Att Tyskland trodde på att Sverige inte skulle ansluta sig till västmakterna bidrog till att hålla oss utanför kriget

Alf W. Johansson svarar Janne Flyghed:

Någon har sagt att svenska historiker har närmat sig andra världskriget som om det gällde en brottsplatsundersökning. Vad kan då vara lämpligare än att en kriminolog ger sig in i debatten? Janne Flyghed finner det ”oroande” att jag hävdat att  ”neutraliteten inte var en myt utan ett viktigt vapen när det gällde att stå emot tyska krav”.  Oron är obefogad. Hänvisningar till neutraliteten skedde vid upprepade tillfällen för att bemöta tyska krav. Det räcker med att hänvisa till Norgefälttåget april-juni1940. Den svenska regeringen stod då vid flera tillfällen emot tyska krav på krigsmaterieltransporter med mera till Narvik med hänvisning att de stred mot neutraliteten. Svenska utrikesdepartementet utfärdade till och med 22 april en offentlig kommuniké med detta innehåll. Neutralitetsförsäkringar spelade också en viktig roll när det gällde att övertyga Hitler att Sverige inte hade för avsikt att gå in i kriget på västmakternas sida.

Opartiskhet och förpliktelse att försvara sitt territorium är neutralitetens centrala innebörd. Det geostrategiska läge som Sverige hamnade i efter den 9 april gjorde att  det blev svårt att iaktta en strikt opartiskhet gentemot de stridande.  Sverige var ju inneslutet i en tysk maktsfär.  Neutralitetsviljan tog sig  främst uttryck i den intensiva upprustningen och beredskapen.

Man måste skilja mellan neutralitet som folkrätt och neutralitet som praktisk politik. Folkrättens ställning hade försvagats under trettiotalet genom Nationernas förbunds svaghet och maktpolitikens dominans. Vid andra världskrigets utbrott fann det inte någon  större tilltro till stormakternas vilja att iaktta folkrättens bestämmelser: man var inriktad på en pragmatisk utrikespolitik. Neutraliteten var underordnad säkerhetspolitiken. Den sågs som ett instrument i den politiska repertoaren, inte som ett mål i sig. Den svenska politiken fick ad hoc-karaktär; varje fråga bedömdes i första hand utifrån sitt maktpolitiska sammanhang. Det är ändå inte fel att kalla den politik som Sverige förde under andra världskriget för ”neutralitetspolitik” trots att denna innefattade medgivanden gentemot Tyskland som i vissa fall stred mot folkrätten. Dessa bidrog möjligen till temporär avspänning, men det som höll Sverige utanför kriget var den svenska upprustningen och den uttalade försvarsviljan, samt de emfatiska försäkringarna att man skulle hålla på neutraliteten  i stormaktskriget, det vill säga försäkra Tyskland att man inte skulle ansluta sig till västmakterna, för det tredje handelspolitiken och inte minst järnmalmsexporten som man klargjorde  direkt skulle upphöra vid ett tyskt angrepp, samt, sist men inte minst, ett skickligt ledarskap som gjorde att den nationella enigheten kunde bevaras.

Flyghed kallar strävan att undvika krig för samlingsregeringens ”kategoriska imperativ”, vilket är rimligt  om man med detta menar att det var en allmän målsättning. I sin avhandling går han längre och säger att samlingsregeringens ”förhandlingspolitiska manipulationer” var inriktade på att ”till varje pris” hålla Sverige utanför kriget. (s.501) Det är en överdrivet defaitistisk tolkning. Den kunskap vi har tyder inte på att samlingsregeringen skulle varit beredd att acceptera krav som skulle ställt Sveriges nationella suveränitet i fråga, exempelvis tyska krav på en militärbas på Gotland. De tyska kraven på Sverige var trots allt begränsade och i första hand rent militärpolitiskt betingade.

Alf W. Johansson är professor emeritus i historia och senior editor på Respons.