Krönika

De olika arven efter ”68” lever fortfarande kvar

| Respons 3/2018 | 2 min läsning

Åren mellan 1965 och 75 – för det är oftast detta vi menar när vi talar om ”68” – var en eruption som vi fortfarande präglas av. Som Henrik Lundberg konstaterar i sin recension av Alexander Ekelunds Kampen om vetenskapen skapade vänsteraktivisterna inte ett radikalt nytt samhälle, men förändrade existerande institutioner och kultur. Utöver ett temablock med tre artiklar, har vi markerat ytterligare artiklar i andra avdelningar som belyser betydelsen av ”68”. Vi kunde nog ha räknat dit fler, som till exempel Johan Söderbergs debattartikel om vänstern och kriminaliteten, för uppfattningen att det är normen som är problemet, inte den som bryter mot den, kan också härledas till ”68”.

Man rev galgarna för att man behövde ved till kättarbålen, för att anspela på en aforism av Stanislaw Jerzy Lec.

Vad var då denna period? Flera olika, ofta motstridiga saker. Statsvetarna Ulf Bjereld och Marie Demker fokuserar (och kritiserar) i sin bok 1968 – När allt började på de individualistiska, hedonistiska och antiauktoritära inslagen men diskuterar inte marxismen och leninismen, vilket Martin Wiklund påpekar i sin recension. ”68” var förvisso en revolt mot auktoriteter, men bara vissa; bland de politiska aktivisterna sökte många också efter nya, mer krävande auktoriteter (och en mer omslutande kollektivism). Man rev galgarna för att man behövde ved till kättarbålen, för att anspela på en aforism av Stanislaw Jerzy Lec.

Ingrid Wållgren har i sin bok Mao i Sverige (2017) studerat de svenska maoisterna och visar bland annat att de så fullständigt underkastade sig Mao Zedongs auktoritet att det finns skäl att beteckna denna rörelse som en politisk religion. (Vi diskuterar boken med henne i vår podd Mao i Sverige.) De svenska maoisterna präglades av skuldkänslor över att vara privilegierade vita och förklarade att vi inte hade rätt att döma andra kulturer; kritik av förtrycket i till exempel Kina, Albanien och Kampuchea var bara utslag av västerländsk arrogans. Såg de då inte, dessa västerländska intellektuella, att befolkningen i dessa länder levde under villkor som de aldrig själva skulle ha accepterat? De var nog egentligen inte så intresserade av de konkreta folken, utan ville använda dessa regimer som politiska argument mot Väst. 

Nej, arvet efter ”68” är sannerligen inte bara individualism och ifrågasättande av auktoriteter. Även många av de politiska hållningarna lever kvar, men nu utan en framtidsorienterad, utopisk dimension. Den relativistiska uppfattningen att man som vit västerlänning inte har rätt att kritisera andra kulturer är utbredd, fast nu gäller det främst minoritetskulturerna i Väst. Skuldkänslor anförs fortfarande som skäl för att kategoriskt förkasta den västerländska traditionen. Och påminner inte åtskilliga förespråkare för mångkulturalism i dag egentligen rätt mycket om resenärerna i kommunistiska diktaturer? De – framför allt inte feminister – skulle själva aldrig acceptera att leva under många av de inskränkningar som icke-västerländska patriarkaliska kulturer skapar, men de vill använda minoriteterna för att kritisera majoritetskulturen.

Publ. i Respons 3/2018
TEMA | 1968 myter och verklighet

Kay Glans

Kay Glans är chefredaktör för Respons. Läs alla texter

Ur samma nummer

Mest lästa artiklar

  1. Tema | Sverige under kriget
    Något har gått snett i den svenska synen på andra världskriget
    Synen på den svenska samlingsregeringens agerande mot Nazityskland har de senaste...
  2. Tema | Meningslös och menlös forskning
    Refuserad på grund av hudfärg
    Vilka risker finns det när den sociala och politiska aktivismen blir...
  3. Analys/Reportage
    Vi behöver studera historien för att förstå att vi står inför nya utmaningar
    Det som framför allt slår en när man läser Mikael Byströms...
  4. Tema | Meningslös och menlös forskning
    Risken för menlös forskning är inte överdriven
    Författarna till boken Return to Meaning pläderar för en bångstyrig och...