Att se allt sanningssägande som politiskt ställningstagande undergräver demokratin

Medier och utbildningsväsende står inför utmaningen att återskapa tilltron till samhället som ett gemensamt projekt. För detta krävs en konsekvensneutral journalistik som vilar på fakta och skiljer mellan kunskap och värderingar. När medier och experter kopplar upplyst tänkandet till vissa ideologiska värderingar undermineras deras legitimitet. Då ligger det nära till hands att de som av samma medier och experter stämplas som ”dem som inte förstår sitt eget bästa” söker upp andra informationskanaler.

Vi står i dag inför ett antal nya, potentiellt farliga företeelser, vilkas gemensamma tråd beskrivs med begrepp som ”faktaresistens” och ”post-sanningseran”. Inte minst kan man hänvisa till tendensen att allt fler själva väljer sina informationskällor och undviker idéer och texter som redovisar sakförhållanden som inte passar in i ens egen världsbild. Man är misstänksam mot etablerade sanningar och kunskapsanspråken hos sakkunniga. Men bakom denna idealtypiska skildring av den pågående avintellektualiseringen av debatten ligger också en konkret verklighet, ett medielandskap i förfall.

Men bakom denna idealtypiska skildring av den pågående avintellektualiseringen av debatten ligger också en konkret verklighet, ett medielandskap i förfall.

Enligt en kommande rapport från Institutet för mediestudier saknar 35 av landets kommuner lokalredaktioner, där inte ens gratistidningar eller lokala nyhetssajter finns. I 65 kommuner saknas traditionell mediebevakning. I många mindre orter som fortfarande bevakas finns stora brister i nyhetsrapporteringen på grund av att landsortspressen köps upp av medieföretag utan lokalkännedom eller lokalförankring. Undersökande journalister försvinner i takt med att tidningar läggs ned. Dessa ersätts av professionella kommunikatörer, som snarare än att gräva fram information och fakta av vikt för medborgarna, är satta att ”profilera” eller ”sälja” den institution, organisation, myndighet eller kommun som de representerar. Kommunikatörernas uppgift skiljer sig med andra ord från nyhetsförmedlingens ”konsekvensneutralitet”, en term som myntades av Erik Fichtelius i boken Vad är en nyhet och 100 andra jätteviktiga frågor (2016). ”Är nyheten sann och relevant, alltså viktig för publiken”, skriver Fichtelius, ”så ska den publiceras oavsett om det är bra eller dåligt för en viss stat, politiker eller affärsverksamhet.”

Oavsett var man bor, har man ett behov av att veta vad som sker, vad som är sant, relevant och som angår medborgarna: att en serie inbrott har ägt rum i grannskapet, att det enda apoteket på orten kommer att stängas, att den kommunala skatten ska höjas, att en närliggande flyktingförläggning har attackerats eller att den lokala skolskjutsen har dragits in. I brist på en nyhetsredaktion som undersöker och informerar om sakernas tillstånd är medborgaren hänvisad till ”kyrkbacken” – i vår tid ”alternativa medier” – där korrekt information, skvaller, konspirationsteorier, regelrätta lögner och riktiga avslöjanden blandas fritt.

Oavsett medieform har alltså skillnaderna mellan olika landsdelar ökat lavinartat under senare år när det gäller möjligheten att delta i det offentliga på jämbördiga villkor, och ambitionsnivån hos makthavarna tycks stanna vid krishantering snarare än att sträva efter att återupprätta en livskraftig offentlighet för hela landet. Under sådana förhållanden ligger det nära till hands att människor letar fram information på egen hand, framför allt på internet, där tyckande ofta ersätter argumentation och där sökmotorns algoritmer ser till att var och en får sin egen verklighetsbeskrivning bekräftad.

Det amerikanska presidentvalet utgör en illustration av den medie- och informationsproblematik jag vill närma mig. Varje dag sedan valdagen har politiska kommentatorer erbjudit analyser om ”vad som hände”, och journalistkåren har börjat fråga sig vad de har varit med om. Man kanske inte fullt ut har insett i vilken grad Donald Trump är en medieprodukt och att hans politiska framgångssaga delvis kan tolkas som en decennielång pardans med de etablerade medierna. Han har oavbrutet retat dem och kallt räknat med att de ska reagera med precis den hånfulla och nedlåtande attityd som hans kampanj har anklagat dem för. I det avseendet kan man i högsta grad tala om en ”mediecirkus” som oavsett medias avsikter gjort nyheter till underhållning.

Här ser vi samma marknadslogik som har bidragit till att undergräva den publicistiska rollen för traditionella tidningar och nyhetskanaler på det lokala planet. I stället för seriöst undersökande journalistik handlar det om att sälja ”klickbait”, det vill säga sådant som är roligt, spektakulärt eller muntert, snarare än sådant som anses vara tråkigt och svårt, men som är angeläget ur ett demokratiskt perspektiv. Denna medielogik varken kräver eller bidrar till ett initierat samtal om policy, svåra övervägningar eller beslut, utan skapar i bästa fall en trygg känsla av tillhörighet hos läsaren som bland annat kommer till uttryck i att man skrattar åt samma skämt. Om man däremot känner sig som föremål för skämtandet, får man med irritation eller kanske även förbittring leta efter sin underhållning i andra kanaler.

I eftervalsanalysen finns en tendens till ett krampaktigt upprepande av samma välmenande aningslöshet som resulterade i att 25 procent av USA:s röstberättigade valde bort Hillary Clinton. Många politiker, publicister och professorer har uttryckt insikten att ”vi” måste lära oss hur ”vi” bättre ska kommunicera med ”dem” som lade sin röst på Trump, utan att framstå som nedlåtande och överlägsna. ”Vi” ska också vara medkännande, ”vi” ska förstå ”deras” ibland berättigade oro och ångest. Att formulera sig så är att bekräfta bilden av en självtillräcklig elit som anser sig veta bäst och inte behöver ta in motargument, men för vilka etiketten kräver ett visst mått av överseende med dem som inte förstår sitt eget bästa. Det är inte Donald Trump eller ens Breitbart, som har delat upp landet mellan ”vi” och ”dem”, de har bara dragit konsekvenserna av en uppdelning som redan visar sig i hur vi talar med och om varandra.

Elitism behöver inte innebära konflikter mellan samhällsklasser eller intressen. Man kan mycket väl ha ett öppet, välfungerande, frihetligt och i materiellt avseende relativt jämlikt samhälle som är meritokratiskt i sin styrning, i sitt utbildningssystem och i det offentliga samtalet.

Problemet med den elitistiska hållningen uppenbaras när det upplysta tänkandet kopplas till vissa ideologiska värderingar, såsom dessa kommer till uttryck i bland annat det som kallas ”politisk korrekthet”. En sådan koppling underminerar nämligen den politiska legitimiteten i idén om meritokrati vars grundpelare utgörs av en helt annan koppling, närmare bestämt kopplingen mellan expertis och opartiskhet. När man utser kommittéer och myndigheter för att kontrollera efterlevnaden av ideologiskt laddade idéer såsom ”normkritik”, ”mångfald”, ”internationalisering”, ”konkurrenskraft” med mera, har man per definition tagit parti för en viss uppsättning värderingar som anses oantastliga, samtidigt som man låter denna uppsättning värderingar utgöra kompetens- och behörighetskrav för olika former av professionell expertis. Den som ifrågasätter värdegrunden är därmed i behov av kunskap, upplysning och information, vilket tillhandahålls av ”experterna”.

Den som ifrågasätter värdegrunden är därmed i behov av kunskap, upplysning och information, vilket tillhandahålls av ’experterna’.

Om en statlig verksamhet vars legitimitet vilar på opartiskhet och sakkunnig analys och bedömning sviker i opartiskhet kan dess existensberättigande ligga i farozonen. På samma sätt ligger det nära till hands att söka andra källor, om nyhetsförmedling uppfattas som vinklad i både tolkning av fakta och i själva rapporteringen. De journalister och kommentatorer som i och via media talar om ”dem”, de som till exempel menar att ”vi” måste kommunicera bättre med ”dem”, gör sig skyldig till just denna sammanblandning av sina egna värderingar och preferenser och expertis inom sin yrkesroll.

År 1997 höll filosofiprofessorn Richard Rorty ett föredrag vid Harvard, som efter det amerikanska valet i november har citerats flitigt på internet. Den uppskattning föredraget rönt tror jag hänger ihop med en gryende insikt om problematiken jag skildrar ovan. Bland annat ges följande förutsägelse om nyliberalismens påverkningar på demokrati: ”Väljarna på landsorten kommer att dra slutsatsen att systemet har misslyckats, och börja leta efter en kraftkarl att rösta på – någon som är beredd att försäkra dem att, när han väl har valts, kommer inte de självbelåtna byråkraterna, de listiga juristerna, de alltför högavlönade börsmäklarna, och de postmodernistiska professorerna längre vara de som bestämmer […]. Den förbittring som dåligt utbildade amerikaner känner inför att deras uppförande korrigeras av högskoleutbildade kommer att finna en ventil.” Rorty fångade förvisso något av populismens kärna här och det är nog ingen tillfällighet att han riktade varningen till just nyexaminerade Harvardstudenter, de som tillhör dem som skulle kunna göra något för att förhindra härdsmältan.

Nyliberalismen har mycket riktigt pekats ut som orsak till den politiska reaktionen som vi har sett på senare tid både i Europa och USA, bland annat av George Monbiot i ett flertal artiklar i The Guardian, och nyligen av Sverker Gustavsson i Respons (nr 5/2016). Men denna förklaring, som riktar kritiken utåt, räcker inte hela vägen för att förstå dagens politiska klimat. Det som saknas, menar jag, är en djupgående självrannsakan bland dem som har möjlighet att göra sina röster hörda inom media, högre utbildning och politik. En som såg ett akut behov därvidlag var José Ortega y Gasset, som på tjugotalet skrev en essä om vad han kallade ”vår tids viktigaste faktum”: för första gången i västerländsk historia, agerade den ”stora massan” just som massa eller skock (vilket inte är att förväxla med en pluralitet, vilket närmast är dess motsats). I boken Massornas revolt (1930) redogör han för vad detta betyder och vad det får för konsekvenser.

”Massorna” för Ortega, är inte arbetarklassen, eller ”folk ute i stugorna”, utan människan när hon ”upprepar sig” som generisk typ, och som sådan är hon alltid motsatsen till minoriteter, som per definition inte tillhör detta genomsnitt. Den minoritet som Ortega är mest intresserad av är de individer som ”ställer höga krav på sig, samlar på sig svårigheter och förpliktelser”, till skillnad från den stora majoritet av människor som inte ”kräver något speciellt av sig själva, utan för vilka livet i varje ögonblick är att vara det som de redan är, utan att anstränga sig med att sträva mot fulländning”. Han säger explicit i början av essän att det inte finns någon enkel överlappning mellan sociala eller ekonomiska klasser, mellan ”högre” och ”lägre” klass i politisk eller sociologisk mening. Han tänker sig snarare att den moderna demokratin i sin begynnelse var stärkt av en passionerad respekt för lagen och dämpad av en stor dos liberalism, där en pluralitet valde att leva ihop trots stora svårigheter. Genom att knyta an till dessa principer av trohet mot lagen och kärlek till frihetlighet, utövade medborgaren en sträng självdisciplin i umgänget med andra medborgare: ”Under skyddet av liberala principer och rättsäkerhet kunde minoriteter leva och agera. Demokrati och lagen – ett gemensamt liv under lagen – var synonymer”.

Men i dag, säger Ortega (han skrev på 30-talet, men tankarna är lika relevanta i dag), bevittnar vi en hyperdemokrati där massan agerar direkt – utanför lagen – för att framtvinga sina mål och visioner. Han menade att man missuppfattar situationen om man tror att massan har ”tröttnat på politik” och vill överlåta det till auktoriteter och expertkunnande; det senare kännetecknar snarare representativ demokrati. I en fungerande demokrati kan massan ta för givet att man kan lita på att de som har speciella kunskaper och insikter i politiska, ekonomiska eller kulturella spörsmål, kan ges ansvar för att utarbeta möjliga alternativ som medborgarna kan ta ställning till. I en massdemokrati är däremot frågor om sakkunskap och initierad bedömning satta ur spel.

I en massdemokrati är däremot frågor om sakkunskap och initierad bedömning satta ur spel.

Men, skulle man kunna invända, kan inte detta lösas genom massutbildning? Möjligen, men det har visat sig att det som massutbildningen har gjort på senare år är i stort sett att instruera massorna i det moderna livets tekniker; de har fått verktyg, men ingen förståelse för den tradition som möjliggjorde dessa fantastiska instrument och resultat, inklusive de demokratiska institutionerna själva. Betoningen på nytta och tillämpning i avsaknad av en grundläggande förståelse av de kulturella förutsättningarna för vetenskap, dess historia, dess teoretiska övervägningar och grundvalar, innebär att studenter strängt tagit inte förstår hur man går tillväga för att tänka eller tänka ut något nytt. De bara tar för givet att de idéer och tekniker de lär sig bara ”är så”. Utan insikt i deras möjlighetsbetingelser, blir hela vår livsform och den vetenskap och kultur den bygger på bara något ”givet”, något som bara finns där för att garantera våra rättigheter och tillfredsställa våra behov – utan att förpliktiga till ansträngning, självbesinning och eftertanke. Det innebär att varje individs instinkter, åsikter, lustar, preferenser och smak är i sin ordning precis som de är och de ska inte behöva möta något egentligt motstånd. Inget ska inhibera individens självbild och självuppskattning, hon har redan allting inom sig, då rättigheterna redan ligger framför henne som fallfrukt, utan att hon behöver åstadkomma något med egen tankeverksamhet. I sin utbildning blir individen intellektuellt passiviserad snarare än aktiverad.

För Ortega var den främsta anledning att använda sig av ordet ”massa” inte att indikera den talrika mängden, utan framför allt för att beteckna en statisk tillvaro, en tröghet inom en viss livsform. Den människotyp som alstras i massamhället är instängd i sig själv och saknar förmågan att lägga märke till både andra människor och fakta: ”De vill lyssna, men upptäcker att de är döva.” Det innebär att hennes åsikter och idéer inte uppnås genom resonerande och diskussion utan är ”påkomna” därute och omfamnar allt som fyller ett syfte, släcker en törst. Sådana åsikter är i själva verket inte mer än ”lustar iklädda ord”. Åsikter uppfattas på så sätt som något man ”plockar upp” utifrån sitt omedelbara behov eller intresse. Att likställa värdet av sådana” spontana åsikter” med dem som erövras genom reflektion, diskussion och kritisk prövning, är inte bara att förneka värdet av sakkunskap och kravet att kunna kräva och bli avkrävd skäl för sina ställningstaganden; det är att förespråka rätten att genom tvång frånta andra rätten att ge och ta skäl och argument som grund för beslut.

I en fungerande demokrati, som är både liberal och meritokratisk, erkänner varje medborgare en uppsättning förpliktande begränsningar av den egna friheten, kriterier för avgörande av tvister och oenighet, respekt för legitima meningsskiljaktigheter, indirekta politiska och administrativa metoder som krävs för att uppnå rättsäkerhet för alla samt behovet av förnuft och balans. Om däremot dessa demokratiska principer och regler enbart betraktas som villkorade eller tillfälliga konventioner som vi lika gärna kan vara utan, eller om de uppfattas vara ofrånkomligen partiska och intresse-drivna, dras själva grunden för demokrati undan. Dessa påfund utgör nämligen grundläggande villkor för rättssäkerheten, i synnerhet för minoriteter, maktdelningen, politiska kompromisser och viljan att samregera eller att som medborgare leva i samma samhälle som andra som inte delar ens åsikter, värderingar och preferenser.

Så fort massans inställning blir styrande har demokratin degenererat till barbari.

Ortega målar fram en bild av en människa som uppfattar livet som blott givet, utan inneboende begränsningar, vilket ger henne en känsla av segervisshet; hon anser att hon varken i intellektuellt eller moraliskt avseende är i behov av förbättring, nyansering eller komplettering. Hon är i allt väsentligt tillfreds med den person hon är, och ser ingen anledning att lyssna på andra, att ta in ”främmande element”, såsom argument från andra utgångspunkter, att låta andra bedöma sina åsikter, att över huvud taget ta i beaktande andra vilkas idéer, preferenser eller utgångspunkter inte passar in med sin egna. Dessa karaktärsdrag leder till en inställning att hon är i sin rätt att påtvinga andra sin vilja och sina ståndpunkter utan begränsning. Denna inställning, menar Ortega, är själva motsatsen till frihetlighet i alla dess former, vilken bottnar i en disciplinerad vilja att leva med andra och ta andra i beaktande. Så fort massans inställning blir styrande har demokratin degenererat till barbari.

Nu kommer det svåra. För när Ortega ställer sig frågan om det går att finna en motsvarighet till den mentalitet som beskrivits ovan bland befintliga sociala klasser, finner han den där man kanske minst anar, nämligen i medelklassen, specifikt bland de högt utbildade specialisterna, ”experterna”: ingenjörer, läkare, ekonomer, lärare och så vidare, men framför allt hos dem med särskilt gedigen utbildning, nämligen bland vetenskapsmän i bred bemärkelse, då inte minst denna kategori gärna lyfts fram som förebilder för det moderna samhället i stort. Då vetenskapligt arbete av nödvändighet har kommit att kräva specialisering, har vetenskapsmän för varje generation förlorat alltmer kontakt med andra vetenskaper än sina egna och med den egna vetenskapens intellektuella och kulturella tradition. Det har lett till att specialisten eller ”experten” behärskar sitt lilla hörn av universum, på samma gång som hen överskattar sitt kunnande om allt annat. Denna utveckling skapar en ny människotyp, ”den kunnige dumskallen”. Genom sitt kunnande upplever hen sig som bättre skickad att fatta beslut om allt mellan himmel och jord och utan behov av att samråda med andra. Hen är instängd i sina egna preferenser och föreställningar, eller, som Ortega säger, hen lever i ett oavbrutet tillstånd av ”icke-lyssnande”, hen är inte kapabel till att ta det eller dem som är främmande eller annorlunda i beaktande. Man kan alltså säga att en viss sorts utbildning, och även en viss sorts förment bildning, delvis är skadlig, nämligen om den leder till denna intellektuella instängdhet.

Jag nämnde tidigare att en reaktion på resultatet av presidentvalet var att upprepa precis den känsla av förträfflighet som den högutbildade kören av professorer, journalister och politiska experter som uttalade sig gav prov på. De vill gärna ”tala till” Trumps väljare och hjälpa dessa att känna mer tillförsikt för framtiden, men det var väldigt litet som tydde på att ”experterna” ansåg att de hade något att lära sig eller hade anledning att pröva sina idéer mot andra, att ta dessa i beaktande. Man kan med Ortega säga att de inte vill regera med dessa människor, utan åt dem. Ortega skulle säga att sakkunskap tillsammans med en genuint bred och djup bildning och allmänt välutvecklad omdömesförmåga är nödvändigt för styrande om vi ska undvika politiska beslut som bara är ”lustar iklädda ord”, men om de styrande inte kan skilja mellan sina egna preferenser och opartisk expertis, blir resultatet inte välgrundade beslut för det allmännas bästa, utan ”lustar iklädda tekniska termer och trendig jargong”. Det mediala misslyckandet i sista valet kan nog spåras till att den publicistiska nomenklaturan var oförmögen att göra denna distinktion när den konsulterade expertisen, eftersom de delade samma språk, eller, för att återgå till ett tidigare tema, skrattade åt samma skämt.

Detta tillstånd av ”icke-lyssnande” och ovilja att argumentera sakligt med andra för sin ståndpunkt som jag skissar ovan undergräver demokratin, då utgångspunkten för en demokratisk ordning är just en pluralitet av människor som delar en gemensam värld som de tillsammans, utifrån olika perspektiv, månar om att vårda och helst även förbättra. I Mellan det förflutna och framtiden – Åtta övningar i politiskt tänkande (1968, sv övers 2004) skriver Hannah Arendt att politiken handlar om att genom öppen diskussion och debatt, försöka övertyga sina likar. Det innebär att ”auktoriteter”, i meningen experter vilkas omdöme och argument inte kan eller får ifrågasättas, är till skada när det gäller frågor om vad som är bäst för ett samhälle. Hon beskriver europeisk historia sedan upplysningen som en ständig pendling i den populära opinionen mellan viljan att betona frihetlighet på bekostnad av tydlig auktoritet och viljan att återuppbygga auktoritet på bekostnad av individens frihet. Men, påpekar hon, i vår egen tid är bägge dessa viljor på tillbakagång.

Arendt ser denna tillbakagång bland annat som ett resultat av att man har blandat ihop två väsensskilda samhälleliga roller, den mellan styrning och undervisning. Om politik kräver att vi betraktar och behandlar varandra som likar i egenskap av myndiga, kräver själva idén om undervisning att eleven och läraren inte är lika med hänsyn till det som ska undervisas och läras. I det avseendet är bildning irrelevant för politik, om inte syftet är att råda bot på brister i tidigare skolning. Skälet till att elever, de som är i inlärningsstadiet, inte kan eller bör delta som likar i beslut rörande politiska ställningstaganden är att de ännu inte har kapaciteten för ett sådant deltagande, men de är i färd att tränas till det. Innehållet i utbildningen borde vara just en sådan förberedelse. Den auktoritet som krävs av lärare, föräldrar och förmyndare är alltså politiskt irrelevant, samtidigt som den är absolut nödvändig om den kommande generationen ska vara i stånd att bli politiska medborgare.

Auktoritet är således för Arendt inte ’makt’, utan det som ger makt legitimitet.

Auktoritet är således för Arendt inte ”makt”, utan det som ger makt legitimitet. Den ”kompletterar” makt, varken genom tvång eller genom befallning, utan enbart genom erkännande. En sådan auktoritet är okränkbar om den verkligen tillhör en gemensam och värderad tradition. Legitim auktoritet kan inte uppnås om denna tradition är söndrad, vare sig genom lagstiftning eller välmenande upplysningskampanjer, opinionsbildande verksamhet eller kommunikationsstrategier. Politiska frågor är av en sådan natur att det inte finns någon facit. I politik, till skillnad från vetenskap, kan utövandet av omdömet aldrig handla om bevisföring i meningen tillämpande av universella lagar på partikulära fall.

För Arendt är det som är viktigt i politiken varken individen eller gruppen, utan vår gemensamma värld, oaktat våra privata eller partikulära intressen. Men det är inte en fråga om bevisföring, då det politiska till sin natur inte är ett ämne för formell slutledning eller (enbart) tekniska lösningar. Här krävs en offentlighet där olika idéer om hur världen ska se ut på samma gång kan samsas och konfronteras, där man tillsammans ska erkänna faktas auktoritet, även om vi på olika grundvalar organiserar och framställer dessa fakta på olika sätt i försöket att övertyga varandra. Om vi gör avkall på kravet om att åtminstone enklare fakta är gemensamma, blir politik utan tvång eller illegitim auktoritet omöjlig, eftersom vi inte längre delar en gemensam värld som vi kan gräla om. Erkänner vi inte faktas auktoritet, finns det inte heller utrymme för argumentationens frihetliga och övertygande funktion.

Arendt menar alltså att det är väsentligt för det offentliga samtalet att det finns någon instans där samtalspartnerna kan hämta sina gemensamma ”fakta”, där opartisk expertis råder, åtminstone som regulativt ideal. Hon nämner universiteten och domstolar som sådana ”sanningsinstitutioner”: ”Högst ovälkomna sanningar har framkommit från universitetet, och väldigt ovälkomna domar har om och om igen kommit från rätten”. Anledningen, menar Arendt, är att deras raison d’être i moderna demokratiska stater bygger på att de ska ”propagera sanning” snarare än följa politikens regler. Demokrati vilar just på att vi kan lita på att universiteten och domstolarna inte följer politikens vindar, vilket är skälet till att totalitära regimer från Nazityskland till Erdogans Turkiet alltid måste se till att strypa deras autonomi gentemot det politiska styret. Dessa ”sanningens exilorter” har alltid exponerats och kommer alltid att utsättas för politisk maktutövning och ekonomiska intressen. Men enligt Arendt ökar den blotta existensen av sådana institutioner och ”det organiserade broderskapet” av oberoende och förmodat opartiska akademiska forskare och lärare som förknippas med dem, i sig sannolikheten att sanningen kommer ut.

Arendt betonar att när det gäller det offentliga samtalet är de ämnesområden som är minst nyttiga exakt de som är av största vikt för politiken, just i egenskap av sin onyttighet. Humaniora har som sin uppgift att ”vakta, finna, bevaka och tolka faktiska sanningar och mänskliga dokument”. Med opartisk forskning och undervisning fyller högre utbildning i humaniora den politiska funktionen att leverera information och insikt bortom den politiska sfären, just eftersom ingen handling eller beslut ska stå på spel här. Humanisten ska enbart säga, ”så här ser världen ut”, oavsett vad du eller jag tycker om det. När den humanistiska läraren visar vad som är eller har varit fallet, oavsett om det faller i god jord eller inte, lär hon även ut sanningssägande som sedvana. Det är denna sedvana som ger omdömesförmågan tillfälle att uppövas och utvecklas.

Humanisten ska enbart säga, ’så här ser världen ut’, oavsett vad du eller jag tycker om det.

När lärosäten och skolor däremot ska anamma och praktisera politiska agendor, reproducerar de inte bara ideologi, utan även vanan att betrakta allt sannings-sägande som politiskt ställningstagande. Därmed fungerar de inte som källa för fakta eller tolkningar av sakförhållanden som kan stå som en gemensam grund för förhandlingar och argument kring en gemensam värld, utan som en del av den politiska sfären. På samma sätt förlorar publicister sin roll som källa för fakta och information. Den ansvarige utgivaren antas i stället stå för en viss politisk uppfattning som avgör inte bara hur fakta ska tolkas, utan vad som ska räknas som fakta utifrån ett på förhand givet politiskt ställningstagande.

Den nya ekonomiska realiteten som har framkommit på grund av globalisering och digitalisering har inneburit en materiell utmaning för både nationella utbildningsväsenden och regional nyhetsrapportering. Men ytterst består den stora utmaningen i att återskapa tilltro till samhället som ett gemensamt projekt som vi väljer att dela med varandra som likar. En förutsättning för ett sådant återuppbyggande är att vi strängt skiljer mellan kunskap om sakförhållanden å ena sidan och frågor om värderingar och personliga övertygelser å den andra. I ljuset av denna oundgängliga premiss för fungerande demokratiska institutioner är det olyckligt om debatten kring hur vi ska säkerställa tillgång till relevanta fakta och källkritisk granskning av information för samtliga medborgare i landet, såsom har uppstått i kölvattnet av Medieutredningens förslag, handlar om under vilka förhållanden staten har rätten att styra vilken sorts information som ska finnas tillgänglig utifrån en uppsättning normer och värderingar som inte har med bedömning av riktighet, tillgänglighet och tillförlitlighet i nyhetsförmedling att göra.

Förutom att en sådan debatt inte tar hänsyn till att själva gränsdragningen mellan upplysning och normbildning, hur den än dras, är nödvändig för medias trovärdighet och legitimitet, har den också effekten att den, i stället för att samla medborgarna kring en gemensam angelägenhet – tillgång till viktig samhällsinformation – genom formuleringen av för alla bindande lagar och regler, bidrar till uppdelningen mellan dem som besitter makten att bestämma normer och dem som inte gör det.

Vi måste inse att politik i demokratisk mening inte bara är en fråga om att finna de rätta praktiska lösningarna för att möta konkreta problem, utan kräver en öppen och prövande diskussion där alla avstår från att tro att en viss tillhörighet, även om denna tillhörighet handlar om till exempel utbildningsnivå, ger en legitim auktoritet att utöva det berömda ”problemformuleringsprivilegiet”. För om vi går med på den orwellska devisen att alla medborgare är jämlika men vissa är mer jämlika än andra, finns det ingen grund att stå på om de ”mindre jämlika” väljer att ge sitt stöd till någon som vill, eller låtsas vilja, öka jämlikheten genom att ta bort de ”mer jämlikas” privilegier. Och då är risken mycket stor att minoriteter, inte minst de som Ortega månade om, det vill säga de som inte passar in i ”massan”, förlorar det skydd som en fungerande demokrati erbjuder.