Populism används flitigt i debatten, ofta som skällsord, men vad menar man egentligen med begreppet och är det alltid något självklart negativt? I vår temasektion går statsvetaren Sverker Gustavsson igenom försök i aktuell internationell forskning att precisera begreppet. All folklig vrede är inte populism och en del av de egenskaper vi förknippar med populister finns även hos andra politiker. Gustavsson landar slutligen i den tyske statsvetaren Jan-Werner Müllers avgränsning: populister är de som inte betraktar opposition som legitim och som förkastar strävan att jämka och balansera olika intressen.
Orsaken till populismens frammarsch ser Gustavsson främst i den nyliberala hegemoni som undergrävt tilltron till att med politiska beslut moderera kapitalismen. Ett annat svar – kanske kompletterande – ger statsvetaren Peter Esaiasson i sitt bidrag till temat: de svenska politiska partierna har inte varit lyhörda för väljarnas åsikter utan försökt uppfostra dem. Det gäller i synnerhet flyktingpolitiken, där det sannolikt aldrig har funnits ett majoritetsstöd bland väljarna för den förda linjen och där opinionen har förändrats dramatiskt de senaste åren.
Att politiker ignorerar väljarna på detta sätt hänger för övrigt samman med att det inte bara är populister som betraktar opposition som illegitim.
Att politiker ignorerar väljarna på detta sätt hänger för övrigt samman med att det inte bara är populister som betraktar opposition som illegitim. Det gäller faktiskt många av deras motståndare också. Den flitigt använda men oftast svagt underbyggda fascism-stämpeln syftar i de flesta fall bara till att utestänga uppfattningar från offentligheten. Att kritisera normer är sannerligen inget nytt. Det nya med den så kallade normkritiken är att den inte betraktar ifrågasättanden som legitima. (Se s. 6 för ett aktuellt exempel.)
Som så ofta är fallet i Respons hakar artiklar i varandra. Olof Peterssons recension av Svenska väljare (s. 30) sidobelyser temat och det gör även Magnus Christianssons essä om den liberala epokens slut (s. 42). Det triumftåg för marknadsekonomin och demokratin som de flesta förväntade sig efter murens fall har kommit av sig. Vi bedrar oss själva om vi betecknar det nuvarande tillståndet för demokratin som en kris, skriver Christiansson, för kriser är övergående, men här är ingen lösning i sikte.
Underförstått i antagandet att en epok är avslutad är att något ganska annorlunda kommer att avlösa den. Paradigmskiften föregås av en anhopning av indikationer på att det etablerade synsättet inte stämmer. Till dem tror jag att man kan räkna kritiken av konkurrenstänkandet (se s. 32) och en förändrad syn på statens förmåga att vara innovatör och entreprenör (se s. 38). En positiv tolkning av tesen om ett epokslut skulle kunna vara att populismen är ett krisfenomen i samband med paradigmskiften, en negativ tolkning att den kommer att vara en väsentlig beståndsdel i det som kommer.
Må ni leva i intressanta tider, påstås vara en översättning av en kinesisk förbannelse, fast ingen har hittat ett kinesiskt original. Oavsett det – vi lever i intressanta tider. Det återstår att se om det också är en förbannelse.
Kay Glans, chefredaktör och ansvarig utgivare.
Populismens utbrott beror på nyliberalismens djupverkan
Det har gjorts en rad försök att ge begreppet populism en mer precis innebörd. Negativ inställning till maktdelning och legitim opposition är de kriterier som mest fruktbart avgränsar populism från...
