Utblick

Amerikanska forskare fördjupar bilden av Sverige

| Respons 5/2017 | 14 min läsning

Att kommentera förhållandena i Sverige har en lång tradition i den amerikanska politiska debatten, men det bedrivs också angelägen forskning om Sverige vid universiteten i USA. Två aktuella böcker erbjuder tankeväckande perspektiv som vår inhemska debatt skulle må bra av att ta till sig. Sociologen Carly Elizabeth Schall problematiserar den utbredda föreställningen att en fungerande välfärdsstat förutsätter en homogen befolkning. Hon ifrågasätter därmed också att invandring per definition undergräver välfärdsstaten. Musiketnologen Benjamin R. Teitelbaum skildrar med stöd i flera års etnografiska fältstudier en pågående förändringsprocess inom den nordiska radikala nationalismen. Det som skiljer hans undersökning från de flesta andra av samma slag är att han saknar en aktivistisk agenda. Många läsare ryggar säkert tillbaka inför avsaknaden av fördömande beskrivningar.

Kollage av Jens Pihl och Calle Ljungström. Foto: (fr. v.), TT, Per-Olof Sännås / TT och Shutterstock

Sverige står på ruinens brant, hävdade Donald Trump i februari i år. Uttalandet, som gjordes mot bakgrund av de senaste årens europeiska terrordåd och deras påstådda relation till invandringspolitiken, trappade åter upp diskussionen i svenska medier om hur Sverige som land egentligen uppfattas utomlands, i synnerhet i USA. Tendensen att använda Sverige som exempel i amerikansk inrikespolitisk debatt har dock en lång historia, påminde professorn i Public policy Steven Kelman och historikern Lars Trägårdh oss om i ett läsvärt reportage av Björn af Kleen (Dagens Nyheter den 21/2 2017). Medan journalisten Marquis Childs i sin uppmärksammade bok Sweden – The Middle Way redan 1936 lyfte fram Sverige som en lyckad politisk kompromiss mellan kapitalism och kommunism, menade republikanen och sedermera presidenten Dwight D. Eisenhower att Sveriges politiska system drev svenskarna till självmord. I dag är det som bekant inte det socialdemokratiska välfärdsbygget som står i fokus när Sverige kommer på tal, utan i stället migrationsfrågan och den senaste flyktingströmmen under hösten 2015 i synnerhet. Inte minst på webbsajter knutna till ”alt right”, den så kallade alternativa högern, såsom högernationalistiska opinionsplattformarna Breitbart News och Infowars, utmålas Sverige som ett land i förfall alternativt under belägring.

The Rise and Fall of the Miraculous Welfare Machine – Immigration and Social Democracy in Twentieth-Century Sweden av Carly Elizabeth Schall.

Det som ofta glöms bort i den bredare svenska diskussionen om hur Sverige uppfattas i USA är den forskning som faktiskt bedrivs om Sverige vid amerikanska universitet. Trots att ämnet Scandinavian Studies på många håll hotas av neddragningar och resursbrist, produceras alltjämt mycket angelägen forskning om Norden och Sverige. Två aktuella böcker erbjuder fördjupande och tankeväckande perspektiv på frågor som stötts och blötts i Sverige under de senaste åren, nämligen den svenska välfärdsstatens förhållande till invandring, samt Sverigedemokraternas och andra nationalistiska grupperingars ideologiska och kulturella rötter. I The Rise and Fall of the Miraculous Welfare Machine – Immigration and Social Democracy in Twentieth-Century Sweden undersöker sociologen Carly Elizabeth Schall de kulturella förutsättningarna för uppkomsten av vad författaren kallar för den ”mirakulösa välfärdsmaskinen” Sverige, närmare bestämt hur det Socialdemokratiska arbetarepartiet under 1900-talet lyckades med konststycket att inlemma socialdemokratiska värden till en central del av en svensk nationell identitet. Med utgångspunkt i Per Albin Hanssons välkända folkhemstal från en riksdagsdebatt 1928 analyserar Schall hur frågan om etnicitet och kulturell homogenitet omväxlande spelat en viktig respektive underordnad roll i skapandet och i utvecklingen av den svenska välfärdsstaten.

Musiketnologen Benjamin R. Teitelbaum närstuderar i Lions of the North – Sounds of the New Nordic Radical Nationalism i stället den subkulturella mylla som förenar de kulturnationalistiska Sverigedemokraterna och mer radikala, ”etnonationalistiska” och rasideologiska grupperingar i Sverige. Genom att undersöka förändrade musikaliska praktiker och interna diskussioner kring kulturella uttryck i dessa miljöer fångar Teitelbaum pågående reformförsök och ideologiska konfliktlinjer inom samtida nationalistisk aktivism.

Carly Elizabeth Schall belyser i The Rise and Fall of the Miraculous Welfare Machine ett antal tidsperioder under 1900-talet när det svenska nationsbygget utsatts för interna och externa påfrestningar. Framför allt riktas intresset mot hur den svenska politiska eliten – förkroppsligat av det socialdemokratiska arbetarepartiet – agerat utifrån dessa krisartade tillstånd och hur agerandet i sin tur åskådliggör hur nationell tillhörighet kommit att definieras och omformas i Sverige. Materialet utgörs främst av den offentliga politiska debatten under tidsperioden 1928–2014 i dagstidningarna Arbetet, Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet och Norrländska Social-Demokraten. Den mer generella fråga boken försöker svara på är hur förhållandet mellan välfärdsstat och etnisk homogenitet respektive heterogenitet ser ut, och den knyter därmed an till internationell välfärdsforskning. Schall lyfter fram Sverige som ett särskilt intressant exempel att studera, just eftersom landet internationellt tenderar att betraktas som en enhetlig och given nationell gemenskap. Men utvecklingen av den svenska välfärdsstaten är långt mer komplicerad än så, menar Schall, som med sin bok vill problematisera den vanliga föreställningen om att en fungerande välfärdsstat måste förutsätta en homogen befolkning. Därmed ifrågasätts också hållningen att invandring och en etniskt heterogen befolkning per definition skulle hota välfärdsstaten.

Därmed ifrågasätts också hållningen att invandring och en etniskt heterogen befolkning per definition skulle hota välfärdsstaten.

Välfärdsstaten vilar på en grund av tillit och solidaritet, värden som är lättare att uppnå i homogena befolkningar där människor kan identifiera sig med varandra, brukar argumentationen lyda. Sverige har lyfts fram som ett lyckosamt exempel på detta, medan antitesen utgjorts av det heterogena USA. Men sådana till synes åskådliggörande exempel förmår inte förklara hur det kommer sig att exempelvis det etniskt homogena Japan inte utvecklats till en välfärdsstat, menar Schall. Hennes centrala tes är att etnisk homogenitet respektive heterogenitet spelar roll för välfärdsstatens utformning när politiska eliter väljer att ge denna aspekt en sådan roll. I linje med detta påpekar hon exempelvis att definitionen av nationen som en etniskt homogen gemenskap var ett strategiskt val av det tidiga 1900-talets socialdemokratiska parti som gagnade deras expansiva politiska intresse.

Föreställningen om vilka som ansetts vara hemmahörande i folkhemmet har förändrats. Under folkhemmets tidiga fas betraktades inte alla invånare i Sverige som likvärdiga medlemmar; samer föll utanför föreställningen om en etniskt homogen, svensk ”folkstam”, finsktalande skulle ”försvenskas” och ”tattare” blev föremål för steriliseringar. Genom en definition baserad på etnisk homogenitet kunde nationen, hur paradoxalt detta än kan låta i samtida öron, ändå utvidgas från en uppdelning mellan samhällsklasser med olika, antagonistiska klassintressen, till en klassöverskridande nationsgemenskap.

När stora flyktingskaror från de nordiska grannländerna anlände till Sverige i slutet av och strax efter andra världskriget beskrevs de i enlighet med denna etniska definition som ”broderfolk” i nöd och kunde relativt snabbt få arbetstillstånd och medborgarskap. De flyktingar som däremot ansågs alltför avlägsna ur kulturellt hänseende, från exempelvis Baltikum, blev främst föremål för tillfälliga välgörenhetssatsningar, utanför välfärdsstatens logik.

En medborgerlig definition av svenskhet på bekostnad av den etniska komponenten utvecklades emellertid under efterkrigstiden för att bättre överensstämma med det socialdemokratiska partiets faktiska policy gällande arbetskraftsinvandring. Invandrare under 1960- och 1970-talet kunde, åtminstone teoretiskt som författaren skriver, betecknas som fullvärdiga samhällsmedborgare utan att förlora sin ”kulturella egenart” så länge som de välkomnade centrala socialdemokratiska värden och demokratiska principer. Samtidigt följdes dessa expansiva strategier av strikta gränskontroller, förordade av socialdemokraterna och LO.

Den omfattande asylinvandringen under 1991–1994 sammanföll, slutligen, med en ökad betoning på etniska olikheter och flyktingar som problematiska, någonting som förstås ekar in i vår omedelbara samtid. I ett läge när den socialdemokratiska välfärdsstaten förlorat sin hegemoniska ställning och utmanas av en ny parlamentarisk situation där två politiska block ersatts av tre, fästs allt större betydelse vid etnicitet. Schalls bok gör halt 2014 och lämnar således den politiskt dramatiska hösten 2015 och den nya, striktare migrationspolitiken utanför sin undersökning.

Schalls slutsats är i korthet att betoningen på etnisk gemenskap styrde utvecklingen av välfärdsstaten i dess begynnelse, medan den ökande etniska mångfaldens påverkan på välfärdsstatens utformning sedan dess har sett högst olika ut. Invandringen under 1960- och 1970-talet ledde till en förnyad bekräftelse av välfärdsstaten som samhälleligt och integrativt ramverk, medan etnisk mångfald sedan 1990-talet i kölvattnet av ekonomisk 90-talskris och en ny, ekonomisk-politisk giv i åtstramningarnas tecken, i stället alltmer kommit att uppfattas som ett symboliskt och materiellt hot mot densamma. Denna utveckling, menar författaren, är till stor del ett resultat av politiska eliters ageranden och verklighetsbeskrivningar, i Sverige framför allt präglade av socialdemokraternas framgångsrika strategi under 1900-talet att koppla sin egen ideologi till svensk identitet. Detta förklarar varför förändringar och hot mot välfärdsstaten ofta får karaktären av nationell identitetskris i Sverige, åtföljda av diskussioner om svenskhet och vad svenska värderingar skulle kunna vara (exempelvis som i Almedalen 2016).

Detta förklarar varför förändringar och hot mot välfärdsstaten ofta får karaktären av nationell identitetskris i Sverige, åtföljda av diskussioner om svenskhet och vad svenska värderingar skulle kunna vara (exempelvis som i Almedalen 2016).

Det är förstås inte första gången dessa samband lyfts fram, men Schalls djupdykningar och kontextualisering av fallet Sverige inom ramen för en bredare, internationell diskussion kring välfärdsstat och etnisk mångfald utgör en välbehövlig påminnelse om att vår politiska samtid, ofta upplevd som oförutsägbar och kaotisk, är en del av ett bredare, historiskt skeende, värt att studera på djupet – inte minst av morgondagens politiska aktörer.

Om Schalls bok behandlar skapandet av och arvet efter den svenska socialdemokratiska hegemonin, ägnar sig Benjamin R. Teitelbaum i Lions of the North – Sounds of the New Nordic Radical Nationalism åt ideologiska strömningar som fram till för ett decennium sedan betraktades som ytterst marginella. I en samtid där Nya Tiders medverkan vid bokmässan i Göteborg ägnas massivt medialt utrymme och nazistiska Nordiska motståndsrörelsen officiellt framträder i Almedalen är situationen förstås en annan. Sverigedemokraterna har gått från att vara politisk paria till att förändra den svenska blockpolitiska ordningen i grunden. Vad är det som har skett och hur kan vi förstå denna utveckling? Med stöd i flera års etnografiska fältstudier beskriver Teitelbaum en pågående förändringsprocess inom vad han kallar för ”nordisk radikal nationalism”, där 1990-talets skräniga skinnskallekultur och retorik om det vita rasens överhöghet successivt har ersatts av en putsad, intellektuell framtoning som i stället lyfter fram vita som en förtryckt och marginaliserad minoritet.

Lions of the North – Sounds of the New Nordic Radical Nationalism av Benjamin R. Teitelbaum.

Tendensen är särskilt påtaglig hos de så kallade ”identitärerna”, den tredje underkategorin till radikal nationalism som Teitelbaum i bokens inledningskapitel pedagogiskt redogör för, jämte de så kallade kulturnationalisterna och rasrevolutionärerna. Till skillnad från kulturnationalisterna, som menar att nationstillhörighet kan erhållas via kulturella praktiker och assimilation (Sverigedemokraternas officiella hållning), menar identitärerna att ras och etnicitet är oumbärliga delar av en människas identitet. Medan rasrevolutionära grupper, som exempelvis nazister, ser ”rasmässig och etnisk renhet” som ett mål i sig, odlar identitärerna emellertid en vision om en skruvad form av mångkulturalism, där ett så kallat globalt ”pluriversum” uppnås genom odlandet av nationella och regionala homogeniteter – med den väsentliga skillnaden att de kulturella grupperna hålls strikt åtskilda.

Men musiken då? Medan majoriteten av forskningen om nationalistiska och högerextrema grupper i Sverige fokuserar på rörelsernas ideologi och politiska mål för att i förlängningen försöka underminera dessa, är Teitelbaums ärende ett annat. Med hjälp av den deltagande etnografins metodologiska verktygslåda försöker han i stället förstå den samtida radikala nationalismens disparata och ofta motsägelsefulla kulturella uttryck, och söka fördjupad kunskap om, som han skriver, deras ”symboler, visioner och liv”. Resultatet är en fängslande utläggning som visar hur olika nationalistiska grupper, som sinsemellan skiljer sig åt när det gäller ideologiska ståndpunkter och politiska agendor, förenas inom ramen för ett bredare subkulturellt sammanhang vars kärna utgörs av musiken.

Teitelbaums analyser av interna diskussioner kring lämpligheten respektive faran med att använda ’främmande’ musikaliska uttryck i den nationalistiska kampen är oupphörligen fascinerande.

Genom att studera förändringar i musikaliska praktiker hos dessa grupper sedan 1980- och 1990-talet, när vitmakt-musiken och vikingarocken frodades i Sverige, åskådliggör Teitelbaum bredare politiska reformförsök inom nordisk radikal nationalism, bland annat SD-chefsideologen Mattias Karlssons omhuldande av svensk folkmusiktradition. Läsaren förstår att mycket har hänt på området när medlemmar i Nordisk Ungdom sjunger om vikten av att göra motstånd mot mångkulturen till tonerna av reggae-gung eller när den rasrevolutionära musikaliska himlens stora stjärna, Saga, sjunger smäktande singer-songwriter-ballader om den vita rasens förestående undergång. Teitelbaums analyser av interna diskussioner kring lämpligheten respektive faran med att använda ”främmande” musikaliska uttryck i den nationalistiska kampen är oupphörligen fascinerande.

Författarens fokus på musik är också delvis anledningen till att han lyckats få tillträde till miljöer som i vanliga fall sällan eller aldrig släpper in utomstående; musik betraktas som perifert och tillräckligt opolitiskt för att inte utgöra något hot. Men framför allt handlar det om att Teitelbaum saknar en aktivistisk agenda, vilket majoriteten av forskare som studerar nationalistiska rörelser enligt författaren har. En dylik agenda är olycklig, menar han, och påpekar att avståndstagande och opposition inför studieobjektet leder till sämre forskning, eftersom det blir svårt att övertyga ”insiders” om att ställa upp som informanter.

Denna hållning medför emellertid en rad etiska dilemman, någonting som författaren diskuterar i detalj. Under arbetets gång blir han vän med flera av sina informanter och han befarar att många läsare kommer att rygga tillbaka inför bristen på fördömande beskrivningar och den fascination han känner inför subkulturens estetiska uttryck. I linje med forskningsmetodologin inom så kallad ”collaborative ethnography” vill Teitelbaum motverka den tidiga etnografins exploaterande karaktär och betrakta informanter som kunskapssubjekt i egen rätt: hur väljer de själva att beskriva sina synsätt och sin livsvärld? Detta kan tyckas självklart, men har inom etnografin historiskt byggt på grundantagandet att gruppen som studeras har ett emancipatoriskt mål och att de befinner sig bland samhällets mest utsatta. I sin nyanserade och intressanta metoddel lyfter Teitelbaum fram hur hans metod kan anses kontroversiell och kritiseras för att vara allt annat än etiskt godtagbar, eftersom grupperna han undersöker eftersträvar politiska mål som, om de förverkligades, skulle resultera i massivt våld och förtryck. Riskerar inte detta att normalisera deras politiska agendor? Ändå menar Teitelbaum att en sådan metod är nödvändig för att nå djupare förståelse för dessa gruppers dynamik och värld, inte minst för de skillnader som inom olika falanger av samtida radikal nationalism blir betydelsebärande för ”insiders”.

Efter läsningen är jag böjd att hålla med honom, framför allt eftersom ett lyckat politiskt motstånd mot dessa grupperingar kräver fördjupad kunskap om dem.

Trots uppenbara skillnader i materialval och metod belyser The Rise and Fall of the Miraculous Welfare Machine och Lions of the North frågor om hur svensk nationell tillhörighet, politiska ideologier och samhälleliga visioner har utformats historiskt fram till i dag ur kulturhistoriska perspektiv. Detta är i sig synnerligen välkomna bidrag till den i övrigt statsvetenskapligt, nationalekonomiskt och sociologiskt dominerade forskningen om den svenska välfärdsstaten och samtida ideologiska och politiska strömningar. Den inhemska debatten skulle vinna på att ta del av Schalls, Teitelbaums och annan aktuell amerikansk forskning om Sverige. Men då krävs det att våra opinionsbildare, debattörer och tyckare tar steget ut ur Sverigebildernas spegelsal och in på forskningsbiblioteken.

Markus Huss är fil. dr i litteraturvetenskap och Fulbright Hildeman Fellow vid University of Massachusetts, Amherst.


Ur samma nummer

Mest lästa artiklar

  1. Debatt
    När statsvetare tar sig an demokratifrågan
    I år var Karlstad Universitet, på ett mycket generöst och förtjänstfullt...
  2. Essä
    It Takes an Idiot to Tango
    Tangon hade nästan dött ut när den återföddes i Paris på...
  3. Tema | Ryska revolutionen 100 år
    Omvälvningar i synen på den ryska revolutionen
    Den ryska revolutionen tillhör den moderna historiens avgörande händelser och har...
  4. Tema | Ryska revolutionen 100 år
    Svenska banker och företag bidrog till att konsolidera bolsjevikernas diktatur
    Den amerikanske historikern Sean McMeekin lyfter i sin uppmärksammade bok The...
  5. Utblick
    Amerikanska forskare fördjupar bilden av Sverige
    Sociologen Carly Elizabeth Schall problematiserar den utbredda föreställningen att en fungerande...