Tema | Ämne i förvändling

De dåliga läsarna kan vitalisera litteraturvetenskapen

| Respons 4/2018 | 12 min läsning

Litteraturvetenskapen bör inkludera fler textgenrer och ägna mer intresse åt läsare som bara vill bli känslomässigt berörda, få distraktion eller helt enkelt lära sig något nytt. Det menar litteraturvetaren Merve Emre som med hjälp av begreppet ”paralitterära” efterlyser ett större intresse för de så kallade ”dåliga läsarna”, som ofta får stå som motpol till de utbildade ”goda läsarna”. Emres bok utgör ett genomarbetat förslag på hur litteraturvetenskapen kan börja tänka i större banor och återta sin samhällsrelevans, utan att ägna sig åt okritisk anpassning till majoritetssamhällets läsvanor. 

en tid när litteraturen är att betrakta som ett ganska marginaliserat särintresse, vars kulturella dominans har varit ständigt nedåtgående, samtidigt som vi mer än under någon annan historisk period är omgivna av skrift och ständigt engagerade i avkodning, produktion och spridning av densamma, kan det vara svårt för litteraturvetenskapen att hitta en passande hållning. Är den en elitistisk kvarleva från världen av i går eller är den faktiskt viktigare än någonsin? Och vad är över huvud taget litteratur i en komplex medieekologi, där litterära verk sträcker sig långt bortom den tryckta bokens gränser och där det kan vara svårt att känna igen innovativa språkliga uttryck utifrån deras materiella utformning eftersom skrift, bild, ljud och medieplattformer ständigt blandas på nya sätt? Som oftast besvaras den sista frågan pragmatiskt: litteratur är helt enkelt det man hanterar vid de litteraturvetenskapliga institutionerna. Men med en sådan tautologisk definition blir det allt svårare att besvara den första frågan med en övertygande argumentation för litteraturvetenskapens fortsatta relevans i samhället, åtminstone om du också vill övertyga människor som inte hör hemma vid de nämnda institutionerna.

I The Marvelous Clouds (2015) – en inflytelserik bok om förhållandet mellan medier, kommunikation och den fysiska, naturliga miljön – hävdar den amerikanske medieforskaren John Durham Peters att humaniora i dag står inför ett paradigmskifte: 

Efter strukturalismen, med dess ambition att förklara principerna för tanken, den primitiva eller den moderna, genom kombinationer av betydelser, och poststrukturalismen, med dess kärlek till blottor, tvivel och omöjligheter, dess hyllande av sammanbrott, längtan och nederlag, dess njutande av orimliga kategorier av olika slag och kärlek till den ändlösa syntaxen – kan det kanske vara dags för infrastrukturalismen. Dess lockelse ligger i det grundläggande, det tråkiga, det jordiska och allt det illvilliga arbete som sker bakom kulisserna. Det är en doktrin om miljöer och små skillnader, om snäva portar och nålsögon, om saker vi inte förstår men som underbygger våra världar. 

Peters bok är mediefilosofisk i sitt fokus och ger exempel från andra medier än litteraturen, men det infrastrukturalistiska paradigmskifte han introducerar kan också spåras i den samtida litteraturvetenskapen. Även om hon faktiskt inte använder begreppet infrastruktur, är den kanadensiske litteraturforskaren Merve Emres bok Paraliterary – The Making of Bad Readers in Postwar America (2017) ett intressant förslag på hur ett sådant paradigmskifte kan utvecklas i ett litteraturvetenskapligt sammanhang. Boken utgör också ett genomarbetat förslag på hur litteraturvetenskapen kan börja tänka i större banor och återta sin samhällsrelevans. Det kan den, menar Emre, om litteraturvetarna i stället för att försöka isolera, definiera och begränsa det litterära undersökningsobjektet, tänker litteraturen i en mer inkluderande textekologi, som även omfattar de texter som vi normalt inte ser som litterärt intressanta, från biografier, instruktionsböcker och informationsfoldrar till resecheckar, lagtexter och reklam. 

I stället för att betrakta sådana texter och deras läsare som icke-litterära eller postlitterära, operationaliserar Emre begreppet det paralitterära. Hon drar medvetet obehagliga associativa paralleller till paramilitär och parasit: ”Som en paramilitär grupp, som använder träningsmetoder från militären, men anpassar dem till andra ändamål, eller en parasit, som lever avskilt, men suger näring från sin värd, existerar paralitterära läsare bredvid och i dialog med litterära institutioner.” Således är kärnan i det som Emre förstår som litteratur redan i utgångspunkten något annat och mer än bara ”vad folk vid litteraturvetenskapliga institutioner gör”.

Men oavsett hur bra de litteraturvetenskapliga institutionerna fungerar och hur många duktiga studenter de spottar ut, förblir de flesta läsare fortfarande så kallade ”dåliga läsare”.

Litteraturvetenskap som disciplin har alltid haft det som sin finaste pedagogiska uppgift att producera bra läsare. Dessa är koncentrerade, uppmärksamma på nyanser, inte styrda av sina specifika intressen eller sympatier, historiskt och språkligt medvetna och intresserade av litterära texter som konstverk i egen rätt. Men oavsett hur bra de litteraturvetenskapliga institutionerna fungerar och hur många duktiga studenter de spottar ut, förblir de flesta läsare fortfarande så kallade ”dåliga läsare”. Det är läsare som i första hand läser litteratur (och paralitteratur) av andra skäl, till exempel för att bli känslomässigt berörda, för att bli distraherade, för att bättre kunna hävda sig eller lyckas i ett visst sammanhang, för att lära sig något om ett ämne eller för att engagera sig i samhället. Och Emre menar att litteraturvetenskapen, om den alls vill uttala sig om läsning, måste hitta ett sätt på vilket den kan göra dessa dåliga läsare till sina egna. 

Ämnet har under de senaste åren alltmer blivit inriktat på att historisera och utmana ideal för den goda läsningen och introducerat alternativa lässtrategier som ”distant reading” (Franco Moretti), affektiv läsning (Sianne Ngai), och postkritisk läsning (Rita Felski). Dessa vänder på olika sätt upp och ned på de gamla, goda lässtrategierna som närläsning, den kyliga, formalistiska och kritiska läsningen, och visar dessa läsarters brister och blinda fläckar. Men intresset har inte varit lika systematiskt för att på liknande sätt historisera och reflektera över de dåliga läsarna, som ofta har fått lov att stå som en mer eller mindre naturlig motpol till de utbildade, goda läsarna – en motpol som antingen elitistiskt kan avskrivas som ”dålig” och därför irrelevant eller som populistiskt kan upphöjas till det nya idealet. Men Emre lyckas med att placera sin studie bortom denna ofruktbara polarisering. En avgörande insikt som Paraliterary bidrar med är att de så kallade dåliga läsarna och de strategier de använder är lika historiskt betingade som de litterära läsarna och deras tekniker. Båda är skapade av givna institutioner från specifika historiska omständigheter och det kan finnas all anledning att spåra de infrastrukturer och mekanismer som skapat dem, eftersom vi då får en djupare insikt i hur litteratur används och fungerar i vårt samhälle, än om vi håller fast vid de goda läsarnas relativt snäva krets. Samtidigt undviker vi att kasta ut barnet med badvattnet, vilket kan vara en risk om vi försöker återupprätta litteraturvetenskapens vidare relevans genom okritisk anpassning till de så kallade dåliga läsarnas metoder. 

Som undertiteln, The Making of Bad Readers in Postwar America, antyder finner Paraliterary främst sina dåliga läsare i efterkrigstidens amerikanska politiska och litterära landskap. Emre presenterar deras beteende i sex kapitel som respektive fokuserar på imiterande, emotionell, modeinriktad, informativ, byråkratisk och revolutionär läsning. Perioden, som också är känd som ”det amerikanska århundradet” på grund av USA:s politiska och kulturella dominans i världen, är väl vald eftersom det finns en stark mobilisering av den amerikanska kulturen riktad mot ett internationellt sammanhang. Och här spelar de dåliga läsarna och de paralitterära institutionerna viktiga roller för att bygga upp den amerikanska identiteten på den globala scenen. Emre gör bland annat en feministisk läsning av amerikanska ”women’s colleges” bruk av europeiska bildningsresor och litteratur (särskilt Henry James romaner) som redskap till fostran och utbildning av unga kvinnor i korrekt tal och beteende. På detta sätt skulle de kunna tjäna som lämpliga ”charmerande” ambassadörer för sitt land utomlands. Emre erbjuder därutöver en sammansatt beskrivning av American Express marknadsföring med dess avgörande identitetsskapande effekt för den amerikanska konsumenten som globalt ekonomiskt subjekt – i ett svåröverskådligt samspel mellan den imperialistiska kalla krigs-politiken, kapitalistisk marknadsföring och en litterär motkultur representerad av beat-generationens författare och den populära feministen Erica Jong. 

Det intressanta är att Emre i varje kapitel faktiskt lyckas visa hur nya internationella kommunikationsvägar – eller det Peters kallar infrastrukturer – skapas genom de litterära och paralitterära aktiviteter hon analyserar. Utan att ha en specifik medieteoretisk utgångspunkt tar hennes undersökning stöd av en tankegång från medieteoretiker som Friedrich Kittler, eftersom föremålet för hennes intresse inte är så mycket de litterära och paralitterära texter som produceras och läses i efterkrigstidens USA – även om hon läser dem med alla de nyanser man förväntar sig av en gammeldags god läsare – som de nya kommunikationskanaler dessa texter och deras läsare etablerar och upprätthåller och de identitetsformationer de blivit medskapare av. 

Planen ska genomföras i händelse av rasupplopp och innebär att svarta amerikaner systematiskt elimineras från USA i syfte att skapa en starkare och mer enad front mot Sovjetkommunismen under det kalla kriget.

I kapitlet ”Reading like a Revolutionary”, grundat på en rad färgade amerikanske författare (Richard Wright, James Baldwin och särskilt John A. Williams) litterära och paralitterära aktiviteter i USA och Europa under efterkrigstiden, återetablerar Emre den paranoida läsningen. Den har bland annat genom diskursen om det ”postkritiska”, utvecklad av Rita Felski och andra, kommit att bli relativt utdömd de senaste åren. Medan den paranoida läsningen som upptäcker dolda sanningar bakom texternas yta hade sin legitimitet under det kalla kriget, har denna läsart för Felski blivit impotent och patologisk i den nuvarande världsordningen. I en diskussion av John A. Williams roman The Man Who Cried I Am (1967) kan Emre visa den problematiska reduktion, som är förknippad med den postkritiska diskursens avfärdande av den paranoida läsningen. I stället för att betrakta den paranoida läsningen som per definition impotent, kan den nämligen, framhåller Emre, under särskilda omständigheter fungera rakt motsatt, och ”framvisa en performativ förmåga att omvandla misstankens estetiska omdöme till social handling”. I The Man Who Cried I Am, som utspelar sig bland svarta författare i ett samtida USA och Europa, uppdiktar Williams en hemlig regeringsakt, ”The King Alfred Plan”, som huvudpersonen kommer över en kopia av. Planen ska genomföras i händelse av rasupplopp och innebär att svarta amerikaner systematiskt elimineras från USA i syfte att skapa en starkare och mer enad front mot Sovjetkommunismen under det kalla kriget. 

Emres poäng är att den fiktiva och djupt paranoida ”King Alfred Plan” – som i romanen finns bifogad som ett officiellt dokument, med juridiskt språk, diagram, kartor och logotyper som trovärdigt föreger att avsändaren är en anonymiserad statlig byråkrati – är helt plausibel. För svarta amerikaner i allmänhet 1967, systematiskt underkastade diskriminering på alla nivåer i samhället, var en sådan plan i praktiken existerande och fullt fungerande, men bara en fiktion kunde materialisera den. Och fram till bokens publicering tryckte Williams, som själv var politisk aktivist, små pamfletter med ”The King Alfred Plan”, som han spred i New Yorks tunnelbana, inte för att göra reklam för sin roman, det framgick ingenstans var planen härstammade ifrån, utan i förhoppningen att höja uppmärksamheten hos den svarta befolkningen och mobilisera för revolutionära rasupplopp. Detta var något han faktiskt i viss utsträckning lyckades med, eftersom planen, oavsett den fiktiva upprinnelsen, kom att bli ett politiskt verktyg för medborgarrättsrörelsen. På detta sätt utgör Williams roman ett exempel på den paranoida läsarpositionens verkning, dess revolutionära potential, och Emre visar hur den postkritiska positionen i många fall är privilegierad och inte relevant eller tillgänglig för minoriteter som är föremål för systematisk diskriminering. 

På samma sätt kan begrepp som det paralitterära kanske utmana många teoretiska ”post”-konstruktioner, som dominerat det teoretiska landskapet under de senaste åren, som något potentiellt mer hållbart för att ompröva litteraturens roll i dagens samhälle. Styrkan i Emres paralitterära metod är att den använder sig av kritiska djuporienterade läsmetoder som litteraturvetenskapen har förfinat under årtionden, men applicerar dem på ett mer varierat material, och på så sätt visar allt det som litteraturen kan åstadkomma i samhället, och de institutioner och infrastrukturer som litterära praktiker etablerar i samspel med sina goda och dåliga läsare. I stället för att hävda en post-position – bortom kritik, bortom närläsning, bortom litteratur – och därmed kasta ut barnet med badvattnet – kan litteraturvetenskapen praktisera en parakritik, som till exempel kan ta formen av paranoia, och läsa den paralitteratur som använder litteraturen och dess vetenskapsmetoder för att forma den verkliga världen. Paraliterary visar att också litteraturvetare, som inte har skolats i till exempel programmering och analys av stora mängder av data, alltjämt har en viktig social roll att spela, även om marginaliseringen av litteraturen som självständig, innesluten konstform säkert kommer fortsätta. Den goda läsaren är nämligen fortfarande den, som varken offrar komplexiteten eller samhällsrelevansen, och som därför kan vara politisk utan att samtidigt undervisa sina läsare i vad de skall tänka – och sådana kommer också i framtiden att behövas.

Översättning från danskan av Johannes Heuman.

 

Relaterat
Tema

Den autonome författaren ersätts av kollaborativ kreativitet

Tolkien dog 1973, men är i dag mer produktiv än någonsin. Den författarfunktion som är kopplad till hans namn är långtifrån unik. Digitaliseringen har skapat nya möjligheter för kollektiv kreativitet,...


Solveig Daugaard

Solveig Daugaard är fil. dr vid Linköpings universitet. Läs alla texter

Ur samma nummer

Mest lästa artiklar

  1. Tema | Sverige under kriget
    Något har gått snett i den svenska synen på andra världskriget
    Synen på den svenska samlingsregeringens agerande mot Nazityskland har de senaste...
  2. Tema | Meningslös och menlös forskning
    Refuserad på grund av hudfärg
    Vilka risker finns det när den sociala och politiska aktivismen blir...
  3. Analys/Reportage
    Vi behöver studera historien för att förstå att vi står inför nya utmaningar
    Det som framför allt slår en när man läser Mikael Byströms...
  4. Tema | Meningslös och menlös forskning
    Risken för menlös forskning är inte överdriven
    Författarna till boken Return to Meaning pläderar för en bångstyrig och...