Krönika

Avvägningen mellan nationell suveränitet och geopolitiskt inflytande

| Respons 3/2019 | 2 min läsning

Det är nu i sommar hundra år sedan Versaillesfördraget undertecknades. Att vi inte firar det beror förstås på att det inte blev en varaktig fred utan snarare en paus mellan två krig och det följande blev ännu mer förödande än det föregående. Det första världskriget tog heller inte slut genom fördraget 1919. Uppfattningen att det pågick mellan 1914 och 1918 är ett snävt västligt perspektiv, som historikern Robert Gerwarth påpekar i intervjun med Johannes Heuman (s. 22). Kriget kan sägas börja redan med striderna på Balkan 1912–1913 och fortsatte på olika platser fram till 1923.

De fortsatta konflikterna hängde framför allt samman med att de gamla mångetniska imperierna gick under och nya ordningar skulle etableras mellan de folk som ingått i dem. Imperierna ses i dag i nytt ljus, delvis för att de ofta avlöstes av instabila förhållanden, delvis för att det numera finns en utbredd skepsis gentemot nationalstaten och ett sökande efter alternativ till den. Gerwarth menar att dessa imperiers undergång inte alls var oundviklig utan en följd av deras nederlag i kriget. De var kapabla till att reformeras och om Centralmakterna hade vunnit kriget hade världen sett mycket annorlunda ut i dag. Gerwarth pekar till exempel på att imperier är bättre på att hantera etnisk mångfald än nationalstaterna.

Viljan att avstå väsentliga delar av den nationella suveräniteten måste kanske ytterst bygga på en känsla av ett yttre hot.

I detta perspektiv finns det anledning att fundera över EU som ett imperium. I sin bok The Virtue of Nationalism (2018) karaktäriserar den israeliske filosofen Yoram Hazony EU som ett imperialistiskt projekt, som berövar medlemsländerna en stor del av deras självbestämmande och som sannolikt kommer att sluta som en modern motsvarighet till det medeltida tyska imperiet. Fast det kan ju också vara så att vi befinner oss i en imperieupplösning i slow motion. De gamla imperierna exploderade i stridigheter när de löstes upp och man kan fundera över hur konfliktytorna skulle kunna se ut i framtidens Europa. Imperiet kan skapa fred mellan folken som ingår i det (men förvisso också mycken antagonism) och kan ge skydd mot folk eller imperier utanför det. Men när imperier utsätts för yttre press finns det stor risk för att en del folks lojalitet ifrågasätts.

Viljan att avstå väsentliga delar av den nationella suveräniteten måste kanske ytterst bygga på en känsla av ett yttre hot. Är det kanske avsaknaden av något sådant som gör att befolkningarna i större delen av Europa inte är beredda att offra mer av sin självständighet? Man ser inte, eller vill inte se, tillräckligt stora potentiella hot och därmed heller inte riskerna med nationalstaternas relativa maktlöshet i det geopolitiska spelet. Fantasin räcker inte till eller är sysselsatt med annat, och det skulle kosta för mycket, inte minst i form av försvarsanslag, om vi tog hotet på allvar. Ändå tycks det, som Jens Stilhoff Sörensen påpekar i sin temarecension av Klas-Göran Karlssons Det moderna trettioåriga kriget (s. 19) vara lärdomarna från det första världskrigets utbrott som är mest relevanta i dag. De nya kalla krig som uppstått mellan Väst och Ryssland och mellan USA och Kina kan lätt leda till en svårhejdad eskalering.

Publ. i Respons 3/2019
TEMA | Versaillesfreden 100 år

Kay Glans

Kay Glans är chefredaktör för Respons. Läs alla texter

Ur samma nummer

Mest lästa artiklar

  1. Tema | Sverige under kriget
    Något har gått snett i den svenska synen på andra världskriget
    Synen på den svenska samlingsregeringens agerande mot Nazityskland har de senaste...
  2. Tema | Meningslös och menlös forskning
    Refuserad på grund av hudfärg
    Vilka risker finns det när den sociala och politiska aktivismen blir...
  3. Analys/Reportage
    Vi behöver studera historien för att förstå att vi står inför nya utmaningar
    Det som framför allt slår en när man läser Mikael Byströms...
  4. Tema | Meningslös och menlös forskning
    Risken för menlös forskning är inte överdriven
    Författarna till boken Return to Meaning pläderar för en bångstyrig och...