På plats

Svenska historikermötet 2014: Enorm utvidgning av undersökningsområdet

| Respons 3/2014 | 11 min läsning

Från att ha varit statshistoria har historievetenskapen i hög grad blivit kulturhistoria i vid mening. Det framgick av årets Svenska historikermöte vid Stockholms universitet. Respons botaniserade bland de 126 sessionerna under tre dagar.

Alf W. Johansson: Tendenser

Vad som skett under de senaste årtiondena inom historievetenskapen är en enorm utvidgning av historiens undersökningsområde. I stort sett allt i det förflutna anses numera forskningsvärdigt. Några klara hierarkier tycks inte finnas. Ingen utvisar längre auktoritativt vad historiker skall syssla med. Den som vill få bekräftelse på detta kan studera programmet till Svenska historikermötet 2014. Denna typ av möten anordnas vart tredje år och utgör ett slags generalmönstring av trender och intressen inom historievetenskapen. Denna gång hölls mötet vid Stockholms universitet under värdskap av den historiska institutionen. Professor Johnny Wijk förtjänar en eloge för en väl organiserad sammankomst. Över 550 historiker hade hörsammat kallelsen; de erbjöds ett veritabelt smörgåsbord med inte mindre än 126 sessioner och seminarier under tre dagar (8-10 maj). Eftersom ibland 16 seminarier pågick samtidigt var den enskildes möjligheter att ta del av smörgåsbordet högst begränsade.

Kan man av programmet urskilja några trender? Det är inte helt lätt. Många sessioner var svåra att sätta in i historisk tid. En något osäker statistik ger vid handen att 28 sessioner ägnade sig åt historien före 1900 medan perioden 1900-2014 upptog 29 sessioner. De ”långa linjerna” i historia ägnades 14 sessioner, medan inte mindre än 56 sessioner ägnades kultur- metod- och begreppshistoriska problem. Från att en gång varit statshistoria för att sedan bli samhällshistoria har historievetenskapen i hög grad blivit kulturvetenskap i vid mening. Ämnena växlade från det handfasta till det mest subtila: kökets historia lika väl som kärlekens berättelser fick sina sessioner. Historia frodas som aldrig förr i vårt samhälle, men det var uppenbart att det finns en känsla av isolering och osäkerhet inom den akademiska historievetenskapen; flera sessioner ägnades den tredje uppgiften, det vill säga kommunikation med det omgivande samhället, som på senare år fått ökad status.

En central session ägnades ”Historievetenskapens nytta och nöje i samhället”. Vi måste bli bättre på att kommunicera var en underton i debatten, men hur detta skulle ske fanns det ingen enighet om. Det talades vagt om behov av översättare som kunde föra ut budskapet, men det framhölls också att det gällde att arbeta med språket. Yvonne Hirdman förklarade helt frankt att historikerna var fega, de saknades ofta i debatten när de verkligen behövdes och föredrog den akademiska stugvärmen framför att ge sig ut i kampen om de samhälleliga berättelserna.

Henrik Berggren varnade för att lägga alltför stor vikt vid historieskrivningens instrumentella nytta. Han ifrågasatte den ”emancipatoriska” tendensen och bekände sig till en ”antikvarisk” historieskrivning. Historikerna skulle inte bli som statsvetarna som blivit ett slags rådgivare åt politikerna. Det centrala menade han var inte att till varje pris ”nå ut” i offentligheten, i stället betonade han undervisningens roll och den förmån som akademikerna hade att få undervisa unga människor.

Alf W. Johansson är senior editor på Respons och professor emeritus i historia vid Södertörns universitet.

Lars Grahn: Mikrohistoria

Mikrohistoria var ämnet för hela fem sessioner under historikermötet. Ledande företrädare inledde med ett samtal om genrens problemställningar. Att behandla en individ, ett lokalsamhälle eller en enskild företeelse så att framställningen ger relevant historisk kunskap är den centrala utmaningen. Anna Götlind pekade på Carlo Ginzburgs Osten och maskarna (på svenska 1983) och Le Roy Laduries Montaillou, en fransk by 1294–1324 (på svenska 1980) som genrens portalverk. Till en början gav de inte så många nedslag i svensk historieforskning. Först Birgitta Odéns Leda vid livet – Fyra mikrohistoriska essäer om självmordets historia (1998) blev ett viktigt bidrag till den svenska mikrohistorien. Även Peter Englunds Stridens skönhet och sorg (2008) hör dit. Anna Götlind gav 2004 ut Handbok i konsten att skriva mikrohistoria och i år får genren sin plats i universitetens grundundervisning genom hennes och Helena Kåks bok Mikrohistoria – En introduktion för uppsatsskrivande studenter.

Peter Englund markerade distans till den akademiska diskussionen. ”Jag gör det jag vill”, sade han retsamt. Människorna är viktiga, förstås, och Englund kan inte tänka sig att syssla med en historieskrivning där det inte finns individer. Delvis ser han det som ett berättartekniskt experiment. Vad händer om man åtminstone för en tid lämnar de stora sammanhangen åsido och bara lägger ödena bredvid varandra? Det blir som en pricktavla. Backar man en smula kan man få syn på att prickarna bildar ett mönster, ett sammanhang.

Bengt Kristensson Uggla, professor i det vittfamnande ämnet filosofi, kultur och företagsledning vid Åbo Akademi, menade att mikroperspektivet inte räcker om det ska bli mer än ett pedagogiskt projekt. Hans reservationer gällde att det kan bli fråga om en begränsad förståelsehistoria om bara de ”låga” människornas värld tecknas. Förhållandet mellan litteratur (fiktion) och historia kan också bli oklart. Kravet att beskriva något som har hänt är därför viktigt. Intresset för ”det mänskliga” får inte reduceras till ett rent livsvärdesperspektiv. Ett makroperspektiv är därför också nödvändigt.

Den stora världen gör sig alltid påmind, erinrade Peter Englund, särskilt i perioder då de stora skeendena är dramatiska. Fastnar vi i ett mikroperspektiv är risken att man inför historien bara ser sin egen spegelbild.

I en diskussion med titeln ”Att ge röst åt stumma ting” tolkade Hedvig Schönbeck tavlan ”Grosshandlare Hammarstrands slaganfall och död” av Julius Alexis Wetterbergh, en konstnärligt mindre betydande målning från 1800-talet. Grosshandlaren, änkling, sitter blekt död i mitten. Intressantast i bilden är husmamsellen, som visar en känslosam relation till den avlidne. De skriftliga källorna säger att hon tar hand om den efterlevande fosterdottern, men att arvet går till de två sönerna, mamsellen får inget. Kanske är det hon som beställt målningen för att påvisa sin närhet till grosshandlaren? Skrifterna tiger om detta, men bilden ställer frågor.

Om ett arbetslivshistoriskt forskningsprojekt som närmast blivit ett personligt livsprojekt berättade Maths Isacson, ekonomihistoriker från Uppsala. För att med Hedemora Verkstäder som exempel studera hur arbetets kvalitet utarmats började han gå kurser i svetsning och montering för att kunna förstå vad som skedde med tillverkningen av urvattnare och radiatorer. Forskningen kallades fallstudier när den genomfördes på 70- och 80-talet. Svagheten i metoden, summerade Isacsson, är att den är nästan orimligt arbets- och utrymmeskrävande och erbjuder stora tolkningssvårigheter. Styrkan är konkretionen: föremålen är bevarade, människor står i centrum, nytt unikt källmaterial kommer fram.

Biografin hade en egen session inom det mikrohistoriska temat. Kvinnliga forskare som skrivit om betydelsefulla kvinnliga gestalter – drottningar, rösträttsaktivister, författare – samtalade om vad den biografiska angreppsvinkeln hade betytt. För Christina Carlsson Wetterberg, som skrivit om författaren och debattören Frida Stéenhoff, innebar den frigörelse från feministiska tolkningsmönster och förenklade berättelser. Hon fick syn på att ett konventionellt yttre levnadssätt verkat som ett skydd för det radikala Stéenhoff ville säga. När Margareta Fahlgren gick nära Marika Stiernstedts liv och livstolkning såg hon i stället en kvinna som i sitt privatliv reflekterade könsmotsättningarna i den omgivande samtiden och därigenom ”återskapade genusordningen”. Här tycktes föreligga en stor skillnad, men någon debatt om de olika ideologiska ramarna blev det tyvärr inte utrymme för.

Mikroperspektivet reser etiska dilemman, i synnerhet när det tillämpas på samtida eller nästan samtida material och således närmar sig etnografin och antropologin. ”Det här får du inte skriva om”, är en restriktion som forskaren ibland möter och som måste tas på allvar. Ann-Kristin Ekman, socialantropolog på SLU som arbetat tvärvetenskapligt med människor i en liten by i Hälsingland, kom att alltmer inta bybornas skeptiska hållning till forskarna och det tiotal avhandlingar de skrivit om byn. Hemligheter ur det förflutna hade avslöjats, lokala konflikter förstärkts.

För de museer som tar till uppgift att av samtida människors berättelser skapa ett källmaterial för framtida forskare blir dilemmat tydligt. De individer som dokumenteras är inte makthavare och har för det mesta inte sökt offentlighet. Vad är då rimligt att berätta om dem? Har de själva någon realistisk bild av vad offentligheten kan åstadkomma? Dilemmat liknar det som journalister råkar in i när de intervjuar personer som ”berättar för mycket” och därmed kan skada sig själva. En omdömesgill redaktionsledning försöker ställa avslöjandena i proportion till rapporteringens syfte och det allmänintresse berättelsen kan anses ha.

Hur är det med forskarna? Kanske kan de mest pinsamma avslöjandena visa sig vara av värde för framtida historikers förståelse av vad som sker i vår tid? Men hur vet vi att ”den lilla människan” vill bli lyft ur sitt historiska mörker och användas som exempel, frågade Rebecka Lennartsson, etnolog som bland annat forskat om prostitution under äldre tid. Forskarna måste vara medvetna om sin maktposition och att vetenskapen har ställt till med mycket negativt för stora grupper.

Även äldre material kan väcka integritetsfrågor. Enkla människor i det längesedan förflutna kan inte längre göra sina röster hörda utöver vad som skrivits om dem i kyrkböcker och domstolsprotokoll och inte heller har de några nära släktingar som kan ta illa vid sig. Bara historikerna kan tala för dem. Frågor om perspektiv och rättvisa borde därför kanske gälla även 1500-talets ”elända”, reflekterade Annika Sandén, som forskat om just sådana människor. Finess och gott omdöme kan begäras av historikern, en smula etisk prövning och reflexion, för att anknyta till synpunkter av Motzi Eklöf.

Lars Grahn är senior editor på Respons.

Johan Östling: Hur publiceras historia?

Den avslutande sessionen handlade om ett ämne som berör långt fler än bara historiker: hur vetenskap och populärvetenskap publiceras. Stefan Amirell, redaktör förHistorisk tidskrift, gav i sin inledning exempel på hur kraven på internationalisering, bibliometriska mätningar och fri tillgänglighet till vetenskapliga studier (open access) påverkar humaniora. Flera av de andra deltagarna återkom till dessa frågor, men de vidgade också samtalet till att handla om historieförmedling i allmänhet.

Kim Salomon utgick från sina dubbla erfarenheter som kritiker av sakprosa i dagspressen och som ordförande i Vetenskaps­rådets beredningsgrupp för historia. Han framhöll att historikers traditionella publiceringsperspektiv snävas in från två håll. Vetenskapssamfundet pressar humanisterna att anpassa sig till en naturvetenskaplig modell och framför allt skriva artiklar i engelskspråkiga organ. Samtidigt har tidningarnas kultursidor utarmats dramatiskt under 2000-talet och det finns i dag mycket begränsat utrymme för en mer djuplodande diskussion om facklitteratur. Journalister dominerar den bevakning som finns kvar och de tenderar att skriva om journalistiska böcker, inte humanvetenskapliga.

Jonas Nordin delade Salomons analys och argumenterade för att historievetenskapen, med sin pluralism, bör ha olika uttrycksmedel och kunna bedrivas i olika genrer. I dag hotar emellertid en strömlinjeformning. Den vetenskapliga artikeln i en anglosaxisk facktidskrift är inte fel i sig, men den kan inte göra full rättvisa åt historia som en kulturvetenskaplig disciplin. Mary Hilson, brittisk historiker med inriktning mot Norden, vittnade om att liknande tendenser var skönjbara i Storbritannien. Från sin position i London kunde hon samtidigt se andra rörelser. ”Lever vi inte i en gyllene tid för de historiska synteserna?” frågade hon sig. Hon menade att skillnaden mellan populärhistoria och historie­vetenskap inte alltid är knivskarp, och att det är viktigt att historiker fortsätter att skriva ”for the many, not for the few”.

Mest samtidsbejakande var Erik Osvalds, vd för Historiska Media. Han berättade om en bransch som befann sig i våldsam förändring. Köparnas preferenser är oklara, böckernas livslängd är nu sällan mer än ett halvår, distributionskanaler förändras av digitala tjänster och en ny ekonomi – och då har Amazon ännu inte etablerat sig i Sverige. Han menade att akademiker generellt är för passiva och stirrar sig blinda på problemen.

Det är säkert sant att den nya världen erbjuder oanade möjligheter. Frågan är dock hur långt följsamheten bör sträcka sig och om det finns värden som är hotade. Jonas Nordin tog upp fyra saker som han menade att fackhistoriker måste värna: monografin, publicering på svenska, den interna kvalitetskontrollen och rätten att själva formulera de egna vetenskapliga normerna. Allt detta är viktigt eftersom historia inte bara är en vetenskap, utan även en del av offentligheten och kulturlivet. Han möttes av spontana applåder.

Johan Östling är historiker, och ingår i Respons styrelse.


Alf W. Johansson

Alf W. Johansson är professor emeritus i historia vid Södertörns högskola och en av grundarna av Respons.

Läs alla texter

Ur samma nummer

Mest lästa artiklar

  1. Tema | Sverige under kriget
    Något har gått snett i den svenska synen på andra världskriget
    Synen på den svenska samlingsregeringens agerande mot Nazityskland har de senaste...
  2. Tema | Meningslös och menlös forskning
    Refuserad på grund av hudfärg
    Vilka risker finns det när den sociala och politiska aktivismen blir...
  3. Analys/Reportage
    Vi behöver studera historien för att förstå att vi står inför nya utmaningar
    Det som framför allt slår en när man läser Mikael Byströms...
  4. Tema | Meningslös och menlös forskning
    Risken för menlös forskning är inte överdriven
    Författarna till boken Return to Meaning pläderar för en bångstyrig och...