Debatt

Beskyllningen för att vara nyorientalist är oriktig

| Respons 6/2013 | 5 min läsning

I Respons nr 5 lyftes en artikel av Rutger Palmstierna fram som exempel på nyorientalism. Han protesterar mot denna etikettering.

I Respons septembernummer åsätts jag etiketten nyorientalist på grund av att jag i en artikel i Axess skrivit att ”den muslimska världen i över ett årtusende levt på ’autopilot’. Först 2011 slogs den av, varpå revolution och arabisk vår omedelbart följde.” Med orden ”inte kan väl människor av kött och blod gå på autopilot i över tusen år och inrätta sina liv efter en skrift som aldrig omtolkas” avfärdar Fredrik Meiton min tankegång och skyndar sedan vidare.

Kanske var det tur att Meiton inte läst min tidigare artikel om islam i Axess ”Så befästes klansamhället” (3:2009) Där analyserar jag nämligen hur islam sedan Muhammeds tid för det mesta, men inte alltid, löste religionens vardagsfrågor: personalfrågor och byggnadsförvaltning med stiftelseformen som särskilt inom sunniislam kommit att hantera kanske huvuddelen av vad vi kallar publika uppgifter; inom den kristna världen (och särskilt västkyrkan) fördes den judiska församlingsmodellen vidare. Jag påstår också att dessa vägval förklarar varför särskilt sunniislam alltjämt i hög grad präglas av klansystem och svaga stater, medan det är tvärtom i den kristna världen.

I artikeln Meiton ifrågasätter beskrev jag onekligen det som den rättslärde Hanbal och hans kolleger gjorde under islams intellektuella guldålder på 800-talet och därefter som att sätta på autopilot, men det de satte ”på autopilot genom kalifaten och århundradena, där mjukvaran utgjordes av sharialagen” var självklart inte människor av kött och blod, utan det muslimska samfundet. Därmed sattes ”gränser för vad som är acceptabelt på alla områden, där ett mycket konkret exempel är det finansiella systemet.” Vad detta innebar var att det muslimska samfundets institutionella utveckling frystes, medan Europas gick vidare.

Under senmedeltiden och den tidigmoderna tiden utvecklade främst Västeuropa nya institutioner: ett rättssystem baserat på mänskligt stiftad lag, en därpå vilande statsmakt och därav beroende företeelser som exempelvis banker och bolag med sina organisatoriska förebilder i församlingssystemen. Detta blev grunden för den europeiska maktutbredning som följde. I den muslimska världen skedde inte detta. Där gällde i stället den ordning som lagts fast i Koranen, vad jag i artikeln kallar den kalifatiska ordningen, med diffusa successionsregler, skatteregler fastlagda i sharialagen och en därmed synnerligen begränsad skatteuppbörd, vilket starkt begränsade den kalifatiska statens mandat och möjlighet att bidra till samhällsutvecklingen, men också förhindrade utvecklingen av en redovisningskultur och ansvarighet, något som alltjämt präglar de arabiska staterna i dag.

Och det var alltså konsekvensen av detta som fick Jamal al-Din al-Afghani att kring förra sekelskiftet börja förespråka att ”tolkningens port” skulle öppnas – att man skulle ”återgå till de essentiella urkunderna, i Mellanösterns fall till islams grunder och Koranen”, skriver Meiton. Men då hade det ju faktiskt gått ett årtusende av institutionell förstelning – vad jag kallade autopilot – och dess följder – vetenskaplig tillbakagång och ekonomisk efterblivenhet. Vad al-Afghani inledde i Mellanöstern var mycket riktigt en del i den självrannsakan som hade inletts i olika delar av Asien, och liksom där kan man i den muslimska Mellanöstern se tre olika strömningar: kemalism, arabsocialism/broderskapsrörelse respektive salafism. De hade sina ostasiatiska föregångare av totalt förkastande av den egna kulturen, ett komplicerat och ofta svårhållbart mellanläge eller ett sökande tillbaka till hur det var i början, som de arabiska salafisterna i dag, och de kinesiska ”självstärkarna” i mitten av 1800-talet.

Är detta orientalism? Kanske är det för att jag inte är historiker som jag inte tar så allvarligt på att jag åsatts denna etikett. Kanske är det för att jag kom in på denna frågeställning genom mitt arbete som chef för SEB:s landriskanalys: vår kreditvärdering av länder skulle läggas till grund för SEB:s kreditbeslut, och därmed påverka SEB:s resultat- och balansräkning. Vi brottades med frågan varför så många muslimska stater – med undantag för främst Turkiet – har en lägre skatteuppbördsförmåga (oftast 5-15 procent av BNP) än andra länder med jämförbar BNP per capita inom andra kulturer. Vi brottades också med varför dessa samhällen hade så mycket större problem med klan- och stamkonflikter, och alltså varför 17 av världens 20 ”bräckliga stater” är muslimska eller har en stark muslimsk minoritet.

Men jag vänder mig mot att ha utsatts för etikettering. Att etikettera ett resonemang som exempelvis orientalism är ett alltför bekvämt – och i dagens debatt alltför ofta använt – sätt att avfärda ett resonemang man av någon anledning ogillar. Men det bidrar inte till att öka vår förståelse av världen. Att med sakliga argument ifrågasätta ett resonemang man finner förgripligt kräver förstås mer arbete – man måste ju sätta sig in i tankegångarna – men kränker inte motparten utan föranleder den att gå i svaromål. Och detta gör debatten så mycket bättre, eftersom det kan klargöra svagheter i resonemangen, och därmed lyfta fram det osedda.

Rutger Palmstierna är konsult vid Macro Intelligence, tidigare sinolog, diplomat och bankman.


Svar: Fredrik Meiton

Att Rutger Palmstierna upprepar sin hittepåhistoria om den islamiska världen gör den inte mer sann. Den fortsätter att gå på tvärs mot synen hos ledande forskare och experter och fortsätter att göra våld på vårt sunda förnuft. Det står jag fast vid även efter att ha försökt ta ombord Palmstiernas obegripliga klargörande att det var det islamiska samfundet som gick på autopilot i tusen år, inte muslimerna själva.

Palmstiernas svar är långt och jag tappade koncentrationen i mittenpartiet, men mot slutet vänder han sig mot etikettering i allmänhet och etiketten nyorientalist i synnerhet och efterlyser fler sakliga argument. Jag menar att det har sina poänger att kalla saker och ting vid deras rätta namn, och Palmstiernas framställning om en tusenårig stagnation inom islam är ett orientalistiskt praktexempel. Sedan var det ju också resten av min text, som erbjöd åtskilliga sakligheter till stöd för att Palmstierna och alla andra nyorientalister har fel.

Fredrik Meiton är doktorand i historia vid New York University.

Publ. i Respons 6/2013
TEMA | Den uppfinningsrika staten

Ur samma nummer

Mest lästa artiklar

  1. Tema | Sverige under kriget
    Något har gått snett i den svenska synen på andra världskriget
    Synen på den svenska samlingsregeringens agerande mot Nazityskland har de senaste...
  2. Tema | Meningslös och menlös forskning
    Refuserad på grund av hudfärg
    Vilka risker finns det när den sociala och politiska aktivismen blir...
  3. Analys/Reportage
    Vi behöver studera historien för att förstå att vi står inför nya utmaningar
    Det som framför allt slår en när man läser Mikael Byströms...
  4. Tema | Meningslös och menlös forskning
    Risken för menlös forskning är inte överdriven
    Författarna till boken Return to Meaning pläderar för en bångstyrig och...