Den polske sociologen och filosofen Zygmunt Bauman (1925–2017) kunde vara orättvis i sin kritik av moderniteten. För honom var den ibland inget mer än en maskin för kontroll och folkmord. Men han var också illusionslös när det gällde postmodernismen och dess hyllande av skillnader, som han befarade skulle leda till att man accepterade orättvisor inom varje grupp. Just när man tror att man har honom inser man att man missförstått honom.
En elak slump gjorde att jag började läsa Zygmunt Baumans Vi vantrivs i det postmoderna (1999; titeln är en blinkning till Freuds Vi vantrivas i kulturen från 1932) samtidigt som jag var på väg till den lilla tyska byn Niedersachswerfen. Boken och byn har en del med varandra att göra, framför allt det första kapitlet, ”Drömmen om renhet”.
Logga in på Respons
Här kan du som digital prenumerant logga in för att ta del av allt material på webben.
