Essä

Bitterljuva begär på kärlekens marknad

| Respons 1/2021 | 27 min läsning

I en tid då vi förväntas njuta av både sex och frihet är skildringen av kvinnors fria sex inte längre radikal. Dagens kvinnliga författare utforskar snarare sårbarhet, desillusion och asymmetriska relationer. Det irrationella och bångstyriga i begäret ligger i fokus och sex tecknas med nyanser av grått. Psykologen Hanna Bornäs tittar på de senaste årens skönlitterära utgivning och undersöker de litterära former kvinnors heterosexuella begär tar i en samtid som beskrivs som avförtrollad, eller rentav posterotisk.

Romanen och romansen har alltid varit intimt förbundna. Många har som Madame Bovary förförts av kärleksberättelser, eller som bokens författare Gustave Flaubert distanserat sett fantasins återvändsgränd i verkligheten. Romantiker eller cyniker, libertiner och puritaner – sex i böcker har satt känslor i gungning och vållat skandal. Flaubert sägs trots allt ha sagt ”Madame Bovary, c’est moi”. Cynism döljer ofta en besviken romantiker, och spänningen mellan krass distans och stor längtan märks även i dag. 

Det senaste årtiondet har det offentliga samtalet om kärlek, sex och relationer tveklöst förändrats och utvidgats. Dejtingappar har gjort det lättare för kärlekssökande att hitta varandra. Samtidigt går, likt ett ängsligt par, möjligheten att välja hand i hand med risken att bli bortvald. En av historiens största manifestationer mot sexuellt våld tillika feministiska revolt, #metoo, hade heller inte varit tänkbar utan det senaste årtiondets fusion mellan internet och intimiteten. Debatterna om heterosexualitetens våld och tillkortakommanden har avlöst varandra, och inspirerar till såväl djupt personliga betraktelser som till generaliserande samtidsanalyser. I kultursidornas senaste bråk är ena sidan frustrerad av ”kanskemännens” svekfullhet, medan andra menar att kvinnor bör hedra de sexuella landvinningarna, och inte vurma för gammal sedlighet.

Och när överjaget nu predikar det som på Freuds tid var detets förbjudna längtan, vilka tabun återstår och vad händer med begäret?

Vilka litterära former tar kvinnors (heterosexuella) begär i en tid som beskrivs som avförtrollad, rentav posterotisk, och där utbytbarheten brutit ner våra illusioner om den stora kärleken? När jag tittar på de senaste årens skönlitterära utgivning slår det mig att många, framför allt unga kvinnor, uppehåller sig vid sexuella relationer, ofta i autofiktionens gränsmarker. Om vår inte är de romantiska drömmarnas tid, så är den inte heller det glada utlevandets. Det är inte ens för kvinnor längre förbjudet att njuta – det har blivit ett krav. Och när överjaget nu predikar det som på Freuds tid var detets förbjudna längtan, vilka tabun återstår och vad händer med begäret?

De romaner som skrivs av kvinnor om relationer i dag hade inte varit tänkbara utan den sexuella revolutionen. Men om en aspekt av litteraturen i dess spår var att skriva fram starka sexuellt frigjorda kvinnor, på ett sätt som tidigare var förbehållet män, så utforskar dagens kvinnliga författare snarare sårbarhet, ensamhet, desillusion och (ibland frivillig) underkastelse. Sexet tecknas med nyanser av grått som har mer gemensamt med nätbekännelsernas gråzoner, än med den erotiska chiclittens flärdfulla silvertoner. Även i kärleksskildringar som inte har sex i fokus finns ett intresse för det irrationella och bångstyriga i begäret, som pekar mot en uppgörelse med fantasin om det självständiga jaget. 

En av de första att beskrivas med det något förminskande epitetet ”tinderroman” och senare som just ”posterotisk” är Isabelle Ståhls Just nu är jag här (Natur & Kultur, 2017). Om den givits ut i dag hade kritiken måhända tagit fasta på huvudpersonen Elises drag av kanskekvinna. Elise letar efter en trygg plats, något som kan omsluta henne, men gör det inte främst i den romantiska relationen. I början av romanen drömmer hon om att få en allvarlig men övergående sjukdom, så att hon blir inlagd på sjukhus, eller så fantiserar hon om att vara helt omsluten av en annan kropp, liksom i en livmoder. Hon önskar sig någon som bara finns där med föräldralikt välbekanta ljud, någon att ropa ”hjälp” till när ångesten växer sig starkare. I brist därpå fungerar drogerna som tillfällig tröst. Men de sporadiska tinderdejterna snarare förstärker känslan av ensamhet och utbytbarhet; männen ser inte ut som på bilderna, och deras kroppar och leenden fyller Elise med äckel. Skillnaden mellan världen och jaget riskerar att kollapsa, och overkligheten smyger inpå som en ständigt lurande ångest. Det autentiska och det artificiella går inte heller att skilja åt – det mest verkliga ser på ett kusligt sätt ut att vara gjort av plast samtidigt som det konstlade känns sant. Romanen är litet som en postmodern Äcklet (och väcker frågan om hur Sartre hade tagit sig an Tinder). Men när Elise inlett en stabil relation med en man börjar hon snart att längta bort, och det är som om kärleken aldrig når förbi det cyniska läge där hon aldrig är riktigt ärlig eller närvarande.

”Jag känner en sådan ömhet när jag ser på dig”, säger jag. Han ler och rodnar. Orden jag sagt fyller mig med obehag. Det låter som något människor sa till varandra i romantiska filmer på 1900-talet. Jag har svårt att känna något innerligt. Det beror kanske på att jag har ätit antidepressiva tabletter, eller dissociativa droger som jag tog förra sommaren, eller kanske på all skärmtid.

Elise har samtidigt en stark längtan efter något omutligt verkligt, bortom det ironiska skyddshöljet i ett Stockholm där relationerna är lika obeständiga som andrahandskontrakten och IKEA-möblerna.

Wera von Essen: Foto Olivia Borg. Isabelle Ståhl Foto: Sara Mac Key.

En liknanden längtan efter det absoluta finns i Wera von Essens andra roman Våld och nära samtal (Natur & Kultur, 2020). Berättarjaget åker innerstadsbuss ”i min sorg över kontaktlösheten i världen”, och romanen ringlar sig likt en krängande buss över sidorna, med tillfälliga stopp endast för kommatecknen som skiljer en bisats från nästa. På liknande sätt avlöser sessionerna hos psykoanalytikern i en evighetsloop dem hos ”lovern”. Romanjaget verkar i likhet med Elise ha svårt att finna en relation till en man som inte präglas av distans eller besvikelser. Snarare än ömsesidighet söker hon en asymmetrisk relation där hon vinner befrielse från sig själv genom underkastelse (vilket även Elise i slutet av romanen gör). På liknande sätt som hon är ute efter jagupplösning i det sexuella mötet, lockas hon av katolicismens stränghet, krav på renhet och omutbara sanning. Båda kräver av henne att hon ger upp något av sin suveränitet och individualitet. Samtidigt återtar hon makten över männen när hon formulerar sig om dem. Mannen i romanen vill inte bli omskriven, men detta är ett av få krav hon inte underkastar sig. En liknande iakttagelse av hur det kvinnliga objektet kryper ut ur romanens maskhål och blir det skrivande subjektet (som i ett parallellt, mindre stängt universum), gör Carin Franzén i Till det omöjligas konst – Essäer om litteratur och psykoanalys (Glänta Produktion, 2010). I romanen Lust (på svenska Trevi, 1990) omvandlar Elfriede Jelinek kvinnans förnedring i att vara objektet för männens blickar och våld till språk, och intar därmed den subjektsposition hon menar är förbehållen män.

Det finns en överensstämmelse mellan begär och litteratur, mellan kärlek och språk, i det att de kräver att spänningen upprätthålls, att skillnad består. Total sammansmältning i harmoni eller kapitulation är detsamma som dödsdrift och utplåning. Romanens och relationens nerv bevaras då konflikten aldrig blir helt löst. Och språkets mening jagas, liksom kärleksobjektet, i ständiga förskjutningar. 

Anne Carson skriver i Eros den bitterljuva (på svenska Albert Bonniers Förlag, 2020) om ”samtidigheten av njutning och smärta” i begäret. Genom närläsningar av grekisk antik kärlekslyrik, såsom fragment av Sapfo, visar hon hur eros bångstyrighet har skildrats: ”eros kommer nånstans utifrån och rör sig mot eller kryper sig på sitt byte […] Begäret är alltså varken inhyst i eller allierat med den som begär.” Jaget är inte, med Freuds ord, herre i sitt eget hus. Vi äger inte vårt begär, och det är inte ens säkert att det står på vår sida. Det grekiska ordet eros betecknar ”begär efter något som fattas”, och Carson visar på de dilemman som uppstår eftersom begäret aldrig kan sammanfalla med dess objekt; eros undflyr ständigt och gäckar. Denna syn på åtrå har många paralleller till den psykoanalytiska förståelsen av driftslivets dunkelhet och särskilt de idéer om brist som Jacques Lacan har formulerat. Men det påminner även om, som Carin Franzén visar i essän ”Om kärlek”, hur den höviska kärleken uttrycks i allt från 1100-talets trubadurlyrik till den franska 1600-talsromanen Prinsessan de Clèves av Madame de La Fayette. Här är det största hotet mot passionen själva passionens förverkligande; i samma stund som den älskande ger sig hän åt sin kärlek riskerar den att dö och spänningen försvinna. Men prinsessan de Clèves bevarar passionen hos två män intakt: den äkta man hon inte älskar, och den älskade som hon inte ger sig till. När kvinnan socialt är underordnad mannen är det hon som har mest att förlora på att ge efter för begäret. 

Romaner som skildrar och bejakar kvinnors gränslösa utlevelse, skrivna av författare som Birgitta Stenberg eller Kerstin Thorvall, har vidgat språket för kvinnors lust och erfarenheter. Men i sin iver att övervinna sexuell orättvisa och prydhet finns en tendens i frigörelselitteraturen att låtsas som om kvinnors sexuella underordning är historia, vilket delvis var en nödvändig strategi för att underminera den. Om vi lever fritt så blir vi fria, ungefär. Samtidigt plockar generationen av kvinnliga författare som hade kunnat vara deras barnbarn upp frågan om hur fria vi verkligen är, vill och kan vara och om friheten gjort oss tillfreds. Jag tror inte detta ska läsas som en feministisk backlash eller nykonservativ vändning; det är inte en längtan efter gammal sedlighet. Från ett feministiskt perspektiv kan skillnaden ses som å ena sidan viljan att erövra mäns privilegier, å andra sidan att ifrågasätta mäns beteende som norm. En annan skillnad handlar om varemot de tar spjärn: är det mot en pryd borgerlig moral eller en nyliberal idé om individens sexigt flexade frihet? ”[S]om en swishbetalning ett foodorapaket ska de vara, relationerna i senkapitalismen” skriver von Essen. Och vidare: ”Jag nådde punkten, självhatet, som löser upp jaget, förnedringen, som slår ut jaget, kroppsarbete är bästa sättet, det får mig att vilja dö, det är en nåd”. I von Essens och Ståhls romanvärldar (liksom i Schunnessons, dit vi snart kommer), präglas jobben lika mycket som relationerna av slit eller giglogik. Det krävs att vara på tårna och ha lika lätt att möblera om i jobbkalendern som i det inre, vara robust och ”lika självständig som en chefsjurist”.

Tone Schunnesson driver försörjningstemat än längre i romanen Dagarna, dagarna, dagarna (Norstedts, 2020). Hennes blick ser med krass realism misstänkta mönster i herpesspridning, och sexlivet följer den privatekonomiska konjunkturen. Kärleken handlar mest om transaktioner av olika slags kapital: erotiskt, ekonomiskt, eller socialt i form av status och kändisskap. Hon visar hur de olika tillgångarna lätt kan bytas mot varandra, som när huvudpersonen Bibbs säljer sex till en man hon träffat på casino. ”Jag är på 4000, sa jag. Fyra? sa mannen. Det är väl ingen hora från Casino Cosmopol som är så dyr och jag sa: Nä men nu är jag ju ingen hora från Casino Cosmopol som du själv sa, jag är på tv.” Bibbs behöver få tag på 100 000 kronor för att få bo kvar i lägenheten efter att pojkvännen lämnat henne. Hon har påstått sig ha pengar – han synar bluffen. Desperationen driver henne att överskrida allt fler moraliska gränser, om än moralen redan innan var lika slapp i resåren som ett par urtvättade spetstrosor. Schunnessons relationsmarknad liknar Michel Houellebecqs universum av ensamhet och sexuell desperation, men utan fransmannens stela könskoreografi. Hos Schunnesson bryter romanfigurerna minst lika ofta mot stereotyperna, som när Bibbs i början av förhållandet med Baby är rik och känd, medan han har skönhetens bäst-före-stämplade kapital. Men Schunnessons öga för detaljer påminner även om borgerliga 1800-talsrealister som Flaubert eller Balzac, som genom att exakt beskriva olika personers materiella tillgångar visar deras inbördes hierarki.

Johanna Frid / Foto: Jennifer Sameland. Tone Schunnesson / Foto: Märta Thisner.

I den posterotiska realismen hos Schunnesson är (den fixade) ytan allt; liksom hos Ståhl går det inte skilja konstgjort från äkta. Självframställningen bygger varumärket, som borgar för inkomsten. Därför är inte frågan om något är sant, utan om det kan bli det. ”Alla riktiga kvinnor var bara en blek bild av en fake-kvinna, tyvärr.” Medieringen är en del av kroppen; figurerna rör sig i en spegelsal av självbespegling och fantasin om den andres blick. När Bibbs tittar på porr gör hon det för öppen ridå: med fri sikt från grannarna går hon igång på deras blick på hennes blick på pornografin (som i sin tur bygger på mannens blick på fantasikvinnan).

För oss som formades till tonårstjejer på 90- och 00-talet fanns en stark girl power-feminism som betonade självständighet, parallellt med en tilltagande mainstreamporrifiering och kvardröjande sexuell dubbel bokföring för killar och tjejer. Sofia Rönnow Pessah skildrar i Männen i mitt liv (Wahlström & Widstrand, 2020) hur Sonia växer upp med den överhängande rädslan att inte vara ”knullbar”, samtidigt som hon ska få utlopp för egen lust och närhetslängtan. Hon famlar sig fram mellan tillfälliga ligg och några längre relationer, och möter män som ibland är ömma, men oftare hårda, otrogna och dåliga på inkännande intimitet. ”Jag vill vara frigjord, men jag lyckas inget mer än att uppfylla deras och min fantasi om vad en frigjord kvinna är.” Hos Rönnow Pessah blir sex ofta en flykt från snarare än till känslor; det ger en drogliknande avtrubbning. I Männen i mitt liv täcker de tillfälliga liggen över skräcken för ensamhet, samtidigt som upplevelsen av närhet är mer sällsynt. Sonia måste anstränga sig för att värna sina gränser och för att själv veta var de går. Men ibland är det hon, liksom Schunnessons Bibbs, som har svårt att ta ett ”nej”. Romanen skildrar gråzonssex när ingen orkar läsa det finstilta, och relatera till en verklig person och inte bara till fantasin om den andre (en krass lacaniansk och jelineksk syn är att inget sexuellt möte når längre än så). 

Författaren Sara Villius är, till skillnad från tidigare nämnda 80-taliser, född på 70-talet. Även hon utforskar blickar och positioner, subjekt och objekt, men har även ett språk för den ömsesidiga åtrån. Romanen Madonna (Norstedts, 2019) anspelar på den manliga blick som reducerar kvinnan till hora eller madonna – på omslaget visar Edvard Munchs träsnitt med samma namn kvinnan som begärsobjekt och samtidigt självupptagen av njutning. Hennes stängda blick vänder in i sig själv, oåtkomlig för mannen och det foster som olycklig och ensam syns i bildens nedre hörn. Villius bänder i perspektiven, vänder ut och in på betraktare och betraktad, både bekräftar den misogyna stereotypen och överskrider den. Berättarjaget talar inifrån den egoistiskt njutningslystna kvinnan. Hon är mamma men söker sig bort från familjeansvaren genom en otrohetsaffär med en mycket äldre man som varit hennes lärare. Mannens blick vill hon åt samtidigt som hon föraktar den i dess förutsägbarhet, och äcklas av sig själv som inte kan låta bli den. När relationen havererat inleder hon en sexuell relation med en mycket yngre man som är hennes elev. Det är överträdelsen, förbuden och skillnaden som både lockar och äcklar. Eros flyr undan och befinner sig ständigt på en annan plats, och bitterljuv är flykten liksom jakten. Till och med barnen älskar hon bättre i deras frånvaro, när hon tvättar och viker deras kläder. Relationen mellan jaget, vardagens här och begärets där bildar ett fält med tre poler hos Villius. Carson liknar en kärleksromans triangulära spänning med en metafor, då den ideala kärleken försöker efterliknas i skrift, och skapar ”en erotisk operation som sträcker sig ut från det bekanta eller det närvarande mot något annat, något olikartat, något eftertraktat.”

Sara Villius / Foto: Irmelie Krekin.

Ytterligare en roman med triangelns form är Johanna Frids Nora eller Brinn Oslo brinn (Ellerströms, 2018). Kärleksobjektet (pojkvännen) är ofta ur fokus. Han är, liksom pojkvännen i Ståhls roman och maken hos Villius, bara där: trygg och förutsägbar. Något ytterligare behövs för begäret att haka fast i. Genom en analys av Sapfos berömda fragment 31 (Gudars like syns mig den mannen vara…) visar Anne Carson hur triangeln som figur är central för begärets relationella dynamik: ”Komponent nummer tre spelar en paradoxal roll: den både binder samman och skiljer åt, den markerar att två inte är en och lyser med den frånvaro vars närvaro är ett måste för eros.” Och Frid skriver: ”Att älska var delvis en fråga om positioner. Att stå på det avstånd och i det ljus som gör någon både klar och suddig, upplyst och förskönad i ljuset som faller som guld. Ett renässansljus av högdagrar och skuggor.”

Berättarjagets Johanna blir alltmer besatt av att stalka pojkvännens ex Nora på nätet, och blir triumferande förtjust och förfärad när hon hittar Noras mammas instagramkonto. Bilderna på den perfekta dottern och modern triggar den jämförande blick som glöder av avund och åtrå. Romanen skruvar upp den bitterljuva aspekten av eros till maxvolym. Frid fångar begärets vägran att uppbyggligt foga sig, och de irrvägar det kan ta i en tid av socialt informationsöverflöd, vilket ger en mörkt humoristisk underton. Såret är inte nytt, däremot de raffinerade sätten att underhålla det på, då det ständigt finns jämförelsematerial. Johanna och pojkvännen uppsöker en parterapeut för att ta itu med relationsproblemen:

Görel frågade om jag mådde bra av att se de här bilderna. Klockan på väggen tickade. Det var uppenbart att jag förväntades svara nej. Hur kunde hon tro att det fanns ett svar? Att saker antingen var bra eller dåliga? Hur kunde den blandning av fasa och njutning som Noras mammas Instagram ingöt i mig ligga så långt bort från den snusande prästens fattningsförmåga?

Erfarenheten av njutningens och lidandets samtidighet krockar med omgivningens förväntningar om självkontroll. 

Frids roman för tankarna till I Love Dick av Chris Kraus, som kom ut första gången 1997, men blev utgiven på svenska först 2016 (Modernista). Boken utgör ett säreget konstprojekt vari hon undersöker erotisk besatthet och relationer mellan män och kvinnor med en humor och teoretisk skärpa som givit boken status av feministisk klassiker. Storyn är att bokens Kraus tillsammans med sin man skriver passionerade brev till mannens kollega, som hon träffat en gång. Både Frid och Kraus refererar i förbifarten till Jane Eyre av Charlotte Brontë, en roman vars viskningar och rop ljuder genom litteraturhistorien, särskilt i traditionen av feministiska (inter-)texter. Många har, som Sandra Gilbert och Susan Gubar i The Madwoman in the Attic, tagit fasta på skildringen av Mr Rochesters galna fru som är inspärrad på vinden, som en kulturellt central trop för kvinnans position som den Andre. ”Kanske hade han gjort rätt i att spärra in den tokfan” skriver Frid med sin lakoniska humor. Kvinnlig besatthet tematiseras av både Kraus och Frid, med röster som är skärskådande analytiska och känslobesatt irrationella på samma gång. Genom att tala från den position som neurotisk och ”galen”, som män ofta reducerat kvinnan till, och samtidigt varken dölja skevheten och överdrifterna eller anamma mannens myndighetsstämma (vilket bara vore att invertera förhållandena), gör de mer än att ”tala tillbaka”. Snarare utforskar de triangulära relationer, i Kraus fall det homosociala begäret mellan män (som Eve Kosofsky Sedgwick utforskat i boken med samma namn). Hos Frid visar triangeln ett homosocialt begär riktat mot en kvinna, som utspelar sig helt på den virtuella arenan och gör att mannen förpassas till biroll. 

Kraus och Frid undersöker också den speciella plats som är den skrivande kvinnans, vilket även Malin Lindroth gjort i sin essäistiska bok Nuckan (Norstedts, 2018). Konstnärskvinnan balanserar mellan svårförenliga roller. Hon har sin styrka inom en typiskt manlig domän, där valutan hjärna inte kan växlas in mot erotiskt kapital på mäns självklara vis. Hon bedöms fortfarande till stor del utifrån sin kroppsliga sex appeal. De beskriver alla en problematisk relation till en kropp som inte lyder förväntningarna på mjuk kvinnlighet. Hos Johanna Frid får Norge representera alla de åtråvärda egenskaperna hos den Andre, som är snarlik och samtidigt bråddjupt annorlunda. Frids blick på Nora använder sig av samma troper som den manliga blick som exotifierar, idealiserar och ser naturligheten bortom den depraverade egna kulturen. Den sunda kvinnligheten kontrasteras mot Johannas egen kropp, vars själva kön alltmer behärskas av endometriosens smärta.

I Sara Villius Madonna talar ett ”jag” som riktar sig till ett ”du”, förutom när hon i sexskildringen zoomar ut till ett ”han” och ”hon”. Bokens ”du” är älskaren. Det finns en stark intimitet i tilltalet, en ömhet som riktas mot föremålet för begäret och laddar det med känsla. Även i Haggan (Albert Bonniers Förlag, 2019) av Aase Berg (född 60-tal) riktar sig ett kvinnligt jag i kärlek och vrede mot ett manligt du. Men många av de yngre författarnas tilltal är opersonligt och distanserat. I Våld och nära samtal finns ”lovern”, som ibland är ”den första” eller ”den andra lovern”. I Dagarna, dagarna, dagarna kallas Bibbs kärlek för ”Baby”: ytterligare ett anglifierat smeknamn som nog är smeksamt, men samtidigt anonymt. I Sofia Stenströms Magic Love Pixie (Norstedts, 2020) är den äldre älskaren ”demonen”, och det görs en poäng av att romanens Nadja inte vet hans namn, och därför är flerdubbelt underkastad den hemlighetsfulla och våldsamma man hon inte på något sätt kan gripa. Männen i mitt liv, av Rönnow Pessah, är numrerade från 0 till 48. Ibland får de ett namn, men de är skissade ur samma schablon snarare än individer. 

Malin Lindroth / Foto: Ines Sebalj. Sofia Stenström / Foto: Liam Karlsson. Sofia Rönnow Pessah / Foto: Alexander Mahmoud.

Genom detta tilltal framträder männen som ansiktslösa skuggfigurer. Men det gör också att relationen tonas ned. I stället för ett möte mellan två personer som utövar ömsesidig påverkan på varandra – som i en konventionell relationsroman – verkar romanernas unga kvinnor isolerade och liksom inlåsta i sig själva. Wera von Essens ”lover” är utbytbar – det är mannen som funktion snarare än erotiken som relation – där finns inget ”du” och ännu mindre något ”vi”. Sessionerna erbjuder en tillfällig befrielse från friheten, men det finns en längtan efter en kärlek som är allomfattande: ”kanske får jag stå ut med tomheten men när och åter när ska någon vilja ha hela mig och inte bara min stönande kamp när näven når ända in.” Rollerna är etablerade på förväg och männen är i kontroll, distanserade och med champagne i designerglas. De värnar sin frihet och vill inte ge upp sin livsstil. ”Män; deras styrka i att alltid gå till jobbet, alltid peka med hela handen, alltid ta nästa steg, och deras ofattbara rädsla för att leva med smärtan, deras självmord och missbruk, deras fascination för vad kvinnokroppen tål, när de slår den och betraktar smärtan, deras oförmåga att finna den punkten i sig själva.” Romanjaget får nöja sig med undergivenheten och ”dess ljuva tystnad”. 

Madonna och Haggan skildrar båda otrohetsaffärer från kvinnans perspektiv, men med diametralt olika röstlägen. Där Aase Berg skriker i maniskt och självrättfärdigt raseri viskar Sara Villius fram en poetisk melankoli, som en sorgsen vaggvisa över kärlekens omöjlighet. Berg kräver av kärleken (och mannen) att den ska lyda hennes lag. Villius viskar om den brist hon vet är åtråns villkor, utan att vare sig betvinga eller resignera inför begärets inneboende paradoxer och skörhet. Samtidigt väjer varken Berg eller Villius för lustfyllda sexskildringar som ibland gränsar till det idealiserade. Dessa skildringar är erotiska på ett odistanserat sätt, utan ”post” eller andra prefix, och liknar inte alls det krasst genomlysta hos Schunnesson, von Essen eller Rönnow Pessah, eller det tomt frånvarande hos Ståhl och Frid. Kanske är det en generationsfråga, där författare födda före 1980 inte har avtrubbats av dejtingkulturen som den formats från 2010-talet och framåt. 80-talisterna skildrar en sexualitet och kärlek där internet i högre utsträckning utgör arenan, och där ytan, skärmen och blicken har blivit platt och liksom genombelyst underifrån. Det finns sällan mystik, romantik eller idealisering i det köttsliga, men som hos Ståhl eller här Schunnesson en närmast förfrämligad upplevelse av den omedierade kroppen: ”Tänk om kroppen kunde få vara en sådan grej, en sexuell. Inte bara en arbetsgrej eller porrgrej eller fyllegrej. En grej du smeker dig in i”.

Aase Berg / Foto: Sara Mac Key.

Kvinnorna i de beskrivna romanerna är långtifrån sympatiska. De är oärliga, självupptagna, alltför svartsjuka eller bara ointresserade av de män som faktiskt stannar kvar. Men de anammar trots det inte ett manligt överläge, genom att bli självtillräckliga och värna sin integritet och frihet. Romanerna visar på olika sätt att den sortens rationalitet inte är önskvärd eller ens möjlig. Den innebär ett självbedrägeri, ett förnekande av att vi också alltid är beroende, sköra och drivna av motstridiga begär som vi sällan helt begriper. 

Samtidigt uppmuntras vi i en flyktig och valfrihetspräglad tid att gömma såret, och bli de vinnande versionerna av oss själva (”att bli” är numera synonymt med ”att framställa sig”). I den grad böckerna kan sägas vara feministiska, så uttrycker de en kritik mot en normativ manlighet som omfattar fler än bara cismän – ibland de kvinnliga romanfigurerna själva. I kontrast till ett konsumistiskt begär finns en längtan efter något absolut och hållande: katolicismen och psykoanalysen hos von Essen, men även den psykiatriska slutna avdelning som liknas vid ett kloster, eller sjukhusets ovillkorade omsorg hos Ståhl. När världen känns ”kontaktlös” kommer längtan efter de trygga institutionerna. Vänskapen och de nära samtalen finns också hos von Essen och Ståhl, som en djupare gemenskap än den erotiska. Villius och Rönnow Pessah pekar båda mot en annan flyktväg, i begäret till en kvinna. Samtidigt visar de hur åtrån stelnat i den heterosexuella formen, och är svår att bända loss. 

Slitningen mellan åtråns ogenomskinliga djup och samtidens fixade yta är ett återkommande tema. Det har blivit svårare att skilja mellan subjekt och objekt när sociala media gjort alla till både konsumenter och varor: ”Bilder, blickar och subjekt i plötslig flux, ett slags hela havet stormar” konstaterar Frid. Även gränsen mellan fiktion och verklighet är utsmetad för en generation uppväxt på internet. Samtidigt är det förenklande att prata om ”tinderromaner” och naivt att tro att allt var bättre förr. Att se kärlek som i grunden brist- och konfliktfyllt är del av en lång litterär (och litet kortare psykoanalytisk) tradition – ambivalens och asymmetri är något svårundvikligt, inte bara för ”kanskemän” och heterokvinnor. Det nya är snarare att tro att vi kan få allt vi vill ha, och att vi ens vill ha allt vi önskar oss. Oron får oss att bläddra vidare i de sociala apparna, vars affärsmodeller utnyttjar vårt hopp om att bristen kan stillas av en ny match eller någon annans selfie. Men lidandets likhet med lidelsen är inte bara etymologiskt sann.

När det krävs att vi ska vara fria och flexibla på kärlekens, lönearbetets och bostadens marknader (som blivit förvillande lika), vill vi vara allt annat än det.

När det krävs att vi ska vara fria och flexibla på kärlekens, lönearbetets och bostadens marknader (som blivit förvillande lika), vill vi vara allt annat än det. Hos Schunnesson är uppbrottets första tanke – ”jag hade inte råd att bli lämnad” – Stockholmsrealistisk. När vi bör njuta av både sex och frihet är skildringen av kvinnors fria sex inte längre radikal. Snarare kan fantasin om allas frigjordhet dölja asymmetrier, våld och vårt ansvar för varandra. De sociala hierarkierna växlar och löper längs många axlar, och det är svårare i dag att pejla vem som har mest att vinna på hövisk dygd eller libertinsk utlevnad. Var och en får analysera spelet och avgöra bästa drag givet korten på hand: kön, ålder, pengar, utseende, status…

När kvinnor i dag skildrar komplexa begär till män så formar de samtidigt egna röster, ibland på bekostnad av relationen. De uttrycker en frihet som inte förnekar sårbarhet, men har plats för viljan att bli sedd, även som objekt. I Love Dick har beskrivits ”som Madame Bovary, om Emma hade skrivit den”. Trots att mycket har hänt på kärlekens marknad sen Flaubert, utspelar sig kampen mellan dröm och verklighet fortfarande.

 


Vid närmare eftertanke är en essäserie som vill fylla en lucka i den litterära offentligheten genom att låta skribenter från olika akademiska discipliner utforska teman i samtida svensk litteratur. Serien finansieras av Lars Salviusföreningen.

Publ. i Respons 1/2021 706
TEMA | Ett nytt moderniseringsprojekt?
RelateratHelena Granströms essä i serien ”Vid närmare eftertanke”:
Essä

Den autofiktiva genrens jagfixering är i viss mening en chimär

Merparten av den litteratur som i dag presenteras och läses som autofiktion kan kanske bäst beskrivas som ”romaner nära det egna livet” och skulle lika gärna kunna läsas som traditionell...


Hanna Bornäs

Hanna Bornäs är legitimerad psykolog och doktorand i barn- och ungdomsvetenskap. Läs alla texter

Ur samma nummer

Mest lästa artiklar

  1. Tema | Sverige under kriget
    Något har gått snett i den svenska synen på andra världskriget
    Synen på den svenska samlingsregeringens agerande mot Nazityskland har de senaste...
  2. Klassikern
    Tröstlös pessimist, moralist och sann manierist
    Tacitus (cirka 55–120 e. Kr.) skildrade den tid när det kejserliga...
  3. Tema | Integrationsdebatt
    De integrationspolitiska utredningarna som kulturkrig
    Invandring och integration har blivit så laddade frågor att många forskare...
  4. Tema | Meningslös och menlös forskning
    Refuserad på grund av hudfärg
    Vilka risker finns det när den sociala och politiska aktivismen blir...
  5. Analys/Reportage
    Varför vänstern har så svårt att se antisemitism hos invandrargrupper
    Myten om global judisk makt är antisemitismens kärna. I Sverige har...