I Fokus | Ett nytt moderniseringsprojekt?

Dags för en fortsättning på det moderna projektet

| Respons 1/2021 | 28 min läsning

Efter en postmodern paus är västvärldens projekt för sociala framsteg tillbaka. Den bilden kommer fram i nya verk av Branko Milanovic och Thomas Piketty liksom i de politiska rörelser som skördat valframgångar i flera länder. Utmaningen nu är att navigera mellan den naiva utvecklingsoptimismens lockelse och pessimismens förlamning för att nå en fruktbar utvecklingsrealism.

Hur började det moderna projektet? Var det med upplysningens kullkastande av krona och kyrka i upptakten till det industriella genombrottet? Nu fick människan verktyg att själv göra vad tidigare bara Gud hade förmått och mer än så, med det egna förnuftet som ledstjärna. Tänkandets och idéutbytets frigörelse var en grundförutsättning (Mokyr 2017). Fysiskt var det ångturbinen med kol i pannan som drev utvecklingsprocessen framåt (Wrigley 2010).

Framsteg kallades det, progrès. Mänskliga samhällen kunde ta sig från sitt primitiva naturtillstånd till alltmer sofistikerade stadier av civilisation. Länge likställdes framsteg med något gott. I dag är den gängse uppfattningen att 1900-talets europeiska fascism och nazism var lika mycket varianter av det moderna projektet som de demokratiska rörelserna var det (Griffin 2007). Fascismen lånade vissa attribut och värderingar från de konservativa, men var samtidigt förbunden med ett ideal om stark samhällsomdanande industriell utveckling och omkastande av hierarkier. Att även den antidemokratiska socialismen var en arvtagare till upplysningen och framstegstanken borde inte komma som någon större överraskning, eftersom dess regimer var noga med att utmåla sin samhällsmodell som ett utvecklingsstadium bortom kapitalismen.

Det fanns en utbredd tro på att statens företrädare likt ingenjörer kunde utforma lösningar för ett gott samhälle och påverka medborgarnas livsmönster och beteenden i stort sett hur långt som helst. Tiden präglades av en utvecklingsoptimism.

Efter krigsåren var det de demokratiska rörelserna som bar västvärldens moderna projekt vidare. Den liberala linjen var positiv till en modern utveckling ledd av det privata näringslivet, men återhållsam i fråga om det offentligas inblandning. Den korporatistiska linjen som företräddes av skandinavisk socialdemokrati och tysk kristdemokrati gav i stället det offentliga en ledande roll och månade om tätt samarbete med de inhemska intressenter som kunde påverkas av företagens verksamhet. Intressenterna förde sin talan genom civilsamhällets organisationer, bland vilka fackförbunden var särskilt inflytelserika. Social ingenjörskonst var ett ideal. Det fanns en utbredd tro på att statens företrädare likt ingenjörer kunde utforma lösningar för ett gott samhälle och påverka medborgarnas livsmönster och beteenden i stort sett hur långt som helst. Tiden präglades av en utvecklingsoptimism.

Sedan kom verkligheten ikapp. De negativa bieffekterna av framstegen blev allt svårare att bortse från under 1970- och 1980-talet. Västvärlden såg sin industri bli mindre konkurrenskraftig, miljökatastrofer uppstod i spåren av moderniteten och risken för krig med högteknologiska massförstörelsevapen framstod som överhängande. Utvecklingsoptimism blev en närmast omöjlig hållning. Så föddes postmodernismen, ett förhållningssätt vars kärna var kritik av det moderna projektet med all dess blåögda självsäkerhet och tro på människans förmåga att agera ingenjör i Guds ställe. Utvecklingsoptimismen slog över i skepsis och pessimism.

Samtidigt skedde en politisk omvälvning på global nivå. Den viktigaste representanten för en alternativ modernitet, Sovjetunionen, och många av dess förbundna föll samman. Just som konturerna till en rörelse för ödmjukande självreflektion började ta form, kom ett överväldigande bevis i motsatt riktning: västvärlden hade lyckats bättre än alla andra trots allt. I det ögonblicket såddes fröna till den problembild vi står inför i dag.

Riskmedvetenheten gjorde det vanskligt att argumentera för en fortsatt utvecklingssträvan och tro på framstegstanken. En passiv linje och låsningar ersatte det tidigare arbetet mot ambitiösa mål med en starkt drivande stat. Det hade samtidigt blivit enkelt att argumentera för att den västerländska modellen trots skönhetsfläckar var den bästa möjliga. Andra förväntades vilja ta efter den förebilden och för de länder som redan befann sig vid det förmodade slutmålet fanns inte mycket mer att sträva efter än att försöka trimma administrationen. Eliter i Väst satsade helhjärtat på att demokrati, avlägsnande av handelshinder och begränsning av offentlig sektor skulle ge välstånd enligt västlig modell världen över (Acemoglu och Robinson 2012 kondenserar det synsättet). I Väst sattes det moderna projektet på paus.

Övriga världen tog däremot inte paus, utan satte med full fart av i helt andra riktningar än vad västvärldens ledare hade tänkt sig när de segrande lämnade det kalla kriget bakom sig. I Capitalism, Alone – The Future of the System That Rules the World (2019) skildrar den tidigare världsbanksekonomen Branko Milanovic hur ”politisk kapitalism” växte fram som ett ståndaktigt alternativ vid sidan om den ”liberala meritokratiska kapitalismen” från och med det kalla krigets slutskede. Med ”politisk kapitalism” avser Milanovic att landets ekonomi domineras av ett parti eller motsvarande elitgruppering vars inbördes band övertrumfar meritokrati i liberal mening. Idealtypen representeras av Kina, medan den liberala modellens idealtyp är USA.

Politisk kapitalism kräver en effektiv teknokratisk och kunskapsintensiv byråkrati, huvudsakligen inriktad på att skapa hög ekonomisk tillväxt. Därutöver krävs att lagen är underordnad landets politiska ledning. Lagar finns, men staten eller partiet kan vid behov ignorera dem eller tillämpa dem överdrivet hårt för att helt efter eget godtycke sätta någon på plats. I ett sådant system är korruption och ett godtyckligt tillämpande av lagar inte något avvikande, utan förutsättningar för att systemet över huvud taget ska fungera. 

Här pekar Milanovic på den politiska kapitalismens inneboende spänningar. Det systemuppbärande högutbildade byråkratskiktet skolas in i att följa regler till punkt och pricka. Samtidigt kräver systemet att byråkraterna accepterar att regler bryts godtyckligt. Kommer de för alltid att acceptera den ordningen? Den andra inneboende spänningen är att korruptionen ökar den ekonomiska ojämlikheten samtidigt som systemets folkliga legitimitet bygger på att den politiska ledningen levererar välstånd. Så länge regimen levererar kan befolkningen tolerera godtyckligt fängslande, dödande och konfiskerande av egendom. Om ojämnheter i fördelningen av välståndet blir extrema och sticker i ögonen på befolkningen har regimen inte längre tillräcklig legitimitet för att behålla sitt järngrepp om människors liv.

Milanovic gör på ett elegant sätt upp med 1990-talets missuppfattning att demokrati och okränkbar privat äganderätt är nödvändigt för ekonomiskt välstånd. Som sina huvudexempel på politisk kapitalism lyfter han fram nutida länder i Asien och Afrika med distinkta enpartisystem. Till dessa skulle man kunna lägga länder med tendenser till politisk kapitalism, som inte uppfyller idealtypens alla kriterier men uppvisar huvuddragen statlig repression, inbyggd korruption och starkt fokus på ekonomisk tillväxt utan hänsyn till negativa bieffekter. Genom den moderna historien har det varit vanligt att länder som legat efter de mest utvecklade under en period letts av en starkt utvecklingsinriktad auktoritär stat innan de övergått till demokratisering på en grund av materiellt välstånd. Sydkorea, Tyskland – eller varför inte Sverige? – går att ta som exempel. Processen kallas ”hinna ikapp”-tillväxt. Länder som ligger efter den ledande nationen behöver ha en förmåga att tillgodogöra sig den mer avancerade teknologin (Abramovitz 1986), och det har visat sig vara oöverstigligt för många, men om de har demokratiskt styrelseskick eller inte är irrelevant för hur de lyckas. 

Vilken är då framtiden för kapitalismen, ”systemet som styr världen”, som bokens undertitel säger? Milanovic målar upp två möjliga scenarier. Det ena är att länder med liberal meritokratisk kapitalism gradvis närmar sig politisk kapitalism. Första steget i en sådan riktning är att eliterna alltmer går samman och hjälps åt att bevaka sina intressen så att demokratin övergår i plutokrati, det rika fåtalets styre. Övergången till fullfjädrad politisk kapitalism kan underlättas av att en ung generation tappar hoppet om att kunna påverka och förbättra via de ordinarie, påstått demokratiska kanalerna. Vad som därefter avgör om den nya politiska kapitalismen blir framgångsrik är i vanlig ordning att det finns en välfungerande teknokrati som kan leverera välstånd så att befolkningen hålls nöjd. Liksom i nuvarande länder med politisk kapitalism kommer den inbyggda korruptionen att utgöra ett ständigt hot mot systemets överlevnad. 

Milanovic för ett intressant resonemang om vad som talar emot att andra länder skulle kunna kopiera Kinas system. Ett av dess särdrag har varit experimenterande under stor autonomi på regional nivå, vars resultat belönas eller bestraffas från den centrala nivån. Regionala ledare använder sitt geografiska område som plattform för att personligen klättra i den centrala parti- eller statsapparatens hierarki. Att andra länder skulle kunna imitera den dynamiken ser Milanovic som osannolikt. Däremot kan länder influeras av grunddragen i politisk kapitalism, om än med annorlunda utfall och intern dynamik.

Det andra scenariot, som Milanovic själv förordar, är att länder med liberal kapitalism sätter stopp för den pågående rörelsen mot plutokrati och påbörjar en utveckling mot ”folkkapitalism”, vilket han ser som ett mer avancerat stadium av kapitalism. Milanovic föreslår fyra konkreta reformelement som ska åstadkomma omställningen från meritokratisk kapitalism till folkkapitalism. Förmögenhetskoncentrationen minskas med hjälp av arvsbeskattning och skatteförmåner åt medelklassen. Överförandet av privilegier mellan generationer inom samma familjer bromsas genom att den offentliga utbildningens finansiering ökas och dess kvalitet förbättras. Vidare föreslår han att man av ekonomiska skäl bör främja migration av arbetskraft. För att kunna åstadkomma det och samtidigt förebygga nationalistiskt inriktat motstånd behöver man inrätta lägre nivåer av medborgarskap under det fullvärdiga. Det är redan i dag vanligt att personer som flyttar till ett land inte har fulla medborgerliga rättigheter i början. Vidareutveckling av sådana arrangemang ser Milanovic alltså som vägen framåt. Det sista reformelementet är att minska de rikastes kontroll över den politiska processen genom att strikt reglera finansieringen av valkampanjer. Det genomgående temat i reformförslagen är att minska risken för att eliten blir självförstärkande och för samhället in i plutokrati. 

Milanovics uppställning har drag av en stadieteori i upplysningstraditionens anda, men med utrymme för flera olika utvecklingsvägar. Folkkapitalism är ett mer avancerat stadium än meritokratisk och politisk kapitalism. Meritokratisk kapitalism ligger utvecklingsmässigt i nivå med politisk kapitalism och kan via plutokratisering övergå i politisk kapitalism. Socialism har historiskt varit ett stadium som haft rollen av en alternativ väg för att ta sig från feodalism till kapitalism i länder som utvecklades sent. Socialistisk revolution hade där en funktion som motsvarar den som den västerländska borgerlighetens mer utdragna avvecklande av feodalismen via ekonomisk liberalisering och politisk demokratisering tidigare haft.

Reformförslagen utgår i första hand från USA:s förhållanden, men de är delvis applicerbara på länder som likt Sverige försökt att efterlikna USA. De delar som handlar om att minska elitens och dess avkomlingars fördelar väcker knappast större kontrovers. Liknande förslag torgförs återkommande på Financial Times och The Economists åsiktssidor. De ligger helt i linje med vad en annan aktuell ekonom, Thomas Piketty, förespråkar i sin Capital et Idéologie (2019), även om Piketty går längre och är mer specifik med till exempel förslag på enhetlig utbetalning av ett slags offentligt arv till alla medborgare när de fyllt 25 år. Piketty förordar uttryckligen att västvärlden ska återuppta en social framstegspolitik som fördes under efterkrigstiden, men som pausats. Piketty och Milanovic har det gemensamt att de framhåller ekonomisk ojämlikhet och överföringar mellan generationer som huvudutmaningar.

I den del som handlar om migration är Milanovic mer originell. Bakgrunden till resonemanget finns i det arbete på området global inkomstojämlikhet som han byggt upp under årtionden och presenterat i flera böcker, senast Global Inequality, och vetenskapliga artiklar. Grundtanken är att när inkomstskillnaderna är tillräckligt stora blir det i princip omöjligt att hindra människor från att söka sig till platser med högre inkomstläge. Ur ett rent samhällsekonomiskt perspektiv är det bra att arbetskraften kan förflytta sig vid behov och dessutom är det positivt för den som flyttar och dennas närstående. Ett särskilt dilemma uppstår kring länder som har omfattande offentliga välfärdssystem. Kommer landets befolkning att acceptera att inflyttade får del av välfärdssystemen? Milanovic hävdar att det går att öka det antal inflyttare som accepteras genom att minska den uppsättning rättigheter de får i det nya landet. Green Card i USA ger rätt till det mesta som medborgare har rätt till utom att rösta i politiska val. Nedanför den nivån finns sådant som tillfälliga uppehållstillstånd. Enligt Milanovic är det fruktbart att förstärka den typen av lösningar och uttryckligen låta flera nivåer av medborgarskap existera jämte varandra.

Resonemanget är teoretiskt och missar de egentliga svårigheter som rört EU och Sverige sedan 1990–talet. Här har det funnits en kombination av övertro på vinster framför nackdelar med arbetskraftens fria flyttande inom EU, gränser utåt som på papperet ska hållas stängda, men för vilket det saknas efterlevandemekanismer, och en flyktingkonvention som säger att den som väl lyckas ta sig till ett EU-land och kan uppvisa tillräckliga skäl ska beviljas asyl. Milanovic tar inte tag i den komplexiteten och därför förblir hans rekommendationer på området teoretiska övningar utan praktisk användbarhet här. Utmaningen är att upprätta mekanismer för kontroll av arbetskrafts- och asylmigration till och inom EU. Det är positivt för alla om det är möjligt att flytta mellan länder. Det är också bra för alla om en person kan få besked före avfärd om den kommer att beviljas uppehållstillstånd, EU:s Blue Card eller något annat motsvarande som kan komma i framtiden.

Milanovic och Piketty ser framför sig att det moderna projektet i Väst efter en avstickare nu kan fortsätta. Hur är det då med väljarna, finns det stöd för detta? Att framstegstanken är levande i västvärlden i dag bekräftas av en rad politiska rörelser som rönte valframgångar under slutet av 2010-talet. ”Take back control” var slogan för den vinnande ja-sidan i Storbritanniens folkomröstning om utträde ur EU och för Boris Johnson som skulle komma att bli ny premiärminister. De europeiska rörelser som av motståndarna kallas populistiska har ofta försökt locka med att de varken är höger eller vänster. De säger sig stå för något nytt, medan höger kontra vänster kännetecknar det gamla som gått i stå. I USA lutade sig Donald Trump mot budskapet ”make America great again” eller ”greater than ever before” och skapade en massrörelse. Ingen av dem har egentligen lyckats med det de föresatt sig. De har inte gjort sina samhällen storslagna och fått verklig kontroll, men vi kan se att en sak de vinner på är ett löfte om att fortsätta det moderna projektet, eftersom de avfärdar den sedan 1990-talet rådande linjen att demokrati plus globalisering och en försiktig stat automatiskt leder till välstånd överallt. Om modernismens fortsättning kommer att få en socialpolitiskt orienterad och korporatistisk profil närmare Piketty och Milanovic, eller en värderingsmässigt konservativ och nativistisk profil, är en öppen fråga. Kanske finns det ingen egentlig motsättning, när de symboltyngda stridigheterna är förbi och fokus kan läggas på samhällsekonomin.

Boris Johnson under ett möte för ”Vote Leave”-kampanjen i april 2016. Foto: Oli Scarff / TT Nyhetsbyrån

World Economic Forum var länge den självklara arenan för postmodernismens ekonomisk-politiska linje om att minska handelshinder och begränsa den offentliga sektorn. Symtomatiskt nog lanserades inför 2021 års möte temat ”The Great Reset”, fritt översatt ”Den stora återställningen” (se Schwab och Malleret 2020). Tankegången var att coronapandemin har blottlagt svagheter i det ekonomiska systemet och att det nu är dags att korrigera dessa så att liknande skadeverkningar kan förebyggas i framtiden. Forumets grundare Klaus Schwab poängterar helt i den tyska korporatistiska traditionens anda vikten av att måna om intressenterna och inte bara företagsägarna. Intressenter kan vara anställda, boende eller vem som helst som påverkas. Det är slående som ett tecken i tiden att forumet gjort en omvändning och nu betonar värdet av storskalig offentlig intervention i ekonomin. Frågan är om det räcker hela vägen fram.

”Den stora återställningen” ekar av en annan mytomspunnen reformslogan, ”Den nya given”, New Deal. Men det finns en viktig skillnad mellan dem. En ny giv väcker associationer om möjlighet till spektakulära pokervinster för den som spelar sina kort väl. Det var ett rakt igenom modernistiskt reformprojekt med löfte om förbättring och utveckling. Att återställa en apparats operativsystem till fabriksinställningar är inte samma sak. Den bilden förutsätter att det har funnits tidigare tillstånd där samhällsekonomin fungerade bra som är värda att försöka återskapa‚ men att systemet vid en viss punkt utvecklades i en ogynnsam riktning och till slut havererade. Om vi återställer systemet ska det gå bra att köra på som förut. Vad Schwab med flera missar när de väljer en sådan ingång är att betydande delar av befolkningar i västländerna vill se sina samhällen bli ”mer storslagna än någonsin förut”, i alla fall om vi tar väljarbeteenden i USA och Storbritannien som indikation. Då räcker en systemåterställning inte långt. Det som efterfrågas är en framstegspolitik.

Ytterligare ett tecken i tiden är återupptagandet av le Plan i Frankrike 2020, det program som efter andra världskriget utgjorde stommen i återuppbyggnad och vidare modernisering. Planerna låg till sin karaktär närmare de svenska långtidsutredningarna än de sovjetiska femårsplanerna. Det är för tidigt att säga om president Macron med kollegor gjort så för att de vädrar en opinionsfördel i att anspela på fornstora dagar eller om de genuint ser på statsdirigerad utveckling utifrån femårsplaner som god politik. Oavsett vilket så är det ett tecken på att ett politiskt uttryckssätt som fram till alldeles nyss sågs som otidsenligt och närmast pinsamt nu hamnat i centrum.

En negativ inställning till statens inblandning i näringslivet var länge norm. Det låg i linje med den postmoderna rörelsen. Statens förmåga att välja vinnare i det hårda internationella konkurrensläget ifrågasattes. Nu har det återigen börjat bli accepterat att tala öppet om den avgörande roll som staten de facto har i innovationsekosystemet (Mazzucato 2015, se också Respons 5/2016). Det är grundläggande att även det fortsatta moderniseringsprojektet kommer att kräva en drivande stat som inte räds att intervenera i näringsliv och samhällsekonomi. Staten ska inte göra allt, men staten har en nyckelroll. Coronakrisen har tydliggjort nackdelarna med att flytta kontroll över samhällsnödvändig verksamhet bort från staten och ut från det egna landet. Att försöka uppfinna hjulet på nytt och göra det utan en pådrivande stat är ett slöseri med tid och resurser som vi inte har råd med.

Att en framstegspolitik efterfrågas finns det tydliga tecken på. Dragkampen handlar nu om att avgöra vad den efterfrågade storslagenheten och framstegen ska innehålla.

Att en framstegspolitik efterfrågas finns det tydliga tecken på. Dragkampen handlar nu om att avgöra vad den efterfrågade storslagenheten och framstegen ska innehålla. Vissa ropar efter att alla möjliga slags förskansningar mot andra länder ska stärkas och håller fram det som universallösning, ofta i strid med beprövad erfarenhet. Piketty (2019) förordar utifrån sin analys en helt annan vision av framsteg som betonar deltagande, gemensam egendom, utbildningsfrämjande och kunskapsdelning. Vad som är den rätta strategin kan variera från land till land beroende på storlek, resurstillgångar, profil på produktionen och andra historiskt givna förutsättningar. 

Själv skulle jag för Sveriges del koka ned det viktigaste till att ta vara på befolkningen. Den är den avgörande resursen. Det kan låta kontraintuitivt. Borde det inte vara de stora skogsarealerna eller landets samlade tekniska utrustning? Det är sant att de resurserna är viktiga, men i ett litet land vid produktivitetsfronten som Sverige står och faller framgången med att så många möjligt i befolkningen bidrar och så få som möjligt hindrar. 

För att ta sig i den riktningen i dag är första steget att göra upp med en grundläggande doktrin: jämviktsarbetslösheten. De flesta i riksdagen accepterar som en självklarhet att en viss andel av befolkningen måste gå arbetslösa för att undvika skenande inflation. Två grupper ställs mot varandra, arbetande och arbetslösa, vilket gör det svårare att bygga sammanhållning mellan invånarna, som är nödvändigt för att i en demokrati upprätthålla legitimitet för ett omfattande statsdrivet projekt. Arbetslöshetens nödvändighet förs fram i den ekonomiska vetenskapens namn, men i praktiken var det länge sedan ekonomkåren såg inflation som primärt hot här. Att grupper ställs mot varandra är inte en oförutsedd bieffekt utan själva den teoretiska kärnan i doktrinen om jämviktsarbetslöshet. Det ska finnas en buffert av arbetslösa som är redo att ta jobb till oförmånliga villkor. Om alla är nöjda med sina anställningsförhållanden kommer den samlade arbetsföra befolkningen att ha ett förhandlingsövertag gentemot sina anställare och förutsättningar att få igenom krav på högre löner. Om företagen därefter pressar upp konsumentpriserna för att kompensera för högre lönekostnad får vi en inflationsspiral som fortsätter tills parterna förhandlar fram en kompromisslösning som sätter stopp. Högre inflation ska teoretiskt även försämra svenska företags konkurrenskraft och därmed leda till att arbetslösheten ofrånkomligen ökar och rör sig mot jämviktsläget igen. Vad teorin inte väger in är de negativa bieffekterna av att hundratusentals vuxna människor lever i sysslolöshet och hopplöshet i stället för att på ett värdigt sätt bidra till samhället.

Hur ska det gå att skapa en sammanhållning om de styrande säger att grannen måste lida för att jag ska kunna ha det bra? Konkurrens och tävlan behöver så klart finnas som ett sätt att få reda på vilka som är mer kapabla, men vi har inte råd att hålla aspiranterna i otrygghet som ett sätt att piska dem att lyckas. Varje individs kapacitet måste tillvaratas i samhällsmaskineriet. Om personen har en studentexamen eller inte är inte på något sätt avgörande. En vuxen arbetsför människa kan per definition bidra med något användbart. Vi har den pool av människor vi har och det finns samhällsuppgifter som behöver utföras. Resten är en allokeringsfråga, varken mer eller mindre. Det som krävs är att en politisk majoritet bestämmer sig för att trygghet och ett effektivt resursutnyttjande ska vara ett överordnat mål. Sedan är det fritt fram att ge Myndigheten för yrkeshögskolan, Tillväxtverket och andra tänkbara utförare i uppdrag att organisera det praktiska.

Doktrinen om jämviktsarbetslöshet kanaliseras i dag främst i inflationsmålet (se aktuell debatt mellan Andersson och Jonung 2020; och Karlsson och Österholm 2020). Tanken att Riksbanken ska använda sina verktyg för att påverka inflationen vilar på antagandet att den därmed även påverkar hur många som ska vara arbetslösa. Det är en linje som riksdagen ger sitt godkännande, vilket särskilt syns i obalansen att det saknas motsvarande krav på regeringens insatser för att påverka arbetslöshetsnivån. Att den politiken inte lyckas särskilt bra har varit uppenbart länge. Vad det talas mindre om är vilka andra medel som skulle kunna användas för att utnyttja den pool av vuxna som nu så att säga i onödan är arbetslösa, alltså utan att deras prekära situation gör något för att förbättra inflationsläget och växelkursläget. 

Något som förtjänar mer uppmärksamhet är samhällskostnaden av att låta en betydande andel av de arbetsföra vara arbetslösa och samhällskostnaden av att låta än fler hanka sig fram med otrygga tillfälliga anställningar. Det är inte bara nivån på ersättningen som spelar roll. Förutsägbarhet kan vara minst lika viktigt. Förutsägbarhet är grundläggande för att kunna fatta livsavgörande beslut om till exempel familj och boende. Något som förenar människor i de flesta yrkeskategorier och inkomstskikt i Sverige i dag är att de upplevt problem som bottnar i brist på förutsägbarhet. Det är inte bara de anställda som behöver förutsägbarhet. Samhällsnyttiga personalintensiva företag förtjänar i högsta grad förutsägbarhet så att de får goda förutsättningar att planera. Företag som inte bidrar med samhällsnytta och prioriterar sin personal lågt har i mindre mån gjort sig förtjänta av förmåner från det offentliga, enligt den enkla logiken att det är invånarna själva som betalar. 

Ett bättre resursutnyttjande av den arbetsföra befolkningen är inte det enda som krävs. Lika viktigt är att hålla produktiviteten hög med alla till buds stående medel, i både privat och offentlig sektor, men den strävan finns det redan stor politisk uppslutning bakom. Därför har skiftet mot ett nytt synsätt på befolkningen som nationell samhällsekonomisk resurs prioritet, menar jag. Inflation är fortfarande en betydelsefull mekanism bland andra, men viktigare är att inte slösa med vår avgörande resurs, utan se till så att alla får goda förutsättningar att ta sig till en plats där de bidrar. Ett mer befolkningsrikt land med en omfattande lågteknologisk sektor och små offentliga välfärdssystem kan kosta på sig att vara slösaktiga, men inte Sverige. Otrygghet i arbetslivet är inte en solid grund att bygga svensk ekonomisk politik på.

Efterkrigstidens utvecklingsoptimism ersattes under 1980-talet av pessimism. Det är förståeligt, men en sådan hållning är inte i längden konstruktiv. Ett exempel från svensk naturvård kan illustrera detta. Det förindustriella jordbruket var småskaligt och lågteknologiskt. I odlingslandskapen förekom stenblock och andra hinder som det inte var lönt att försöka flytta. De åkerholmar som uppstod kring sådana hinder gynnade under hundratals år etablering av särskilda typer av växt- och djurliv som trivdes där. Sedan utvecklades teknik som gjorde det lönsamt att ta större sammanhängde landområden i bruk och avlägsna småhinder. En utvecklingspessimistisk hållning här hade kunnat översättas till att i det läget stoppa allt storskaligt jordbruk före start. Det hade inte varit bra. Den dåvarande utvecklingsoptimistiska hållningen ledde å andra sidan till en utradering av många åkerholmar med negativa följder för djur- och växtliv, vilket i förlängningen innebar risker för negativa effekter även på jordbruket. För att möjliggöra ett fortsatt storskaligt och effektivt jordbruk i kombination med förindustriell ekologi lagstiftades om skydd av åkerholmar. Det finns många andra exempel från naturvårdsområdet. Kostsamma insatser kan ge lantbrukaren rätt till ersättning.

Anledningen till skyddsåtgärderna är att kunna fortsätta använda en högproduktiv teknologi. Alternativet hade varit att argumentera för en återgång till 1800-talets förhållanden, men det kan knappast någon lyckas med. Ingen kan heller på allvar argumentera för en naiv utvecklingsoptimism, eller för att vara mer precis: i dag kan ingen utom de hänsynsfria regimer som faller inom ramen för politisk kapitalism hålla fast vid utvecklingsoptimismen. 

Utvecklingsrealism är vägen vidare från utvecklingsoptimism när eftertanke och pessimism har lagt sig. Alternativet att förhålla sig passiv kommer med säkerhet att leda till katastrofer på flera plan, så mycket vet vi. Då är det mer rimligt att försöka ta kommandot. Alla teknologiska framsteg innebär risker för skadeverkningar. Parallellt med all utveckling är det därför nödvändigt att bevaka vilka negativa bieffekter som uppstår och så snabbt som möjligt sätta in motmedel, eller ännu hellre förebygga dem innan de uppstår. Det är utvecklingsrealism.

Precis som det tidiga 1990-talets ekonomisk-politiska elit gjorde Daron Acemoglu och James Robinson i Why Nations Fail misstaget att framhålla demokrati och äganderättens helgd som medel för att nå materiellt välstånd. Det var olyckligt, framför allt för att argumentet innebär att om det går att visa på ett enda fall av framgångsrik ekonomisk utveckling i en icke-demokrati så räcker det för att avfärda demokrati som värdelöst. När Kinas teknologiska landvinningar nu demonstreras vitt och brett finns det risk att vi glömmer att demokrati och frånvaro av övergrepp från maktens företrädare är mål i sig, inte medel för att uppnå något annat. 

Den politiska kapitalismen bygger enligt Milanovics resonemang sin legitimitet på att ständigt visa materiella framgångar. Det finns en press på dess ledare att visa att de materiella förhållandena förbättras. Ledare i liberala länder har en större palett av områden inom vilka de kan visa att de skapat framgång. Materiella förhållanden som bostad, mat och sanitet är förstås grundläggande även inom liberal kapitalism, men därutöver går det att peka på andra delar av ett gott liv. Frihet och trygghet är områden där det per definition kommer att vara svårt för den politiska kapitalismen att tävla med den liberala kapitalismen om den väljer att prioritera de områdena. 

Vi ska heller inte glömma att det var ett ambitiöst arbete som tog form under det kalla krigets dagar kring mål om att minska fattigdom och utjämna skillnader i världen. Det fanns ett brett stöd för det arbetet. Nu ser vi prov på att de målen faktiskt uppnåddes. Betydande folkrika länder lyckades ta sig in på ”hinna ikapp”-tillväxtens bana. Det har skapat helt nya utmaningar som få hade kunnat föreställa sig. I den situationen är det inte läge för de dittills ledande länderna att vara passiva. Det är läge att verka för en bättre sorts framsteg.

 



Litteratur

  • Abramovitz, Moses. (1986). ”Catching Up, Forging Ahead, and Falling Behind”. The Journal of Economic History 46 (2). Cambridge University Press: 385–406.
  • Acemoglu, Daron & James A. Robinson. (2012). Why Nations Fail – The Origins of Power, Prosperity and Poverty. Profile.
  • Andersson, Fredrik N. G. & Lars Jonung. (2020). ”Den svenska Phillipskurvan är internationell – vad betyder detta för Riksbanken?” Ekonomisk debatt 48 (4): 74–81.
  • Esping-Andersen, Gøsta. (1990). The Three Worlds of Welfare Capitalism. Polity.
  • Griffin, Roger. (2007). Modernism and Fascism – The Sense of a Beginning under Mussolini and Hitler. Palgrave Macmillan.
  • Karlsson, Sune & Pär Österholm. (2020). ”Visst påverkar utlandet svensk inflation – Kommentar till Andersson och Jonung”. Ekonomisk Debatt 48 (5): 87–91.
  • Mazzucato, Mariana. (2015). Entreprenörsstaten – Så skapade staten smarta telefoner och andra epokgörande innovationer. Karneval.
  • Milanovic, Branko. (2019). Capitalism, Alone – The Future of the System That Rules the World. Belknap Press of Harvard University Press.
  • Milanovic, Branko. (2016). Global Inequality – A New Approach for the Age of Globalization. Harvard University Press.
  • Mokyr, Joel. (2017). A Culture of Growth – The Origins of the Modern Economy. Princeton University Press.
  • Piketty, Thomas. (2019). Capital et Idéologie. Seuil.
  • Schwab, Klaus & Thierry Malleret. (2020). COVID-19 – The Great Reset. Forum Publishing.
  • Wrigley, E. A. (2010). Energy and the English Industrial Revolution. Cambridge University Press.
Publ. i Respons 1/2021 706
I FOKUS | Ett nytt moderniseringsprojekt?
Relaterat
I Fokus

Ett nytt moderniseringsprojekt i en mångpolig värld?

De idéer om globalisering och mångkulturalism som varit vägledande sedan 80-talet har förlorat sin lyster och kanske är det dags för en ny helhetslösning, i vilken man betonar gränser mer...


Gunnar Lantz

Gunnar Lantz är doktor i ekonomisk historia vid Umeå universitet. Läs alla texter

Ur samma nummer

Mest lästa artiklar

  1. I Fokus | Sverige under kriget
    Något har gått snett i den svenska synen på andra världskriget
    Synen på den svenska samlingsregeringens agerande mot Nazityskland har de senaste...
  2. Klassikern
    Tröstlös pessimist, moralist och sann manierist
    Tacitus (cirka 55–120 e. Kr.) skildrade den tid när det kejserliga...
  3. I Fokus | Integrationsdebatt
    De integrationspolitiska utredningarna som kulturkrig
    Invandring och integration har blivit så laddade frågor att många forskare...
  4. I Fokus | Meningslös och menlös forskning
    Refuserad på grund av hudfärg
    Vilka risker finns det när den sociala och politiska aktivismen blir...
  5. Analys/Reportage
    Varför vänstern har så svårt att se antisemitism hos invandrargrupper
    Myten om global judisk makt är antisemitismens kärna. I Sverige har...