Krönika

Även om revolutionen blivit historia är det viktigt att inte glömma den

| Respons 5/2017 | 2 min läsning

Det är hundra år sedan bolsjevikerna tog makten i Ryssland. Det var en händelse av enorm betydelse, som i hög grad formade det globala ideologiska landskapet under det tjugonde seklet, både genom de regimer som etablerades och de reaktioner som dessa gav upphov till. Rädslan för kommunismen var till exempel en viktig förutsättning för fascismens och nationalsocialismens framgång.

Det är väl inte på särskilt många ställen som man firar minnet av revolutionen. Putin är inte intresserad av att väcka minnet av uppror mot autokratiskt styre till liv. Det må finnas en del nostalgi i Ryssland, men som samhällsexperiment väcker Sovjetunionen generellt ingen entusiasm i dag. Kostnaderna i lidande och liv var ohyggliga, resultatet ett välde som till sist imploderade på grund av ekonomisk ineffektivitet och brist på övertygelse.

Att det är ganska tyst om revolutionen också i Väst hänger säkert, som Klas-Göran Karlsson påpekar i sin litteraturöversikt i temat, samman med att de stora ideologiska berättelsernas tid är förbi inom forskningen. Revolutionen har verkligen blivit historia. Men det finns också ömma punkter som förstärker tystnaden. För många är det fortfarande känsligt att diskutera det stöd som den kommunistiska regimen i Sovjetunionen fick i Väst, tills framför allt Kina övertog rollen som förebild. Varför blundade intellektuella och politiker i Väst i så stor utsträckning för förtrycket i de kommunistiska regimerna?

Kravet på att bearbeta det förflutna har inte varit lika starkt på sympatisörer med kommunistregimer som på dem som stödde nationalsocialismen och fascismen. Man ser fortfarande annorlunda på förtryck som utövas i jämlikhetens namn och de som påstår sig ha sådana motiv är anmärkningsvärt ofta fredade från ifrågasättanden. Kommunister (och annan vänster) har ofta velat demaskera sina motståndares idealism och man kan använda en liknande misstänksamhet mot dem själva. Att åberopa goda mål fungerar ofta som täckmantel för hänsynslöshet och hat mot dem som är och tänker annorlunda. Revolutionärer gillar i allmänhet bara mångfald om de själva får definiera vad den ska bestå av.

Det är viktigt att minnet av de kommunistiska katastroferna hålls levande, dels av respekt för offren, dels för att den politiska debatten behöver påminnas om hur riskabla dramatiska omstöpningar av samhällen är. Utopins bas, om jag får skoja litet med marxismens terminologi, skuldkänslan över att vara västerlänning och avståndstagandet från det egna samhället, är fortfarande robust i Väst, även bland akademiker, som ofta ser det som ett tecken på intellektuell förfining att distansera sig från det samhälle som har gjort deras tillvaro möjlig. För tillfället saknas en överbyggnad i form av en tydlig föreställning om vad som skulle kunna komma i stället, men om man har svårt att se värdet av det befintliga är man kanske inte särskilt nogräknad när det gäller alternativ till det.

Kay Glans är chefredaktör och ansvarig utgivare för Respons.


Kay Glans

Kay Glans är chefredaktör för Respons. Läs alla texter

Ur samma nummer

Mest lästa artiklar

  1. Tema | Meningslös och menlös forskning
    Refuserad på grund av hudfärg
    Vilka risker finns det när den sociala och politiska aktivismen blir...
  2. Analys/Reportage
    Vi behöver studera historien för att förstå att vi står inför nya utmaningar
    Det som framför allt slår en när man läser Mikael Byströms...
  3. Tema | Meningslös och menlös forskning
    Risken för menlös forskning är inte överdriven
    Författarna till boken Return to Meaning pläderar för en bångstyrig och...
  4. Essä
    It Takes an Idiot to Tango
    Tangon hade nästan dött ut när den återföddes i Paris på...
  5. Debatt
    När statsvetare tar sig an demokratifrågan
    I år var Karlstad Universitet, på ett mycket generöst och förtjänstfullt...