De som vill störta den rådande ordningen är ointresserade av konstruktiva möten

Den brittiske författaren och journalisten Douglas Murray hävdar i sin nya bok att samtidens tongivande aktivism präglas av olösliga paradoxer. Varför vill man tysta andra när man själv fått sin frihet genom att bryta mot tabun? Hur kan man hävda att man är född stenhårt kodad som homosexuell och samtidigt att man inte föds kodad som man eller kvinna? Murray bygger på anekdotiska exempel, men de principiella resonemang han för är viktiga och man kan inte avfärda honom som en högerextrem propagandist.

Många verkar inte medvetna om vilken chock Upplysningen var i sin samtid. Visst, den går inte att nagla fast vid en skrift, en person eller ett ögonblick så precist som en revolution eller en uppfinning. Trots det uppfattades den som en skandal, ett hot mot religionen, samhällsordningen och faktiskt all etablerad kunskap. Ifrågasättandet av kyrkans dogmer, liksom enväldet, samhällets orättvisor och jo, sexualiteten, var något som 1700-talets censorer gjorde vad de kunde för att trycka ner och tillbaka. Ännu under 1800-talet pågick striderna om vetenskap respektive religion, och både Nietzsche och Dostojevskij konstaterade att Guds död kommer att förändra världen.

Det känns tvunget att inleda med detta, för att Upplysningen nu i sig, med stort eller litet ”U”, blivit till en vision av säker kunskap, saklighet samt ordning och reda, som i sin tur hotas av postmodernismen. Både ”upplysning” och ”postmodernism” har blivit till slagord i en rätt sanslös kulturkamp, som breder ut sig över både akademisk, kulturell och politisk offentlighet, där godtycke och rosafärgat hår ställs mot evidens och mera diskreta hårfärger, som säkert inte alltid är naturliga de heller.

För en som jag, som betraktar postmodernismen som en både estetisk och intellektuell fas, med rötter ända tillbaka i det sena 1800-talets stilimitationer liksom T. S. Eliots högmodernistiska Det öde landet, såväl som en sorts kunskapskritik som koncentrerar sig på metakritik av hur kunskap formuleras och fungerar, inte minst socialt, är det uppenbart att brottet med tidigare epoker ofta överdrivits av både anhängare och belackare. Det fanns ”postmoderna” drag redan i Upplysningen, hos Hume och Kant, inte minst. Relativismen och självkritiken var också vanligt förekommande, till exempel i dåtidens hyllningar av en knappt förstådd konfucianism och ett så gott som okänt Kina, liksom i beundran för den ädle vilden. Allt detta är företeelser som envist lever vidare, både i form av nutida Kinabeundran och den okritiska fascinationen inför utomeuropeiska kulturer och minoriteter. På sätt och vis skulle jag vilja karaktärisera postmodernismen som en upplysning som råkat i självsvängning, och som förhåller sig till den som hellenism till klassicism eller barock till renässans – självreflektion, citeringar, lek med former och utmanande av givna perspektiv, liksom en kritik som vrider sig runt sig själv tills den praktiskt taget löses upp i sina egna paradoxer.

Oavsett hur man avgränsar och benämner samtidens kritiska teori – postmodernism, postmarxism, postkolonialism, alla dessa delvis överlappande teorier, med starka drag av ideologier – är ett gemensamt drag att de sätter makt i centrum för sin analys och för sin aktivism. Det är en maktkritik som i många fall kan anses befogad, men som nästan alltid kantrar, eftersom det är så tydligt att flera av de mest framträdande inte alls vill upplösa eller fördela makt, utan mest ha den själva, visserligen för att de anser sig slåss för en god sak, men ändå. Sammanblandningen av teori och aktivism blir ofta problematisk just på grund av detta. De som anser att deras vetenskapliga världsbild leder till vissa absoluta slutsatser om makten, historiens gång, relationerna mellan människor och så vidare, har ju ingen anledning att bjuda in sina kritiker till öppen debatt. Tvärtom blir det viktigare att se till att stoppa och tysta alla som på något sätt stör historiens gång mot det rättvisa mål som de slåss för. Kritiker behöver inte tas på allvar, deras argument behöver inte bemötas. Därför har vi i dag fått dessa skrikmatcher, kraven på svartlistning, deplattformering och andra taktiker, främst på amerikanska universitet, men det sprider sig dessvärre hit också.

Det är en maktkritik som i många fall kan anses befogad, men som nästan alltid kantrar, eftersom det är så tydligt att flera av de mest framträdande inte alls vill upplösa eller fördela makt, utan mest ha den själva, visserligen för att de anser sig slåss för en god sak, men ändå.

Bygger man sin världsbild på en kritisk teori som säger att maktordningen är inherent orättvis, att vita män dominerat och fortsätter att dominera på ett orättfärdigt sätt, som gör att det inte räcker med att enstaka queera, rasifierade, ickebinära och andra – för att inte tala om de bögar och kvinnor som uppfattas som lojala mot systemet! – får positioner, utan det hela måste rivas ner helt och hållet. Det är inte en fråga om diskussion, helt enkelt för att det enligt dessa teorier, aldrig kan bli tal om något jämbördigt möte mellan den över- och den underordnade. Själva den vite mannens definition av kunskap ses av en del som rakt av en maktkonstruktion, vilket visade sig häromsistens i en sanslös diskussion (?) på twitter om huruvida 2 gånger 2 verkligen alltid är 4. Den sociala rättvisans krigare ville gärna rucka på det där, av skäl som inget hade med matematik att göra, men allt med makt.

Att den brittiske författaren och journalisten Douglas Murray i sin nya bok, Kollektiv galenskap – Genus, etnicitet och identitet kan strössla med riktigt bisarra citat och braskande exempel på självmotsägelser är alltså inte förvånande. Inte heller är det förvånande att hans bok, när den alls recenseras på kultursidor, bemöts med hat och hån, avfärdas som något som ingen behöver läsa för det är bara högerextrem propaganda. Det ska erkännas att även jag närmade mig den med stor skepsis, förberedd på att få läsa förenklingar av det slag som man serveras i ryggdunkande åsiktsgemenskaper. Så, döm om min förvåning, och faktiskt glädje, när det visar sig att Murray för principiella resonemang, utifrån sina i och för sig ofta rätt groteska exempel, kring inkonsekvenser, maktspel och rena lögner, som använts i både mediala och akademiska sammanhang, för att skydda teoribyggen som inte precis står stadigt – om de inte skyddas med murar av ”maktkritik” och vallgravar av ”social rättvisa”. Felet bägge sidor genomgående gör, och som drar ner hela samtalet, är att systematiskt välja ut motståndarsidans sämsta, dummaste och löjligaste argument och beteenden. Men det är klart, om det inte handlar om vilja till möte och samtal, utan om att helt enkelt kullkasta den rådande ordningen, är det svårt att få till några konstruktiva möten. Och det ska jag villigt erkänna, i denna strid är jag i princip på ordningens sida; jag tror nämligen att metod, systematik, faktasamlande, exeges, språkkunskaper och kunskaper är helt nödvändiga om man i praktiken vill utöka friheterna och bredda rättvisan.

Murray tar sig an tidens brännande frågor i tur och ordning i kapitel om homosexualitet, feminism, etnicitet och transsexualism. Kärnan i hans budskap är att det finns i princip olösliga paradoxer inbyggda i samtidens tongivande aktivism på alla fyra områden. Ingenstans uttrycker han någon ringaktning mot någon av minoriteterna han skriver om, det är viktigt att understryka. Han är själv homosexuell för övrigt, vilket enligt det identitetspolitiska tänkandet borde ge hans ord större tyngd inte minst i den frågan. Emellertid erkänner de hårdaste aktivisterna enbart dem som, förutom att de har en viss genskap eller läggning som gör att de tillhör någon av kategorierna, har rätt politisk profil. När den homosexuelle mångmiljardären Peter Thiel stödde Donald Trump i presidentvalkampanjen 2016 sades det till exempel i ledande gaymagasinet Advocate (14/10 2016):

Peter Thiel, the Silicon Valley billionaire who made news this summer for endorsing Donald Trump at the Republican convention, is a man who has sex with other men. But is he gay?

Visst, alla har rätt att definiera sig själva, i teorin – i praktiken är det skillnad på folk och folk.

Murray inleder med att resonera kring filmen Voices of the Silenced. Det är en ideologiskt starkt vinklad dokumentär om så kallad omvändelseterapi, att göra homosexuella till heterosexuella med kvasivetenskapliga metoder, som i många fall vållat stor psykisk skada. Den planerade visningen av filmen stoppades av en grupp aktivister, men genomfördes litet senare på hemlig lokal inför något hundratal personer. Det hade kunnat bli ett enkelt resonemang om yttrandefrihet. Att en krympande grupp religiösa personer fortsätter att tro att det ska gå att omvända någon från eller till den ena eller den andra sexuella läggningen är knappast något hot i dag. Filmen är dessutom, enligt Murray, tämligen ologisk och osammanhängande.

Men sedan vidgar han resonemanget på två intressanta sätt. Dels påpekar han att man faktiskt kan ändra läggning under livet, det borde inte anses konstigare att gå från bög till straight än tvärtom. Dels finns det fortfarande de som, oavsett sin läggning, väljer den typen av familjeliv som ger möjligheten att få barn. Visst finns en massa nya varianter i dag också och alla ska givetvis vara fria att välja det de vill. Men varför upplever så pass stora och tongivande delar av HBTQ-rörelsen det som ett hot att man även kan välja en konservativ livsstil? Det beror naturligtvis på en historia av intolerans, hat och förtryck, som det som homosexuell inte helt går att bortse ifrån. Samtidigt är det motsägelsefullt att vilja tysta andra, när man själv uppnått sin frihet genom att bryta mot tabun, säga det förbjudna – ”the love that dares not speak its name” – och ta plats oombedd. Det både Murray och jag undrar är: hur kan en rörelse med den historiska erfarenheten av motstånd tro att det i längden fungerar att tysta någon på det sättet? Även om det är skillnad mellan levd erfarenhet och åsikter, och om den ena parten vill frihet och den andra förtryck, fungerar inte censur i längden.

Ännu intressantare är egentligen diskussionen huruvida den sexuella läggningen är medfödd eller inlärd. Är den ett inlärt beteende skulle väl den typ av omvändelseterapi som vissa religiösa förespråkar i princip kunna fungera. Men är den medfödd är det en helt annan sak… då är den av Gud, oföränderlig – det vill säga fram till i dag, när vi har genterapi. De religiösa fundamentalister som vill bekämpa homosexualitet kommer säkert inom kort att kunna välja bort den. Faktum är att kombinationen fosterdiagnostik och rätten till fri abort är en av de potentiellt största bomberna i debatten som vi har i dag, men den har inte briserat ännu, trots att de möjligheter tekniken erbjuder bland annat lett till att det saknas uppemot 1,5 miljoner flickor per år på grund av selektiv abort, främst i Kina och Indien. I Indien beräknas det saknas 63 miljoner kvinnor, sedan fosterdiagnostik och abort gjorde det möjligt att välja bort flickfoster. Men om just den frågan skriver inte Murray. Det gäller att begränsa sig när man vill hantera kontroversiella ämnen.

I avsnitten om feminism och rasism utvecklar och varierar Murray sin kritik, som bygger på dels att aktivisterna alltför ofta är självmotsägande, dels i sin tur intoleranta mot avvikande uppfattningar, inklusive sådana som förekommer inom den ”egna gruppen”. Han beskriver hur feminister kan twittra att ”Alla män är skräp” och antirasister om hur de hatar alla vita, inklusive önskningar om att alla män och alla vita ska dö, även om de inte anger hur det ska gå till. Håller man sig med en typ av analys, som vi kan kalla postmarxistisk eller intersektionell eller något annat passande, och enligt vilken rasism, hat och fördomar strängt taget är rasism, hat och fördomar enbart om de är kopplade till en överordnad grupps relation till en underordnad, blir den typen av våldsam retorik ursäktlig.

Håller man på mera övergripande principer om rättvis behandling av alla, oavsett kön, läggning, ras, religion och så vidare, är det svårare att svälja. Inte minst som den intersektionella teorin, mera systematiskt applicerad, borde problematisera huruvida en kvinnlig professor är över- eller underordnad en manlig lokförare. Lägger man till att lokföraren är transsexuell och professorn svart blir det naturligtvis ännu mer komplicerat. Kanske professorn är konservativ kristen och till och med homofob, medan lokföraren är avhoppad muslim, som bytt kön en gång i tiden för att hen är iranier, och fick välja könsbyte som alternativ till att straffas för sin homosexualitet? Visst, med hypotetiska komplikationer kan man få vad som helst att extrapolera rakt in i kaklet. Men verkligheten är alltid mera komplex än våra modeller av den och aktivism som bygger på fastlåsta kategorier och en rigid maktordning är mera lik bokstavstroende fundamentalism än konstruktivt politiskt arbete för en bättre värld för alla.

Skulle man vara född stenhårt kodad för homosexualitet, men samtidigt inte kodad för att vara man eller kvinna? Det går inte att hävda båda sakerna samtidigt.

Murrays sista kapitel tar upp det som, mot alla odds, blivit en av vår tids mest brännande frågor: transsexualism. I den sammanstrålar alla de paradoxer som han undersökt i de tidigare kapitlen. Återigen: han uttrycker vare sig hat eller ringaktning mot transsexuella, men för fram kritiska perspektiv. Och själva kärnfrågan är huruvida man föds som man eller kvinna, och den därmed sammanhängande frågan om man faktiskt föds med sin läggning eller inte. HBTQ-rörelsen har kommit att betona att man är ”born this way”, som lady Gaga sjunger, och att den man är inte är något som utvecklats, valts, eller på något annat sätt inkodats med födseln – vilket å andra sidan är vad vissa feminister hävdar om detta att vara kvinna. Skulle man vara född stenhårt kodad för homosexualitet, men samtidigt inte kodad för att vara man eller kvinna? Det går inte att hävda båda sakerna samtidigt. Däremot skulle det gå att ha öppenhet och tolerans för alla möjliga typer av livsval, identiteter, utveckling av läggning och intressen och så vidare, utan att det måste knytas till den typ av aktivism som inte längre verkar handla om att utveckla vunna friheter, utan fortsätta att kräva bot och bättring av de föreställda fienderna, utan slut och utan nåd.

Murray bygger det mesta av sin bok på anekdotisk bevisföring. Det gör den förrädiskt underhållande och trots att han också infogat flera teoretiska kapitel, om (post-)marxism, teknikens påverkan och vikten av förlåtelse, går det inte att helt frigöra sig från känslan av att lika många anekdotiska motexempel skulle kunna gå att hitta. Det är trots allt fortfarande vanligare med förakt mot homosexuella, att kvinnor förbigås i karriären, att svarta finner sig marginaliserade i olika sammanhang och att transsexuella förlöjligas. Det är fortfarande viktigt att arbeta för jämställdhet och mot rasism – kanske tar den typen av arbete aldrig slut. Men att göra det på det dogmatiska sätt som en del av de mest högröstade och aggressiva gör i dag är enbart till skada, inte minst för den goda saken. Det driver enbart på ökad polarisering och hat på alla kanter.

Det är knappast en slump att så många av de mest artikulerade kritikerna av dagens överhettade aktivism själva tillhör någon av de grupper Murray skriver om. Han själv är ju bög, till exempel, och den främsta kritikern av den mest hetlevrade transaktivismen är den transsexuella före detta porrstjärnan Buck Angel. Kvinnor och svarta som kritiserar excesserna finns det hur många som helst. Det är något med den där skärvan i ögat som gör att man inte så lätt sväljer vilka påståenden som helst. Egen erfarenhet av både utanförskap, underordning och olika strategier för att skydda sig själv och ta sig in i mainstream på sina egna villkor, gör en troligen mer uppmärksam på hur maktspelet ser ut, än om man glider igenom allt utan att någonsin behöva utmanas existentiellt. Givetvis kan motsvarande även gälla folk från underklassen, personer som vuxit i trasiga familjer av olika slag, religiösa minoriteter, funktionsnedsatta eller folk som på andra sätt upplever sig avvika från huvudmassans egenskaper.

Ett fruktbart samtal om rättvisa måste omfatta alla dessa typer av individer och jämka det anekdotiska med det statistiska och principiella – och det vetenskapliga. Fastän förutsättningarna borde vara bättre än någonsin förstörs alla möjligheter till konstruktiv samverkan i dag i aktivisternas, snarare än deras motståndares, intolerans. Det är trots allt rätt otroligt att en visning av Bruce LaBruces kortfilm Scotch Egg (2018) om en kvinna som har sex med en bög på en gaybar, skulle kunna stoppas av någon religiös grupp, såsom den filmvisning Murray inledningsvis skriver om stoppades av HBTQ-aktivister. Själv tycker jag att alla ska få protestera och att allt ska få visas. Och jag säger detta som homosexuell man, så du skulle bara våga säga emot mig!