Krönika

Skidspårets upplysta despoti

| Respons 6/2016 | 4 min läsning

Trots global uppvärmning och allt kortare vintrar — eller just därför — blir skidsporten alltmer populär i Sverige. För de flesta handlar det inte om att själva ge sig ut i spåret, utan att se på världscupen och uppfyllas av i andra sammanhang så tvivelaktiga värden som patriotism, övermänniskoideal och Norgeförakt. Detta gäller även mig, om än för­aktet mildrats efter ett år i skidåkningens Mecka, Lillehammer. För visst finns fördelar med den norska hurtigheten, fångad i dygden ”Ut på tur, aldri sur!”, och det hände att jag snörade på mig pjäxorna och tog mig ut i spåret.

Jag visste sedan tidigare att få saker fyller mig med sådan magisk glädje som ett välpreparerat skidspår och det beror varken på sportfanatism eller träningsiver. I stället är det något med spårets själva väsen som lockar. Längdskidåkning handlar om att följa ett spår, att placera skidorna inom dess gränser och låta det föra en framåt. Skidorna vrider sig i spårets krökning, lutningen gör att det går snabbare eller långsammare. Knepet är att stå fast och samtidigt vara i rörelse. Och att ledas framåt på en av andra utstakad väg, upp- och ner för backar, in och ut ur skogar, mellan träd, över slätter. Ett nytt spår är en upptäcktsfärd, där okända vyer avtäcks efter varje krök, men där vetskapen om att någon med omsorg planlagt det fyller mig med tillförsikt. Denna skidspårets harmoni har föga med världscupens tävlingar att göra. Snarare än att pressa kroppen till bristningsgränsen är det en kontemplativ i-spåret-varo, befriad från prestation, men även från val.

Min förtjusning hänger samman med en generell ambivalens som spåret befriar mig från. Det upplöser för en stund det allestädes närvarande tvånget att välja och ersätter den med en spårets, av elljus upplysta, despoti. Få vägval, bara stakandets kontinuitet, uppförsbackens prövningar och nedförsbackens belöningar. En romantiserad bild av en svunnen livsform? Eller, tänker jag, litet som att läsa en bok, rad för rad till bokens slut. Skidspåret kräver inte samma förmågor som den digitala klickläs­arten. Hypertextens icke-linjäritet ställer min ambivalenta natur inför prövningar – jag börjar läsa en artikel, möter en obekant referens, ett klick bort. Redan där ett vägvalets dilemma: nyfiket klicka eller tryggt stanna? Kanske försöka läsa vidare med en för arbetsminnet påfrestande ”note to self” om att efter artikelns slut scrolla upp till länken. Men ofta har det då samlats fler länkar i den mentala antecknings­boken, och så är det lätt att gå vilse. Uppmärksamheten och beslutsförmågan prövas ständigt i den digitala eran, i nätets kletiga komplexitet.

Att lyda spårets lag är att ge upp något av sin individualitet.

Spåret – genom skogen eller boken – visar att andra färdats samma sträcka och att flera kommer efter och befäster det på nytt. Att lyda spårets lag är att ge upp något av sin individualitet. Men det är svårt att se att tillvaron skulle kunna bli mer spårlik utan en reaktionär förenkling och auktoritetstro. Fast vad händer om vi överför metaforen till relationernas område?

I den norske författaren Geir Gulliksens vackra roman Historie om et ekteskap (på svenska i år) finns denna tematik. Kvinnan, romanens ”du”, förälskar sig i en man hon åker långa skidturer med och skidspåret blir en kärlekens spelplats. Där är det viktigt för henne att vara stark – musklernas hårdhet står för självständighet och viljekraft. Men i spåret växlar de också ständigt positioner. När hon drar är det han som jagar och hon känner blicken i ryggen. När han tar ledningen är det hon som full av begär betraktar honom framför. Det är en fin bild av relationers växelspel, mellan att följa och att leda, att se utåt eller att se den andre. Gulliksen gestaltar makten i kärleksrelationer, som nästan aldrig är jämnt fördelad. Genom skidåkningen illustreras den utan att reduceras till individernas kamp mot varandra. Spåret är gemensamt, riktningen likaså, och de har hjälp av varandra. Ibland kan det vara en fördel att ligga först, styra tempot, ha blicken fri. Ibland är det en lättnad att följa med och ägna sig åt det monotona stakandet i lä bakom den andres rygg. Denna pendling mellan frihet och beroende är också giltig för samhället i stort.

Bortom en nostalgisk längtan efter den starke ledaren eller idén om obegränsad valfrihet finns önskan om välpreparerade spår att följa, där vi ibland kan glömma våra individuella projekt och turas om att kämpa i täten eller ta rygg på varandra och få litet vila.


Hanna Bornäs

Hanna Bornäs är legitimerad psykolog och doktorand i barn- och ungdomsvetenskap. Läs alla texter

Ur samma nummer

Mest lästa artiklar

  1. Debatt
    När statsvetare tar sig an demokratifrågan
    I år var Karlstad Universitet, på ett mycket generöst och förtjänstfullt...
  2. Essä
    It Takes an Idiot to Tango
    Tangon hade nästan dött ut när den återföddes i Paris på...
  3. Tema | Ryska revolutionen 100 år
    Omvälvningar i synen på den ryska revolutionen
    Den ryska revolutionen tillhör den moderna historiens avgörande händelser och har...
  4. Tema | Ryska revolutionen 100 år
    Svenska banker och företag bidrog till att konsolidera bolsjevikernas diktatur
    Den amerikanske historikern Sean McMeekin lyfter i sin uppmärksammade bok The...
  5. Utblick
    Amerikanska forskare fördjupar bilden av Sverige
    Sociologen Carly Elizabeth Schall problematiserar den utbredda föreställningen att en fungerande...