Henrik Arnstad har fått stort genomslag med sin karaktäristik av Sverigedemokraterna som ett fascistiskt parti, men för att få den att stämma måste han framställa Hitler som en demokrat. Den antirasistiska kampen måste bygga på mer välgrundade analyser, skriver Göran Fredriksson och David Brolin.
Är Sverigedemokraterna ett fascistiskt parti? Frågan kan tyckas ha blott akademiskt intresse, men den har flera bottnar: politiska, ideologiska och inte minst vetenskapliga. I offentlig debatt om huruvida landets tredje största riksdagsparti organiserar en populistisk eller en fascistisk rörelse har den moderna forskningen mobiliserats till stöd för det senare alternativet. Opinionsbildande journalistik legitimerar en politisk kategorisering med argument hämtade från forskningsfronten.
Men en åsiktsföreträdare kan inte trolla bort sin egen bevisbörda med någon sorts mer eller mindre vetenskapliga garantier – dessa kan mycket väl signalera analytiska låsningar, ideologiska fixeringar och politiska tillämpningsproblem. När en inflytelserik skolbildning åberopas i den allmänna debatten om högerextremismens karaktär och utveckling bör man fråga sig om åberoparen bortom rimligt tvivel kan göra troligt att den akademiska lyskraften motsvaras av vetenskaplig bärkraft.
Vårt exempel är historikern, författaren och journalisten Henrik Arnstad. Som produktiv och högprofilerad debattör med polemisk stil och akademisk framtoning har han byggt upp en auktoritativ medial position. Från den driver han tesen om SD:s fascism på det hela taget oemotsagd – utom från högerextremt håll. Det fientliga bemötandet därifrån kan delvis förklara bristen på debatt om Arnstads tes. Vem vill hamna på samma sida som Avpixlat och Fria Tider? Hans texter är alltid intressanta och starkt uppfordrande; därför vore det ironiskt om författarens anti-fascistiska renommé skulle hindra en seriös diskussion om hans fascismuppfattning.
Efter sin i huvudsak väl mottagna bok Älskade fascism (2013) har Arnstad publicerat en rad artiklar om högerextremism. Bland annat har han anklagat SVT:s Agenda för att förtiga Sverigedemokraternas rasism, det vill säga att partiet rasifierar sociala och kulturella kategorier. Här är Arnstads argumentation övertygande. Han hävdar också att SD ”rent sakligt” inte kan kallas invandringskritiskt och främlingsfientligt; här övertygar inte analysen – det blir en fruktlös strid om ord (främst definitionen av ”främling”). Men framför allt kräver alltså Arnstad envetet och upprepat att SD klassificeras som ”fascistiskt”. Här är hans begreppsanvändning diskutabel och språkbruket vilseledande.
Med vetenskapligt stöd vill Arnstad varna för det växande högerpopulistiska och fascistiska hotet i vår tid. Tesen han driver (se Dagens Nyheter, Aftonbladet, Arena, Historisk tidskrift, Klassekampen, antologin Rasismen i Sverige och ett antal nätfora) är att normaliseringen av högerextremt tankegods i den ”respektabla” offentligheten är farlig och måste bekämpas. I detta instämmer vi naturligtvis fullt och helt. Men Arnstads analys av dessa ideologier med hänvisning till det han benämner ”den moderna forskningen” är bristfällig, i vissa avseenden rent missvisande, och riskerar att motverka det goda politiska syftet.
Arnstads provokativa resonemang kan sammanfattas så här. Normaliseringen av högerextrema idéer som omfattas av populistiska och fascistiska partier möjliggörs av att ”beskyddare” i det offentliga samtalet förnekar att det handlar om fascistisk ideologi. Arnstad menar dock att identifieringen av dessa partier som fascistiska försvåras av att nutida fascism har genomgått en total makeover där rasism och intolerans översatts till ett liberaldemokratiskt språk. Den nya fascismen påverkas av populismens metoder och dess normaliserade rasism – och populismen hämtar i sin tur ideologisk inspiration från fascismen.
Argumentationen framstår som tämligen klar, tills man ställer frågan hur Arnstad skiljer mellan å ena sidan en rörelse med ”högerpopulistisk” ideologi och å andra sidan en rörelse med ”fascistisk” ideologi, vilka alltså påverkar varandra ömsesidigt. Hans svar är att det inte går; att ideologier alltid utgör ”idealtyper” medan gränserna mellan verkliga politiska rörelser blir alltmer luddiga – ”som när flera sorters sylt förvaras i samma burk”. Detta, skriver Arnstad, blir ett problem bara om man (som ”vissa debattörer”) föredrar att se politiska rörelser ”som små ideologiska kartonger”, vilket författaren avfärdar som ”ett ohistoriskt synsätt”.
Två grundläggande invändningar kan riktas mot Arnstads resonemang: en är av teoretisk och en av historisk karaktär. Dels tycks det inte ha slagit honom att det skulle kunna vara hans eget idealtypiska fascismbegrepp som saknar den analytiska skärpa som krävs för att nyanserat beskriva väsentliga aspekter av dessa komplexa historiska skeenden – att det alltså skulle vara det valda teoretiska perspektivet som omöjliggör distinktionen och suddar ut skillnaderna mellan fascism och populism. Dels tycks hans idealtypiska fascismbegrepp locka, alternativt tvinga, honom att vantolka den faktiska 30-tals-historien för att empiriskt underbygga en grovt generaliserande fascismteori.
Frågan om teoretisk och i möjligaste mån praktisk gränsdragning mellan fascism och populism är principiellt betydelsefull också för andra än debattörer som gömmer huvudet i den ideologiska kartongen. För att kunna beskriva och analysera olika konkreta syltblandningar behöver man specifika begrepp för olika bär- och syltsorter. Arnstad ansluter sig tvärtom till den blandsyltstrend inom ”den vetenskapliga debatten”, som anser det oväsentligt att försöka ”skilja mellan fascism och rasistisk populism” – detta eftersom ”samtliga dessa partier vill åstadkomma ungefär samma sak, från mellankrigstiden fram till i dag”. Här förutsätts den historiska sanning som skulle bevisas: den radikala slutsatsen – att till exempel Åkessons ”fascistiska” SD ”rent praktiskt och konkret” vill genomföra ”ungefär samma sak” som Hitlers nazistiska NSDAP – är i själva verket resonemangets generella utgångspunkt. Detta om något är ”ett ohistoriskt synsätt”.
Vill man hävda att det råder grundläggande överensstämmelse mellan Adolf Hitlers och Jimmie Åkessons organiserade strävanden måste man kunna anföra en konkret jämförande idé-, social- och ekonomisk-historisk undersökning av väsentliga likheter och skillnader mellan NSDAP:s idéer och praktik på 1930-talet och SD:s idéer och praktik på 2010-talet. Det duger inte att peka med hela handen på en idealtypisk ideologidefinition som schematiskt bestämmer fascismens allmänna karaktär men inte förmår beskriva och analysera den luddiga verkligheten.
Kan inte ’mild’ rasism av sverigedemokratiskt snitt i nuvarande situation rentav vara mer samhällsfarlig än grovt nazistisk, öppet förintelseinriktad rasism?
Men kanske jämställandet av SD och NSDAP avser att varna för SD:s potentiella farlighet? Kan inte ”mild” rasism av sverigedemokratiskt snitt i nuvarande situation rentav vara mer samhällsfarlig än grovt nazistisk, öppet förintelseinriktad rasism? Jovisst, i den meningen att ”ansvarsfull” invandringskritik i dagsläget har större ideologisk attraktionskraft än kriminell och våldsam hets mot folkgrupp. Men också sådana bedömningar förutsätter att man formulerar relevanta skillnader och likheter mellan högerpopulistiska och nazistiska/fascistiska organisationers program och praktik. Arnstads ointresse för begreppsbestämningens roll vid komparativa undersökningar omöjliggör varje vettig diskussion om vilka politiska distinktioner som har relevans i sammanhanget.
Förklaringen till Arnstads ohistoriska generalisering bör sökas i kärnan av den trubbiga blandsyltsteorin, närmare bestämt i ”den moderna forskningens” egenartade definition av fascism som en politisk ideologi med en mytisk kärna av folklig ultranationalism i olika gestaltningar. Denna till synes kärnfulla avgränsning inkluderar inte den historiska nazismens/fascismens glödande antidemokratiska övertygelse bland fascismbegreppets kriterier, eller det outsläckliga hatet mot marxism och socialistisk arbetarrörelse, inte heller kulten kring manlighet och våld eller föraktet för svaghet.
Att bortse från kampen mot demokrati visar sig vara en medveten poäng hos Arnstad. Han menar att det finns gott om fascistiska rörelser och partier som ”omfamnar demokratiska val och parlamentarism”. Ett av exemplen är Behring Breiviks ”demokratiskt–fascistiska” parti; ett annat är Hitlers nazistparti, där Führern ”aktivt valde parlamentarisk demokrati som metod att nå makten”. Man häpnar inför denna historieskrivning.
En man, som två år tidigare i en exceptionell terrorhandling (Utøya 2011) dokumenterat sitt hat mot parlamentarisk demokrati, grundar i fängelset ett fascistparti som påstås sträva efter att vinna parlamentariskt stöd. Är det rimligt att se det som ett exempel på att fascistiska rörelser kan omfamna demokratiska val? Ja, möjligen som ett begränsat taktiskt medel i vissa lägen, men knappast som politiskt överordnad princip (ens om fascisten i fråga skulle hävda det). När det gäller analys av politisk ideologi – och särskilt fascistisk ideologi – räcker det inte med att tolka dess utsagor enligt ordboken. Då skulle ju NSDAP vara socialistiskt bara för att den socialismhatande Hitler lät ordet ”socialistisk” ingå i partinamnet.
Ett annat av Arnstads exempel är just demokratiföraktaren Hitler, vilken han låter komma ut som parlamentarisk demokrat i och med att denne ”aktivt valde parlamentarisk demokrati som metod”. Det resulterar i att 1933 års Hitler sägs vara ”en demokratiskt tillsatt regeringschef i en västerländsk liberal demokrati”. Låt oss först påminna om att NSDAP inte röstades fram av en majoritet av det tyska folket. Låt oss därefter konstatera att Hitler skickligt utnyttjade en demokratiupphävande lucka i Weimarkonstitutionen (den beryktade artikel 48). Ett diktatoriskt beslut om undantagstillstånd gjorde det möjligt för den parlamentarismföraktande korpralen att på ”laglig” väg åsidosätta rättsstaten med syftet att i formell mening demokratiskt-parlamentariskt utnämnas till en position från vilken den parlamentariska demokratin kunde avskaffas, något som var ett av hitlerfascismens absoluta huvudmål.
Mot den bakgrunden är det naturligtvis inte rimligt att utnämna Hitlers nazism till en fascism som ”omfamnar demokratiska val och parlamentarism”, såvida man inte omedelbart tillägger: i syfte att krama ihjäl dem. Om vi nu återvänder till det folkligt nationalmytologiska fascismbegrepp som ligger till grund för Arnstads analys, så ser vi att detta inte bara ger utrymme för utan till och med kan ge upphov till sådana egendomliga och förledande föreställningar som att fascismen vänligt omfamnar demokratin.
Den forskningsriktning som Arnstad omfamnar har en smula självförhärligande identifierat sig som ”the new consensus”. Denna utgår gärna från fascismens explicit formulerade presentation av sig själv, vilket betyder att man har svårt att komma bakom forskningsföremålets egenstylade självbild som ”folkligt” nationalistisk. Högerpopulismen tillskriver man däremot ”fascistisk” identitet via en idealtypiskt generaliserad ultranationalism. En annan svaghet är att man tenderar att studera fascismen som ideologi mer än som politisk kraft och social rörelse präglad av krisfaserna i det kapitalistiska samhällssystemets utveckling. De företrädesvis marxistiska traditioner som studerar fascismen som del av en bredare sociohistorisk problematik avfärdas av ”det nya samförståndets” akademiker.
Låt oss för säkerhets skull klargöra att vi givetvis inte påstår att nutidens högerpopulistiska partier generellt skulle vara rumsrena, demokratiska, harmlösa, icke-rasistiska och/eller icke-fascistiska. Hur det förhåller sig med det kan bara avgöras med teoretiskt välstrukturerade konkreta analyser. Därmed vare även sagt att de kategoriska sanningar som ”den moderna forskningen” förser oss med måste granskas kritiskt och kritiseras metodiskt, inte minst ur andra, av den dominerande konsensustolkningen marginaliserade perspektiv. Att den i ämnet kunnige Arnstad har bundit sig vid det akademiska samförståndets teoretiskt svaga fascismbegrepp är sorgligt. Att han vidarebefordrar den förenklade föreställningen att ”samtliga dessa partier – rent praktiskt och konkret – ändå vill åstadkomma ungefär samma sak, från mellankrigstiden fram till i dag” är både politiskt farligt och intellektuellt oförsvarligt. Att han ger spridning åt den försåtliga halvsanningen att Adolf Hitler 1933 var ”en demokratiskt tillsatt regeringschef” som följd av att han ”aktivt valde parlamentarisk demokrati som metod” är närmast oförlåtligt. Det innebär ju att man låter den demagogiska diktatorn – via hans famösa kronjurists teori om undantagstillståndet som parlamentarismens väsen – bestämma vårt begrepp om demokrati!
För att bedöma var ett parti, en rörelse eller en folklig opinion befinner sig på en skala mellan vag invandringskritik och militant fascism behöver vi empiriskt relevanta och teoretiskt väldefinierade begrepp. Den som i dagens läge påstår att vi som tvekar att kalla SD fascistiskt därmed skyddar rasisterna och normaliserar högerextremismen riskerar med all rätt att avfärdas som alarmist och provokatör. Den som drygt åttio år efter die Machtübernahme inte klart kan göra reda för nazismens förhållande till parlamentarisk demokrati har definitivt problem med att hävda ett antifascistiskt ställningstagande.
Henrik Arnstad har rätt i att högerextremismen gör språket till politiskt slagfält. Just därför är det extremt viktigt att den antirasistiska kampen bygger, inte på ”den moderna forskningen”, utan på välgrundade analyser. För att få grepp om den politiska verkligheten räcker det inte med att noga välja sina ord. Inte heller räcker det med att noggrant definiera sina begrepp – om det teoretiska sammanhanget är svagt och jämförande historiska perspektiv saknas. Att typologiskt bunta ihop xenofobisk höger-populism med fascism flyttar fokus från högernationalismens familjelikhet med ordinär socialkonservatism. När dessa borgerliga släktdrag förloras ur sikte får extremhögern lättare fäste för sin stora ideologiska myt: ”varken vänster eller höger”.
Göran Fredriksson är ansvarig utgivare för Häften för kritiska studier och David Brolin är bibliotekarie och författare till Friedrich Nietzsche – Liv, filosofi, politik (2010).
