska dokument om jämställdhet. Genom att behandla frågor om jämställdhet och relationen mellan kvinnor och män utifrån andra utgångspunkter än de som finns i den gängse nationella jämställdhetsförståelsen, bidrar utredningen i förlängningen till att exkludera äldre kvinnor och män från det svenska jämställdhetsprojektet. Eftersom jämställdhetspolitiken har en central position i svensk politik och också beskrivs som en del av den svenska nationella identiteten, innebär detta att debatten om höjd pensionsålder i denna version också bidrar till att exkludera äldre från en fundamental nationell politisk diskurs och praktik
I samma linje kan man tolka utredningens resonemang om arbetsfri tid och påståenden att ett ”oförändrat pensionsbeteende skulle innebära att pensionssystemet efterhand fick ett annat syfte än vad det konstruerades för. Pensionerna skulle utvecklas till en slags fritidsförsäkring som ger äldre allt fler arbetsbefriade år av livet”. Genom att framställa pensionärslivet som en tid fri från ansvar och förpliktelser bortser utredningen från att en stor del av den så kallade fritiden används av många äldre till att ge informell omsorg till en närstående. Svensk forskning pekar på att stora grupper av kvinnor i dag lämnar arbetslivet redan före nuvarande normativa pensionsålder på 65 år för att kunna ta hand om någon närstående äldre. Utredningens påstående att en oförändrad pensionsålder riskerar att utvecklas till en fritidsförsäkring illustrerar att man saknar kunskap om den verklighet som gäller för stora grupper av äldre, främst för äldre kvinnor.
Denna syn på icke-arbetstid är inte ny. I Sverige väckte det stor debatt år 1983, när den dåvarande ordföranden i LO, Stig Malm, i ett samtal om 6-timmars arbetsdag frågade sig hur den ökade fritiden skulle användas och också menade att den skulle skapa problem eftersom det skulle leda till att fler personer skulle sitta längre tid framför tv-n. Malm kritiserades då för att inte känna till den verklighet som hans kvinnliga medlemmar levde under med stress och svårigheter att hinna med ansvar för både familj och arbete. När samma resonemang nu återkommer i debatten om pensionsålder har det hittills mötts med tystnad. Detta kan möjligen tolkas som att 6-timmars arbetsdag sågs som en ”kvinnofråga” men att detsamma inte gäller för höjd pensionsålder.
Clary Krekula är är docent i sociologi vid Karlstads universitet och redaktör för antologin Kritiska åldersstudier som kommer ut på Gleerups i höst.
Intervju med Karin Lövgren: Populärkulturella bilder av åldrande
Kan populärkultur och media säga oss något om hur samhället ser på äldre och åldrande? Etnologen Karin Lövgren, aktuell med antologin Att konstruera en kvinna, menar det. Inspirerad av genusforskning...
