Få poeter i den västerländska litteraturhistorien har fått så stor uppmärksamhet under så lång tid som den antika poeten Sapfo. Detta trots att bara diktfragment finns bevarade. Tolkningarna präglas ändå fortfarande av biografiska läsningar. Ingela Nilsson, professor i grekiska, återvänder till tonårens litteraturupplevelser med anledning av en ny essäsamling av akademiledamoten Jesper Svenbro och en omskakande upptäckt inom antikforskningen.
När jag just fyllt nitton och hade slutat gymnasiet köpte jag ett interrailkort och åkte till Grekland. Från Pireus tog jag båten till Lesbos, den ö nära Turkiets västkust dit flyktingar nu strömmar och står huttrande och våta på stränderna, närda av hopp om ett bättre liv på denna sidan havet. Jag levde i ett annat Europa, jag var tonåring i en ljus och öppen värld där allt var inom räckhåll bara man var beredd att jobba hårt. Jag hade städat fabrikslokaler på nätterna under nästan ett år för att få råd att åka tåg söderut. Jag ville vara skitig och sova på stränder och se världen, och jag ville till varje pris besöka Lesbos, den plats där Sapfo hade levt. Jag hade otydliga men troligen romantiska idéer om antiken, grundade i den helklassiska gymnasieutbildning jag nyss avslutat. Jag kände inte till begrepp som antikvurm eller fragmentromantik, men jag hade läst Sapfo på grekiska och var fångad. Δέδυκε μὲν ἀ σελάννα… hade jag mödosamt präntat med ojämna grekiska bokstäver i min dagbok, följt av min egen översättning: ”Månen har sjunkit / och plejaderna med; det är mitt / i natten, stunden har kommit och gått / men jag ligger ensam.”. Inte visste jag att dikten inte längre tillskrivs Sapfo av vissa moderna utgivare, och det hade knappast spelat någon roll. För mig var den hon – efter alla dessa män och krig i den klassiska litteraturen plötsligt hon, ett personligt uttryck: men jag ligger ensam.
Logga in på Respons
Här kan du som prenumerant logga in för att ta del av allt material på webben.
