Debatt

Dags för kritisk granskning av tron på fakta

| Respons 4/2018 | 17 min läsning

Faktakontroller slås upp som ett nytt inslag i medier. Risken finns att det undergräver förtroendet för medierna, eftersom frågan väcks vad de sysslat med tidigare. Redaktionerna ger upp sin professionella roll när de måste få godkänt av akademiker. Dessutom levererar forskningen sällan fakta av det slag som efterfrågas, utan snarare provisoriska sanningar.

I Sverige kom fakta att anta en ny dignitet när Hans Rosling 2015 läxade upp en dansk programledare i en diskussion om befolkningsutveckling. När skillnaderna mellan västvärlden och den övriga världen diskuterades tog tålamodet slutet för Hans Rosling, som drog ett streck i diskussionen och konstaterade: ”Det här är inte kontroversiellt. Det är ingenting att diskutera. Jag har rätt och du har fel.” Under några sekunder var det som om journalister, ledarskribenter, influencers, politiker och många andra höll andan och funderade på om det var okey att ta sig ton på det sättet. Så kom sympatiströmmarna och hyllningarna och alla med fingret i luften andades ut. Det var till och med litet förlösande. Det gick bra att vara tvärsäker om fakta. Kort därefter fick vurmen för fakta en rejäl skjuts genom valet i USA. Det präglades av desinformationskampanjer, fake news och uppbåd i sociala medier, som återigen visade att om en lögn bara upprepas tillräckligt många gånger blir den till slut accepterad som sanning. Tiden blev mogen för ett omfattande och strategiskt motdrag.

Desinformationskampanjer – särskilt i sociala medier – och skrupelfria populisters benägenhet att påstå nästan vad som helst i olika sammanhang har satt fart på en våg av ”faktakontroller”. I USA har New York Times haft hårda uppgörelser med president Trumps systematiskt presenterade osanningar. I Storbritannien har BBC efter Brexit försökt ge läsarna bättre och säkrare vägledning genom artiklar under rubriken ”Reality check.” Här ska kollas ”vad som stämmer”. I Sverige har Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet följt efter och utför rigorösa faktakontroller av politikers budskap och utsagor, vetenskapliga rön och olika slags undersökningar av viktiga samhällsfrågor. Motivet bakom dessa satsningar är att vi står inför nya utmaningar som måste bemötas. Hoten kommer från populister, extremister och ”främmande makt”. Särskilt falska uppgifter via elektroniska kommunikationskanaler ska få moteld.

Utan tvivel har New York Times med sina faktakontroller erbjudit viktig information om hur landets president regelbundet ljuger för sina väljare. Och det är utan tvivel särskilt viktigt i valtider att ställa politiker mot väggen, granska deras budskap och belysa viktiga valfrågor med hjälp av oberoende studier och aktuell forskning. I svenska medier ser vi att det blivit vanligare att använda sig av experter, som får ge ett slags godkäntstämpel på det som sägs i olika sammanhang. Här handlar det inte om att bara rådfråga en ”kännare” på ett område. I Dagens Nyheter pågår en artikelserie som regelbundet interngranskas av två nationalekonomer – men artiklarna tar upp mycket mer än nationalekonomi. SVT har skapat ”Faktakollen” som ska ”granska svenska makthavares uttalanden och påståenden”. Dessutom samarbetar nyhetsmedier för att klarlägga vad som är korrekt eller utgör fakta i olika sammanhang. Dagens Nyheter, SVTSvenska Dagbladet och Sveriges Radio samarbetar med KIT och har skapat ”faktiskt.” (faktiskt.se) som har till uppgift att ”granska svenska makthavares uttalanden och påståenden”.

Aktören KIT är nog den minst kända för allmänheten. Scrollar man längst ner på deras webbplats hittar man länken ”Läs mer om KIT” -– den framträder knappt som grå text mot en endast något ljusare nyans av grå bakgrund. Följer man länken får man veta att KIT inte är ”en förkortning för någonting utan ett namn som syftar på ett fysiskt kit, ett antal delar som bildar en helhet”. KIT är ”[e]n digital publicist som förklarar och ger perspektiv på sammanhangen, trenderna och händelserna som formar vår tid”. Den riktar sig till ”[n]yfikna, urbana nytänkare som vågar utmana gamla föreställningar, som söker smarta nyheter och inspirerande sätt att leva sina liv”.

KIT tar upp många olika slags frågor. Det handlar en hel del om politik. En rubrik lyder: ”5 snabba med Jimmie Åkesson – Flygskatt, böneutrop och hårdare straff – vilka emojis representerar bäst hur Jimmie Åkesson känner i de frågorna? Här får du veta.” Men KIT behandlar även livsstilsfrågor som antas intressera främst yngre personer. Här återfinner vi chosefritt formulerade rubriker som ”Så gör du egna sexleksaker (och vi snackar inte dildos och lösfittor)” och ”Runkägg och ståndstrul – det här undrar ni om kuken.” Om detta är ämnen som är av särskilt intresse för ”urbana nytänkare” kan diskuteras. Emellertid kan uppenbarligen en hel del av det som presenteras av KIT inte enkelt kallas ”fakta”. Men det gäller ju även Dagens Nyheter, SVTSvenska Dagbladet och Sveriges Radio. Så finns det något problem här i relation till hur desinformation och lögner bör bemötas och hanteras? Är det inte bra att medier samarbetar och talar om vad som är fakta i debatter?

Faktakollen och ”faktiskt.” har redan kritiserats hårt av skribenter som Åsa Linderborg (Aftonbladet 25/4), Maria Ripenberg (Upsala Nya Tidning 5/7) och Naomi Abramowicz (Expressen 31/7). Linderborg har bland annat påpekat att ”faktiskt.” inte har en gemensam ansvarig utgivare och att det inte framgår tydligt vem som hävdar vad i ”sanningsflödet” (25/4 2018). Linderborgs, liksom Abramowicz, huvudkritik är emellertid att många av de frågor som behandlas av politiker inte enkelt kan bedömas som sanna eller falska. Maria Ripenberg pekar i Uppsala Nya Tidning på att det blir absurt när uppenbara sanningar måste verifieras, som när Faktakollen ska hantera frågor som handlar om Förintelsen eftersom medlemmar av Nordiska Motståndsrörelsen hävdar att den aldrig inträffat. ”I Faktakollen framstår dock Förintelsen som en historisk stridsfråga med två debatterande sidor. Eller en trosfråga. Nazisten: ’Jag tror inte på Förintelsen.’ Faktakollen: ’Titta i Nationalencyklopedien!’” (5/7 2018)

Anna Victoria Hallberg, fil. dr i litteraturvetenskap och utredare vid Södertörns högskola, tar ett bredare grepp om fakta-fokuseringen (SvD, 19/6). Hon lyfter fram att rön från till exempel samhällsvetare inte alltid kan betraktas som ”sanning”: ”Det är relativt sällan som forskare leder något i bevis för evigt; en majoritet arbetar med beskrivningar av objekt, fenomen eller symptom. Forskare antar och postulerar.” Att lyfta över ett resonemang från en samhällsvetenskaplig studie och presentera detta som ”fakta” är problematiskt. Johan Söderberg, fil. dr med vetenskapsteori som inriktning vid Göteborgs universitet, berörde problematiken i Respons 3/2018 där han bland annat tog upp undersökningar om kriminalitet och förklarade: ”Samma statistik kan läsas på diametralt motsatta sätt. På ena sidan tas siffrorna som intyg på en reell och uppåtgående trend. På den andra sidan har hypotesen lagts fram att när siffrorna pekar uppåt kan detta tolkas som en större beredskap hos allmänheten att anmäla brott.” Hans poäng är inte att samhällsfenomen inte går att mäta, utan att forskningsresultat och undersökningar alltid kan politiseras och alltid måste tolkas och problematiseras.

För en sådan individ framstår sannolikt Faktakollens betyg och en upprepad betoning på faktakontroll som både patroniserande och fördummande.

Fakta, hur neutralt dessa än presenteras, formas av metodval, teoretiska fokus, hur resultat delas upp och analyseras. Men vad ska vi då med forskning till om vi inte kan få klara fakta serverade? Om vi inte kan ha enklare former av faktakoll av olika slag hamnar vi inte då på ett sluttande plan mot något slags konstruktivism, där allt blir ordkrig och där samtalen bara går ut på att skrika högst?

Det finns tre aktörer som vi särskilt bör fokusera på om vi vill motverka att desinformationskampanjer och lögner tar över handen: mottagarna (eller medborgarna), redaktionerna för olika slags medier, och de som tycks anses vara de vassaste faktaproducenterna: forskarna vid universiteten. Vi börjar med mottagarna av information.

Om mottagarna har gått i bra skolor och inte bara har blivit upplysta om källkritik, utan även blivit tillräckligt bildade för att veta att NRM framför en lögn när till exempel Förintelsen förnekas, står de väl rustade mot desinformatörerna. För en sådan individ framstår sannolikt Faktakollens betyg och en upprepad betoning på faktakontroll som både patroniserande och fördummande. Om dessutom elektroniskt publicerade artikeltexter försetts med gulmarkerade textavsnitt och nyckelord som anses särskilt viktiga – ja, det finns en stor dagstidning som regelbundet gör så i vissa artiklar – ökar det sannolikt irritationen. Om medborgarna däremot brister i bildning och bedömningsförmåga lär sannolikt inte betyg, expertkontroller och understrykningar hjälpa mot desinformatörer. Snarast har ett nytt problem skapats när mottagarna blivit vana vid att medier talar om för dem att de serveras rätt information eller ”fakta”. Här kan vi lära av USA. Fox Newspresenterar sig som ”fair and unbiased”. Skulle den som tror på det budskapet från Fox News få för sig att byta till New York Times för att de också påstår sig vara oberoende och rättvisa? Det tycks finnas stor risk att mediernas faktakampanjer landar fel oavsett hur målgruppens egenskaper varierar.

De pågående faktakampanjerna väcker också en hel del frågor om vad medierna anser att de höll på med tidigare. Om nu fakta är så viktigt, vad var det för slags journalistik som de bedrev tidigare? Om faktakoll nu betonas väldigt starkt låter det som att medierna tidigare inte kontrollerade sina källor och vinklade sina nyheter som de ville. Och i så fall kan ju medierna betraktas som skyldiga till framväxten av falska nyheter, populism och desinformationskampanjer. Även om medier i Sverige har haft och har problem med att nyheter vinklas och att rapportering av politiska problem sker selektivt, är ändå en sådan kritik glädjande nog missvisande. Men att medierna nu ständigt gör rubriker av att de gör någon form av faktakoll skapar tyvärr ett intryck som sätter trovärdigheten på spel. Det är litet som att Arla skulle börja märka sina mjölkpaket ”ogiftig”. Jag har dessutom svårt att tänka mig att journalisterna själva är så glada över utvecklingen. Redaktioner tycks frivilligt ge upp sin professionella roll om de framhärdar i att de till exempel inte på ett trovärdigt sätt kan tolka ett enkelt stapeldiagram utan att få godkäntstämpel av nationalekonomer.

Vi hamnar därmed och slutligen hos forskarna och deras vetenskapliga skrifter som ofta utgör faktaunderlag. Anna Victoria Hallberg påminner oss om att forskare gör mycket mer än att producera ”fakta”. De samhällsvetare som varken är stenhårda positivister eller postmoderna socialkonstruktivister arbetar ofta konstruktivt med ”provisoriska sanningar”. Idén kommer från Karl Popper (Conjectures and Refutations, 1962) och går ut på att vi får ständigt vara beredda att låta våra förklaringar ersättas av nya studier om dessa ser ut att ha bättre förklaringsvärde. Den förklaring av vad som orsakar något viktigt i samhällsutvecklingen får stå så länge det inte finns konkurrerande och bättre förklaringar. För att avgöra detta utgör rationell argumentation grunden. Förklaringar försvaras utifrån argument om vadsom sägs, inte vemsom för fram argumenten. Styrkan i Popper ligger i att han inser att en absolut eller evig sanning aldrig kan avtäckas. Han varnar för att vi ensidigt sysslar med teori eller faktainsamling. Framstegen uppnås genom att växla mellan de två – genom att ständigt vara beredda att omvärdera. Här förenas Popper med idén om akademisk liberalism, som med Sverker Gustavssons ord innebär att ”motstå lockelsen att vilja utnyttja ett överläge till att avsluta ett meningsutbyte eller en konstnärlig utveckling utifrån antagandet om att sanningen sist och slutligen är uppnådd”. (1)

Poppers syn på framför allt den samhällsvetenskapliga forskningen kan alltså liknas vid att hävda att den är ett slags pussel som aldrig kommer att läggas klart. Men fakta-kampanjerna i medierna tycks inte förstå eller reflektera detta. Där beskrivs verkligheten som att det bara finns ettpussel och alla vetenskapliga rön bidrar till att det läggs ”färdigt”. Visst finns det samhällsvetare som intar en sådan hållning som kan beskrivas som extrempositivistisk. Och även bland samhällsvetare sprider sig idén om att fakta eller ”vad som gäller” och ska värderas högst, kan betygssättas på enkla sätt, till exempel genom bibliometriska mått. Den idén är problematisk och kan lätt anta fördummande såväl som auktoritära drag. Steget är tyvärr alldeles för kort till att vi skapar alltför förenklade och centraliserade mått på vad som gäller och att vi därmed tränger ut och till och med censurerar originella tankar, idéer och resultat. I stället får vi ett bedömningssystem som liknar den auktoritära ledarens tankebanor. Har man fel uppfattning så är omskolning lösningen -– inte rationellt baserad övertygelse som bottnar i goda argument. (2)

Här bör nämnas att många samhällsvetare i dag tycks ha glömt bort Popper. Tidigare var han obligatorisk på många forskarkurser och budskapet var att vetenskapliga resultat måste granskas utifrån vissa principer. I dag är det dock viktigare för forskare att härma de mest citerade publikationerna och deras metoder, oavsett hur texterna klarar den popperianska granskningen. Ett exempel är användningen av experiment. Inom naturvetenskapen har experimentella upplägg med behandlade och obehandlade grupper varit kungsvägen till framgång. Nationalekonomer och psykologer har länge tillämpat denna metod och under senare år har metoden blivit dominerande även inom sociologi och statsvetenskap.

Problemet är att den metoden blivit så populär att den trängt ut analyser som mer går på djupet, metoder som använder till exempel historiska perspektiv och mer svårhanterliga källor. Och det är synd. Mångfalden i forskningen – både när det gäller metoder och sätt att presentera resultat på – försvinner. Konsten att skriva bra böcker går förlorad och forskningen baseras mest på olika slags experimentupplägg som presenteras i korta artiklar som använder ett språk som erbjuder samma läsupplevelse som en instruktionsmanual. Dessutom är det viktigt att påminna om att experimenten inom till exempel medicin och samhällsvetenskap alltför sällan kan reproduceras med likadana resultat.

Här är debatterna om identitet, immigration och flyktingpolitik så infekterade att de som är sansade och har goda idéer helt enkelt väljer att inte delta.

Slutsatsen här är inte att det experter, forskare, journalister, myndighetspersoner och politiker säger ska tas med ”med en nypa salt”. Budskapet är snarast att det är förmågan att granska, rationellt argumentera och pröva utsagor som måste etableras och hållas vid liv bland merparten av individerna i ett samhälle. Och tyvärr har både debattklimatet och villkoren för delar av den vetenskapliga forskningen under en tid gått i helt motsatt riktning, både i Sverige och i många andra länder. Här är debatterna om identitet, immigration och flyktingpolitik så infekterade att de som är sansade och har goda idéer helt enkelt väljer att inte delta. Ett enda argument som ogillas av någon gruppering kan ju förstöra en hel karriär. En illustration av den problematiken är vad som hände när Hans Rosling kort efter uppläxningen av programledaren framförde argument som låg i linje med vad Jimmie Åkesson hävdade i flyktingdebatten.

Hans Rosling. Bildkälla: Wikimedia Commons

Rosling sade att Åkesson i princip hade rätt i att det vore bättre om flyktingar fick hjälp på plats närmare de områden de flytt från. Flera av dem som tidigare fått en kick av att lyssna på Rosling som sanningssägare satte i halsen och upplevde nu att de blivit pålurade en SD-åsikt. Plötsligt var han inte längre lika populär. Han utsattes för ett slags ”guilt by association”. Argumenten lämnades helt åt sidan, det handlade enbart om att Rosling sade samma sak som Åkesson. Med den logiken kan vi ju fälla många fler politiker och ledarskribenter som i någon fråga sagt något som sammanfaller med SD:s partiprogram. Sakargumenten i sig måste granskas om de ska bedömas i offentliga eller vetenskapliga debatter, men utöver det måste vi även fundera på kontext och historik för att veta hur argument ska bedömas. I fallet SD vet vi att partiets bakgrund gör det troligt att de har en agenda där substantiell hjälp till flyktingarna själva sannolikt rankas lågt. Så var inte fallet med Rosling. Kontexten är alltså viktig. Men den är inte allt. Numera tycks den rationella beståndsdelen falla bort helt i många debatter och att sätta samman dessa två komponenter – innehåll och kontext – har Faktakollen inte ett recept för. Faktakollens och ”faktiskt.” budskap är snarast: lita på vår bedömning. Det leder oss till det sista exemplet för denna diskussion som får illustrera vad som kan bli följden av att bara uppmana till att lita på vissa ”faktagranskare”.

Det handlar om de råd om att fett i maten är skadligt medan socker inte är det som under ett halvsekel genomsyrat hälsodebatter och vetenskaplig forskning. Studier av Ancel Keys och Fred Stare blev vägledande på 60- och 70-talet och gav upphov till kostomläggningar i global omfattning. Naturligt fett i maten skulle tas bort eller ersättas på konstgjord väg, medan det ansågs helt okey att dricka någon liter läsk om dagen. Tyvärr var resultaten, om inte förfalskade, så extremt skevt tolkade: motsatta slutsatser borde ha dragits. Emellertid har en hel livsmedelsindustri sponsrat studier där just socker framställts som ofarligt och naturligt fett i maten som livsfarligt. Men det förhåller sig alltså sannolikt tvärtom.

Trots det får sockret fortsatt försvar i kostråd och starka lobbyorganisationer fortsätter att propsa på att den som vill bli smal bör undvika fett. Konsekvenserna är tragiska. Vi upplever en explosion av konsumtion av socker och den är starkt korrelerad med en global diabetesepidemi, som skapar onödigt lidande och skenande sjukvårdskostnader. Och så fortsätter det -– sockerindustrin och ”vetenskapliga” paneler och granskare har i årtionden fått bestämma vad som är ”fakta” och det kan blir riktigt kostsamt och obehagligt att ifrågasätta deras råd. I vissa länder, till exempel Australien och Sydafrika, ställs i dag sockerkritiker inför rätta av industrin och har ålagts förbud att yttra sig i frågor som berör sockrets skadliga verkningar. Där har Faktakollen nått domstolarna.

Referenser

(1) Sverker Gustavsson. 2018. ”Vad krävs för att liberalismen inte skall gå förlorad?” Statsvetenskaplig Tidskrift.  120 (1): 97-104.

(2) Björklund, Stefan. 1996. En författning för disputationen. (Skrifter utgivna av Statsvetenskapliga föreningen i Uppsala, 124); Björklund, Stefan. 2002. ”Utan tvivel är man inte klok.”  Statsvetenskaplig Tidskrift105 (2): 97-115.

 


Sten Widmalm

Sten Widmalm är professor i statskunskap vid Uppsala universitet. Han medverkar regelbundet i svensk debatt i politik- och forskningsfrågor i bland annat Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet, Sydsvenskan och – såklart– i Respons. För närvarande ansvarar han för två forskningsprojekt: TOLEDO-projektet som handlar om politisk tolerans och som beskrivs i den nyutkomna boken Political Tolerance in the Global South – Images from India, Pakistan and Uganda, och Persona-projektet, som handlar om krishantering i EU. Dessutom har Sten Widmalm, tillsammans med Peter Oscarsson, gjort en fotoutställning med namnet ”Images of the Global South”. Läs alla texter

Ur samma nummer

Mest lästa artiklar

  1. Tema | Sverige under kriget
    Något har gått snett i den svenska synen på andra världskriget
    Synen på den svenska samlingsregeringens agerande mot Nazityskland har de senaste...
  2. Tema | Meningslös och menlös forskning
    Refuserad på grund av hudfärg
    Vilka risker finns det när den sociala och politiska aktivismen blir...
  3. Analys/Reportage
    Vi behöver studera historien för att förstå att vi står inför nya utmaningar
    Det som framför allt slår en när man läser Mikael Byströms...
  4. Tema | Meningslös och menlös forskning
    Risken för menlös forskning är inte överdriven
    Författarna till boken Return to Meaning pläderar för en bångstyrig och...