Caspian Rehbinder och Jenny Andersson debatterar forskningsprojekt om nyliberalisering

I Respons 1/2020 presenterade Jenny Andersson sitt forskningsprojekt om nyliberaliseringen i Norden. Men hon ger för litet utrymme åt de problem som gav upphov till reformerna, hävdar Caspian Rehbinder. Ser man på de enskilda reformerna, blir det lättare att förstå varför de hade folklig och politisk legitimitet.

Caspian Rehbinder:

Sverige och Norden har blivit mer liberalt de senaste fyra decennierna. Det är ett fenomen väl värt att utforska och försöka förstå bättre, vilket är utgångspunkten för ett nytt forskningsprojekt vid Uppsala universitet som Jenny Andersson beskriver i Respons 1/2020). Den betydelsefulla frågan försvinner dock i vagt definierade begrepp, medan politikens faktiska drivkrafter lyser med sin frånvaro.

I Anderssons historieskrivning finns det ”transnationella nätverk”, ”förändrade föreställningar”, ”komplicerade aktörsrelationer”, ”skiftande motivationer”, ”rationaliteter över tid”. Det är ”nationella eliter”, ”övergripande lager av mening” och ”uppfattningar om förändring”, som lett till att nyliberalismen drabbat [sic!] de nordiska länderna. Läsaren lämnas utan förståelse för vad som faktiskt har hänt – vilka är förändringarna? Lika litet får vi veta om drivkrafterna – vilka problem har politikerna och medborgarna sett och vilka värderingar har format lösningarna? Avslutningsvis fångar dock Andersson en central insikt: det fanns ”både ett slags politisk och folklig legitimitet” för de liberala reformerna. Varför förändringarna hade denna legitimitet berörs dock inte. Därför förlorar texten mycket i analytisk kraft.

I beskrivningen av ”nyliberalisering” är den ideologiska bakgrunden frånvarande. Mont Pelerin-sällskapet nämns åtskilliga gånger, men vad Friedrich Hayek eller Milton Friedman diskuterade vid dessa mytomspunna konferenser framgår inte. Inte heller nämns de personer som introducerade nyliberalismens idéer i Sverige – Sture Eskilsson, Gösta Bohman, Johan Myhrman, Curt Nicolin med flera. I stället får man höra nyliberalismens kritiker:

Philip Mirowski ser i nyliberalismen […] en ny historisk kompromiss mellan populistiska eliter och duperade massor kring en serie falska marknadslöften. Den politiska filosofen Wendy Brown går så långt som att säga att nyliberalismen är destruktionen av demos och att inga autentiska jag längre kan finnas i en tid när ekonomerna manipulerar både vårt tänkande och vårt känsloliv.

Duperade massor, falska löften och ekonomer som manipulerar våra autentiska jag. Det låter inte tilltalande, och det är svårt att se hur sådan politik kan få genomslag utan konspirationer. Nyliberalismens genomslag blir däremot lättare att förstå om man tar dess förespråkare på allvar. Den politiska förändringen hade starkt folkligt stöd eftersom den satte fingret på reella brister. Som ekonomen Johan Myhrman skrev i ett debattinlägg 1983: 

Med offentliga utgifter på 70 procent av BNP, ett skattetryck på 55 procent av BNP, bevissäkringslag, angiverilag, generalklausul och hot om införande av kollektiva löntagarfonder är det väldigt många människor som upplever att maktkoncentrationen på ett helt avgörande sätt har förflyttats till den offentliga sektorn, till staten och stora kollektiv. För många människor är den ideologi man söker en ideologi som värnar om den enskildes rättigheter gentemot kollektivet. Den som inte förstår detta är blind för sin tids problem. [Min kursivering.]

Några år senare skulle Maktutredningen, tillsatt av Ingvar Carlsson för att förbättra demokratin, konstatera att ”många som kommer i kontakt med den offentliga sektorn känner tyst vanmakt. Områden som skola och sjukvård kännetecknas av brist på valalternativ”. Känslan av vanmakt inför den offentliga sektorns brist på valfrihet är avgörande för att förstå liberaliseringen av Sverige.

Ett exempel som nämns i Anderssons text är vinstdrivande företag i välfärdssektorn. När förskolan Pysslingen startade frågade sig grundarna hur föräldrarna och barnen skulle trivas i verksamheten och hur medarbetarna skulle få möjlighet att utvecklas i sitt arbete. Det var ett brott mot den offentliga sektorns ensidiga fokus på kvantitativa mått. Eftersom Pysslingen finansierades av Electrolux sparkade den socialdemokratiska regeringen bakut och införde de facto näringsförbud för barnomsorg. I befolkningen var dock stödet starkt: 86 procent av befolkningen (och 75 procent av de socialdemokratiska väljarna) var positiva till Pysslingen. Som Janerik Larsson, mångårig medarbetare vid SAF och Timbro, konstaterat i nättidningen Smedjan handlar det inte ”om ’en symbolisk bild av marknaden’ utan om realiteter både för de som skulle leverera tjänsterna och de som skulle ta emot dessa”.

Detta gäller även på den ekonomiska politikens område. I regeringsförklaringarna 1982 och 1985 beskriver Olof Palme att Sverige måste minska subventioner, balansera budgeten och förbättra näringslivets kostnadsläge. Han manar till återhållsamhet i lönekraven och lovar kamp mot byråkratin och sänkta skatter, inte för att han var nyliberal, utan för att Sveriges politik under 1960- och 1970-talet hade inneburit hårda slag mot Sveriges ekonomi. Utan den materiella bakgrunden är det svårt att förstå liberaliseringarna.

Före liberaliseringarna av skattesystemet menade Gunnar Myrdal – inte heller någon nyliberal – att Sverige ”genom dåliga lagar håller på att bli ett folk av fifflare”. I valrörelsen 1985 visade Expressen/Sifo att en majoritet av befolkningen stod bakom de moderata marginalskattesänkningar som Olof Palme kallade nyliberala. Efter reformer av bland andra Kjell-Olof Feldt, Göran Persson och Anders Borg har både effektiviteten och legitimiteten förbättrats. I dag är skattefusket lägre än någonsin, och en person med medianinkomst har 2 500 kronor mer att röra sig med varje månad än om skattereglerna varit oförändrade sedan år 2000, och nästan 6 000 kronor mer än om 1982 års skatteregler hade varit kvar.

Det står förstås vem som helst fritt att vara bestört, men som historieskrivning är det tunt.

Ju mer man tittar på de enskilda reformerna, desto lättare är det att se varför nyliberaliseringarna haft folklig och politisk legitimitet. Så sent som 1985 dömdes Moderaternas partiledare Ulf Adelsohn till dagsböter för att ha ägt en egen telefon – bara det statliga Televerket fick äga telefoner som var kopplade till telefonnätet, och bara statens tekniker fick reparera dem om de gick sönder. Fri media och fri kultur fanns i tryck, men inte för tv och radio. Privat förmedling av arbete var förbjuden. Alvedon fanns inte i att köpa i matbutiker och naturligtvis fick ingen starta apotek. I dag håller nog de flesta med om att de senaste decenniernas förändringar har ökat människors valfrihet och lycka.

I dag är Sverige ”otvetydigt mera nyliberalt än de andra nordiska länderna”, skriver Andersson. Det beläggs bara med en anekdot, och stämmer inte överens med hur marknadsliberala aktörer rankar de nordiska länderna. Tankesmedjorna Heritage Foundation och Fraser Institute rankar båda Sverige som mindre ekonomiskt fritt än Danmark, Island och Finland, men något mer liberalt än Norge. Dessa tankesmedjor har förstås inte ensamrätt på att mäta nyliberalism, men den som påstår att det ”otvetydigt” förhåller sig tvärtom, bör visa det med mer än en anekdot.

Andersson låter det explicit framgå att nyliberaliseringen som har drabbat Norden ”väcker bestörtning”. Det står förstås vem som helst fritt att vara bestört, men som historieskrivning är det tunt. Läsare av Anderssons text får en bild av politiker som inte har värderingar, globala nätverk med suspekt mycket makt, politiska reformer som äger rum i det abstrakta och en materiell verklighet som knappt existerar. 

Caspian Rehbinder är ansvarig för arbetsmarknadsfrågor och rektor för Stureakademin vid tankesmedjan Timbro och har en masterexamen i statsvetenskap från Stockholms universitet.

Jenny Andersson svarar:

Timbro har redan uttryckt sitt missnöje med vårt forskningsprogram under rubriken ”Mer häxjakt än forskning”. Jag har i brev till Timbros chefredaktör samt till skribenten uttryckt förvåning över att ett helt nystartat program utsätts för denna behandling av en politisk tankesmedja. Häxjakt är ett starkt laddat ord. Skribenten återkom då och begärde att få se hela vår forskningsansökan samt utlåtanden från internationella sakkunniga på Riksbankens Jubileumsfond. Jag tillhandahöll av vänlighet (den är vårt arbetsunderlag och inte en offentlig handling) vår ansökan; sakkunnigutlåtandena tillhör Jubileumsfonden. Man kunde av mejlkonversationen få intrycket att Timbro anser att vissa saker inte ska forskas om, åtminstone inte av en grupp oberoende, nordiska historiker. När Timbro nu återkommer med en ny skribent och ett argument som är att ”historieskrivningen är tunn” – detta på en introducerande essä, begärd av Respons, vars avsikt var att presentera forskningsläget i litteraturen kring nyliberalismen och inte slutsatser från ett sexårigt forskningsprogram som inleddes den 1 januari 2020 – känner jag återigen att detta är ett ideologiskt försök att tala om för oss hur vi ska forska och vad vi ska komma fram till.

Man kunde av mejlkonversationen få intrycket att Timbro anser att vissa saker inte ska forskas om, åtminstone inte av en grupp oberoende, nordiska historiker.

Det är kanske ett tecken på att vårt program är mer nyanserat än Timbros läsare förmår se (flera av de poänger Rehbinder gör, särskilt angående legitimitetsaspekterna på nyliberala lösningar, finns explicit i våra hypoteser och frågeställningar) att liknande ryggmärgsreaktioner också kommit från vänsterhåll. Nu är inte forskarens uppgift att behaga en ideologisk historieskrivning. Som programledare svarar jag därför både vänster och höger att det kanske är hög tid att historikerna och inte tankesmedjorna skriver denna periods historia och att historieskrivning tar just tid. Vi har sex år på oss. Timbro har som framgår sin historieskrivning klar. 

Vi ser fram emot recensioner av vår forskning, om sex år, och är beredda att diskutera våra resultat med både höger och vänster under perioden dit. Men vi måste få en chans att göra vår forskning, oberoende av vad näringslivets tankesmedja tycker om vårt program. Det ingår i forskares uppdrag att medverka i offentligheten. Timbro har dock ett eget ansvar för den offentligheten, och personligen kan jag säga att min vilja att föra en dialog med företrädare för en politiskt finansierad tankesmedja som tillåter sig att anklaga Uppsala Universitet och en grupp humanistiska och samhällsvetenskapliga forskare på högsta nivå för häxjakt, och som sedan återkommer med exakt samma argument trots att de fått en ansökan som innehåller mycket av det de efterfrågar, har minskat. Det finns många andra avnämare för vår historieskrivning, och väldigt många är faktiskt de helt vanliga människor utan Timbros resurser och röststyrka som hört av sig och tycker att vår forskning om denna mycket turbulenta period i svensk politisk historia är viktig. 

Jag lägger till här: vår forskningsansökan är fortsatt vårt arbetsmaterial. Timbro har alltså inte rätt att sprida eller citera den. Men skälet till att jag tillhandahöll den var en (naiv) optimism om att det skulle gå att flytta positionerna litegrann från dessa ideologiskt betingade ryggmärgsreflexer, vilket jag uppfattar vore ett gemensamt intresse för forskare och tankesmedja inför en tid som inte längre är 1989 utan 2020. 

Jenny Andersson är CNRS Research Professor vid Sciences Po, Paris, och gästprofessor vid Institutionen för idé- och lärdomshistoria, Uppsala universitet.