Essä

Både kapitalet och ”kapitalet” präglas av ständiga förändringar

| Respons 3/2019 | 11 min läsning

Det finns inga skrifter av Karl Marx som inte präglas av omarbetning efter omarbetning och det skulle ha blivit fler om han hade haft kraft. Hans tänkande är inget färdigt system utan ett försök att ställa grundläggande frågor om vår vardag, som den om vad pengar är. Marx behövs i vår tid, när vår syn på ekonomin har blivit ett trossystem som är så komplett att det inte ens uppfattas som ett trossystem.

Karl Marx (1818–1883). Foto: Wikimedia commons

Det har ofta sagts att ekonomerna inte, vare sig vetenskapsfolk eller journalister, såg finanskrisen komma, och att de länge hade stora svårigheter att över huvud taget beskriva vad som egentligen hade hänt. Det beror på att ekonomerna, såsom denna vetenskap bedrivs i dag, betraktar ekonomin inifrån ett slutet system. ”Ekonomerna förklarar för oss, hur man producerar under givna förhållanden”, säger Karl Marx. ”Vad de inte förklarar är, hur förhållanden själva blir producerade”. Hur rätt han har visar – förmodligen helt ofrivilligt – till exempel nobelpristagaren Paul A. Samuelson, som i sin än i dag populära bok med den enkla titeln Economics – boken publicerades första gången 1948 och är nu inne på sin nittonde upplaga – försöker lösa frågan om vad pengar egentligen är: ”Pengar är ett slags smörjmedel,” skriver han, ”som underlättar att byta varor och tjänster.” Logiskt betraktat befinner sig detta påstående ungefär på samma nivå som om frågan: ”Vad är egentligen en bil?” mötte responsen: ”Det är så roligt att tuta”. Visst finns det många bättre teorier om vad pengar egentligen är. Märkligt nog formulerades de flesta under 1700- och 1800-talet. Dessutom gäller det för alla teorier om pengar, de gamla och de nya, att ingen vunnit allmänt godkännande. Våra liv är präglade av pengar, de bildar med all säkerhet den största kraften i vår tillvaro. Är det då inte underligt att ingen tycks ha ett begrepp om vad denna kraft egentligen utgörs av, vad den är och hur den fungerar?

Kanoniseringen av Karl Marx skrifter är i stort sett ett verk av hans elever och efterföljare, med Friedrich Engels som pionjär. Denna kanonisering hade en strategisk betydelse för arbetarrörelsens utveckling. Samtidigt stod den i vägen för en intellektuell debatt, inte minst av den typ som Karl Marx själv förde med sina texter. Ty det finns inga skrifter av honom, inklusive första volymen av Kapitalet, som inte är resultat av omarbetning efter omarbetning, och de skulle blivit omarbetade ännu fler gånger om han bara hade haft tiden och kraften. Den preliminära karaktären i allt han skrivit är inte alls förvånansvärd, med hänsyn till hur omfattande hans förehavanden var och hur långt de sträckte ut i en okänd terräng – en omständighet, som den brittiska historikern Gareth Stedman Jones lägger stor uppmärksamhet vid, när han i sin biografi från 2016, förminskar Karl Marx till en misslyckad privatmänniska. Ändå finns mycket kvar: distinktionen mellan ”bruksvärde” och ”bytesvärde” till exempel, definitionen om pengar som den ”allmänna ekvivalenten”, som representerar en varas värde, men som uppträder självständigt gentemot alla andra varor, som ett slags varornas vara. 

Das Kapital med Marx handskrivna ändringar. Foto: Wikimedia commons

Eller mera praktiskt: att ”exploatering”, ”Ausbeutung” (ordet har en annorlunda klang på tyska) tillhör vardagen, så länge arbetskraften dyker upp som en kostnad i bokföringen. Eller att varorna inte finns till för att försörja människor med nyttiga och vackra saker, utan för att få kapitalet att växa. Eller att de tekniska framstegen inte brukar finnas till för att göra livet lättare, utan för att kunna sänka kostnaderna. Alla dessa, mera eller mindre enkla sanningar, formulerades någon gång under 1800-talet och de har inte förlorat sin sanningshalt. Ibland snubblar läsaren på några argument hos Marx. Hans definition av ”exploatering”, till exempel, tycks vara alltför bunden till den oskolade arbetaren som ett slags bihang till den tidiga industrialiseringens enkla maskiner (se Christoph Türcke: Mehr! Philosophie des Geldes, 2015) Men sådana brister hjälper oss att fundera vidare. Och skulle vi snubbla på dem om vi inte med Marx hade lärt oss att över huvud taget ställa sådana frågor som handlar om grunden för vår vardag?

Det är lätt för Kapitalets läsare att gå vilse i beräkningarna av exploateringsgraden redan i början av boken, eller att tappa överblicken om hur enstaka kapital förhåller sig till varandra, så att en permanent ”ackumulation” blir resultatet – huvudämnet i andra boken. Innan man kommer så långt, har man dock för länge sedan passerat den mest elementära insikt som verket har att förmedla. Den ligger, inte alls dold, i titeln: Das Kapital. Denna titel, till skillnad från de flesta andra teoretiska verk från denna tid, består enbart av ett ord, eller kanske till och med enbart av ett namn, liksom titlarna på några av de mest kända romaner från denna tid: Le père Goriot, David Copperfield, Madame Bovary. Kapitalet, så som Karl Marx förstår det, är mycket mer än en självständig och fysiskt existerande varelse (se Anna Kornbluh: Realizing Capital – Financing and Psychic Economies in Victorian Form, 2014). Det är en kraft, en till det yttersta expansiv kraft till och med. Ty kapitalet kan bara förbli kapital, om det blir till mer kapital. Därför titeln: Kapitalet känner inget stillastående, det finns till bara i rörelse. ”Allt fast och beständigt förflyktigas”, heter det i Kommunistiska Manifestet från 1848, och utan tvekan är det så än i dag.

Eller rättare sagt: det är inte bara än så i dag, det är ännu mer så i dag, och förändringar sker med en hastighet som Marx inte ens skulle ha kunnat föreställa sig i sina värsta drömmar. Denna acceleration är i stort sett en funktion av en utveckling, som Karl Marx bara såg början av: uppkomsten av en självständig finansmarknad, som senast efter upplösningen av Bretton-Woods-systemet fungerar som både sammanfattning av och högsta instans över alla andra ekonomiska aktiviteter. Summan av alla krediter var redan under slutet av 1700-talet större än summan av alla producerade varor, men det var finansmarknaden i sin nuvarande skepnad som såg till och dessa två summor knappt längre har någonting med varandra att göra (se Joseph Vogl: Das Gespenst des Kapitals, 2010). 

Finanskriser är troskriser. Plötsligt framstår det som om de krafter, som under många år verkade för att höja välbefinnandet, varuutbytet, ja hela tillvaron, enbart var fiktiva – en ’bubbla’, som det heter i dag, eller en ’Überkredit’, ’överkredit’, som Karl Marx kallade en sådan fiktion för.

Följden är att vi i dag lever i ett system av tro så stort och så utvecklat att man inte ens kan föreställa sig ett utanför: Förväntningar på framtida vinster blir behandlade som om de redan vore faktiska vinster, förväntningar på förväntningar på framtida vinster blir behandlade som om de vore faktiska vinster, och så går det vidare och vidare, självklart innefattande att förväntningar på förväntningar av förluster kan leda till vinster, varpå det kan skapas egna förväntningskedjor. Finanskriser är troskriser. Plötsligt framstår det som om de krafter, som under många år verkade för att höja välbefinnandet, varuutbytet, ja hela tillvaron, enbart var fiktiva – en ”bubbla”, som det heter i dag, eller en ”Überkredit”, ”överkredit”, som Karl Marx kallade en sådan fiktion för. Och eftersom gränsen mellan verklighet och ”bubbla” är lika fiktiv som ”bubblan” själv, lever vi i ett ständigt medvetande om att allting kan vara annorlunda, kanske redan i morgon bitti, om börsen i Shanghai skulle ge indikationer på att man hellre skulle ha investerat i nyponsoppa än i en tvårummare på Kungsholmen.

Hur det står till med ekonomin har blivit till en ödesfråga för hela samhället, för alla samhällen, men också för var och en. Men någonting annat än ett liv med denna ekonomi, alltså en kapitalistisk ekonomi driven och behärskad av finansmarknaden, skulle man inte ens kunna föreställa sig. Detta är emellertid, i motsats till vad många människor tror, ett ganska nytt fenomen. För att ge ett exempel: stora delar av jordbruket, till och med i Västeuropa, var inte genomkapitaliserat fram till sjuttio- eller till och med åttiotalet, dels för att de bedrevs som subsistensjordbruk, dels för att arbetskraften brukade bestå av familjemedlemmar. Den tillhörde ett hushåll, där pengar bara fanns för att reglera förhållanden utanför. Det är mycket annorlunda i dag när även bonden köper sin mjölk på Ica.

Någonting liknade gäller för de ideologiska förhållandena. Fram till det sovjetiska imperiets ände fanns i alla fall två globala trossystem, varav det ena hade gett sig in i en hopplös konkurrens med det andra. Och går man ännu litet längre tillbaka i tiden, fanns det ett otal möjliga och omöjliga alternativ, från agrarsocialismen till feodalsystemet, från futuristernas teknologiska diktatur till fascisternas herravälde. Av alla dessa alternativa ekonomiska system blev bara ett kvar. Det blev ”absolut”, för att beteckna det med ett ord som har djupa rötter i den kristna teologin och som egentligen betyder ”totalt” och ”villkorslöst”.

Jag använde ordet ”absolut” också för att peka på att pengar – och likaså en hel del andra centrala ekonomiska kategorier, som egendom, vara, pris, märke – i grunden är en metafysisk varelse. Pengar är abstrakt, en produkt av en tanke, bara det att tanken i det här fallet uppträder som en självständig sak. Karl Marx talar om ”ett immateriellt väsen utan egenskaper”, men av ”mycket fast karaktär”. I den meningen lever vi i en fullständigt metafysisk värld. De flesta människor som jag känner till vet varför och till vad de behöver pengar, så mycket som möjligt. Men de vet inte vad det är. Förmodligen vet de inte ens att de inte vet det. Eller annorlunda sagt: vi lever i ett trossystem som är så komplett att det inte ens uppfattas som ett trossystem. 

Man får gå långt tillbaka i tiden för att hitta en lika komplett metafysisk världsordning: till höga medeltiden, för att vara exakt, till ett samhälle utan undantag, ett samhälle som trodde sig vara en exakt spegling av den gudomliga ordningen, ett samhälle, där alla ting och varelser var definierade genom sitt förhållande till en allsmäktig gud. Därför säger den unge Karl Marx att pengar är den ”synliga guden, förvandlingen av alla mänskliga och naturliga egenskaper till deras motsats, tingens allmänna förväxling och förvandling”. Förmodligen kan man lämna åtminstone en del av det ekonomiska resonemanget i Karl Marx verk till ”mössens gnagande kritik”, som det heter i den ”politiska ekonomins kritik” från 1859, börjande med ”arbetsvärdeteorin”, men försöket att på ett djupt och omfattande sätt förknippa ekonomiska argument med filosofiska eller rentav teologiska tankegångar. förefaller mig vara inte bara kärnan i Karl Marx stora företag, utan också en prestation som fungerar som riktmärke ännu i dag.

Hur slutet det nuvarande samhällets rum faktiskt är kan man till exempel se på den överväldigande succé, som Hans Roslings bok Factfullness (2018) för tillfället upplever. Ty framtiden framställs i denna bok som enbart en utvidgad version av nutiden. Och nutiden är inget annat än det kapitalistiska samhället, som arbetar sig fram från de rika länderna i västvärlden till den före detta tredje världen och de en gång fattigaste. Men all statistik till trots: det är inte sant att historien utvecklas enbart till det goda – och de motsvarande teorierna stämmer bara fram till nästa katastrof. Det är säkerligen rätt att det i dag dör betydligt färre människor av svält än för femtio eller hundra år sidan, men å andra sidan finns det ingen som helst garanti för att denna utveckling inte kan vändas, från ena dagen till den andra. Ibland har det sagts att Hans Rosling är mer eller mindre ignorant om politiska konflikter och deras potentiellt katastrofala innebörd, liksom om vad klimatförändringen kommer att göra med jordklotet. Med all rätt: Factfulness är inte bara ett opolitiskt, utan också ett anti-politiskt verk. Det är en bok för självbelåtna invånare i det slutna rummet.

Karl Marx står utanför det slutna rummet. Det gör också många andra, det gör Adam Smith och David Ricardo, det gör Max Weber och Joseph Schumpeter. Men det finns inget verk i den klassiska eller nyklassiska ekonomiska teorin som i bredd och djup kan mäta sig med Karl Marx skrifter. Man måste inte vara marxist för att få detta antagande bekräftat. Man måste bara vara beredd att betrakta de egna förhållandena utifrån. Det räcker om man gör det då och då. Synen på samhället förändras i alla fall. 

Publ. i Respons 3/2019 644
TEMA | Versaillesfreden 100 år

Thomas Steinfeld

Thomas Steinfeld är professor i kulturvetenskap vid universitetet i Luzern i Schweiz. Steinfeld bor i Italien och på Österlen. Läs alla texter

Ur samma nummer

Mest lästa artiklar

  1. Tema | Sverige under kriget
    Något har gått snett i den svenska synen på andra världskriget
    Synen på den svenska samlingsregeringens agerande mot Nazityskland har de senaste...
  2. Tema | Meningslös och menlös forskning
    Refuserad på grund av hudfärg
    Vilka risker finns det när den sociala och politiska aktivismen blir...
  3. Analys/Reportage
    Vi behöver studera historien för att förstå att vi står inför nya utmaningar
    Det som framför allt slår en när man läser Mikael Byströms...
  4. Tema | Meningslös och menlös forskning
    Risken för menlös forskning är inte överdriven
    Författarna till boken Return to Meaning pläderar för en bångstyrig och...