Tema | Genus och ideologi

Att se studenten som kund hotar den akademiska friheten

| Respons 4/2020 | 19 min läsning

Den amerikanska historikern Joan Wallach Scott undersöker i sin senaste bok den akademiska friheten som ideal och pekar på det hon ser som de främsta hoten mot dess förverkligande, däribland nedskärningar och en ekonomisk syn på både utbildning och forskning. De förändrade villkoren drabbar både forskare och studenter, menar Wallach Scott, som ser ett universitet som i mångt och mycket blivit en plats där enskilda investerar i sig själva utifrån en kalkylerande logik och som präglas av en syn på studenter som konsumenter av utbildning och därför – liksom kunden – alltid uppfattas ha rätt.

Universiteten känner varthän den nyliberala vinden blåser… Reklam för California State University San Bernardino. Foto: Robert Alexander / Getty Images

Vad är akademisk frihet, vilka hot står den inför i dag och hur kan dessa hot bemötas? Dessa frågor är centrala om man på allvar vill förstå och delta i de diskussioner om universitetets uppgift och plats i samhället som har förts i den svenska offentligheten under de senaste åren. Diskussionerna har flera gånger blossat upp i relation till specifika händelser, som när Sverigedemokraternas Richard Jomshof 2019 bjöds in till Institutionen för journalistik, medier och kommunikation vid Göteborgs universitet för att tala om Sverigedemokraternas mediestrategi. Försvarare av Jomshofs föreläsning hänvisade till yttrandefrihet (ett begrepp som ofta blandas ihop eller likställs med akademisk frihet) och menade att universitetet bör vara en plats där olika ståndpunkter möts snarare än att fungera som moralistisk grindvakt. Andra argumenterade i stället för att universitetet inte alls är skyldigt att representera alla positioner och att universitetet inte är demokratiskt i meningen att alla har rätt att komma till tals inom dess väggar. I stället, hävdade kritiker av Jomhofs föreläsning, har universitetet ett demokratiskt uppdrag att – genom undervisning och forskning – fostra självständiga och kritiska medborgare. Detta uppdrag kan, menade kritikerna, uppfyllas utan att göra plats för förespråkare från ett parti med rötter i högerextrema partier och organisationer.

De två sidorna i debatten står långt ifrån varandra och det enda som, tillspetsat, kan sägas förena dem är att de just betraktar varandras position som hotet mot den akademiska frihet som de själva säger sig försvara.

Även politiska direktiv, så som regeringens initiativ att jämställdhetsintegrera högre forskning och utbildning, har relaterats till frågan om akademisk frihet och universitetets förhållande till politiken. Kritikerna av detta initiativ argumenterar ofta för att denna typ av direktiv innebär en politisk styrning av forskningens innehåll som går stick i stäv med idealet som säger att forskaren ska vara fri att självständigt välja både ämne och metod för sina studier. I stället för att ledsagas av vetenskaplighet tvingas forskare stöpa sin forskning efter riktmärken formulerade i den politiska sfären. Försvararna framhåller å sin sida att direktiven på inget vis innebär en tvångströja som tvingar alla akademiker att bli genusvetare. Snarare är syftet att stärka forskningens kvalitet genom att uppmuntra forskare att anlägga ett köns- eller genusperspektiv när det är tillbörligt. Dessutom beskrivs den tidigare frånvaron av köns- eller genusperspektiv som ett utfall av en androcentrisk forskningskultur i vilken till exempel genusperspektiv har varit marginaliserade eller setts som irrelevanta och ovetenskapliga, vilket i sig kan förstås som en inskränkning av den akademiska friheten för de forskare som intresserat sig för just dessa perspektiv (enligt logiken att finansiering möjliggör forskning och frånvaron av medel försvårar forskning).

De två sidorna i debatten står långt ifrån varandra och det enda som, tillspetsat, kan sägas förena dem är att de just betraktar varandras position som hotet mot den akademiska frihet som de själva säger sig försvara. Av den ena sidan beskrivs den tilltagande kritiken mot genusvetenskapen och anklagelserna mot dagens universitet som ett vänsternäste som vägrar att bemöta meningsmotståndare, som ett uttryck för antigenderism och högerextrema gruppers försök att – i den akademiska frihetens namn – angripa forskning med rötter i olika kamper om social rättvisa. Av den andra sidan beskrivs en integrerad hänsyn till dessa kamper i akademin som ett hot som riskerar att göra forskningen dogmatisk och ideologiskt styrd i stället för fritt utforskande.  

Debatten ger, vilket inte är förvånande givet genren, få ingångar till en fördjupad förståelse av vad den akademiska friheten egentligen innebär och den kontext inom vilken den diskuteras, hotas och försvaras i dag. Som utgångspunkt för en utvecklad reflektion vänder vi oss därför till den amerikanska historikern Joan Wallach Scotts bok Knowledge, Power, and Academic Freedom (2019). Scott är en inflytelserik historiker vars arbeten kring bland annat feministisk historieskrivning, genusbegreppet och skillnad har påverkar flera generationer av genusorienterade teoretiker och historiker (för mer läsning om Wallach Scotts tidigare arbete se intervju med henne i Respons 2/2012). I sin senaste bok försöker Scott sig på att närma sig den akademiska friheten som ideal, samtidigt som hon pekar ut det hon ser som de största hoten mot detta ideals förverkligande. Utifrån sina erfarenheter av sin egen pappas öde (en gymnasielärare som blev av med jobbet eftersom han vägrade lämna ut information om sin egen och sina kollegors politiska hemvist och engagemang) under McCarthy-eran, sin roll som lärare och forskare vid Princeton University samt som medlem i American Association of University Professors Committee on Academic Freedom and Tenure, diskuterar hon den akademiska friheten som ett svårdefinierat ideal som – trots sin undflyende karaktär – bör försvaras. Även om boken utgår från en amerikansk kontext menar vi att den berör frågor som kan vara behjälpliga även i den svenska debatten. I det som följer kommer vi kortfattat sammanfatta centrala poänger i Wallach Scotts bok. Därpå följer en kortare intervju som vi genomförde med henne inför detta nummers tema. 

För den som söker en tydlig definition av begreppet akademisk frihet är Wallach Scotts bok kanske mer ett potentiellt föremål för frustration än för pedagogisk vägledning. Wallach Scott inleder med att beskriva akademisk frihet som ”ett ideal, en strävan”. Med hjälp av den sydafrikanske litteraturvetaren John Higgins beskriver hon akademisk frihet som en ”häpnadsväckande paradox” i det att begreppet sällan refererar till en verklighet, i vilken den akademiska friheten är realiserad. Snarare är det ett ideal som lyfts fram i situationer där den akademiska friheten beskrivs som bristfällig eller till och med helt frånvarande. På så vis blir den akademiska friheten ett slags etik som handlar om att försöka få verkligheten att närma sig idealet. Wallach Scott pekar emellertid ut några generella komponenter som ingår i idealet om akademisk frihet som hon förstår den: universitetets autonomi i relation till statlig politik, varje institutions frihet att bedriva forskning och undervisning utifrån sina expertisområden samt enskilda lärares rätt att uttrycka politiska åsikter utanför klassrummet. Den akademiska friheten bygger även på ett kontrakt mellan universitetet som institution och allmänheten, där universitetet bidrar genom att producera kunskap som är till nytta för samhället. För Wallach Scott handlar det inte om konkret ekonomisk eller politisk nytta, utan om kunskap som gör livet bättre för alla medborgare, oavsett om de studerar eller inte. Det är genom detta kontrakt som universitetet får sin legitimitet och sitt handlingsutrymme.

Här betonas studentens rätt att inte ska känna sig illa till mods eller ifrågasatt, vilket i sin tur resulterar i en servicekultur, som betraktar studenterna som konsumenter av utbildning och därmed – liksom kunden – alltid anses ha rätt.

Samtidigt befinner sig universitetet, enligt Wallach Scott, ”i ruiner” på grund av förändringar som skett på senare tid – både under demokratiskt och republikanskt styre – genom vilka universitetens villkor försämrats. Det rör sig om ett universitet som lider av betydliga nedskärningar av offentliga medel, ett större behov av studentavgifter (och i förlängningen högre studieskulder för studenter) samt ett större behov av externa bidragsgivare och fonder. Dessa nya villkor har resulterat i en ekonomisk syn på både utbildning och forskning, som innebär att forskningen ska förstås som nyttig utifrån bidragsgivarnas synvinkel (som oftast är ekonomisk) och att studenterna genom sin utbildning investerar i sig själva som humankapital i stället för att se på undervisningen som någonting som berikar dem kulturellt och intellektuellt. Den högre utbildningen har på så sätt gått från att förstås som allmännyttig till att kopplas till en investering i det egna jaget. Ett framhållande av individens konkurrenskraft har även skadat idén om universitetet som en plats där det gemensamma goda står i fokus. Universitetet har i mångt och mycket blivit en plats där enskilda individer investerar i sig själva utifrån den kalkylerande logik som Wallach Scott, utifrån statsvetaren Wendy Brown, beskriver som kännetecknande för vår tids homo oeconomicus. I mötet mellan idén om individen som investerat humankapital och det som Wallach Scott kallar för en affektiv vändning eller en individuell kränkthetskultur, enligt vilken man lär sig att uppfatta att andra individers åsikter kan kränka eller såra en, stärks denna kalkylerande logik och syn på läranderelationer. Här betonas studentens rätt att inte ska känna sig illa till mods eller ifrågasatt, vilket i sin tur resulterar i en servicekultur, som betraktar studenterna som konsumenter av utbildning och därmed – liksom kunden – alltid anses ha rätt. Eller som Wallach Scott uttrycker det:

Det som jag har kallat för den affektiva vändningen, till och med inom antidiskrimineringsdiskursen, handlar till syvende och sist, om individuella studenters rätt till bekvämlighet, säkerhet […] till rätten att maximera sitt värde och göra det fritt från distraktioner och hinder.

Men problemet är inte endast att krav på ekonomisk lönsamhet hindrar både forskare och studenter från att förverkliga värden kopplade till den akademiska frihetens patos. Wallach Scott riktar även kritik mot en alltför tydlig statlig styrning av universitetets innehåll och argumenterar, med hjälp av den postkoloniale teoretikern Edward Said, för att de statliga universiteten i högre grad än de privatfinansierade riskerar att skadas av att en intellektuell diskurs offras på ”den nationella identitetens altare”. Även om den akademiska friheten alltså kan kopplas till ett kontrakt mellan akademin och medborgarna, i vilket det kritiska tänkandet i sig betraktas som någonting som berikar ett samhälle, finns risken att detta kontrakt får en alltför konkret form och att universitetet – i likhet med andra statliga myndigheter – blir en förlängd arm för den nationella politiska praktiken. Även om Wallach Scotts argument förs i relation till en specifik amerikansk kontext erbjuder den ingångar till att problematisera den tydliga koppling mellan stat och universitet som är bestämmande för högre utbildning och forskning i Sverige.

Joan Wallach Scott. Foto: PrivatJoan Wallach Scott. Foto: Privat

Något som utmärker den kontext som Wallach Scott behandlar är att kristna fundamentalister och nationalister i betydligt högre utsträckning i USA än i Sverige, trots att det börjar bli alltmer förekommande även i här Sverige, har sett universitetet som ett politiskt slagfält. Även om Wallach Scott beskriver både vänstergrupper och konservativa som påverkade av och medverkande i denna affektiva vändning, är det i hög utsträckning de konservativa grupperingarna som bedriver lobbyarbete och politiska kampanjer. Dessa är inte sällan inriktade på att försöka få specifika lärare eller forskare på universiteten avskedade med anledning av deras politiska engagemang utanför universitetet. Dessa kampanjer framhåller vanligtvis – i den akademiska frihetens namn – hur föremålen för kampanjerna skadar den specifika institutionen eller universitetet genom sina politiska åsikter eller engagemang. Samtidigt visar Wallach Scott hur bevisen för att lärarna skulle ha uttryckt sig utanför sina befogenheter som lärare eller forskare oftast är svaga och att beslut att avskeda dessa akademiker i stället fattas utifrån en rädsla att förlora studenter eller finansiärer. Den akademiska friheten används i dessa fall som ett verktyg för att bryta mot en av den akademiska frihetens främsta principer: rätten till politiskt engagemang utanför universitetet, som vilken annan medborgare som helst. Anledningen till att detta kan ske är den svaga ekonomiska situation som universiteten befinner sig i, som tvingar dem att blidka både finansiärer och potentiella studenter. 

Sammanfattningsvis är det ett antal förändringar som i kombination har resulterat i en situation i vilken den akademiska friheten är hotad på flera fronter: det ekonomiska stålbad som utarmat universiteten de senaste decennierna, den ekonomiska utbildningslogik som kommit att spridas och förstärkas i mötet med en affektiv individualistisk kultur (där studentens välmående och önskemål står i fokus), de ökade angreppen på lärare och forskare knutna till vänstern och den alltmer spridda antiintellektualism som Wallach Scott menar präglar ett av Trump styrt USA. Den akademiska frihetens tillstånd präglas alltså av faktorer som i många fall ligger bortom universitetets egna påverkansmöjligheter. Den som vill försvara akademins frihet måste därför hålla hårt i denna frihet som ett etiskt ideal och, trots motstånd, hävda dess centrala roll i all akademisk verksamhet.

I syfte att koppla hennes reflektioner kring den hotade akademiska friheten i USA till pågående forskningspolitiska debatter i Sverige bad vi Wallach Scott att besvara följande frågor.

Evelina Johansson Wilén, Johan Söderberg & Vanja Carlsson: I den essä som inleder din bok hävdar du att akademisk frihet som begrepp ”syftade till att lösa konflikter kring förhållandet mellan makt och kunskap, politik och sanning, handling och tanke, genom att göra en skarp åtskillnad mellan dem”, även om denna åtskillnad – enligt dig – är svår att upprätthålla. Hur föreställer du dig att svårigheten (eller omöjligheten) att upprätthålla denna separation kan förenas med det (politiska) behovet att göra det, som du samtidigt argumenterar för?

Joan Wallach Scott: Min poäng är att vi alltid måste vara medvetna om svårigheterna i att tillämpa det abstrakta begreppet akademisk frihet på faktiska politiska situationer, samtidigt som det är precis detta begrepp som ges en politisk funktion när till exempel någon blir avskedad för att de uttrycker politiska åsikter utanför klassrummet. 

EJW, JS & VC: Du betonar att friheten för akademisk undersökning hotas av en otillbörlig politisering som kommer både från den konservativa högern (genom listor som upprättas på ”kommunistiska lärare” etcetera) och från vänstern (genom trigger warnings och safe spaces). I båda fallen tillskriver du denna tendens nyliberala universitetsreformer och en minskning av offentlig utbildning till förmån för en investering i humankapital. Kan du förklara? 

JWS: Jag är inte säker på att det är mitt argument. Idén med universitetsutbildning var en gång att träna människor att tänka kritiskt. Nyttan med det kritiska tänkandet hade att göra med en öppenhet inför att ifrågasätta ortodoxt och konventionellt tänkande etcetera. Poängen var att exponera studenter för nya sätt att tänka och att lära dem att utvärdera och hantera dessa nya sätt. Den politisering som existerar nu kännetecknas av en rakt igenom instrumentell inställning: ”Lär oss vad vi alltid har vetat, vad vi alltid har trott och fördriv idéer (och de som förespråkar dem) som vi inte håller med om.” Om det finns en koppling till nyliberalism så är det instrumentaliseringen av kunskap – ett insisterande på dess omedelbara användbarhet och en aversion mot att tänka kritiskt om någonting. Men detta begär efter att kontrollera tänkande föregår nyliberalismen: det handlar om pedagogik som indoktrinering snarare än som kritiskt tänkande.

’Om det finns en koppling till nyliberalism så är det instrumentaliseringen av kunskap – ett insisterande på dess omedelbara användbarhet och en aversion mot att tänka kritiskt om någonting. Men detta begär efter att kontrollera tänkande föregår nyliberalismen: det handlar om pedagogik som indoktrinering snarare än som kritiskt tänkande.’

EJW, JS & VC: Debatten om akademisk frihet i ett svenskt sammanhang förs av något andra aktörer än i USA. Viktigast av allt är att vi inte (ännu) har sett framväxten av konservativa och/eller evangeliska studentaktivister som stöds av tankesmedjor till höger, vilket är fallet i USA. Här är förhållandet närmast motsatt. Hotet mot akademisk frihet framställs vanligtvis komma från en allians mellan identitetspolitiska studentaktivister, avdelningar inom ämnesområden som är förknippade med en vänsteragenda (genusstudier, postkoloniala studier etcetera), universitetsadministration och beslutsfattare. På samma sätt tenderar försvararna av akademisk frihet, vetenskaplighet, fakta etcetera att associera sig med högern (till exempel genom att få sina böcker publicerade av högerorienterade tankesmedjor som Timbro). Hur ska man förstå kopplingen mellan vilken ståndpunkt som tas i fråga om akademisk frihet i relation till höger/vänster-skalan?

JWS: I USA attackerar högern vänstern genom att beskylla dem för att inskränka yttrandefrihet och akademisk frihet (dessa två är inte samma sak, men blandas samman i retoriken). Yttrandefrihet har blivit ett vapen i kampanjen för att underminera akademin som institution. Jag skulle förhålla mig skeptisk till den svenska högerns anklagelser att de ämnen som ni nämner (genus, ras, postkoloniala studier) – som alla är kritiska mot den rådande ortodoxin (föreställer jag mig) – skulle vara ett hot mot den akademiska friheten. Påståendet att kritisk forskning och utbildning är indoktrinering är ett gammalt trick från högern när den vill misskreditera vänstern. På så vis är den situation som ni beskriver i Sverige snarlik den som råder i USA just nu. Alla positioner som talar om social rättvisa, till exempel, förstås som kommunistisk eller socialistisk propaganda. Vissa etiska positioner fördöms som politiska. Men vilken är skillnaden mellan kritiska studier och politisk indoktrinering? Är etiska positioner nödvändigtvis en fråga om höger eller vänster?

EJW, JS & VC: Du försvarar företrädet för kunskapsanspråk som kommer från vetenskapssamhället framför åsikten hos ”mannen på gatan”. Du försvarar denna epistemiska ståndpunkt mot den omfattande kritik som under årens gång har rests mot platonska kunskapshierarkier, uteslutningar av marginaliserade perspektiv från vetenskap etcetera. Varför är det nödvändigt att försvara det epistemologiska företrädet för akademiker, hur kan demokratin stärkas av en sådan – till synes – odemokratisk inställning till kunskapsproduktionen?

JWS: Jag tror inte att alla är experter inom alla fält. Som just nu, under coronapandemin, så vill jag att de vetenskapliga auktoriteterna ska hjälpa oss att bestämma hur vi ska handla. Jag tror inte heller att någons personliga erfarenhet ger en auktoritet att bestämma vad som är sanningen och sedan lära ut den. Det är självklart så att erfarenheter, röster och idéer från ”subalterna” grupper måste få höras och ges legitimitet, men även de behöver undersökas och analyseras kritiskt. Politiska rörelser är beroende av och artikulerar ofta dessa erfarenheter, men i motsats till dessa behöver akademisk kunskapsproduktion kritiskt utreda och kontextualisera denna kunskap. Detta är fallet med allt som räknas som kunskap. Och producenter av akademisk kunskap behöver också utgöras av tidigare exkluderade grupper, men det är inte samma sak som att säga att dessa ska undervisa enbart med utgångspunkt i sina erfarenheter. Deras perspektiv kan hjälpa oss att förstå frågor vi har framför oss, men det är perspektiv som måste slipas genom akademisk träning.

EJW, JS & VC: Hur kan man säkerställa ett utrymme inom de vetenskapliga institutionerna för kritisk forskning om sociala strukturer, systematisk orättvisa, det vill säga undersökningar som överskrider snäva gränser för vad som är en vetenskaplig metod, faktaundersökning och förställningar om värdeneutral vetenskap? Efter att ha lämnat de metodologiska och empiriska kontrollerna av sinnets fria spekulationer bakom oss, på vilka andra sätt kan vi säkerställa att vår kritik är kvalificerad och inte bara våra åsikter under täckmanteln av vetenskaplighet? 

JWS: Jag tycker att det är viktigt att vidhålla ett rigoröst kritiskt tänkande, att faktagranska när det är nödvändigt. Tror ni att det kan existera trovärdig forskning baserad i ”alternativ” fakta? Poängen med humanistisk utbildning är att sätta gränser för ”sinnets fria spekulationer”, att lära studenter att läsa rigoröst och kritiskt. Jag tror inte att demokrati handlar om idéernas ”fria marknad”. Det måste finnas en standard utifrån vilken dessa idéer utvärderas och det är en omtvistad process som inte är ”fool-proof” och som till syvende och sist är politisk i den meningen att det finns strider om vad som räknas som sant och värdefullt. Men det måste finnas en standard utifrån vilken bedömningen görs, för om inte, vad är meningen med att undervisa?

Politisk inblandning av den sort som vill diktera vad som är acceptabel kunskap hotar inte enbart studenter och lärare, utan samhället i stort.

EJW, JS & VC: I den offentliga debatten, liksom i din bok, antas det vanligtvis att det som måste försvaras är akademisk frihet från politisk inblandning i vetenskapliga institutioner. Här och där antyder du emellertid att detta får följer för den politiska utvecklingen i stort. Hur föreställer du dig det hotet?

JWS: Politisk inblandning av den sort som vill diktera vad som är acceptabel kunskap hotar inte enbart studenter och lärare, utan samhället i stort. Innovationer som prisas av nyliberaler äger bara rum om det existerar kritiskt tänkande inom alla tänkandets sfärer, ett tänkande som överskrider accepterade sätt att förstå saker på. Detta gäller både vetenskap och samhällsvetenskap, humaniora och de konstnärliga vetenskaperna. Tankekontroll kväver kreativitet och kritiskt tänkande och bereder vägen för auktoritärianism i alla delar av samhället.

Publ. i Respons 4/2020 687
TEMA | Ideologi och akademisk frihet
Relaterat
Tema

Värdeomdömet är oskiljaktigt från forskargärningen

En kartläggning av mediedebatten om jämställdhetsintegreringen och genusvetenskaperna visar ett tydligt mönster: Både kritiker och försvarare enas kring ett naturvetenskapligt vetenskapsideal och ser värderingar och ideologi som ovetenskapliga. Men i...


Johan Söderberg

Johan Söderberg är docent i vetenskapsteori vid avdelningen för lingvistik, logik och vetenskapsteori, Göteborgs universitet. Läs alla texter

Evelina Johansson Wilén

Evelina Johansson Wilén är lektor i genusvetenskap vid Örebro universitet och disputerade i samma ämne 2019 vid Göteborgs universitet.

Läs alla texter

Vanja Carlsson

Vanja Carlsson är vikarierande lektor i offentlig förvaltning vid Förvaltningshögskolan. Läs alla texter

Ur samma nummer

Mest lästa artiklar

  1. Tema | Sverige under kriget
    Något har gått snett i den svenska synen på andra världskriget
    Synen på den svenska samlingsregeringens agerande mot Nazityskland har de senaste...
  2. Tema | Integrationsdebatt
    De integrationspolitiska utredningarna som kulturkrig
    Invandring och integration har blivit så laddade frågor att många forskare...
  3. Tema | Meningslös och menlös forskning
    Refuserad på grund av hudfärg
    Vilka risker finns det när den sociala och politiska aktivismen blir...
  4. Klassikern
    Tröstlös pessimist, moralist och sann manierist
    Tacitus (cirka 55–120 e. Kr.) skildrade den tid när det kejserliga...