Statsminister Stefan Löfven har gett Henrik Arnstads tolkning av Sverigedemokraterna som ett fascistiskt parti ett slags officiell sanktion. Men Arnstads idealtypiska definition av fascism saknar analytisk skärpa och hans empiriska underlag är minst sagt bräckligt.
Fascism har alltid varit ett svårfångat begrepp. Vad åsyftas? Mussolinis Italien? Hitlers Tyskland? Den spanska falangismen? Auktoritära rörelser i Europa under mellankrigstiden?
I realiteten är de flesta så kallade fascismteorier ingenting annat än perspektiv på olika nationella, auktoritära rörelser under mellankrigstiden som buntats ihop under namnet fascism. Den grundläggande svagheten med dessa teorier är att de nästan alla är monokausala, det vill säga lyfter fram en specifik aspekt och låter denna stå som en övergripande förklaring.
Redan vid mitten av 1920-talet fanns en flora av teorier om hur detta nya politiska fenomen skulle förklaras. Tidigt ute var Komintern (den kommunistiska internationalen), som beskrev fascismen som en generell tendens i den europeiska politiken efter första världskrigets slut. Den kommunistiska definitionen var ett kampbegrepp avsett att ge strategisk vägledning i den antifascistiska kampen. Begreppet tenderade att bli liktydigt med alla krafter som stod emot kommunismen. Efter andra världskriget har fascismbegreppet främst blivit en brännmärkande beteckning på företeelser som ifrågasätter rådande liberala konsensus.
Vid sidan av detta har det växt fram en vetenskaplig forskning inriktad på att söka förklara hur fascistiska rörelser uppkommit, varifrån de fått sitt stöd och hur de kunde ta makten i Italien och Tyskland. De flesta fascismteorier har fått sin inspiration från vänster. Fascismen framstod under mellankrigstiden som vänsterns stora fiende. Att fastställa fascismens funktion i det kapitalistiska systemet blev en central uppgift. Fascismen sågs av kommunisterna som ett desperat försök av reaktionära krafter att rädda det kapitalistiska systemet. Fascismen var kapitalismens sista kort och dess nederlag skulle öppna vägen för den socialistiska revolutionen.
En mera allmän definition av fascism förelåg redan 1924 och skulle sedan med vissa variationer utgöra grunden för kommunismens fascismförståelse. Fascismen beskrevs som ”den öppet terroristiska diktaturen av den mest reaktionära, mest chauvinistiska och imperialistiska falangen av finanskapitalet”. Mussolini och Hitler sågs som det reaktionära finanskapitalets ombud med uppgift att stabilisera det kapitalistiska systemet och förhindra en socialistisk revolution. Denna teori manade inte bara till kamp mot finanskapitalet utan också mot socialdemokratin, som sågs som finanskapitalets vänsterflygel och betecknades som ”socialfascistisk”. När kommunisterna i mitten av trettiotalet insåg att teorin om socialdemokratin som en variant av fascism var kontraproduktiv var det för sent att skapa en gemensam front.
Utgångspunkten för de flesta socialdemokrater var att se fascismen som ett borgerligt fenomen sprunget ur en medelklass, som stod kritisk mot storkapitalet, men samtidigt var uppskrämd av bolsjevikerna. Att många fascister kom från medelklassen har senare forskning kunnat verifiera, men problemet är att dessa som fascister inte självklart uppträtt som försvarare av medelklassintressen. I modern forskning beskrivs nazismen snarare som ett folkparti som med sina nationella paroller hade förmåga att attrahera väljare från alla samhällsklasser.
Utgångspunkten för de flesta socialdemokrater var att se fascismen som ett borgerligt fenomen sprunget ur en medelklass, som stod kritisk mot storkapitalet, men samtidigt var uppskrämd av bolsjevikerna.
En annan vänsterteori är den så kallade bonapartismteorin, fortfarande en levande teoretisk ansats inom fascismforskningen. Den går tillbaka på ett uppslag från Marx och Engels om hur Napoleon III lyckades komma till makten i Frankrike på 1850-talet. Enligt denna teori kunde, i ett läge där balans eller jämvikt uppstått mellan de borgerliga och de proletära krafterna, en möjlighet öppna sig för en tredje kraft att vinna stöd eller tyst acceptans från högerkrafterna och med deras hjälp komma till makten. Ett sådant maktövertagande tenderade att leda till ett ”exekutivens självständiggörande” och upprättandet av en diktatur. Bonapartismteorin har onekligen en viss trovärdighet som förklaring till hur Hitler kunde komma till makten. ”Vi har ramat in honom”, sade den tyske politikern Franz von Papen när han gick in i Hitlers regering i januari 1933. Knappt ett och ett halvt år senare var han och hans kolleger förda åt sidan eller mördade.
Under mellankrigstiden och senare formulerades en uppsjö av psykologiska och sociologiska ”teorier” om fascism. Wilhelm Reich hävdade i sin Massenpsychologie des Faschismus (1933) att nyckeln till fascismen låg i det borgerliga samhällets undertryckande av sexualiteten. Varför vissa samhällen förblev oberörda förklarades inte. Theodor W. Adorno lanserade en teori om ”den auktoritära personlighetstypen” – en rigid, närmast konservativ personlighetstyp – som sågs som fascismens bärare. Undersökningar har emellertid visat att denna personlighetstyp stått att finna i alla partier, inte minst de kommunistiska. På 70-talets lanserades av filosofen Harald Ofstad en ”teori” att fascismen hade sin grund i ”vårt förakt för svaghet”. Detta är ett allmänmänskligt problem snarare än ett specifikt fascistiskt. De psykologiska teoriernas svaghet har varit, som Kenneth Waltz uttryckt det, att de i sin strävan att förklara allt inte lyckats förklara någonting.
Det fanns i fascismen en lätt iakttagbar civilisationskritik, ett avståndstagande från industrisamhället och stadskulturen, en vändning till det agrara och det ”naturliga”. Detta har gett upphov till olika teorier om fascismen som en revolt mot ”det moderna”. Men samtidigt har man inte kunnat undgå att notera att det både i den italienska fascismen och den tyska nazismen fanns en fascination inför den moderna teknologiska kulturen. För att få ekvationen att gå ihop har man försökt beskriva fascismen som en reaktionär rörelse som använde sig av moderna medel för att nå sina mål. Försök har också gjorts att utifrån moderniseringsteorier fixera när i en moderniseringscykel faran för uppkomsten av fascistiska partier är som störst.
En grundläggande fråga har alltid varit om man skall se fascismen som en inneboende tendens i det kapitalistiska samhället, således något potentiellt levande, eller om fascismen var ett epokfenomen som ”dog” i och med axelmakternas totala nederlag 1945. Detta senare hävdar Ernst Nolte i Der Faschismus in seiner Epoche (1963). Hans bok är ett brett upplagt försök att definiera fascismen som ett fenomen i 1900-talets historia. Hans centrala tes är att fascismen var en reaktion på bolsjevikrevolutionen. På sitt tillkrånglade sätt säger han att ”fascismen är antimarxism som strävar efter att förinta motståndaren med stöd av en radikal motideologi och under användandet av nära nog identiska, men ändå karaktäristiska metoder”. Det råder ingen tvekan att fascismen när den framträdde i Italien var just antimarxism eller mera konkret antisocialism. Detta gäller även den tyska nazismen.
Under de senaste årtiondena har antisemitismen och Förintelsen fått en alltmer central roll i fascismtolkningarna. Skapandet av en ”rasligt ren nation”, en Rassenstaat ses som nationalsocialismens innersta strävan.
De flesta tolkningar av fascismen har ekonomiska eller sociologiska utgångspunkter. Marxismens grundläggande fråga ”I vems (ekonomiska) intresse?” slår emellertid ofta slint när det gäller ett så mångfacetterat fenomen som fascismen. Under de senare årtiondena har flera forskare betonat de idealistiska och antimaterialistiska elementen i fascismen. I stället för att se denna som en reaktionär rörelse har flera forskare betonat dess revolutionära och visionära karaktär. Man har till och med talat om fascismen som en form av politisk religion som med riter, uppmarscher och symboliska manifestationer sökte skapa ett nytt meningsfullt universum. Fascismen skall således närmast ses som en protest mot det sekulära samhällets symboliska ödslighet.
Den israeliska forskaren Zeev Sternhell ser fascismen som en form av revision av marxismen. Fascismen var helt enkelt ”organisk nationalism” kombinerad med en antimaterialistisk och antirationalistisk version av marxismen som hade sitt ursprung i syndikalistiskt tänkande i Frankrike och Italien kring sekelskiftet 1900. Alla element i mellankrigstidens fascismdiskussion fanns redan där. Detta tänkande sökte övervinna det liberala samhällets atomisering. Man accepterade den ”liberala ekonomin”, men tog avstånd från liberalismens filosofiska grundvalar: universalism, framsteg, naturrätt och jämlikhet. Däremot delade den marxismens framhävande av våldets förlösande kraft, samtidigt som man förnekade dess historiska determinism. I sitt framlyftande av det irrationella och avståndstagandet från upplysningen kommer Sternhell paradoxalt nog ganska nära Herbert Tingstens fascismtolkning i Den nationella diktaturen från 1936. Men medan Sternhell ser fascismen som en revolutionär rörelse betonade Tingsten de konservativa dragen (något som han dock tog avstånd från när boken trycktes om 1965 med titeln Nazismens och fascismens idéer).
Jeffrey Herf framhåller också i sin Reactionary Modernism (l984) att fascismen inte var reaktionär när det gällde samhällets teknologisk-rationella utveckling. Han menar att Thomas Mann fångat fascismens essens i begreppet ”högteknologisk romanticism”. En som även framhållit fascismens karaktär av kulturell revolution är den tysk-amerikanske forskaren George L. Mosse som var en av de första som lyfte fram de ockulta och naturfilosofiska dragen i fascismens tankevärld. Han betonar att mycket av dess modernitet låg i förmågan till mobilisering av massan som en ständigt levande kraft i politiken. I detta ser han en inspiration från den franska revolutionen. Som nämnts har antisemitismen och dess bakgrund i socialdarwinismen fått en framträdande plats i moderna fascismtolkningar. Mosse menar dock att rasism inte är något konstitutivt för fascismen; den italienska fascismen var inte ursprungligen antisemitisk utan blev det först under påverkan från det nazistiska Tyskland.
Fascism: vänster eller höger eller ingetdera? Old hat eller något helt nytt? Som denna rapsodiska genomgång visat finns alla dessa perspektiv företrädda i debatt och forskning. Efter 1945 har det historiska utforskandet av de fascistiska rörelserna dominerat, även om mellankrigstidens teoridiskussioner om kapitalism och fascism fick en kortvarig renässans under 1960- och 1970-talets vänstervåg. Begreppet fascism har i offentligheten behållit sin karaktär av politiskt kampbegrepp. Det har blivit det starkaste uttrycket för avståndstagande och används i realiteten vanligtvis synonymt med nazism. Eftersom vårt samhälle vilar på antinazistisk grund innebär detta att en företeelse som beskrivs som fascistisk är avförd från den demokratiska gemenskapen som inte diskussionsvärdig. Moraliskt har fascism kommit att stå för det ondskefulla. Denna starka laddning gör det frestande att använda begreppet på alla företeelser man ogillar.
Den vetenskapliga fascismdebatten är i många avseenden motsägelsefull och förvirrad. Detta innebär inte att dessa teoriförsök skall ses som meningslösa. De har ett heuristiskt värde, de ger uppslag som kan utforskas empiriskt. Det brukar hävdas att det behövs en multikausal teori som kan fånga in de olika aspekterna av ”fascismen”. I större historiska arbeten som exempelvis Noltes bok och Stanley Paynes A History of Fascism 1919-1945 (1995) finns uppräkningar av element som måste ingå i en minimidefinition av fascism. Nolte nämner antimarxism, antiliberalism, antikonservatism, ledarskapsprincipen, paramilitär organisation och totalitarism. Payne lyfter fram inte mindre än tjugo faktorer som förutsättning för en framgångsrik fascistisk rörelse.
När det gäller fascismen som begrepp bör man skilja mellan realtypiska definitioner, som utgår från en konkret historisk verklighet och idealtypiska definitioner, som är ett slags abstrakta modellbyggen som saknar sanningsvärde men som kan ha en strukturerande funktion. Realtypiska definitioner utgår från en avgränsad empirisk företeelse (exempelvis den italienska fascismen) och söker fixera denna företeelses idéer och framträdandeformer. En idealtypisk definition strävar efter att lyfta fram den minsta gemensamma nämnaren eller det essentiella i ett antal likartade (eller påstått likartade) rörelser. Den kommunistiska fascismdefinitionen kan betraktas som ett idealtypiskt försök att fånga in alla fascistiska och auktoritära regimer under en hatt. Man buntade ihop oförenliga företeelser och genom att se Hitler som en agent för utomstående krafter underskattades kraften i den nazistiska rörelsen.
Komparativ forskning utifrån realtypiska begrepp är en fruktbar och levande forskningsinriktning, öppen för det som förenar och det som skiljer. Idealtypisk forskning, sökandet efter en gemensam formel för all fascism, vad man ibland kallar generisk fascism, har en prominent företrädare i engelsmannen Roger Griffin, professor i idéhistoria vid Oxford Brookes University. Griffin anser sig ha hittat en formel, giltig för all ”fascism”. Och inte nog med det – han menar att denna formel vunnit allt större erkännande och blivit konsensuell inom forskningen. En idealtypisk begreppsbildning förutsätter en grundläggande likhet mellan de företeelser som definieras; är olikheterna för stora tenderar den idealtypiska definitionen att bli så allmän att den förlorar i analytisk skärpa. Den blir helt enkelt trivial. Detta gäller Griffins definitionsförsök. Han hävdar i sin bok The Nature of Fascism (1991) att fascismen var en särskild ideologi vars ”mytiska kärna” var ”en palingenetisk form av populistisk ultranationalism”. Det egendomliga ordet palingenetisk – som ger definitionen en lätt esoterisk prägel – står för re-birth, återfödelse. Att element av nationell pånyttfödelse ingick i många fascistiska rörelsers föreställningsvärld är säkert riktigt. Men som Stanley Payne påpekat ingår liknande föreställningar i en mängd andra rörelser som inte kan betecknas som fascistiska.
Återfödelse är också ett religiöst begrepp, men det skulle vara svårt att beteckna kristendomen som fascistisk på denna grundval
Återfödelse är också ett religiöst begrepp, men det skulle vara svårt att beteckna kristendomen som fascistisk på denna grundval. Payne menar att Griffins definition saknar centrala element som måste ingå i en fascismdefinition, exempelvis våldsanvändningen och den paramilitära organisationsformen. Griffins definition av fascismen är närmast godmodig, ja oförarglig. Den är heller inte konsensuell i vetenskapen. Det är bara något han påstår. Att han tas upp i detta sammanhang beror på att han i Sverige fått en särskilt aktualitet genom sin lärjunge Henrik Arnstad, som under hänvisning till Griffin hävdat att Sverigedemokraterna är ett fascistiskt parti. Genom att statsminister Stefan Löfven i ett pressat ögonblick påstod att Sverigedemokraterna var ett fascistiskt parti och hänvisade till Arnstad, har denna tolkning fått ett slags officiell sanktion. Fascismen i Sverige som under mellankrigstiden inte lyckades komma över 1 procent-nivån i valet 1936 skulle nu samla nära 13 procent av den svenska valmanskåren.
Hur kommer Arnstad till detta resultat ? I sin bok Älskade Fascism – De svartbruna rörelsernas ideologi och historia (2013) citerar han ur Sverigedemokraternas program. Där sägs att partiet sympatiserar med socialkonservatismens strävan att söka skapa ”stabilitet och gemenskap […] genom att förena de bästa elementen hos den traditionella högern och den traditionella vänstern”; att partiet vill ”ersätta klasskamp och hat med förbrödring och nationell solidaritet”. Det viktigaste medlet i denna strävan sägs vara ”den tidiga europeiska socialkonservatismens analys av nationalismen och stärkandet av samhörigheten på den nationella identitetens och den gemensamma kulturens och historiens grund”. Är detta fascism? Ja, menar Arnstad och lyfter fram ordet ”social” i preciseringen av begreppet konservatism i programmet. Detta implicerar, menar han ”något helt annat än konservatism”. ”Social”, anser han, står för något som ”återkommit historiskt som beteckning för fascistiska rörelser”. Men detta är en egendomlig tolkning, en godtycklig slutsats. Socialkonservatism är inte ett ord med fascistiska konnotationer. Det kan snarare associeras till Bismarcks politik med dess blandning av konservatism och aktiv socialpolitik. Arnstads empiriska underlag för Sverigedemokraternas fascistiska karaktär är minst sagt bräckligt. Som belägg för sin tes lyfter han också fram en valaffisch som Sverigedemokraterna använde i valrörelsen 2010 som visar två små barn i ett sommarlandskap på väg till en idyllisk fiskesjö. Texten på affischen lyder: ”Ge oss Sverige tillbaka”. Det är knappast ett tungt belägg för att Sverigedemokraterna skulle vara fascistiskt.
Arnstad hävdar att den definition, som han gör av dagens ultranationalistiska rörelser, är ”politisk-ideologisk – inte moralisk”. Detta är vilseledande. När Arnstad går ut i pressen och förklarar att Sverigedemokraterna är ett fascistiskt parti är det ofrånkomligt att detta får en moralisk innebörd: Sverigedemokraterna framstår som en inkarnation av ondskan, inte som ett parti som drömmer oförargliga nostalgiska drömmar om ett svunnet Sverige à la Griffin.
Att beskriva Sverigedemokraterna som ett fascistiskt parti upplyser inte utan blockerar en analys av dem som politiskt fenomen. Genom valframgången 2014 har de i praktiken snarare återupprättat vänster-högerdimensionen i svensk politik, som varit försvunnen under större delen av efterkrigstiden.
Uppställandet av fascismteorier är ingen oskyldig sysselsättning. De kan ge upphov till handlingsstrategier som – om de saknar verklighetsförankring – kan få fatala konsekvenser. Kommunisternas beskrivning av socialdemokratin på 1920- och 1930-talet som ett slags vänsterfascism är ett varnande exempel.
Ett allmänt (generiskt) fascismbegrepps största svaghet är att det innebär en relativisering av nationalsocialismens antisemitism och makalösa rasistiska brutalitet. Det är betecknande att Nolte inte nämner rasismen i sin minimidefinition. De rörelser som gick under namn av fascism var alltför olika för att sammanfattas i ett begrepp. Den tyske historikern Wolfgang Wipperman har gjort ett försök till tredelning av begreppet. Han talar om den italienska ”normalfascismen”, den tyska ”radikalfascismen” och slutligen den östeuropeiska fascismen. En sådan realtypisk tredelning av fascismbegreppet har en empirisk konkretion och ger en bättre utgångspunkt för forskningen än Griffins tandlösa definition.
