Tre nya böcker av svenska författare vill förstå vad som har hänt med den amerikanska självuppfattningen sedan den stora recessionen bröt ut år 2008. Då om inte förr visade det sig att den amerikanska drömmen – att man kan bli vad man vill i USA bara man ställer upp mål och arbetar hårt – inte stämmer. Två av böckerna är renodlade reportage och man måste resa runt för att förstå på vilket sätt den amerikanska essensen inte finns, konstaterar recensenten Anders Stephanson. Och friheten att kunna rulla ner för vägen och börja om från scratch är forfarande en del av den amerikanska myten.
Den amerikanska ideologin har alltid väckt förundran i Europa. Den är bekant men ändå djupt annorlunda, otvetydigt europeisk i sina rötter men ändå närmast bisarr i sina omedelbara yttringar. Den ter sig vid första anblick enkel, ytlig och banal, men vid ingående analys visar den sig vara motsägelsefull och allt annat än enhetlig. Urtexten för den europeiska reflektionen om ”Amerika” är Alexis de Tocquevilles De la democratie Americaine, skriven på 1830-talet, när den geopolitiska relationen till Europa hade stabiliserats och man kunde börja fundera över vad som faktiskt höll på att utvecklas på andra sidan Atlanten.
Trots att Tocqueville skrev om ett väsentligen förindustriellt USA och visste mindre än man ofta föreställt sig kan man fortfarande inte läsa honom utan att frapperas av den analytiska insikten. Liksom många av hans efterföljare såg Tocqueville den rumsliga dimensionens centrala roll. Det kunde inte undgå någon att USA var bra mycket större än europeiska länder, Ryssland undantaget. Både amerikaner och utlänningar har insett att man måste resa runt för att förstå ”Amerika”, inte för att det skulle finnas någon essens någonstans utan för att förstå på vilket sätt den inte finns. Att sitta i Paris och säga saker om ”Frankrike” är suspekt men möjligt; ingen inbillar sig att man kan hitta ”Amerika” på Manhattan eller ens i Washington, D.C. Amerika finns någon annanstans eller ingenstans men resa runt måste man.
Drömmen säger att man kan bli vad man vill i Amerika om man arbetar hårt och verkligen ställer upp mål för sig. Dröm kan bli verklighet, det finns inga gränser andra än fantasins och viljans.
Tocqueville reste runt och talade med människor (välbeställda, initierade och konversanta) och hans verk är på ett sätt den första stora reportageboken. De texter som anmäls här är skrivna av tre svenska journalister ur olika generationer (födda på 40-, 50- respektive 70-talet), och de följer i varierande grad Tocquevilles exempel fast med radikalt annorlunda sociala kontaktytor. De är främst intresserade av en aspekt av den amerikanska ideologin vars ursprung kanske ligger i den Jacksonska perioden under Tocquevilles 1830-tal, men som i fullfjädrad form dyker upp först i slutet av 1800-talet. Den var redan då en myt i meningen klassisk ideologisk feluppfattning. Sedan dess har européer använt den så kallade ”amerikanska drömmen” som stenografisk karaktäristik oftare än amerikanerna själva. Drömmen säger att man kan bli vad man vill i Amerika om man arbetar hårt och verkligen ställer upp mål för sig. Dröm kan bli verklighet, det finns inga gränser andra än fantasins och viljans.
Bergman, Kadhammar och Werne vill veta vad som hänt med denna amerikanska självuppfattning sedan krisen började 2008 då det visade sig att drömmen uppenbarligen inte stämde (även om den aldrig egentligen gjort det). Två (Kadhammar och Werne) är renodlade reportageböcker, den tredje (Bergman) en blandning av memoarer, reportage och reflektioner från hans långa verksamhet i USA sedan 1960. Med ”renodlad” reportagebok menas här en resa återberättad med miljöbeskrivningar och framför allt individuella personporträtt kopplade till lokala eller generella strukturanalyser om till exempel kreditkrisens ursprung eller ökande klassklyftor sedan 1970-talet. Systembeskrivningen förklarar bakgrunden och orsakerna till den individuella situationen. Däri ligger reportagebokens liksom den seriösa journalistikens styrka och svaghet; det existentiella ödet är åskådligt men inte i strikt mening analytiskt. Avsikten är heller inte att bevisa något utan att visa hur en viss verklighet kontrasterar till en viss myt.
Titeln till trots handlar Kadhammars Route 66 och den amerikanska drömmen inte i huvudsak om den legendariska landsvägen från Chicago till Los Angeles, byggd på 1920-talet när bilismen och bilkulturen i grunden förändrade landskap och samhälle i USA. Hans ledstjärna (och ständigt återkommande läsmaterial) är i stället John Steinbecks roman från depressionstiden, Vredens druvor (1939), som John Ford och Hollywood gjorde till en klassisk tårdrypare med Henry Fonda i huvudrollen. Den utblottade storfamiljen Joad tar sitt pick och pack i dammstormarnas Sallisaw, Oklahoma, och drar längs återstoden av Route 66 till Kalifornien, som efter sju sorger och åtta bedrövelser längs vägen visar sig vara allt annat än himmelriket. Inbunkrade i en Chevy Suburban, den största personbil man kan få tag i, följer Kadhammar och fotografen Urban Andersson familjen Joads rutt för att se hur den nutida depressionen, den djupaste sedan 30-talet, yttrar sig och vad jämförelsen eventuellt kan säga oss. Invävd i historien finns också en personlig-existentiell aspekt i form av en tidigare hjärtoperation som styrt om Kadhammars journalistliv till annat än påfrestande krig.
Sallisaw visar sig som många andra högerrepublikanska fästen (distriktet röstade 70–30 för Romney) ironiskt nog ha en ekonomi som domineras av offentliga institutioner och bidrag. Ekonomin är sargad och många har svårt att betala av lånen på husen. Kadhammar besöker stadens pantbank som gör mycket affärer när allt står stilla. Han drar sig till minnes sina tidigare reportage från Wall Street, krisens ursprung, som var en helt annan bankmiljö, präglad av närmast surrealistiska system. Så åker han vidare och träffar människor i olika miljöer vilkas liv har degraderats eller slagits i spillror av krisen, men som likväl insisterar på att om de bara fortsätter att kämpa kommer de att rätta till saken igen.
Det är inte en helt monoton berättelse. I västra Oklahoma kommer Kadhammar till den nya frackningteknikens högborg, där man utvinner skiffergas med ny och miljöfientlig teknik. Inte minst krävs det obegränsade vattenresurser, vilket i torkans Oklahoma verkar vara att gräva sin egen grav. Folk borde rimligtvis dras dit från de kringliggande krisområdena, men Kadhammar säger förvånande nog inget om det. I Amarillo, Texas, träffar han den imponerande Abel Bosquez som är fackrepresentant med inofficiellt kontor på det lokala biblioteket. Han arbetar på en fabrik som gör och underhåller atomvapen. Arbetet där är mycket lättare än att organisera folk i fackföreningar. Vidare på vägen börjar hjärtpatienten Kadhammar fundera på maten, fetman, klassfrågorna därikring, att man måste åka långt i fattiga områden för att komma i närheten av en grönsak. Bensinpriset, orimligt billigt med svenska mått mätt, är ett konstant klagomål och faktiskt förstår man varför. Han gör också deprimerande visiter i repressionens USA – hopkedjade fångar, avrättningar och ständigt kamera- och hundövervakade elever. Ljuset vid resans slut visar sig liksom i Vredens druvor vara en illusion.
Kontentan är således dyster. Kadhammar säger inte om den är lika dyster som i familjen Joads epok men på ett sätt är den värre. Vredens druvor publicerades när andra världskriget stod för dörren med helt nya tider i vardande. Under den efterföljande amerikanska hegemonin under det kalla kriget (fram till 1960-talets slut) gjorde både arbetar- och medelklassen framsteg. På 1970-talet stagnerade utvecklingen för att sedermera förbytas, oberoende av konjunkturella variationer, i drastiskt ökande klassklyftor. För första gången sedan 1800-talet (säg 1850) är den amerikanska ekonomin nu också strukturellt inordnad i den globala kapitalismen. Någon världshistorisk omvälvning som skulle kunna återskapa guldåldern hemmavid är inte trolig. Utopin som alltid ligger nära ytan i den amerikanska ideologin kan då finna uttryck i Tea Party-vrede. Själv simmar däremot Kadhammar i slutet upp till ytan efter sin hjärtoperation och där finns ljuset, ett riktigt ljus.
Bakgrunden i Kent Wernes Amerikansk höst är likartad men han är mera direkt fokuserad på ekonomin, klassfrågan och ”drömmen”. Boken är en ambitiös politisk sociologi och det mest ”akademiska” av de tre verken. Han har läst på ordentligt men det är fortfarande reportage. Yngst av de tre kom Werne till USA första gången 2007 och hans perspektiv är också mera ”omedelbart” – bagaget är lättare. Just därför blir han kanske mer angelägen att gräva historiskt, ofta med en finurlig snärt. Ibland blir hans historik dock för enkel eller rentav fel. I förbigående får han för sig att Teddy Roosevelt slog sönder monopol, vilket han inte gjorde, samt att USA ”besegrade” fascismen när det var den Röda armén som orsakade mer än 90 procent av alla tyska militära personförluster.
Huvudlinjerna är dock på det hela taget sunda. Wernes ena utgångspunkt är att Obama är det mest synbarliga av alla bevis på att den amerikanska drömmen faktiskt har verklighetsförankring. Hans andra referenspunkt är den inverterade bilden av Tocquevilles Amerika som jämlikhetens land (en felaktig bild av 1830-talet men ändå inte, framför allt inte socialt, med samtida europeiska ögon). Den historiska bågen från Tocqueville till Obama går genom Franklin D. Roosevelts 30-tal och den komplicerade sociala omvälvning som skedde under hans presidentskap. Den befästes sedan genom den massiva expansionen under andra världskriget och dess påföljd under 50- och 60-talet: rätten att organisera sig fackligt, allmän pension, bättre politisk representation för arbetarklassen, över huvud taget för andra intressen än det som brukade kallas monopolkapitalets. Sedan 1970-talet, som sagt, går utvecklingen i motsatt riktning. Obamas första presidentperiod har inte ändrat något i grunden – ojämlikheten och krisen för flertalet fortsätter.
Werne vill se konkret hur den krasade ”drömmen” i Obamas USA yttrar sig på folklig nivå, fast han undviker den utopiska västern och håller sig till den östra halvan av landet, från Miami och New Orleans till de (ex)industriella kärnstäderna i norr, Philadelphia, Detroit, Chicago och New York. Här handlar det således om urbana nerslag, till skillnad från Kadhammars exkursioner längs vägen på vischan västerut. Varje stad kopplas till en speciell aspekt av krisen. Werne börjar som sig bör i Florida med fastighetsbubblan. Den akuta krisen utlöstes ju genom ”subprime”-kollapsen och ingenstans (Las Vegas undantaget?) är effekterna mer uppenbara än i Florida och Miami, förra året utnämnd till den mest miserabla staden i USA. Öppningen fungerar bra också därför att samma typ av bubbla kännetecknade 1920-talets glada dagar före den stora depressionen och för att det egna hemmet är en grundpelare i den amerikanska drömmen. Att äga ett hem är en del av att vara ett riktigt Själv, så att säga.
En hel del av historien här är mera mytisk än Werne antyder –”homestead”-rörelsen efter inbördeskriget var exempelvis aldrig vad den verkade. Men det är mindre viktigt. Wernes nutida historik över den bostads- och lånebubbla som accelererade under Bill Clinton är utmärkt. Linjen därefter är redan utstakad: kollapsen, fallande priser, arbetslöshet, exekutiva auktioner, drömmen i kras, misär. Här finns mycket renodlat lurendrejeri men det avgörande är att systemet stimulerar och understöder en närmast surrealistisk spekulationslogik. Ingen reglerar tillställningen. De som betalar i sista instans är förstås ”vanliga” människor, vilkas personliga historier Werne i några fall illustrerar i ögonöppnande detalj.
Styrkan i boken ligger i kopplingen mellan strukturanalysen och historiken. Nerslagen fortsätter med Philadelphia, som representerar finanssektorn, men där Werne också fångar hela det sociala spektrum som påverkas av jobbförlusterna, den katastrofala sjukvårdssituationen generellt och för arbetslösa och låginkomsttagare i synnerhet. I Detroit möter vi bilsektorns storskaliga nedmontering, det sociala kontraktets upplösning, fackföreningsrörelsens kris. Resan fortsätter så till Arkansas och New Orleans. Här blir Walmart, varuhusjätten, exempel på den nya postmoderna låglönevärlden, ett mardrömsliknande, perverst planhushållningssystem utan fackföreningar och rättigheter. I New Orleans belyser Werne rasismens effekter efter Katrinas anstormning, som bland annat visat sig i eliminering av huvudsakligen svarta områden under uppbyggnaden. Resan fortsätter med buss till Chicago, där Werne belyser rasismens urbana sociologi och spatiella logik, och slutar i New York och Wall Street under Occupy-rörelsens tecken. I sin skildring visar Werne samtidigt på oppositionens begränsningar och på finanssektorns groteska och obscena avsaknad av gränser. Resan genomsyras av ojämlikhet, en upprörande, vidrig ojämlikhet som representeras av en lång serie personliga historier och öden. Det är lärorikt och insiktsfullt.
Vilken är slutsatsen i det här fallet? Kadhammars resa slutade på uppvaket efter operationsbordet, med hopp för honom själv, men med mycket litet hopp för det stora flertalet han mött på Route 66. Wernes resa slutar på ett ”socialiserat” Wall Street, där de fantastiska förlusterna täcks av skattebetalarna medan vinsterna förblir privata. Det finns inget hopp om några strukturförändringar i rofferiet. USA är i sista instans en plutokrati, vad än den pragmatiske Obama föresätter sig. Men så kan man inte sluta en reseskildring. Werne återvänder därför till Florida och en haitisk samtalspartner som förlorat hemmet. Där har man börjat ockupera hus i stället och hans hus står på tur; det är ett slags solidaritetsrörelse över ras, etnisk identitet och även klass.
Drömmen i Klas Bergmans reflektioner är ingen specifik dröm utan själva aktiviteten att drömma just om USA, hans egna drömmar inte minst. Hans kulturella formation i femtiotalets Stockholm är helt dominerad av den amerikanska kulturen. Det är framför allt jazzen som präglar honom men han läser också brett för en tonåring, bland annat just Steinbecks Vredens druvor. Senare i USA när han väl får bil drar han österut från Kalifornien längs Route 66 till precis samma plats där Kadhammars resa inleds, Oklahoma. Vid 17 års ålder hamnar Bergman på high school ett år (1960) i Santa Monica-Los Angeles och fortsätter direkt, vilket är mycket ovanligt, med college på Stanford, som då inte hade samma dignitet som i dag. Sedan åren i Kalifornien har Bergman bott på och rapporterat från olika platser i USA men också arbetat för amerikanska medier och internationella institutioner (han har också varit reporter i andra länder). Boken är dels en serie historiska och personliga återblickar på distinkta moment sedan 1960, huvudsakligen relaterade till vissa presidenter, dels ett antal mera essäbetonade kapitel om speciella aspekter: vidden, det spatiella, och resan, Högsta Domstolens egendomliga roll, krigets funktion, krisens karaktär, och frågan varthän ”Amerika” är på väg.
Alltid läsvärd och initierad insisterar Bergman på att USA är svårare att förstå än det kan förefalla. Så är det. Hans bok skulle emellertid fungerat bättre om han antingen skrivit renodlade memoarer eller en analytisk-historisk studie av amerikansk nutidshistoria sedan 1960-talet. Jag skulle själv ha föredragit det förra. Man får suggestiva men alltför flyktiga inblickar i hans tidiga 60-tal i Kalifornien. Att han kunde gå omkring med en svart flickvän verkar osannolikt när jag tänker på hur det skulle uppfattats 1966 på min egen high school i norra mellanvästern (Michigan). Han radar upp musikartister som han sett under denna explosiva tid, bland andra Miles Davis, Ravi Shankar, Joan Baez, Miriam Makeba och Pete Seeger. Han hör Mario Savio tala på Berkeley i Free Speech-rörelsens begynnelse, i sin tur avgörande för studentrevoltens utveckling. Han hör Martin Luther King, Jr. tala (det där med Jr. är viktigt eftersom Sr. också var en framstående figur i den afroamerikanska historien) och vi får en överblick av medborgarrättsrörelsen. Denna personliga historia är allt annat än dussinvara – man vill veta mera, mycket mera.
Presidentkapitlen (Nixon, Reagan, Clinton, George W. Bush, Obama) som följer hans kaliforniska ”början” centreras kring tongivande händelser, exempelvis Watergate, som blir utgångspunkt för personliga reflektioner om den givna perioden. Historiken blir av naturen skissartad men ofta stimulerande. Bergman påminner oss om den substanslösa så kallade Whitewater-affären som förföljde Clintons under många år. Jag hade förträngt den skenhelige och djupt obehaglige Kenneth Starr, som var ”special prosecutor” i fallet. När 11 september kommer befinner sig Bergman och hans familj i sitt hem några kvarter från World Trade Center. Han kallar George W. Bush-perioden för de mörka åren vilket är konventionellt men riktigt. Det är nyttigt att påminnas om att senaten röstade 98–1 för den repressiva Patriot Act; bara salig Russ Feingold från Wisconsin röstade emot.
Obama kommer så efter mörkret med ljuset och drömmarna. Eller? Bergman (liksom Werne) tar sig till invigningen 2009 och är entusiasmerad. Mycket av hans Obama-kapitel verkar också vara en produkt av det ögonblicket, så avlägset nu. Förtjänstfullt går han tillbaka och diskuterar Obamas föregångare i Chicago, Jesse Jackson förstås, men också den viktige men nu tämligen bortglömde borgmästaren Harold Washington. Bergman tror att Valet av Obama innebär att ”ras inte längre är en faktor i våra presidentval”. Det är ett förvånande påstående. En faktor i valet av Obama 2008 var just att han inte uppfattades som ”svart” på samma sätt som exempelvis Jackson; den negativa vita rösten dämpades därigenom men valstrukturen är annars ytterst väl korrelerad till rasaspekten. Presidenten (med sin vice) är den enda nationellt valda personen i USA och det är ingen tillfällighet att 43 av 44 presidenter har varit vita män. Ronald Reagan var den förste frånskilde (låt vara sedan länge omgifte) presidenten. Innebär det att civilstatus inte längre betyder något? Knappast. Ras är en oerhört mycket ”djupare” dimension symboliskt och politiskt än civilstatus och den blir mer överbestämd med tiden, inte mindre.
Bergman har rätt såtillvida att valet av Obama har gjort det möjligt att över huvud taget föreställa sig en afroamerikansk president. Om det nu visat sig möjligt kan man föreställa sig andra omöjligheter. I ett mera massmedialt USA hade sannolikt inte Franklin D. Roosevelt kunnat bli presidentkandidat eftersom han i stort var rullstolsburen. Nästan inga amerikaner visste om det när han dog 1945 efter fyra vunna val och 12 år i Vita Huset. Efter Obama tror jag att man kan föreställa sig och kanske även välja en rullstolsburen president.
I slutändan är Bergman ambivalent positiv till Obama till en grad som jag har svårt att dela. Obamas första period utmärktes, förutom av kontinuitet med Bushs säkerhetspolitik, av teknokrati i uttalad kontrast till alla ideologisk-utopiska strömningar, en antiideologi som överlät initiativet till allehanda högerkrafter utan att få något i gengäld. Obama som utopi i sig själv tog snabbt slut.
Den amerikanska utopin, ja. Det går inte att tänka sig USA utan den utopiska impulsen. Att röra sig obehindrat i rummet är en grundläggande del av den. Frihetsbegreppet är grundat i den liberala principen om den obegränsade rörelsen. Med vissa undantag (New Deal exempelvis) är all statsmakt per definition under misstanke; den kan inte vara något annat än ett hinder. Sedan 1941 (ungefär) har detta minimalistiska synsätt kombinerats med ett maximalistiskt stöd för den nationella säkerhetsstaten utåt. Logiken är enkel. Frihetens land är under hot och måste försvaras: största möjliga makt därför till staten på utsidan och minsta möjliga på insidan – förutom när det gäller att skapa just maximal makt utåt. (Detta har ju till exempel resulterat i ett ”militär-industriellt komplex” på insidan.) Gränsen mellan insida och utsida är absolut. Man kan därmed definiera det ”amerikanska” i motsats till det ”oamerikanska”. Distinktionen är alltid latent närvarvande och öppen för politisering. Dess konkreta innehåll varierar dock och är i sig problematiskt. När skärningspunkter (McCarthy? Rasfrågan? Vietnam? Nixon?) kommer i dagen kan motsättningarna bli riktigt hårda. Alla presidenter och politiker som aspirerar på att bli det måste artikulera en vision, ehuru banal, av ”Amerika” som ”Amerika”.Världshistoriens bana, om inte annat, står ju på spel. Jämför detta med en appell till det svenska folkhemmet.
Att tänka USA och individen som ”Amerika” är oundvikligen att se ett projekt, en process uppåt och utåt eller åt alla håll utom nedåt. Det är att se medveten rörelse i tid och rum. Den fysiska rörelsen, friheten att kunna rulla nerför den ändlösa vägen, är fortfarande en regenerativ myt. När som helst ska man kunna skapa sig en ny framtid från scratch, ex nihilo. Allt som behövs är viljan och möjligen en bil. Så naiv är förstås inte amerikanen när det kommer till kritan – i praktiken. Normativt är inställningen dock potentiellt operativ. USA i egenskap av USA borde vara så och därmed kan som sagt saken politiseras.
Den faktiska utvecklingen de senaste årtionden visar att saker och ting kan gå nedåt med besked och för väldigt många. Reportageresan fungerar mot den bakgrunden som parallell till den lätt åberopade ”drömmen” och dess tillkortakommanden. Paradoxalt nog framskymtar också att ”drömmen” kanske inte är så avgörande, att den inte bara är rätt abstrakt utan också att amerikanen fattar det i den egna situationen. Resultatet verkar som på 30-talet mest vara resignation inför faktum. Den alternativa slutsatsen, misstanken att USA kan normaliseras, är otänkbar. Där går gränsen, den absoluta gränsen.
Anders Stephanson är professor i historia vid Columbia University.
