Tema | 68 i backspegeln

”68” var västvärldens farväl till bourgeoisin

| Respons 3/2018 | 13 min läsning

Den franske filosofen Alain Finkielkraut beskriver sig själv som en obskyr fotsoldat i 68-rörelsen. Numera ställer han sig kritisk till både händelserna och idéerna. De som vill återknyta till ”68” blundar för dess teatraliska drag, att man lekte revolution. Och när man diskuterar vad han anser vara vår tids stora problem, det slags nihilism som säger att allt är lika mycket värt, att det inte finns några hierarkier, så måste man åtminstone delvis söka dess rötter i ”68”.

Alain Finkielkraut. Foto: Matilde Tiozzo.

Maj 1968 i Frankrike omtalas ofta i franska medier, inte bara under jubileumsåren. På sätt och vis kan man säga att maj 1968 konstituerar en viktig referens för samtida intellektuella för att förstå modernitetens utveckling de senaste trettio åren. Ofta ser man i ”68”, om inte startpunkten för hypermoderniteten, så åtminstone en förändring i modernitetens utveckling. Om man för det mesta är överens om denna referenspunkt, så går åsikterna starkt isär när det kommer till hur man skall värdera revolten och hur man skall förhålla sig till samhällsutvecklingen sedan dess. Den konflikt som uppstått mellan anhängare och motståndare till ”68” är av en ovanligt grundläggande karaktär, till skillnad från andra spörsmål, såsom skolan eller la laïcité. Konflikten uttrycker en fundamental oenighet kring hur samhället ser och borde se ut, kring identifieringen av vilka samhällsproblemen är, deras orsaker och lösningar. 

Där anhängarna i ”68” ser en början på kamp och en förnyad syn på social rättvisa, som senare inspirerade en rad andra emancipationsrörelser, ser kritikerna början på en tocquevilliansk demokratiseringsprocess, som lett till likriktning och nivellering och vars grundläggande dynamik är den sterila ”passion de l’égalité”.

Alain Finkielkraut är filosof och vid sidan av sina böcker och sitt radioprogram ”Répliques”, blir han ofta inbjuden till det offentliga samtalet. Hans intellektuella bidrag som filosof består främst i en reflektion kring och en kritik av modernitetens utveckling. Finkielkraut lämnar få oberörda och han har vid ett flertal tillfällen blivit föremål för kontroverser och hätska debatter eftersom hans modernitetskritik ofta behandlar känsliga ämnen. Redan när boken La défaite de la pensée gavs ut 1987 följde en viss polemik, eftersom den bland annat försvarade en traditionell definition av kulturen, och när hans L’identité malheureuse kom ut 2013 uppstod tumult i medievärlden.

Under tv- eller radioprogram har Finkielkraut utmärkt sig för att alltid ta med sig en trave böcker ur vilka han läser citat och mycket av hans tänkande växer fram genom just en växelverkan mellan citat, aktuella händelser och meningsmotståndares åsikter. Vid sidan om skönlitteraturen har Hannah Arendt, Emmanuel Levinas och Charles Péguy varit viktiga inspirationskällor för hans tänkande.

Han har under många år framfört sina åsikter i diskussioner om ”68” och har ofta intagit en kritisk position, i likhet med en rad andra samtida intellektuella, såsom Marcel Gauchet, Jean-Pierre Le Goff eller Pierre Manent. Respons har mött Alain Finkielkraut för ett samtal om hans syn på 68.

Respons: Hur såg händelseförloppet under maj 1968 ut?

Alain Finkielkraut: Jag har inga precisa minnen av själva förloppet. Jag befann mig på landet med en vän för att förbereda inträdesprovet för École normale supérieure när de första demonstrationerna ägde rum och jag minns att jag då hade örat tryckt mot transistorn. Snart därefter reste jag till Paris för att inte befinna mig utanför händelsernas epicentrum. Då drogs jag med i strömmen och jag blev en vänstervarelse (gauchiste) som alla andra. Men 1968 innebar inte någon tydlig brytpunkt för mig. Personligen finns inte ett före och ett efter 1968. Jag började att tänka självständigt först något senare. Under 1968 var jag en protagonist bland andra, en obskyr fotsoldat. Det var just en rörelse och jag nöjde mig med att följa denna rörelse.

Bourgeoisien som den dominerande klassen, med sitt sätt att leva, sina konventioner, sina normer och sina hierarkier, allt detta omkullkastades under ”68” och blev tillintetgjort.

Respons: Varför ägde 1968 rum, vilka var dess förutsättningar?

Finkielkraut: Det är svårt för mig att göra mig till sociolog för denna tidpunkt. Förmodligen ville vi uppnå mer frihet. Samhället var stelt, man var trött på gaullistregimen. Det fanns en världsomspännande omdaning av ungdomen som försökte frigöra sig från den borgliga tvångströjan. I slutändan tror jag att maj 1968 representerade västvärldens stora farväl till bourgeoisien. Bourgeoisien som den dominerande klassen, med sitt sätt att leva, sina konventioner, sina normer och sina hierarkier, allt detta omkullkastades under ”68” och blev tillintetgjort. Om man skall göra en balansräkning över ”68” är det detta man bör ta i beaktande, att bourgeoisien försvann och att den inte enbart hade brister.

Respons: Varje revolution vilar på en särskild föreställning, de har alla sina teoretiker och sina favoritfilosofer. Vilka var de som enligt din uppfattning inspirerade demonstranterna under 1968?

Finkielkraut: Demonstranterna 1968 talade spontant det marxistiska språket som då fortfarande var det revolutionära språket, men de försökte sig även på att förena Marx och Freud, vilket innebar att en av de främsta filosoferna under 60-talet var Herbert Marcuse, med böcker som Eros och civilisation och Den endimensionella människan. Det handlade inte enbart om att omkullkasta en klass utan även om att bekämpa repressionerna av begäret. Ordet repression, i alla dess former, uppstod med all kraft under 1968 och det gällde både polisrepressionerna och repressionerna av libidon.

Respons: Hur var det med inflytandet från filosofer som Michel Foucault, Louis Althusser och Gilles Deleuze då?

Finkielkraut: Althusser spelade en viss roll eftersom han hade gjort en omläsning av Marx. När det kommer till Foucault, så ser jag det inte som att han hade något inflytande på 1968. Han hade skrivit Les mots et les choses, som kom ut 1966. Det var en storartad och svår bok, men den var svår att överföra till något politiskt. När Foucault skrev ”Människan är död”, visste vi inte vilken betydelse en sådan diagnostik skulle tillskrivas. Nej, det man kan säga är att 1968 hade ett inflytande på Foucault: hans filosofi modifierades, radikaliserades och det var under inflytande av 68 som han skrev Surveiller et punir, hans betydelsefulla analys av fängelset. Samma sak gäller Gilles Deleuze. När boken L’Anti-Œdipe utkom, skriven tillsammans med Félix Guattari, så var den en effekt av 1968.

Respons: I Frankrike finns det en djup konflikt kring maj 1968 som delar anhängare och kritiker i två läger. Även om denna konflikt uppstod i samband med revolterna har den fortskridit. En rad böcker har getts ut för att kritisera eller för att försvara 68-arvet i Frankrike. Hur ser du på denna konflikt?

Finkielkraut: Försvarare av 68-rörelsen vill i den se ett riktigt försök till revolution, medan jag å min sida tror att 1968 var en simulacre av en revolution: vi lekte revolution. Det man måste förstå är att de som var runt 18, 20 år under 1968 var baby-boomers, födda precis efter kriget. För dem var deras föräldrars historia, historien som omedelbart föregick deras födelse, överväldigande. Den franska motståndsrörelsen hade föregått dem, de själva levde i ett slags kokong, och denna kokong hade något kvävande över sig – därav revolten mot den borgerliga rigiditeten. Men kokongen hade också något bekvämt över sig. Denna generation skämdes en smula över sin bekvämlighet och ville vinna sin rätt att finnas till. Under 1968 trodde man att tillfället var funnet, därför skrek man med inlevelse ”CRS, SS” [CRS är en del av den franska polisen vars ansvarsområde är säkerhet och samhällsordning], plötsligt blev man själv motståndare (résistant) och man fick därmed tillträde till det historiska eposet, man trädde ur en vardaglighet som var skamligt bekväm. Referensen till revolutionen spelade samma roll, den höjde oss upp till samma nivå som våra förfäder. Men detta var helt enkelt en lögn. Under 68 skrev vi inte historien, vi berättade en historia för varandra. De som i dag säger att vi ska föra kampen vidare missar detta faktum, denna dimension, denna teatraliska dimension av händelserna.

Något jag förebrår dem som vill bevara 68-arvet är att de tenderar att annektera alla rörelser eller revolter som bröt ut i världen under denna tidpunkt, däribland de centraleuropeiska revolterna.

Respons: Ni återkommer ofta till skillnaderna mellan 68 i Västeuropa och i Centraleuropa. Kan ni kortfattat berätta om dessa?

Finkielkraut: Något jag förebrår dem som vill bevara 68-arvet är att de tenderar att annektera alla rörelser eller revolter som bröt ut i världen under denna tidpunkt, däribland de centraleuropeiska revolterna. Det som skedde i Prag eller i Warszawa har inget att göra med vårt 1968. Milan Kundera uttryckte det väl då han sade att 1968 i Frankrike var en ungdomsrörelse, medan det i Prag snarare var en rörelse som utgjordes av vuxna, även om studenterna sedan spelade en viss roll. Där Parisrevolten präglades av en revolutionär lyrism, bestod Prags rörelse främst av en postrevolutionär skepticism och en folklig revolt av moderata demonstranter. Och framför allt, ett av de stora ögonblicken i Parisrevolten var ockupationen av Odéon-teatern. Den var ett sätt att uttrycka att man måste göra sig av med den gamla kulturen. Ser man däremot till Polens händelseförlopp så utbröt revolten på grund av att makten ville förbjuda en pjäs, Förfädernas afton av Adam Mickiewicz, en stor polsk diktare från 1800-talet. Det dessa revolter vittnade om var att kulturen utgjorde en stark förbindelse med definitionen av deras vara. Man utgick således inte alls ifrån någon föreställning om tabula rasa. Det finns ett stort missförstånd mellan den västerländska 68-rörelsen och den från Centraleuropa, och detta missförstånd består dessvärre ännu i den förnöjda minnesceremoni som vi ser framför oss i dag.

Respons: Men 1968 är ju även föremål för en stark kritik i dag i Frankrike! Många ser ju denna rörelse som startpunkten för det man anser vara en negativ samhällsutveckling…

Finkielkraut: Det verkliga problemet för vårt samtida samhälle är nihilismen. Inte den nihilism som säger att ”allt är tillåtet” utan en nihilism som förfäktar att ”allt är likställt” – ingen hierarki är tillåten. Allt anses likvärdigt och var kommer detta ifrån? Varför är västvärlden fångad i denna förödande nihilism? Allt kommer inte från 1968 men det har spelat en roll för denna stora nivellering. Det blir därför naturligt att gå tillbaka, att teckna denna nihilisms genealogi, och gör man det kommer man oundvikligen att stöta på 1968.

Respons: Ser du något positivt med 1968 när det gäller själva händelsen då eller dess arv i dag?

Finkielkraut: Under 1968 uppstod något helt magnifikt. Det var ingen revolution, som jag sa tidigare, det var en revolutionskomedi, men den var ett avbrott. En av de utmärkande händelserna under 1968 var att bensinen tog slut. Och finns det ingen bensin, så körs det inga bilar. Så gatorna gavs åter till fotgängarna och fotgängarna blev medborgare. Alla talade med alla. Det var ett slags agora, Paris blev en agora. Naturligtvis sades det en hel del dumheter, men samtidigt kunde man bli tilltalad av första bästa mötande. Och detta är en händelse som gör mig nostalgisk. Plötsligt styrs inte staden av transportmedel utan överlämnas till medborgarna som obehindrat diskuterar och överlägger. 

Det är ett minne värt att bevara och det är även det som skiljer 1968 från andra, senare rörelser som gör anspråk på att följa 68-andan. En rörelse som man talade mycket om i Frankrike var Nuit debout. Dess deltagare samlades om kvällarna på Place de la République under flera månader för att omstöpa världen. Och äldre 68:or hyllade tårögda ett slags kontinuitet med och nyuppvaknande av 1968, men de misstog sig fullkomligt. Dels för att Nuit debout präglades av sekterism, deltagarna höll sig för sig själva, talade bara till likasinnade och tillät inte minsta meningsmotstånd. Dels för att det som skedde på Place de la République inte spred sig längre än till Place de la République, inte ens till boulevarden som gränsar mot platsen. Jag såg det med egna ögon, efter att ha blivit utslängd från Nuit debout och då sökte mig till ett café mitt emot platsen. Några människor kände igen mig och jag berättade då för dem om mitt missöde. De kastade då en disträ blick mot Nuit debout och visade tydligt att den rörelsen på intet vis berörde eller angick dem. Det var lördag kväll och mycket folk kom och gick från caféerna och det var som om Nuit debout inte fanns. Men kanske är det så att ett sådant ögonblick, ett sådant avbrott som skedde under 1968, inte kan upprepas. 

När det kommer till ett positivt arv är jag inte säker på att jag kan komma på något, för under 1968, som jag sade tidigare, var nyckelordet repression. Man behövde frigöra sig från repressionen och den underliggande idén var individernas oskuldsfullhet. Det innebar att civilitet (civilité), artighet och anständighet, sågs som en tvångströja. Dock har vi därefter sett att spontaniteten kan vara våldsam och att hämningar inte nödvändigtvis är ett återkallande till ordning, men en påminnelse om den andre, att den andre är någon man måste ta hänsyn till. Som svar på den tidigare frågan vilka de betydelsefulla filosoferna för 68-rörelsen var, borde jag också ha nämnt, vid sidan om Marcuse, situationisterna, Guy Debord och Raoul Vaneigem. 1967 utkom Vaneigems bok, Traité de savoir-vivre à l’usage des jeunes générations och ordet savoir-vivre gavs en motsatt innebörd än den man vanligtvis ger det. Hans savoir-vivre innebar att njuta utan hinder, att lita på sina livsimpulser. I dag har vi kommit tillbaka från denna illusion och återfinner meningen med de värden som vi under 1968 så fullständigt ville demolera. Så i nuläget handlar det inte så mycket om att kultivera 68-arvet, utan tiden är inne att återfinna den förlorade betydelsen av civiliteten.

Publ. i Respons 3/2018
TEMA | 1968 myter och verklighet

Matilde Tiozzo

Matilde Tiozzo är frilansskribent och doktorand i franska vid Göteborgs universitet. Läs alla texter

Ur samma nummer

Mest lästa artiklar

  1. Tema | Sverige under kriget
    Något har gått snett i den svenska synen på andra världskriget
    Synen på den svenska samlingsregeringens agerande mot Nazityskland har de senaste...
  2. Tema | Meningslös och menlös forskning
    Refuserad på grund av hudfärg
    Vilka risker finns det när den sociala och politiska aktivismen blir...
  3. Analys/Reportage
    Vi behöver studera historien för att förstå att vi står inför nya utmaningar
    Det som framför allt slår en när man läser Mikael Byströms...
  4. Tema | Meningslös och menlös forskning
    Risken för menlös forskning är inte överdriven
    Författarna till boken Return to Meaning pläderar för en bångstyrig och...