Debatt

Debatt om Herbert Tingsten

| Respons 2/2013 | 8 min läsning

Medierna politiserar forskningen

Historikern Mikael Nilssons påståenden om Herbert Tingstens samröre med den CIA-finansierade organisationen CCF har väckt upprörda reaktioner i dagspressen. Här svarar Nilsson sina kritiker.

Min forskning kring den tidigare chefredaktörens för Dagens Nyheter, Herbert Tingsten, samröre med den CIA-finansierade organisationen Congress for Cultural Freedom (CCF) har orsakat rubriker i flera av Sveriges största tidningar. Men i stället för en saklig diskussion vidtog en politisk kampanj med syfte att tysta ned forskningsresultaten då dessa ansågs vara del i en vänsterkonspiration ämnad att svärta ned den liberala ikonen Tingstens rykte. Dessa resultat presenterades i radioprogrammet ’’CIA:s hemliga propagandakrig i Sverige’’ producerat av P3 Dokumentär och sändes den 31 mars och byggde på en artikel jag publicerat i den ansedda peer-review-tidskriften European Review of History 2011. Det skulle dock egentligen ha sänts den 3 mars men det flyttades fram på grund av kritik från statsvetaren Olof Petersson (OP), som attackerade mig i direktsändning i P1:s Studio Ett den 1 mars. Han sade bland annat att det var ett av de sämsta forskningsarbeten han sett samt att han inte visste om det rörde sig om dålig forskning eller forskningsfusk. Själv anser jag att de reaktioner jag fått är ett exempel på ett mycket allvarligt problem – politiseringen av den fria forskningen i media.

I Upsala Nya Tidning (2013-03-03), Expressen (2013-03-06), Dagens Nyheter (2013-03-10) och Sydsvenskan (2013-03-10) sågade skribenter min forskning och ibland min person fullständigt. Gemensamt för alla dessa var att ingen läst vad jag skrivit; de byggde helt okritiskt på OP:s åsikter om min forskning. Jag erbjöds inte heller genmäle på den ytterst personliga kritiken innan den publicerades (Expressen och Sydsvenskan tog in genmäle efter krav från mig).

DN:s chefredaktör Peter Wolodarski (PW) gick längst av alla. Han nöjde sig inte med att såga något han inte läst. Han citerade även OP:s grövsta påhopp där jag i princip sägs vara en förfalskare och propagandist. DN vägrade dessutom att ta in mitt genmäle.

Att dessa journalister inte tvekade att ta heder och ära av en forskare vars arbete de aldrig läst är oroväckande. Ingen brydde sig om att kolla om OP:s kritik var rimlig eller ens riktig. OP påvisade några få sakfel som dock inte hade några konsekvenser för mina övergripande resultat. Min artikel har 135 noter som innehåller 85 primärkällor. OP:s invändningar gällde två sekundärkällor samt två primärkällor. På denna grund ville alltså han och de övriga hävda att hela min forskning var bankrutt. Det är fullständigt orimligt. OP förteg också konsekvent allt material som stödde min tes vilket förstärkte intrycket av dålig forskning ytterligare. Genom att göra det lyckades han även hävda att jag inte presenterar några nya fakta i ämnet – ett huvudlöst påstående.

OP gör bland annat ett stort nummer av att jag förväxlat CCF:s internationella sekretariat med dess internationella kommitté. Tingsten var medlem i den senare från slutet av 1950. OP misslyckas dock totalt med att visa hur, eller ens om, detta påverkar mina slutsatser menligt. Tingsten var inblandad i etableringen av den svenska CCF-kommittén under tidigt 50-tal och beskrevs som en av CCF:s ’’main contacts’’ i Skandinavien vid denna tid. Jag belägger vidare hans kontakter med nätverket genom hela 50-talet. Tingsten såg till att både CCF och den svenska kommittén kunde använda DN som propagandaplattform. Han publicerade även själv artiklar i nätverkets tidskrifter. Tingstens propagerande av idén om ideologiernas död måste ses mot bakgrund av hans CCF-kontakter. Tesen att ideologierna var döda torgfördes ju av CCF samtidigt och blev till en av den tidens mest diskuterade och inflytelserika idéer; samtliga intellektuella som propagerade för idén var medlemmar i CCF (inklusive Tingsten). CIA inympade inte idén i dessa intellektuella men CCF-nätverket fungerade som en katalysator som dels sammanförde dessa intellektuella, dels gav dem ett viktigt forum för diskussioner samt rikligt med likvida medel för att sprida tesen.

Utan CCF hade ’’ideologiernas död’’ aldrig blivit en sådan vida spridd ideologi i det intellektuella kalla kriget, ty dessa intellektuella hade knappast på egen hand publicerat på temat på det sätt som de nu gjorde. Att bortse från detta, särskilt den internationella kontexten, när vi utvärderar Tingstens opinionsbildande verksamhet vore inte bara djupt ohistoriskt utan även ett uttryck för bristande analytisk förmåga.

En mer utförligt beskriven punkt får här illustrera att OP gör exakt det han anklagar mig för – undanhåller fakta och vanställer källmaterialet för att passa hans argumentation. Jag spekulerar i min artikel om att Tingsten kände till att CIA låg bakom CCF redan under tidigt 50-tal och kommer fram till att det är ett rimligt antagande med tanke på vad tidigare forskning visat. Jag stödjer mig på boken The Cultural Cold War av Frances Stonor Saunders. Så här skriver OP i utdraget ur sin kommande bok:

”Den källa som Nilsson hänvisar till, en bok av Frances Stoner [sic] Saunders, uppger i själva verket att de innersta kretsarna i CCF började ana CIA-anknytningen först under 1964 och att rykten började komma i allmänt svang under 1966. Det är orimligt att anklaga Tingsten för att dessförinnan ha känt till CIA-kopplingen. Nilsson har därför ingen som helst grund för sin antydan att Tingsten skulle vara något slags bulvan eller agent för CIA.”

För det första: jag har aldrig påstått, eller ens antytt, att Tingsten var en ’’bulvan’’ eller en agent för CIA. Jag har heller aldrig ’’anklagat’’ Tingsten för något eftersom jag inte anser att Tingsten har gjort något fel. Jag anser inte min roll som historiker vara att moralisera över historiska aktörers agerande. Det är OP och de andra kritikerna som stått för politiserandet av denna historievetenskapliga fråga.

I min artikel hänvisar jag till sammanlagt fyra sidor angående denna sak och på sidorna 394–5 i Saunders bok står att läsa:

[I]t was simply inadequate to say that Josselson [CIA:s huvudansvarige i CCF i Paris, m.a.] had accepted CIA aid ’without the knowledge of any of his colleagues’. ’I can tell you that several of the most important Congress people knew the truth because their governments had told them,’ [John] Hunt [en annan CIA-man i Paris, m.a.] later revealed. ’’Aron was told. Malraux obviously knew. And so did Muggeridge and Warburg, who were told by MI6 after the two agencies reached an agreement regarding Encounter. ’Who didn’t know, I’d like to know? It was a pretty open secret,’ said Lawrence de Neufville. The list of those who knew – or thought they knew – is long enough:

Sedan följer en lång lista på personer som inkluderar många av Tingstens kontakter inom CCF. Mer liknande information finns på dessa och andra sidor i boken. OP bryter dock ut årtalet 1964 ur en passage som behandlar vad redaktören för Encounter, Stephen Spender, visste och när. När han gör detta vanställer han inte bara innehållet på så sätt att han gör Spender till representant för ’’de innersta kretsarna’’ i CCF, utan han undanhåller även att Saunders visar att Spender kände till ryktena om CIA-finansieringen även tidigare. Jag visar också i min artikel att Jan Myrdal redan 1957 påstod att en av Svenska kommitténs konferenser betalats av CIA. Att Ture Nerman kan ha känt till kopplingen får man en aning om då arkivmaterialet visar att han ordnade det så att pengarna från Paris initialt inte betalades ut till Svenska kommittén direkt utan till CCF:s kontaktman i Stockholm, László Hámóri. Nerman var konsekvent motståndare till att öppet redovisa kommitténs beroende av Paris. Saunders visar även att CCF hade stora problem redan i Berlin 1950 (där Nerman deltog) med rykten om att den amerikanska staten stod bakom CCF på något sätt. Den före detta CIA-agenten Tom Braden menade långt senare att allt som behövdes redan tidigt 50-tal för att förstå vem som stod bakom CCF var vanligt sunt förnuft (Saunders, s. 81–82).

Kritikerna menar att min forskning är ett politiskt försök att svartmåla Tingsten. DN skrev att min forskning ingick i en kampanj mot Tingstens ideologiska ställningstaganden; Sydsvenskan menade att det var ett utslag av historierevisionism (ett ord som annars brukar reserveras för Förintelseförnekare); Expressen avfärdade det hela som konspirationsteorier och DDR-snack. Samtidigt var man noga med att påpeka att det inte var något principiellt fel i att ha kopplingar till CIA. Men reaktionerna antyder ändå att kritikerna inte menade vad de sade. Varför vara arg över något gott? De förnekanden som följde på avslöjandena om CIA:s inblandning 1967 visar också att detta inte var oproblematiskt. Detsamma gäller förstås CIA:s beslut att hålla sitt stöd hemligt – det undergrävde verksamhetens trovärdighet. Därför försökte man också aktivt motverka all ryktesspridning.

Historievetenskapen bör kritiskt granska de monument som byggts upp och försvarats inte minst av de historiska aktörerna själva (Tingsten har ju i allra högsta grad bidragit till mytbildningen om sig själv). Politiserandet av den fria forskningen riskerar på sikt att få till effekt att oönskad forskning tystas ned. En situation kan uppstå där forskare drar sig för att presentera resultat de tror kan vara kontroversiella – en självpåtagen censur. Detta borde vara något som alla skulle vilja undvika. OP må ha svårt att svälja att hans hjälte (en av den svenska statsvetenskapens allra mest lysande förgrundsgestalter) varit föremål för kritisk forskning, men det får inte föranleda politiskt motiverade påhopp på, och smutskastning av, den fria forskningen i medierna. Detta om något är DDR-fasoner och hör inte hemma i en demokrati.

Mikael Nilsson är fil. dr i historia vid Stockholms universitet.

Publ. i Respons 2/2013
TEMA | Dagboken som historisk källa

Ur samma nummer

Mest lästa artiklar

  1. Tema | Meningslös och menlös forskning
    Refuserad på grund av hudfärg
    Vilka risker finns det när den sociala och politiska aktivismen blir...
  2. Analys/Reportage
    Vi behöver studera historien för att förstå att vi står inför nya utmaningar
    Det som framför allt slår en när man läser Mikael Byströms...
  3. Tema | Meningslös och menlös forskning
    Risken för menlös forskning är inte överdriven
    Författarna till boken Return to Meaning pläderar för en bångstyrig och...
  4. Essä
    It Takes an Idiot to Tango
    Tangon hade nästan dött ut när den återföddes i Paris på...
  5. Debatt
    När statsvetare tar sig an demokratifrågan
    I år var Karlstad Universitet, på ett mycket generöst och förtjänstfullt...