Klassikern

Borges motstod frestelsen att framstå som ett geni

| Respons 1/2022 | 15 min läsning

Argentinaren Jorge Luis Borges imaginära universum tog form redan när han var trettio år. Det förfinades och fördjupades förvisso, men någon direkt utveckling är svår att skönja. Ofta har detta hållits emot Borges, men frågan är om inte denna begränsning byggde på en sund insikt om den egna särarten. Ingen annan 1900-talsförfattare har som Borges förändrat själva synen på vad litteratur är. I sin associativa essäsamling Borgesiana närmar sig Oscar Hemer detta författarskap ur en rad olika perspektiv. 

”Basta de Borges!” Nog med Borges! 

Utropet kommer redan på första sidan i Oscar Hemers essäsamling Borgesiana (Bokförlaget Tranan, 2021). Nej, det är inte essäisten själv som plötsligt fått nog av sitt ämne utan den värd hos vilken Hemer bor, när han 1999 besöker Buenos Aires i samband med hundraårsjubileet av Jorge Luis Borges födelse. Och man kan ärligt talat förstå den känsla som ligger bakom utbrottet. Fram till ett senkommet internationellt genombrott, när han 1961 tillsammans med Samuel Beckett erhöll det prestigefyllda Formentorpriset, gällde Borges säregna prosaberättelser och lärda, melankoliska poesi som en smal litteratur för the happy few. Men vid hundraårsjubileet hade Borges sedan länge blivit till ett av nittonhundratalets kanoniserade författarskap – och det där uteblivna Nobelpriset i litteratur betraktas väl i dag framför allt som en belastning för Svenska Akademien. Borges var med andra ord föremål för påbjuden vördnad, i synnerhet på hemmaplan. Själva jubileet skildrade Hemer samma år i en essä publicerad i tidskriften Res Publica. Den argentinske författarens dikter om hemstaden tonsätts som tangovisor och blir till landsplågor, panelsamtalen och festskrifterna tar aldrig, aldrig slut. Inte så konstigt då om en och annan landsman börjat känna en viss matthet. Situationen är kanske inte helt olik det förhållande många svenskar länge hade till Ingmar Bergman. När artisten Scott Walker, som 1969 gjorde en högstämd poplåt baserad på Det sjunde inseglet, under en kort tid bodde i Köpenhamn, märkte han snart att det inte fanns något svenskar var mindre angelägna om än att diskutera Bergmanfilmer. Monument blir till slut svåra att älska.

Oscar Hemer, författare till Borgesiana. Foto: Magnus Denker

Men kanske kan man också se värdens replik som något mer, en fingervisning om de problem som snart möter den som föresätter sig att skriva en bok om ett författarskap av denna magnitud? Även för den som skriver från en position av djup kunskap (och det gör naturligtvis Hemer som är en mångårig introduktör av spanskspråkig litteratur) föreställer jag mig att mötet med den enorma Borgeslitteraturen kan vara en förlamande upplevelse. Snart nog misströstar man om möjligheten att över huvud taget kunna säga något som inte bara är en variation på saker som redan sagts alltför många gånger. Och därmed befinner man sig ironiskt nog i ett predikament som väl får betecknas som just ”borgesianskt”.

För Jorge Luis Borges imaginära universum är ju just en värld sprängfylld av text. På en ytlig nivå syns det i alla de där kantstötta encyklopedier och apokryfiska skrifter som hör till författarens allra mest älskade rekvisita – men fascinationen går betydligt djupare än så. Likt de judiska kabbalister som Borges intresserade sig så för (en influens som också blir föremål för ingående diskussion i Hemers bok) återkommer författaren ständigt till tanken på världen som text – eftersom det i hans egna verk är betydligt mer tveksamt om det är en text som låter sig tolkas på något meningsfullt sätt. I ”Biblioteket i Babel” framställs hela världen som ett enda jättelikt bibliotek där några få kvarvarande invånare företar tröstlösa vandringar genom rum efter rum fyllda med böcker. Det är en värld som på en och samma gång är sprängfylld med mening och ändå är helt meningslös, just eftersom allt ryms där: den ena dammiga volymen vederlägger just det som en annan bok påstod sig bevisa. 

Det slog mig när jag senast läste om just den berättelsen att jag inte känner till någon annan text som så väl lyckats gestalta den melankoliska meningsförlust som ett digitalt informationsöverflöd på något plan innebär. (Observationen är naturligtvis långt ifrån originell: ”Trädgården med gångar som förgrenar sig”, en annan tidig novell, brukar regelbundet nämnas som en av de första litterära gestaltningarna av det som i dag kallas för hypertext.) Andra berättelser osäkrar på ett försåtligt sätt gränsen mellan spränglärd essäistik och fantastik, som ”Vägen till Almotásim” eller ”En undersökning av Herbert Quains verk”, skrivna som en recension av en icke-existerande detektivroman respektive en översikt över ett likaledes icke-existerande författarskap. Det som först ser ut som knastertorr sakprosa börjar snart vetta mot det fabulösa. Bara undantagsvis skriver Borges berättelser som inte på något plan handlar om annan litteratur: även i en sen berättelse som ”Ulrica”, ovanlig eftersom novellen gestaltar ett sexuellt möte relativt öppet, intar typiskt nog Völsungasagan en framträdande roll. 

I Borges författarskap ropar text till text och den sinnliga världen ter sig närmast som en bisak.

I Borges författarskap ropar text till text och den sinnliga världen ter sig närmast som en bisak. Tillståndet är både fascinerande och klaustrofobiskt. Besattheten av litteratur till trots var Borges själv långt ifrån någon grafoman – det är få av hans berättelser som når över tjugosidorsstrecket, helt oavsett vilken utgåva man konsulterar. Varför bemöda sig om ”att på femhundra sidor breda ut sig om en idé som muntligen kan läggas fram på ett par minuter”, frågar han sig i förordet till novellsamlingen El jardín de senderos que se bifurcan (som senare inkorporerades i Ficciones, 1944). ”Bättre då att låtsas att dessa böcker redan existerar och erbjuda ett sammandrag, en kommentar”, konstaterar Borges.

Och hur skriver man då en kommentar till en kommentar? På en smula behörigt avstånd kanske. När Hemer 2019 återvänder till Buenos Aires får han veta att 120-årsjubileet i stort sett passerat obemärkt. Betyder det att ”Borges till slut stigit upp på sin sockel och blivit det monument han förväntas vara, vördad men på väg att vittra”? frågar sig Hemer. Nej då. Borges författarskap lever vidare, med eller utan jubileum. Att Bokförlaget Tranan just avslutat en ambitiös utgivning med tre volymer av Borges litterära produktion, som Hemer tillsammans med Lasse Söderberg varit redaktör för, är väl ett lika gott exempel som något annat på det. Det är också ur detta redaktörsarbete som denna essäistiska och associativa bok vuxit fram – och snarare än att göra anspråk på att vara en totalt heltäckande studie, närmar sig Hemer Borges från en rad skilda ståndpunkter, från mer teoretiska diskussioner av författarskapet i relation till andra gränsöverskridande författare som Salman Rushdie och J. M. Coetzee till personligt hållna reflektioner. Inte minst är diskussionerna om de politiska och sociala aspekterna av författarskapet värdefulla: även om få väl tänker på Borges som urtypen för en ”engagerad författare” är det likväl ett faktum att han återkommande tog politisk ställning. Den uttalade antinazismen, långtifrån en ofarlig position i det tyskvänliga Argentina under trettio- och fyrtiotalet, den egna rasismen, det oförsonliga hatet mot peronismen och det sena stödet till diktatorer som Franco och Pinochet hör till det som avhandlas.

Att ett av 1900-talets helt centrala författarskap inte fått en samlad utgivning tidigare i Sverige har visserligen en rent prosaisk förklaring; Borges änka María Kodama och den litteräre agenten Andrew Wylie har helt enkelt varit notoriskt motsträviga när det gäller att bevilja rättigheter till denna typ av projekt. Planerna på den nyss avslutade utgivningen var ursprungligen planerad till just hundraårsjubileet, men Hemer själv uttrycker i sitt efterord en lättnad över att ”projektet fick en sådan lång inkubationstid”. För honom som författare innebar tidsspannet en fördjupad förståelse av både Borges och Argentina, men kanske passar ett sådant här projekt också bättre på en smula behörigt avstånd från den typ av humorlösa och högstämda fenomen som hundraårsjubileum oftare än inte är? 

Jorge Luis Borges (1899–1986). Foto: Roberto Pera

Vad än dagsaktuella kultursidestexter om sårbara författare och kritikers nyelakhet kan ge vid handen är jag nämligen övertygad om att fel sorts respektabilitet hör till det värsta ett verkligt intressant författarskap kan råka ut för. Plötsligt kan människor få för sig att en slapp honnör och något slitet epitet av typen ”häxmästare” kan duga som substitut för att faktiskt sätta sig ner och läsa texterna både noggrant och förutsättningslöst. Arbetar man som Borges konsekvent med några få och särpräglade motiv och teman är det dessutom lätt att författarskapet reduceras till ett adjektiv. Det är lätt hänt att bidra till den utvecklingen: den kritiker eller litteraturvetare som inte hävt ur sig att något är ”borgesianskt” så fort en text innehåller en lärd referens till ett fiktivt verk, en labyrint eller en spegel må kasta första stenen. Det är för all del inte heller så att ett sådant adjektiv helt saknar informationsvärde. Borges är knappast den första författare att referera till fiktiva verk till den grad att gränsen mellan fakta och fantasi tycks luckras upp (skräckförfattaren H. P. Lovecrafts många referenser till grimoiren Necronomicon är ett uppenbart exempel – utgåvor av den en gång helt icke-existerande boken går numera att hitta i var och varannan bokhandel), men frågan är om någon före honom lyckats förvandla greppet från en litterär lek till en svindel som vetter mot det metafysiska? Alberto Manguel argumenterar i minnesteckningen Dagar med Borges (i svensk översättning av Margareta Eklöf på Ellerströms förlag 2014) för att ingen annan nittonhundratalsförfattare förändrat själva synen på litteratur på det vis som Borges gjort. 

Jag tror att det är ett helt korrekt påstående. Borges kastade den linjärt skrivna litteraturhistorien åt sidan och uppmanade oss att läsa all litteratur som samtidig. Någon skarp gräns mellan nu och då finns inte vad texter beträffar, nuet modifierar det förflutna. En av de noveller Manguel exemplifierar påståendet med är novellen ”Pierre Menard, författare till Don Quijote”. Berättelsen om hur den obskyre litteratören Pierre Menard gör det till sitt livsprojekt att återskapa Cervantes Don Quijote i sin helhet hör till Borges absolut centrala texter och för den som bevistat åtminstone några seminarier i litteraturteori kan den vid det här laget kännas en smula söndertjatad. Menard nöjer sig inte med att helt enkelt skriva av den existerande texten och avvisar så småningom försöket att bli Cervantes genom att ”[b]ehärska spanskan, återfå den katolska tron, kriga mot morerna eller turken, glömma Europas historia mellan 1602 och 1918” som alltför lättköpt. Utmaningen ligger i stället i att som en modern författare återskapa Cervantes verk, rad för rad, utifrån känslan av en inre nödvändighet. Menard lyckas aldrig fullfölja projektet men de fragment han lyckas åstadkomma är, hävdar novellens berättare, konstnärligt överlägsna Cervantes ursprungsversion. Passager som är föga mer än tidstypiska retoriska stilfigurer i Cervantes original blir djärvt originella när de artikuleras av en nittonhundratalsmänniska – därtill skrivna med en ”arkaiserande stil – som när allt kommer omkring är ganska sällsam”. 

Visst kan den här berättelsen sägas förebåda poststrukturalismens tankar om författarens död. Samtidigt tror jag att man gör Borges författarskap en otjänst om man reducerar det till ett antal grepp och idéer. Det finns något annat och mycket distinkt bortom allt det som vi sorterar in under det ”borgesianska”, något som omedelbart särskiljer originalet från epigonerna. Vad består det i? Hemer anger i ”Gapskrattet”, kanske det mest läsvärda kapitlet i boken, den mycket distinkta humorn som en av de egenskaper som gör Borges till just Borges och hindrar texterna från att bli rena intellektuella abstraktioner. Kanske är det betecknande, som Hemer visar i detta kapitel, att Borges verkligen fann formen för sitt författarskap under sin tid på boulevardtidningen Crítica perioden 1933–1934. Från att ha haft en undanskymd tillvaro som poet förväntades han plötsligt leverera en mängd texter i skilda genrer för en bred publik. 

För hans intellektuella samtid tycktes gästspelet ytterst apart men, förklarar Hemer, för Borges var ”det överraskande fruktbara möte mellan encyklopedisk lärdom och sensationsjournalistik som skulle bli precis den knuff i en ny riktning som Borges författarskap just då behövde”. Det är en god iakttagelse: genom hela verket finns en genuin lekfullhet och ett ointresse för distinktioner mellan högt och lågt, egenskaper som flera av hans beundrare gjorde klokt att lägga sig till med.

Eftersom detta är en svensk bok hör förstås Borges relation till Svenska Akademien till det som behandlas utförligt. Vad var det egentligen som låg bakom det uteblivna Nobelpriset? Hemer redogör för flera möjliga förklaringar, från ställningstagandet för Pinochet till ett nedlåtande bemötande gentemot Artur Lundkvist under ett Sverigebesök 1964. Länge tycks reservationen ha gällt en bristande bredd i författarskapet. 1967 övervägde Akademien att låta Borges dela Nobelpriset tillsammans med Miguel Ángel Asturias från Guatemala, ett förslag som den dåvarande ständige sekreteraren Anders Österling opponerade sig mot. I Österlings mening var Asturias (som till slut ändå blev det årets pristagare) ”alltför snävt begränsad i sin revolutionära ämnesvärld” medan Borges i sin tur var ”alltför exklusiv eller artificiell i sin sinnrika miniatyrart” för att vara en riktigt lämplig pristagare. Det var inte första gången sådana reservationer hördes gällande Borges lämplighet som Nobelpristagare. Året innan hade priskommittén ställt sig frågande till ”huruvida Borges originella, men starkt speciella författarskap äger tillräcklig andlig räckvidd i detta sammanhang”. Om det verkligen är en befogad invändning kan man förstås diskutera, men att Borges författarskap är starkt avgränsat både tematiskt och motivmässigt är uppenbart för de flesta som läst honom någorlunda utförligt. Som Manguel noterar hade Borges funnit alla de beståndsdelar som skulle konstituera hans imaginära universum redan vid trettio års ålder. Visst kan man tala om en förfining och fördjupning av hur centrala teman och motiv behandlas genom författarskapet, men någon direkt utveckling är svår att skönja. Labyrinter och speglar förblir konstanter genom författarskapet.

Jag misstänker att konstnärlig talang inte i så hög utsträckning handlar om vad man slutligen säger ja till som självkännedom om vad man ska säga nej till.

Men kanske kan man lika gärna benämna detta envisa blivande vid sin läst som konstnärlig konsekvens eller sund insikt om den egna särarten? I sin berömda studie över den medeltida kärleksdiktningen, The Allegory of Love (1936), konstaterar C. S. Lewis att varje kulturell epok har sin dominanta form som tjänar som rättesnöre för vad som utgör verkligt angelägen konst. Om det under medeltiden var den allegoriska diktningen som intog denna framskjutna position var 1800- och 1900-talets dominanta form romanen. (Jag gissar på att det är den streamade tv-serien som fyller denna funktion i vår kultur de senaste decennierna: du framstår som betydligt mer desorienterad i samtiden om du inte alls har sett Sopranos och Squid Game än om du inte läst, säg, Klas Östergrens nya roman.) 

Detta är inte problematiskt i sig och det kan förmodligen heller inte vara på något annat vis. En mindre lyckad konsekvens av detta sakförhållande är däremot, som Lewis poängterar, att konstnärer, vilkas egentliga talang syftar till något helt annat ändå ofta lockas, eller känner sig tvungna, att försöka sig på den dominanta formen. Man kan, likt Lewis, undra vad en författare som George MacDonald, i dag betraktad som en av fantasylitteraturens föregångare, hade kunnat åstadkomma i en kultur som faktiskt uppmuntrat hans förmåga att skriva symbolisk drömlitteratur i stället för att sätta honom på att massproducera andra rangens realistiska romaner. Borges gjorde inga sådana eftergifter. Till skillnad från Mir Bahadur Ali, den fiktive författare som Borges låtsades recensera i novellen ”Vägen till Almotásim”, lyckades han motstå ”den grövsta av konstnärliga frestelser: den att framstå som ett geni”. Någon roman som skulle bevisa hans bredd som författare dök inte upp – i stället odlade han envist sin särart. Jag misstänker att konstnärlig talang inte i så hög utsträckning handlar om vad man slutligen säger ja till som självkännedom om vad man ska säga nej till. Borges är författaren som säger nej till nästan allt. Jag tror vi ska vara tacksamma för det.

Publ. i Respons 1/2022 755
I FOKUS | Land och stad
Relaterat
Essä

Kan nonsens någonsin vara bara nonsens?

Lewis Carrolls böcker om Alice sägs vara de mest citerade verken i det engelska språket efter Shakespeare och Bibeln och som en sann klassiker har de skapat ett dammoln av...


Per Klingberg

Per Klingberg är doktorand i språkstudier med inriktning mot litteraturvetenskap vid Örebro universitet och kulturjournalist. Läs alla texter

Ur samma nummer

Mest lästa artiklar

  1. Klassikern
    Tröstlös pessimist, moralist och sann manierist
    Tacitus (cirka 55–120 e. Kr.) skildrade den tid när det kejserliga...
  2. I Fokus | Sverige under kriget
    Något har gått snett i den svenska synen på andra världskriget
    Synen på den svenska samlingsregeringens agerande mot Nazityskland har de senaste...
  3. I Fokus | Integrationsdebatt
    De integrationspolitiska utredningarna som kulturkrig
    Invandring och integration har blivit så laddade frågor att många forskare...
  4. I Fokus | Meningslös och menlös forskning
    Refuserad på grund av hudfärg
    Vilka risker finns det när den sociala och politiska aktivismen blir...
  5. Analys/Reportage
    Varför vänstern har så svårt att se antisemitism hos invandrargrupper
    Myten om global judisk makt är antisemitismens kärna. I Sverige har...